Fotbad är välgörande och skönt!

Någon sommar efter min lärarexamen fjällvandrade jag tillsammans med tre andra unga kvinnor. Vi vandrade från Storulvån till Vålådalen och jag hade absolut sämst stövlar av oss alla fyra. Det var blåbärsplockarstövlar utan träbotten, jag kände stenarna på marken genom sulan, aj, aj, aj! Det gav mig ömmande fotsulor men det var ju så blött i markerna och då var det bara stövlarna som gällde. Några riktiga vandrarkängor ägde jag ju inte. Vi gick rätt tidigt på säsongen och ibland var det svårt att komma fram för snön låg kvar eller vattnet rusade fram alldeles för högt och för fort på det tänkta vadarstället.  Jag minns en gång när jag var siste man över ett forsande vatten. Det var regn i luften och stenarna under mina sulor var hala och ojämna. Jag balanserade med ryggsäcken på ryggen och det strida vattnet vara endast ett par millimeter under stövlarnas överkanter. Å, så gärna jag hade velat bli fotograferad i den där situationen men…ingen orkade eller ville packa upp en kamera i regnet. Mina fötter bar tack och lov mig över till andra sidan och varje dag även vidare mot kvällens vila och välbehövliga fotvård.

Som barn och tonåring promenerade jag gärna ensam i Stockholm. Jag gick ofta långt och lärde mig stadens geografi och arkitektur på så sätt. Jag kunde promenera från Södermalm och fram och tillbaka till mitt favoritmuseum Nordiska Muséet på Djurgården om det var söndag och jag hade en slant till inträdet.  Eller så promenerade jag mot Västerbron och över till Kungsholmen, Riddarholmen och via vindlande gator i Gamla Stan hem igen till Krukmakargatan. Jag gillade att utforska stadens malmar och holmar och kunde till exempel ägna en halv dag åt en viss del av Östermalm eller att följa stadens kajer så långt som tid och ork räckte till.
Sköna skor, snygga skor och fräcka skor och vinterns stövlar hjälpte mig att ta mig fram på trottoarer och över gatukorsningar. Biltrafiken var inte så hejdlös som idag och jag gillade att byta gator och ta parallellgatan till gatan jag hade promenerat senast. Fönstershopping hade jag ju alltid råd med men oftast tittade jag mer på människor och hus än på grejer i skyltfönstren. I tonåren gick jag snabbt och så ofta jag hade råd till ett fik i en källare i Gamla Stan för där satt andra som var som jag.

Skor, ja, det är lika bra att erkänna att jag gillar skor men bryr mig inte så värst mycket om skomodet nu för tiden. Som sextonåring upptäckte jag att roliga skor ur provkollektioner såldes till ganska humana priser i en skoaffär nära Hötorget. Med sparade pengar i fickan promenerade jag dit och valde länge och väl innan något par fick följa med hem oftast på själva fötterna då. Nya skor ställdes alltid bredvid min säng så att jag såg dem innan jag somnade och direkt när jag vaknade.
På åttiotalet hade jag ett par knähöga fodrade träskostövlar. Varma var de absolut men med stel sula var de ju inte så lämpliga att gå med på isigt underlag. Med de på mig, en restaurangkväll i Göteborg med kolleger, hamnade vi framåt natten på ett dansgolv i en nattklubb…jo, visst! Det gick att dansa i dem!

