När jag var liten och letade efter spännande platser i skolans kartbok så hittade jag namnet Malackahalvön beläget i det som då hette Siam. Jag har alltid älskat kartor och drömskt förlorat mig i geografin.  Där i sydligaste delen av Thailand bor min son och hans familj i staden Surat Thani. Dit ställde jag kosan, nu i februari 2018, vilket aldrig hade förespeglat mig som barn att jag någonsin skulle kunna göra.
Väl hemma efter resan slog vintern till ordentligt För mig blev skillnaden mellan 35 plusgrader och 7 minusgrader, inom loppet av 15 timmar, väldigt påtaglig. Snålkall vind från nordost gör att jag djupdyker i fotoarkivet för att, om möjligt, värma upp mig lite.

Naturens vyer har alltid fascinerat mig mer är storstadssilhuetter. Skog och sjö mer än nattklubbar och håll-i-gång. Stenen som balanserar på toppen av ett berg är 8 m hög.  På morgonsafarin, med båt i Khao Soks Nationalpark, såg vi apor, varaner, spännande fåglar och fantastiska vyer. Regnskogens alla gröna färger och blommande träd och buskar gjorde djupt intryck. Den torra stranden brände under fötterna medan jag segade mig framåt i sanden för att sedan småspringa mot skugga efter salta simturer… alla minnen förstärks genom bilderna.

Underligheter och problem som man möter i nya miljöer är väl ofta av den art att man kan skratta åt dem efteråt. Alltså, om man inte har sett sig för utan drar handen utmed staketets överliggare så kan man räkna med att rödmyrorna gör en gemensam attack. Det gör ont kan jag meddela!
Den intensiva solhettan o värmen gör att man blir som pulled pork. Tankarna dras isär till enkelt delbara trådar och hela kroppen hänger löst samman. Degig är väl ett annat matord som kan beskriva hur det känns. Solstrålarna kan göra att huden bränner som chili och är lika röd, men det klarade jag mig från.
Om man inte är en hejare på att ta selfies så bör man kanske undvika såna, … men om man samtidigt lyckas få med finaste Carl Victor så må väl den bleka nunan förlåtas.
Så var det toalettfrågan som man ju måste lösa… Här är ändå en snygg variant på skolan, där Victor går, men där hade de rullen med toapapper utanför toabåset. Ja, ni förstår. Och slangen då!? Jo, det är ju den, finns på varje toalett jag besökte, man ska spruta sig ren med. Försök det ni – utan att samtidigt blöta ner sina kläder och golvet, jag klarade inte det där. På enklare ställen är det hål i golvet,  ibland är det skoavtryck på toalettstolsringarna… och har du nu toapapper så kasta det ALDRIG i vattenklosetten utan i en avfallsbehållare med lock. Tjusiga hotell kan ha den mer västerländska metoden men i värsta fall orsakar man stopp i hela systemet! Det lyckades jag vara med om förra året på ett bra hotell med snygg toa. Vi läste inte skyltarna… Hua! Men är man uppväxt i länder med liknande system så är ju DET det naturliga sättet.
– Jag förstår inte ordningen i hur en sån här liten by är uppbyggd, sa jag när min son körde igenom en av alla röriga byar med bebyggelse, elledningar och vägar hipp som happ. – Eller så förstår eller vet du för lite om hur det blivit så här, svarade han lugnt.

Ja, det är ju det med att resa, det är så lätt att utgå direkt från hur man är van att saker fungerar… Jag är ändå ganska reflekterande, tänker jag.

Tropiska skogar gör ett sånt mäktigt intryck på mig. Vi lämnade bilen på en parkering och betalade en liten summa till en vakt i nationalparken. Till bildserien här nere har jag lånat min sons bilder. Stigen gick förbi några enkla små serveringar och så såg jag det klara vattnet mellan träden. Bara lokalbefolkning som var där och badade. Det var vi som plötsligt blev turistattraktionen på denna lite avlägsna plats. Jag bjöd på mig själv men kände mig inte särskilt generös mot de små fiskarna som nafsade på fötternas förhårdnader. Här lever fiskarna i sin naturliga miljö och många badande fick gratis pedikyr. Man klarade sig fint utan pedikyren genom att inte sätta sig stilla i vattnet. Härifrån åkte vi på de uslaste vägar jag någonsin åkt på. Familjens pick-up med höga hjul och sonens lugna körstil var räddningen. Men hjärtat satt länge i halsgropen.

Maten och möten människor emellan är enormt viktiga och jag hade riktigt många go’a stunder! Jag tror att jag vågar utlova en rapport till.

Enligt en snabb och pålitlig marknadsundersökning med två/tre svarande så är Khao Sok Nationalpark det finaste paradiset för en övernattning. Där bodde vi i små flotthus på en enorm uppdämd sjö mellan bergstoppar. Makalöst! Se i första bildgruppen. (Strandbilden är däremot från Koh Lanta.) Det andra paradiset, om man ska stanna flera dygn, är enligt marknadsundersökningen absolut Koh Lipe dit mina närstående for på Sportlov efter det att jag hade åkt hem.
Snorkling i klara vatten runt ön Koh Lipe, 60 km från fastlandet, stod på programmet.

