Snart är magiska maj över! Vi har gått omkring i sommarkläder dag efter dag i flera veckor nu. Onaturligt och ovanligt på samma gång. Om man kan bortse från varför det är så extremt varmt, att grönytorna blev bruna redan ett par veckor in i maj, så ska det erkännas att värmen är en befrielse. Bara att haka upp köksdörren, ta kaffekoppen ut i solen och slå sig ner på kökstrappen är så ljuvligt. I en kruka vid dörren har vi en Alstroemria som gillar att vara befriad från trängseln på övervintringsplatsen i vår vinterträdgård. En Karinfådd planta har blivit två stora krukor, så jag kan dela med mig!

Det knoppas, blommor slår ut och har blommat över medan man blinkar. Åtminstone kändes det så med Paeonia mlokosewitscchii, den älskade svavelpionen.  Underbart är kort, så formulerade Povel Ramel det. Men den var verkligen inte snabb att BÖRJA blomma utan flerårigt långsam. Du ska inte tro att trädgård är någon ‘quick fix’ menade den säkert.

Jag går omkring och spanar in hur vissa växter vill ta över hela trädgården. Kastar sina långa grenar upp i träden, ut på marken för att på många ställen vira sig kring vilken annan växtlighet som helst. Om man skulle slå sig ner på en stol i närheten och läsa en bok skulle man bli helt omslingrad!  Akebia quinata, på svenska blir det fembladig akebia, är en slags infiltratör en så kallad invasiv växt. För att motverka att den ska ta över världen så får man, efter blomningen, klippa ner den vart tredje år… så står det i litteraturen i alla fall.
Efter en inspirerande resa till Bornholm planterade jag vår akebia 2004 och har ännu bara klippt den fläckvis, men vet man att den kan bli 10 meter hög så får man nog ta till storsaxen och slå till med en snagg – kanske är det dags i år!?
Den växer vackert och är så underbar i sin ljusgröna lövdräkt och när de lustiga blommorna slår ut doftar det fantastiskt gott och det är precis vad som pågår nu.  Ursprungligen är växten från Japan, Korea och Kina och den har något riktigt exotiskt över sig. Jag är osäker på hur den klarar våra svenska zoner uppåt landet.

Här är några foton på vår fembladiga akebia, ibland sexbladig som synes ovan, det är honblommorna som blir stora. Den klättrar mest i ett gammalt men stadigt äppelträd som inte har särskilt god frukt.  Akebian har på ena sidan en rosablommande prydnadsapel som blommat mycket rikligt i år.
Här är några andra som gärna breder ut sig med rotskott eller slanor.

Växter som kan konsten att bre ut sig är ju blåregn. Vår heter Wisteria Chinensis ‘Formosa’ och jag tycker den är så vacker.  De kinesiska blåregnen är de allra vanligaste. Efter blomningen skär man tillbaka plantorna om man vill hålla dem lite i schack och man kan/ska skära en gång på vintern också. Uppgifterna och råden går lite isär och så är det nästan alltid. Man lär sig med tiden eller faktiskt aldrig när det gäller somliga saker.
Vi står och virrar och undrar vad vi ska beundra först eller allra mest… Värmen gör att allt blommar samtidigt och redan nu blommar ganska många rosor. Förra helgen slog Louise Bugnet ut och nu blommar den för fullt. Vackra rosavita knoppar som i blom blir mer kritvita mot de mörkgröna bladen. LB är en hög, upprättväxande och frisk rugosahybrid som jag gillar skarpt. En tålig buskros från Kanada, med fint bladverk  och rosen är skuggtolerant och tål kyla bra men passar även i Skåne förstås.
Så kom de andra tidiga rosorna, en efter en, under de här senaste dagarna; Mandarinrosen,  Single Cherry, Therese Bugnet, Poppius utslagen och i knopp. Så livskraftiga, vackra och fina allihop. Blåsten gjorde det svårt att fota så jag tog hjälp av några gamla bilder också. Lite ‘fake news’ blev det för den röda enkelblommande mandarinrosen blommar inte fullt så ymnigt ännu…

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Nu önskar jag bara något viktigt till trädgården; några nätter i rad med strilande ljummet regn från sen kväll till tidig morgon; ett stort lass med brunnen hästgödsel som  blivit utlagd på lämpliga ställen och en liten flitig trädgårdstomte som varsamt drar upp all kirskål med rötter och allt!/ Sköna majhälsningar från Agneta

Jag är så lyckligt lottad att jag i många år har varit med i en liten bokklubb. Från början var vi några fler men nu är vi bara fyra skarpa hjärnor med analys i blick och… äh, idag kände jag mig varken skarp eller analytisk men jag hade läst, upplevt, funderat och var riktigt sugen på att utbyta tankar med de andra.
Det var vi nog alla och när vi diskuterar våra böcker så lyssnar vi seriöst på varandra. Man suger upp nya tankar eller får fler infallsvinklar på något vi inte förstått eller missat. Det är guld värt.