Jag var aktiv scout, från blåvinge till seniorscout, och vår kår hade en scoutstuga i skogarna på Södertörn söder om Stockholm. På ett helgläger tidigt en höst skulle det ordnas nattorientering. Jag var kanske fjorton år och nybliven patrulledare vid det tillfället. Jag hade alltså ansvar att föra min lilla patrull tryggt genom skogen i mörkret, utan att vricka fötterna eller gå vilse på stigarna, och så småningom komma fram till ett nattligt lägerbål. Jag minns att jag inte alls var så tuff som jag lät när jag talade till min patrull. Det var verkligen mörkt i skogen och jag var inte mörkrädd men ansvaret för min patrull krävde något extra av mig. Vi skulle med ficklampa följa olika anvisningar och spår. Under vägen hade de äldre scouterna hittat på olika aktiviteter som kunde skrämma vettet ut de mindre. Jag försökte gå raskt, hålla ihop gruppen och säga uppmuntrande saker medan hjärtat bankade hårt i mitt bröst. Plötsligt så brakade det till alldeles intill stigen och något pälsaktigt för över oss. Vi skrek nog allihop men mest synd var det om flickan som gick efter mig för hon kissade på sig. Jag tog hennes hand och sa tyst att ingen kunde se vad som hade hänt eftersom det var så mörkt i skogen. Mörkret förvandlades till ett skydd medan vi gick vidare och vi fann lägerbålsplatsen till slut. Jag växte nog lite grann just den där natten.
Idag kan jag sakna de där stora skogarna med sina dofter och stigarnas mjuka barrklädda förna.

Det senaste året har jag promenerat på tok för lite. Det har sina rutiga skäl och randiga orsaker men jag måste försöka komma igång igen med mina promenader. Jag har satt upp mål men inte riktigt hittat motivationen ännu. Så länge mina trotjänare fungerar bra så måste de ju användas och också vårdas.

Skogsvandringar i Kilsbergen, Hälsingland och annorstädes, stadsvandringar i många stora och små städer i olika världsdelar, kustnära fotvandringar i Cornwall, upp, upp, upp på en utsläckt vulkan i Kenya,  ja-a, hur långt har jag gått egentligen? Det lär jag aldrig kunna räkna ut!

Är det någon mer än jag som minns ”Man ska vara glad åt fötter”?

Ända sedan jag var liten har jag älskat böcker. Vi hade inte många böcker hemma i vår enda lilla Stringbokhylla, några av Vilhelm Moberg, Harry Martinsson och andra arbetarförfattare, men tidigt lärde vi oss att gå till biblioteket och låna böcker. Först gick vi med mamma och pappa och från nioårsåldern gick jag helt själv och hade biblioteket som mål flera gånger i veckan.

När jag kom hem till min barndomsvän Lotta upptäckte jag att det fanns människor som hade så många böcker hemma att det var som ett bibliotek fast mycket vackrare och mysigare. Till mitt första hem övertalade jag min dåvarande man att vi skulle beställa en bokhylla, usch, nej, inget vitrinskåp i teak, utan en riktig bokhylla med många meter för böcker, böcker. Det rörande, ser jag nu, är att vi inte hade hunnit samla på oss så många titlar ännu. Jag hade jobbat i en bokhandel en tid och köpt lite böcker om konst och annat som intresserade mig. Kommer inte ihåg vilka skönlitterära titlar som fanns mer än Harry Martinssons ‘Nässlorna blomma’ och Tolkiens trilogi om hobernas värld. Jag har böckerna kvar.

Man måste ha varierade blädderböcker på gästtoaletten…därför går vi också dit när vi är ensamma i huset!

När vi flyttade till det här huset var jag skild från mina barns far och bokbeståndet var delat men rätt många böcker skulle ändå få plats och huset var litet. Därför kunde drömmen om bokhyllor längs taket förverkligas och inbyggda hyllor här och var – som i väggarna på väg upp till ovanvåningen…

Böcker är ju till för att läsas och bläddras i och när jag drabbades av utmattningsdepression för ca 15 år sedan kunde jag inte längre läsa utan stora svårigheter. Jag blev långtidssjukskriven från mitt arbete som lärare. Det kommer jag kanske att berätta om en annan gång men faktum är att jag inte längre har lika lätt att läsa snabbt. Inte heller kan jag läsa vilken stil som helst och pocketböcker med liten tät stil är ofta mer än jobbiga – de är näst intill omöjliga. Men vill man så kämpar man!

