Det här är en repris från juli 2016, det ser så fantastiskt ut alltihop. Mozart skar vi ner helt och hållet i år, tur att man kan njuta av herr Mozart på bild. Så här skrev jag för snart sju år sen: När sommaren är som bäst är alla funktioner på topp. Solen skiner, temperaturen är precis lagom skön, det regnar om nätterna så att växterna i trädgården inte torkar ut, gäster kommer och man umgås mest utomhus, äter, dricker och njuter, många sover över och glada människor dyker upp på fika…Det är så mysigt att träffas när allt är vackert och alla är lediga – inte bara pensionären! Trädgården bjuder in till samtal och sköna stunder.

Men så i en och annan glipa mellan gäster och alla ruskiga nyheter måste man vila, lyssna på fåglarna eller tystnaden och sitta ner en stund. Att det är lite molnigt hindrar inte mig från att lägga mig i vilstolen och beundra rosen Mozart och annat som blommar. Då tänker jag absolut inte på vad jag borde göra i trädgården, jag  vilar och njuter helt enkelt.

Eller så strosar jag runt och är glad för alla fina stunder som sommaren hittills har bjudit oss. Gör inget direkt nyttigt, har inget mål för strosandet och inte heller några krav på mig själv. Jag kanske hämtar en kopp starkt kaffe och sätter mig en stund på ett annat ställe.

Här kanske. Tittar lite på spaljépelargonen Platinum som är uppbunden under gullregnet. Platinumpelargonen har inte riktigt trivts här  ute i det något svala julivädret. Den längtar efter sol och värme, tror jag. Den kanske måste vila lite, precis som jag, men visst den borde få ny och gödslad jord – jag snuddar vid tankarna men måste inte! Strosar nog hit…

…till det röda parasollet i stället och så njuter jag säkert av all grönska och av röriga, nå, ja, men andra mer underbara rabatter. Troligtvis står jag en stund och sippar på kaffet innan jag går vidare till en vacker bänk som finns på andra sidan en grön och blåblommande växtvägg. Om jag sätter mig så växer en Hedera ‘Goldheart’ bakom mig, förmodligen tittar jag åt ett annat håll och njuter av Rodgersians stora vackra blad och allt det andra, det som finns i minnet från andra delar av trädgården, och det som som fångar ögat från den här platsen! Jag är lycklig, utan både krav och måsten, mitt bland det gröna i min lilla bubbla och har väl inget behov av att lämna den – inte nu i alla fall! Så mycket vackert det finns!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Jag föreställer mig att detta är något som jag skall vara mycket tillfreds med; att ha tillgång till ett sinnelag som tillåter mig att sitta, strosa, sniffa och och njuta av det som finns här OCH att det finns här just för att vi finns här. Det var ju mest trista grönytor, risiga ölandstokar, skrot och skräp när vi första gången gick här och nu…nu är vi stolta och kan ta emot de olika familjerna omkring oss, vänner och andra som vill komma! Igår gjorde jag några vandrare glada genom att ropa in dem från vägen utanför…det är ju så sällan det går någon förbi här! Vill ni se trädgården? ropade jag!

Allt gott till er!/Agneta

Men finns ni verkligen kvar där ute, mina kära läsare! Vad gör ni nu för tiden? … det har blivit vår har ni märkt det?

När jag skrev inledningsfrasen i januari 2022 höll jag på med mitt skrivprojekt i flera timmar varje dag. Jag har gjort det även den nu gångna vintern. Ibland var det roligt och ibland tvivlade jag på att jag skulle ro mitt projekt i hamn. Det var svårt och intressant och utmanande, det är egentligen något som passar mig när det är svårt, intressant och utmanande. Mitt manus är färdigskrivet och jag har skickat det till några förlag i mars och april 2023. Väntan på svar eller en reaktion kan bli lång. Vi får se hur det går med det, annars finns sen många år möjligheter till egen utgivning lite mer krävande,tror jag, och kostsamt. Nu har jag berättat precis bara så mycket jag vill och inget är som väntans tider…

Jag har en väldigt bra stöttepelare här hemma! När jag skrev som mest fick jag lagad mat och kaffe med lagom mellanrum, han skötte huset och såg till att vi kom ut på promenader tillsammans. På kvällarna blev det en och annan film.

En kväll januari 2022 såg vi en film som heter Vår i Paris som vi streamade ner från Cineasterna (tjänst från vissa bibliotek). En finstämd film om en ung flicka, 16 år, som blir kär i en minst dubbelt så gammal man, dvs i mina ögon är han ung. I en scen sitter de på ett fik i Paris vid var sitt litet runt bord. Jag hör fantastisk musik och ser en sittande koreografi som visar deras samstämdhet vid det tillfället. Mer vill jag inte berätta, om någon ska se filmen ska man inte förta upplevelsen.