Till dagens möte hade vi Främlingen, skriven av den flamländske författaren Stefan Hertmans, i våra tankar. SH har fått flera litterära priser för sitt författarskap men är även konstprofessor. Något som förstås måste påverka skrivandet. Med fantastisk känslighet beskriver han i poetiska penseldrag naturen, människornas utseenden, smått och stort men också det fula och det otäcka precis som det vackra.

Människorna i boken är mycket lika oss som lever nästan tusen år senare. Våra kulturella uttryck är inte likadana men våra känslor, behov och luften vi måste andas för att leva – överleva.

Jag får för mig att SH är en särdeles klok och kunnig man och jag skulle personligen vilja tacka honom för den härliga läsupplevelsen. Jag har några frågor att ställa men jag tror jag behåller dem för mig själv.

Vi valde att läsa boken enbart från bokförlagets beskrivning av innehållet, det har aldrig hänt tidigare, oftast har en recension, ett radioprogram eller kanske Babel lockat oss till läsning. Vi kände inte ens till den här utmärkte författaren. Vi hade kunnat bli lurade av bokförlagets säljande text men mellan pärmarna fanns det en skatt!

Boken växlar med en huvudhandling om en ung normandisk kristen kvinna, vars häftiga förälskelse och sedan plågsamma öde vi följer, från år 1070 och cirka trettio år framåt, och en sorts bihandling; det reflekterande och sökande författarjaget som i nutid följer händelsernas fotspår.  Det är finurligt att på så sätt göra oss läsare vaksamma; detta är inte bara fiktion utan verkliga händelser och som på liknande sätt fortgår än idag. Världens eviga plågor och det idiotiska med att människor inte kan acceptera och tolerera varandra.

Några citat; här har hon, Hamoutal, blivit förälskad i en judisk ung man s. 59:  ”Hon kastar sig in i ovissheten, blind och upphetsad, obetänksam och utan att veta. Hon gör det för ögonens skull, för det lilla skägget, för leendet och den märkliga atmosfären runt honom, för den lilla gula hatten på hans huvud, för det okända äventyret som ödesdigert suger henne till sig, för molnet av bländande glitter i hennes huvud.”

Här från tiden efter det att korstågsriddarna med följe har lämnat den tidigare så trygga byn i chocktillstånd s.191: ”Månaderna efter pogromen tillbringar de överlevande i kollektiv chock. Oliverna plockas och pressas under dödstystnad; de gamla sångerna förblir osjungna. Vintern är på väg, alla förråd är förlorade, åkrarna nertrampade…”

Här när Hamoutal är på väg söderut med båt längs Italiens kust, båten har tillfälligt lagt till i Porto San Sefino s. 215: ”Borta är de fina tygernas och vita fingrarnas tid, hennes händer stinker av fisk och salt. Vinden är len och skön, himlen lyser över henne. Inga korsfarare här, inte ens några normander; stillhet och ro. Hon slumrar en timme under ett myrtenträd med barnet intill sig…”

Bokklubbsmötet idag var bland gutefår och hönor i bokskogens kant men jag hade faktiskt varken mobil eller kamera med mig. Jag bjuder på lite godis från trädgården här hemma i stället.