Bokhyllorna är fulla, det ligger böcker överallt, eller så lånar man ut dem, ger bort dem!

Jag är med i en liten bokklubb som träffas var femte-sjätte vecka efter att ha läst en gemensam titel. Så klart har vi läst årets Nobelpristagare, åtminstone en bok av varje under de år vi har träffats. På tisdag ska vi träffas och prata om ‘Spådomen – en flickas memoarer’ som är skriven av Agneta Pleijel.

Den boken var den första som läste på en läsplatta. Min man som arbetar med IT på en gymnasieskola hade funderat på om det kunde vara något för skolbiblioteket. Därför ville han köpa en privat till mig om jag ville testa att läsa en bok på den så att jag skulle kunna utvärdera det sen.

Min läsplatta med specialsytt fodral för frakt i handväska och liknande!

Jag hörde mig själv säga; ja, det vill jag. Förvånande eftersom jag i princip säger nej till alla sorts maskiner (en knäpp idé) hi,hi! Det beslutet är jag så otroligt glad över. Precis när jag fått min läsplatta började de göra reklam för Letto på TV. Det är en svenskanpassad läsplatta som är en revolution för mig!

Med min dåliga läshastighet brukar jag bara hinna läsa en bok mellan bokklubbsmötena medan de andra läser två eller tre. Jag blir alltid sugen på deras böcker men hinner inte läsa allt jag vill!

Tro det eller ej men med Letto hinner jag läsa mer! Kan koncentrera och fokusera blicken på sidan. Behaglig för ögonen, lätt att hålla i, kan läsa i vilket ljus som helst, behöver inte tända lampan om jag läser på kvällen eller natten. Satt ute i sol och läste helt utan problem… Ja, nu tror väl någon att jag har betalt för detta, nej, jag är bara så överlycklig!

Liten, nätt och lätt.

Texten tydlig och alltid läsbar – i alla ljus!

Vi började tänka på dyslektiker och min man hittade en amerikansk undersökning där man funnit att dyslektiker hade lättare att läsa med läsplatta. Hur kan det komma sig undrar man ju? Utseendet på texten är ren och den är tydlig med stadigt ljus. Varje fysisk boksida delas i delar efter vilken storlek man väljer att läsa med och det kan kanske vara de här faktorerna som påverkar läsningen. Man bläddrar med ett ”fingertipp” på skärmen eller klickar på knapp höger eller vänster. Dessutom kan man slå upp ord och göra egna markeringar och anteckningar.

Böckerna jag har läst nu är båda lättlästa men det har tidigare inte haft någon betydelse, det har ändå tagit lång tid för mig att läsa. Nu hoppas jag inför tisdagens bokklubbsträff att vi hittar en mer intellektuellt avancerad bok så att jag kan bevisa för mig själv att det är möjligt för mig att läsa flera böcker och dessutom lite mer krävande böcker!

Jag älskar böcker ännu mer nu! Och som min man säger; du kan ju köpa en fysisk bok om du vill se den på det sättet. Nja, svarar jag – först måste jag rensa bort en del gammalt för hyllorna är fullproppade!

Var så god och läs, läsplattan kan innehålla tusentals boksidor och böckerna tar ingen plats!

Med sekatör i fickan och kameran dinglande om halsen går jag ut i trädgården. Det är mitten av juni och överallt växer det så det knakar trots bristen på riktig sommarvärme. Det är en gråmulen förmiddag och inte idealisk för fotografering men jag har bestämt att jag ändå ska försöka fånga lite av vår djungel.

Det grå ljuset slätar ut intrycken lite, soliga morgnar är det skönt att sitta bakom huset ovanför björken.

Från korgmöbeln bakom huset ser man bl a denna stiliga  Heuchera.

Jag intalar mig att inte få hicka och inte heller stresspåslag när jag ser hur lik en tät djungel vår trädgård är i år. Ändå har jag inte gödslat många växter. När influensan sängband mig i maj så kanthögg min flitige man rabatt efter rabatt. Det gör att det ändå ser rätt prydligt ut…om man inte låter argusögonen inspektera det inre av de stora rabatterna.