Här nere finns en länk som visar något man kan göra i Khao Sok Nationalpark. Där bodde vi i enkla flotthus (raft house). Ut till anläggningen tog det en timme med båt och då tog jag en rolig bild på killen som satt på toften framför mig.

httpp://khaosok-smiley.com

Lite uppvärmd blev jag allt, hoppas du också känner värmen!/Agneta

Jag har tur som älskar mitt hem men som ändå ständigt kan vara på gång med olika sorts fantasiresor. Om man verkligen ska resa bort från det älskade hemmet måste man förbereda sig väl. Jag ska snart iväg på en lång resa men kan lämna det mesta till min käresta som stannar hemma. Jag undrar hur det ser ut i vinterträdgården om några veckor, jag får spara sådder av chili, tomater och annat till hemkomsten, inte behövs det någon som tar posten och vattnar blommorna. MEN det blir ovant och konstigt att resa själv och det försöker jag förbereda mig för.

Just nu heter min reskamrat Susan Faludi. Hon är en skicklig ciceron som leder både mig och sig själv genom ett vittomfattande mörkrum. Hennes bok heter just ‘Mörkrummet’ och hon reser för att möta sin pappa som hon inte har träffat på flera år. Han har efter många år och ett sorts familjeliv i USA flyttat tillbaka till Budapest. Genom möten och samtal, återblickar och minnen växer berättelsen fram. Jag förs inte varsamt men heller inte bryskt genom Centraleuropeisk historia, svåra politiska skeenden och vandrar genom gamla släktvåningar, palats och muséer, sitter i källaren hos pappan och tittar på gamla bilder. Hela tiden krockar sinnesbilden av pappan med det HON han ganska nyligen har opererat sig till. Allt är en väl berättad och spännande resa och den packar jag ner i mitt handbagage.

En del av min nära kära familj bor väldigt långt borta. Därför är jag ständigt på väg att resa –  i fantasin om inte annat – jag är faktiskt oftare hemma än bortrest. Jag tänker på flyg och klimat och utsläpp och tycker DET är jobbigt. Hur mycket bidrar jag i jämförelse? Skulle man kanske kunna kvotfördela detta med utsläpp? Det där med att de mer förmögna kan klimatkompensera tycker jag är galet. Tankarna snurrar.
Ikväll har jag dock lagt upp en resväska, tagit fram passet och försäkringspapper. En hög med sommarkläder togs fram ur gömmorna och jag prövade och funderade. Ska med, ska inte med, ska med eller inte… Och badkläder, träningskläder, skor…

Medan jag packar sommarkläder tänker jag på filmen ‘Walking out’ som utspelar sig i vintriga berg i Nordamerika. En ung grabb åker från Texas på sin årliga sommarferie hos sin pappa. I början verkar pojken lite butter och osäker och pappan är väldigt kantig och hård. Han verkar genast vilja göra om sin lite motsträviga men solmjuka son till en stenhård jägare. De ger sig av upp i bergen och pappan lär ut allt han kan om vildmarksliv. Han målar upp bilder av björnarnas liv och mest om älgen de ska skjuta. Det blir väderomslag och det vilda i naturen kryper allt närmre medan snö och kyla försvårar hela vandringen. Här blir jag som uppslukad av berättelsen och är med dem i de där kalla och snöiga bergen medan deras situation blir allt värre. Inget blir som pappan hade utmålat och… nej, jag ska inte avslöja hur allt slutar.  Att kunna göra en sådan resa från ett bekvämt soffhörn är helt fantastiskt. En gåva, tycker jag, som sällan är blasé.

På matbordet ligger mina mediciner, jag får bara inte glömma dem! Jag måste påminna min man om fågelmatningen. En kasse med Ahlgrens bilar och Kavlis Baconost, som barnbarnet Carl Victor längtar efter, finns där. Men också några mycket försenade julklappar som, genom klantigt PostNord-strul, inte kom med i en annan resenärs packning före jul trots rekommenderad försändelse.

Denna gång ska jag göra den långa resan själv och är mest förväntansfull men har så klart en del funderingar runt vissa situationer. Det mesta känns ändå tryggt och bra.
Som sagt ska jag ha min Letto, läsplattan, med boken Mörkrummet som intellektuellt sällskap på flyget. Det räcker långt. Stödstrumpbyxorna ska fram och vilka skor ska jag nu ha på resan… många små saker surrar runt.
Jag är förväntansfull och längtar efter det riktiga mötet vid framkomsten!

En strand i närheten byts under några veckor mot en annan långt borta. Bilder är ju ett annat bra sätt att resa på och jag kommer att dela med mig!
Resenärer är förresten bra på slängkyssar…/Agneta