Till nästa träff ska vi läsa AEdnan  av Linnea Axelsson men om DU inte redan har läst Främlingen så gör det, BASTA!/Agneta

Så länge jag kan minnas har jag fantiserat om att göra en riktigt långvandring mot solen. På ryggen bär jag, i min fantasi, en liten packning med extratröja, solhatt, dryck och lite förtäring. Med lätt hjärta och öppet sinne tar jag in omgivningen och låter tankarna fara och flyga.
Häromdagen, fast på morgonen, vandrade och flanerade jag från en plats på Kustvägen och hem där förmiddagskaffet kom att smaka extra gott. Det är verkligen inte detsamma som en tvåveckorsvandring men jag fick min fantasi att kännas verklig i ett par timmar. Morgonsolen värmde mig i nacken och i var och varannan buske sjöng en näktergal. En sån stark stämma och rolig sång den har den där oansenliga fågeln!
Jag gick, flanerade och strosade kanske 8 km med diverse mobilfotostop och små avvikelser för att sitta på en sten och lyssna på vågskvalpet.

Det är sånt man kan och ska kosta på sig som pensionär. Inte kostar det något annat än tid och lite slitage av skosulor förstås. Av nödvändighet var jag tvungen att krypa ihop och huka bakom en sten vid havet och en gång nästan hemma bakom ett litet skjul med skrikande råkor som tyckte att jag störde dem i deras familjeetableringsperiod… och det var ju sant. Jag skyndade därifrån.

Varje vår och försommar har svanarna årsmöte i vattnet precis utanför Mossbystrand. Jag undrar så vad de talar om och vilka beslut som fattas.
Backsipporna har snart blommat över men jag hittade några som fortfarande var ludna och söta. Men de på bilderna här nere fotade jag i början av veckan.

Jag tröttnar aldrig på vägen och havet utmed Sydkusten – man blir varken fartblind eller hemmablind.  Nu lyste slånbärssnåren i vitt och de gamla oxlarna utmed vägen hade börjat skifta i milt grågrönt. De stora gårdarna som ligger glest utmed vägen har ljusgröna  alléer. Jag såg några magnolior i blom som skymtade från mer skyddade lägen bakom hus i bakkanten av trädgårdar.

Ibland gick jag på den härliga cykelvägen som blev färdig efter många års planering och prat mellan kommunerna längs kusten. Någon gång klättrade jag över en stätta och hittade stigar jag inte gått på tidigare. Det var lite för kallt att gå barfota i vattnet men jag kunde gå långt på den hårt packade sandstranden.

Sen vände jag snoken norrut och tog tag i backarna hemåt. Vi bor ca 68 m ö h och vägen hemåt från stranden böljar upp, upp och lite ner och sen upp och djupt ner och upp och en svacka och segt upp… men rapsen har börjat blomma, fötterna bär och kaffekoppen hägrar. Jag trivs bäst i öppna landskap och i solen vill jag gå!
Nu får man skynda, skynda om man vill möta den ljusa grönskan i en bokskog. Och det vill man…och den djupa grönskan och doften i en barrskog och den ljuvliga orkidéblomningen på Öland och… Skönt att längta!/Agneta

Ännu har sydboken inte börjat blomma. Den doftar inte så mycket vanilj som den gör i blomningstiden. Vi väntar med behag. Men snart… snart är det ord jag tänker många gånger när det är den här tiden på året. Snart blommar sydboken och doftar så gott!

Snart slår svavelpionen ut sina blekgula pionblomsprimadonnor. Då vill jag bjuda på tittkalas! Snart börjar första rosen blomma. Då borde champagnen flöda i alla glas! Snart har alla gröna bladkuddar svävande nävor i rara färger. Snart, snart, snart!

Den här tiden på året är som plåster, det behövs för resten av årets månvarv! Solen skiner och hur vi än strävar har vi ingen chans mot snigel, rost och kärs – kors och tvärs. Nu hinner vi varken med fest eller kalas fast vi arbetar hårt med växter och jord. Vägrar stress och vägrar måsteord. Vi vill både sträva och knota på så det som kallas fri tid kanske kan komma snart. Fri tid, fritid och vila under stjärnorna. På morgonen väntar hackan och spaden för ogräsrötterna har till synes gått under jorden.

Reparerar hus, murar och ytor men njuter och vet att det är sommaren vi mutar: Bli nu lång och varm och lagom fuktig. Gör den närmaste tidens grönska till en makalös dans för alla figurer och sommarväsen till vilka vi byggt vår skans. Välkomna hit med lätt packning och lätta på bekymren du bär i bagaget. Vi delar fjärilens lätta vingar och fåglalåten var dag, var kväll med andra och varandra.

Tiden tar aldrig slut – för naturen – det gäller bara för såna som oss och det kan vi bära.

Maj är en härlig månad! Njut årstiden allt vad du kan!/Agneta