En pimpinell, Single Cherry, i en stor ovårdad rabatt där en Clematis vitalba, skogsklematis, har frösått sig till ett elände!

Fulhörnet där jag tömde en pallkrage med bl a irisrötter. En skuggig plats med ris, sten och skottkärror som därmed fick lite fägring!

Orensat, för högt, för tätt, för brett, för mycket…men faktiskt också rätt härligt! Här ovan en guldhumle som letar sig upp mot ljuset oavsett hur omgivningen ser ut!

Man får sätta på sig rätt sorts glasögon! Jag visar några av våra ganska många sittplatser för även om man vistas i en djungel så måste man sätta sig ibland!
Här nere finns Arum italicum, italiensk munkhätta.

Blodhasseln ser man om man lämnar guldhumlen och går en liten bit ner i vår lilla skog. Snart slår de stora schersminbuskarna ut, då är det doftkalas i hela trädgården!

Rosa moyesii, mandarinrosen, blommar i skogen i fyra underbara veckor i början av sommaren.

Sittplats på ostsidan av bilhuset. När vi ritade det tänkte jag att det skulle få en grön mössa av växtlighet…

Från den sittplatsen ser man en massa växter t.ex. Louise Bugnet, rugosahybrid, som blommade först av alla rosor i år!

Rodgersian har en enda stilig blomstängel i allt det gröna.

Nachtgesang, iris från Tomas Tamberg.

Weinkönigen, iris från Tomas Tamberg.

Gullregnet och sittplats på tegelterrassen.

Om man rundar gullregnet så ser man lilla blåregnsfransen
ovanför fönstren. Här intas eftermiddagskaffe om vädret så tillåter!

Papaver miyabeanum ‘Pacino’ har en färg jag är mycket svag för!

Digitalis tröttnar jag aldrig på. Här har de precis börjat slå ut!

I handen tar jag då och då upp en överblommad Schneekoppe. Jag doftar på den underbara rosens milda men aromatiska doft. Nästa gång jag skriver om trädgården kanske den kan fastna på bild också.

Alla bilderna är tagna idag den 15 juni 2015! Må nu lagom sommarvärme komma till oss alla!

Under åren före det senaste millenieskiftet väcktes tanken att skapa en trädgårdsförening i Skurup med omnejd.  En av de ivrigaste förespråkarna var Lena Wigholm Lindberg och hon var också övertygad om att man skulle kunna hitta ett ställe där föreningen skulle kunna skapa en trädgård. Frågan samlade en grupp som drev frågan framåt i en gemensam riktning. Målet var att anlägga trädgården genom att förädla både jord och människors kunskap, ja, att kultivera helt enkelt!
2001 bildades Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening och en gammal bortglömd och övergiven bit mark invid före detta Trädgårdsmästarbostaden,  som hörde till Svaneholms slott, var platsen som skulle omdanas och göras till en gemensam trädgård för både förening och allmänhet.

Entusiasterna och eldsjälarna slog sina kloka huvuden ihop. Listor, ritningar och planer gjordes upp. Man fick sponsorer som bidrog med arbetskraft,  jord och maskiner och de första åren var det ett tungt jobb med att röja ogräs och att dränera området som var mycket fuktigt med Svaneholmssjön nära. Det hände att föreningen fick höra mutter och klagomål för att det inte hände något på platsen. Så som de aktiva slet och jobbade helt ideellt! En trädgård på en bortglömd och skräpig plats låter sig inte skapas i en handvändning. Här fanns ju Skurups pärla i sin linda!

Området dränerades ordentligt!