Musiken har jag lyssnat på flera gånger via Spotify och i måndags också. Ibland lyssnar jag på Klassisk Morgon i P2 och hade skrivit på deras Instagramsida och önskat fantastiska Vivaldis Stabat Mater med kontratenoren Andreas Scholl , vilken röst, och till min stora glädje så spelade de den för mig och givetvis för alla andra som lyssnade. Redan på morgonkvisten blev jag sprallig – trots temat i musiken! Jag hoppas du kan få igång länken (jag vet inte om du måste ha Spotify). Jag kan bara höra en liten snutt av musiken här. Väcker den intresse så har du kanske möjlighet att lyssna på något annat sätt.Ha det fint och skriv gärna något på bloggen eller FB.

Lev väl och blomstra/Agneta

Varje år när vintern har släppt sitt grepp, då våren är här och solen skiner, börjar det egentliga året. Trädgårdskläderna åker på, lite fula och slitna, koftan har hål, snusnäsduk så det inte ska dra om nacken. Sekatören i ena fickan och det lilla fina redskapet Lucko i den andra. Så går jag ut, stänger dörren och kommer tillbaka in igen i oktober – i princip alltså!

Leende möter jag trädgården och går ner på knä på jorden, man har väl knäskydd i trädgårdsbrallorna, så rensar jag jorden runt miniaprikosen, mellan narcissorna ‘Ice follies’ och runt persikoträdet, vinet och vitlöken. Tittar på fikonets knoppar och tar en flukt in i växthuset, 27 plusgrader i mitten av mars, klockan har stannat, jag måste hämta ett nytt batteri och…hrm, teburken har rostat. Så dumt av mig att ha den där ute hela vintern! Varje år gör man misstag och glömmer somligt som på höstkanten planterades i rabatterna…och drar i värsta fall upp det som varande något ovälkommet ogräs!

Fåglarna underhåller mig och tankarna kommer och går. Jag brottas lite med växternas latinska namn vad heter murgröna på latin? Heder…lig någonting, så var det…jo, Hedera men den där, bakom röda soffan, den gulvariegerade murgrönan som har klarat vintern så bra i år… vilket sortnamn hade den? Nä, det minns jag inte. Jag har ju lärt mig dem sent i vuxen ålder och då sitter det inte bergsäkert. Jag  bestämmer mig för att läsa igenom min ofullständiga växtlista som repetition. Försöka hitta namnlappar så att jag kan skriva i det som fattas – men inte nu utan SEDAN! En annan dag kanske!

För varje år blir jag lite stelare i kroppen, efter nästan två timmar på knä reser jag mig lite kryckigt, sträcker på mig och sätter mig med näsan mot solen en stund. Sluter ögonen och är fullständigt avslappnad. Med värmen kvar i kinderna går jag beslutsamt och hämtar kameran innan jag glider runt och söker lämpliga motiv. Måste alltid dokumentera…hur många bilder har jag på ormhasselns hängen? Men idag såg jag de söta minimala röda hanblommorna också!

Fiskar upp sekatören ur fickan och börjar klippa vinterståndare.  Väljer en av rabatterna i lä eftersom vinden från ost känns vass. I lä är det gott att vara och här börjar andra träningspasset för dagen med hukande  rörelser  och  böjningar på ryggen. Sträcker på mig och ser ett litet hasselträd med hängen som  jag  inte har  sett  tidigare. Den har valt att växa inne i en  stor  gammal  häck  med trädgårdsprakttry och där  får det  inte vara. Funderar på att  hämta min effektiva  tigersåg men inser att stammen är för  tjock. Det pågår saker i trädgården som är helt utanför min kontroll! Precis  som hararnas eller rådjurens  framfart bland de lägre rosorna. Nya rosskott måste vara mums i de där marodörernas små käftar.  Jo, de är söta, och bambi är vacker men det de gör får inte mig att sjunga lovsånger precis!

Kommer på  att rosorna ändå måste beskäras hårt i år så jag bestämmer mig för att inte gräma mig utan att fortsätta den här underbara dagen och låta den vara just underbar. Vad är väl lite har-gnag i en trädgård på norra halvklotet? Inget att beklaga sig över i alla fall, perspektivet är absolut vidare än så!

Glada hälsningar från Agneta

Så skrev jag i mars 2015 och att det har gått åtta år sedan dess är obegripligt!