Det tog hela fem år innan de stora ytorna var dränerade och rensade från ogräs och fyra kvarter var skapade med en korsgång och ett vårdträd planterat mitt i korsgången. Vårdträdet en äkta kastanj, Castanea sativa, fick föreningen av barnen till den sista trädgårdsmästaren till slottet. Familjen bodde i trädgårdsmästarbostaden in på 60-talet och lagom till invigningen av trädgården 2006 var trädet på plats.  Så småningom skapades en träbänk runt om trädet. Där kan man nu mer sitta och njuta av omgivningarna.

Castanea sativa, äkta kastanj, en gåva från siste trädgårdsmästarens barn.

Två kvarter är för perenner, ett för rosor och ett för örter och medicinalväxter. Under årens lopp har det tillkommit både växter och flera rabatter. En trädgård blir aldrig färdig eftersom den kräver omvårdnad hela tiden och nya tankar och idéer följer på varandra. Det gäller att man har en fungerande styrelse och människor som är beredda att arbeta ideellt. Det kunde och kan trädgårdsföreningen ståta med.

Av den första eldsjälen Lena W-Lindbergs dödsbo fick föreningen pengar till ett lusthus. Det skulle vara åttakantigt eftersom Lena hade velat ha ett sådant. Hon hade varit engagerad i kommunpolitiken och från hennes vänner där fick vi pengar och köpte en ganska stor Magnolia ‘Galaxy’ som planterades vid sidan av lusthuset som ligger lite i en sluttning så man har överblick över trädgården. Sedan dess har det varje vår, när magnolian blommar, utsetts Årets Eldsjäl i föreningen.

På somrarna hålls styrelsemötena i lusthuset. Här har det blivit september.

Varje söndag mellan tio och tolv så är man välkommen att bidra med arbetet för att sköta trädgården. Ett litet basgäng på fyra-fem män, många eldsjälar där, arbetar stadigt i trädgården från mars till november. Några kommer en annan dag som passar bättre och rensar i de stora blomsterkvarteren när det behövs. Man jobbar, pratar trädgård och livet, fikar och njuter. Under sommaren kommer många in och tittar, frågar och intresserar sig för hur det fungerar. ”Får man komma in?” är det vanligt att nya besökare säger och alltid är det någon som avbryter sitt arbete för en stund. Trädgården är alltid öppen och många går en runda runt sjön och sätter sig sedan vid en av alla uteplatser, som föreningen har ordnat, och fikar.

Undertecknad var ordförande för föreningen i åtta år och hyser största respekt för trädgårdsarbetarna och deras idoga arbete. Jag vill rikta ett särskilt tack till Anders Hjalmarsson, som i många år har haft huvudansvar för trädgården men det är lätt att konstatera att ensam hade ingen klarat detta arbete!

Två eldsjälar i trädgården i Svaneholm!

Vi ropar efter föryngring, men inte många hör! Det går så länge det går! Snart dyker det nog upp några som begriper sig på vikten av att dela arbetet och glädjas tillsammans åt resultatet.

Pomolog Inger Hjalmarsson på besök i trädgården.

Trädgården används också till årliga växtmarknader, trädgårdsloppisar, småkurser, kunskapstävlingar, musikstunder, pomologbesök, utställningar och fester… Vi har haft brudpar som vigts i lusthuset eller bara fotats där. Födelsedagsfester och kaffekalas… När föreningen 2011 firade 10-årsjubileum hade vi tre olika musikgrupper i trädgården, kaffeservering, försäljningsstånd med trädgårdsrelaterat och konst i trädgården. Vi vill att platsen ska vara både levande och tilltalande!

En kall novemberdag 2014 hämtade vi, Anders Hjalmarsson och jag, ett bevis på att Skurup-Söderslätts trädgårdsförening skulle få 20 000:- från Skurups Sparbank för att fortsätta utveckla trädgården!

Här nedan en bild av sista trädgårdsmästarparet som bodde i trädgårdsmästarbostaden intill Svaneholms slott!  Välkommen till en skön pärla! Med vänliga hälsningar Agneta C.

(Avfart från E65 norr om Skurup, kringlan o Svaneholm)!