Att samla värme gör man så här; bygger en någorlunda hög och lång mur i vinkel mot både nordanvinden och vindarna från öster samt har tur att få stipendiepengar som räcker till ett växthus…så gör man bara, tralla la! Äh, det var förstås en massa grovt och tungt jobb och en massa bry innan allt kom på plats men min käre visade sig vara en hejare i att gjuta grund och mura med lecablock och att putsa! Rent råslit alltså –  och mycket jobb dessutom! Jag är kass på sånt men är duktig på att heja på, stå för marktjänst och att kläcka lösningar och idéer. Vi har väldigt roligt när vi projekterar och funderar, det är ofta en lång process med många funderingar fram och tillbaka. I september 2013 var muren  färdig och klar, murad i vinkel bakom växthuset som redan fanns på plats sedan något år tidigare.

Växthuset är på ca 15 m2 och naturligtvis kunde det ha varit större men det var vad pengarna räckte till och jag är nöjd, mycket nöjd!
Av en snäll granne fick vi tegel från Jordeberga gamla sockerbruk. Räckte till fot och golv i växthuset.
Köpte en gammal kökssoffa, la i en dyna och några fårskinn för tuppluren höst och vår… används flitigt även för trevlig samvaro! Växthusområdet är nu det varmaste stället på tomten. Vi ska utveckla det lite till och hoppas allt blir klart under 2016 men nu och här koncentrerar vi oss på mur och växthus.
Sen, har min man och jag insett att vi inte orkar, kan eller ska bygga eller anlägga något mer. Bara vårda, pyssla om och njuta…de som känner oss flinar lite för de tror oss nog inte!

I växthuset har jag bara odling i krukor: chili, tomater och basilika om somrarna och några andra värmekrävande växter. Det ser lite olika ut varje år förstås. Pelargoner kan stå och växa till lite på våren. Bilden nedan är från i våras. Jag gillar skuggspelet på muren!  Ovankanten på muren lutar lätt utåt och täcks av en fastmurad tegelrad. Teglet knyter an till grunden på växthuset och vi tycker att det blev snyggt och praktiskt att regnet kan rinna av utåt.

Längs med muren är det meningen att vi ska odla ätbart. Vi har planterat lite men allt är inte klart ännu.

Femtonde mars i år var det nästan för varm inne i växthuset…27 grader! Skönt om det snålblåser ute, där man för tillfället jobbar, att gå in här och ta sig en kopp. Har givetvis en vattenkokare här!
Snart åker många växter ut!

Gul Habanero superstark chili. Små frukter men, som sagt mycket stark, en knivsudd i en gryta kan bli för mycket! Jag torkar och finfördelar en hel del, det är ett trevligt jobb. Här nere blev det helt plötsligt skön vår igen…fantastisk värld det här med hopp i tiden och att allt! Längtar redan till ny vår 2016!

I våras såg det ut så här: Narcisser, persikoträd, en vinstock, vitlök, minikiwi, jordgubbar i jorden och ett litet lagerträd i kruka bortåt detta håll. Åt andra hållet hittar jag ingen bra bild men ett det finns ett litet miniaprikosträd, rabarber, persilja, lite sallad, mumsiga smulbär, och ett bornholmskt fikon och en springbrunn i slutet. Odlingsytan ska breddas lite och sedan ska det vara en grusad eller stensatt gång längs med växthuset. I år odlade jag potatis i hinkar, det blev väldigt bra, men inga mängder, vi odlade favoritsorten Amadine.

Miniaprikosträdet till vänster ser inte ut att vara någon hit…har pratat med det och sagt att det får visa en annan tåga om det ska stå kvar där det är planterat och att jag vet andra som vill dit!  Får se om det lyssnar på mig! Så där säger man kanske inte till människor men växterna behöver ibland höra att man tar i lite och att deras sista stund är kommen (och så sätter de fart och blommar som bara den)!

Persikoträdet skötte sig utmärkt och levererad 26 alldeles fantastiskt saftiga och goda små persikor av en sort från Baltikum. På den danska lappen står det Riga Prunus Persica men någon sa att det var samma som Frost. Goda var de hur som helst. Jag skulle ha tunnat ur trädet lite men det får jag göra efter skörd i sommar. Knopparna och fram för allt blommorna var söta som små smycken…

Vi har ett speciellt förhållande till Marocko, där vi gifte oss, men det var hemma i Ystad som vi ”hittade” en liten väggbrunn till murens ena ände. En hylla med mjukrundad framkant gjorde vi av det gamla teglet från Jordberga. Springbrunnen ger området rogivande ljud av porlande vatten.

Sensommaren blev lång i år och flöt ihop med hösten på ett väldigt tilltalande sätt.  Olivträden tänker jag klippa i vår, kanske, kanske inte bollform…ja, det där funderar jag på. De har tyvärr misskötts i ett par år, sen jag fick dem av en trädgårdsvän som tänkte slänga dem, men jag vill tro att man kan få ordning på dem! Här nedan ett annat lågt olivträd med några  oliver.

När jag var ute och jobbade i slutet av säsongen kunde jag äta några enstaka jordgubbar ända in i oktober. Vackra blad fick jordgubbsplantorna, jag har aldrig tänkt på det tidigare!

Vi har ännu inte skördat några fikon men vi hoppas förstås på kommande säsong! Här i hörnan kan man ta en snabb fika och höra på fågelsång och vattenporl men om man sitter för länge så känns stolarna inte så sköna! Men det kan bli ett riktigt fint mönster på baksidan av kroppen…

Trädet mellan mur och växthus är den vackra Perrotia persica,’Vanessa’  stamform av papegojbuske på svenska. ‘Vanessa’ rodnar vackert och länge länge! När jag fyllde 60 år önskade jag mig inga saker utan grävda gropar av familj och vänner i födelsedagspresent och då visste jag inte att här skulle bli växthus och mur. Jag var på väg att göra ett litet arboret… de andra träden inom området har vi flyttat men vi ville försöka ha vackra ‘Vanessa’ kvar på platsen. Vi får se hur det blir. Det måste växa lite till på höjden för att det ska bli bra!

På norrsidan bakom muren har vi kompostbehållare, jordhögar, skottkärror och sånt som man måste förvara någonstans. Vi tömde ut ett par pallkragar med diverse asylväxter, de som vill komma in i trädgården men har fått vänta länge. Ibland glömmer jag bort att de finns men…fulhörnet blev riktigt fint när rosenhallon och irisen ‘Night owl’ blommade i smyg i skuggan bakom muren!

Jag fortsätter med rundvandringen i trädgården i nästa inlägg! Vad roligt att du hälsade på här hos oss och välkommen tillbaka då!/A

Tänkte att det var dags nu att summera trädgårdsåret 2015. Vanligtvis skriver jag hela texten först och plockar in bilder sen – men nu började jag med att titta på bilderna från trädgården den gångna säsongen. Blev helt varm i hjärtat och glad, suckade högt ibland för att det var vackert eller bara gav mig så positiva vibbar! Tänkte på några trevliga besök vi har haft i trädgården – familj, släkt och vänner och så fåglar…barn som har gungat, mat som har avnjutits ute på verandan och sovstunder i solstolarna!

Jag har egentligen tyckt att det har varit en knepig trädgårdssäsong på flera sätt och konstig har den varit när man tänker tillbaka på vädret. Men när jag letade efter årets bilder så glömde jag bort det helt och hållet och fortsatte att glädjas och bli varm i hjärtat. Jag blev helt enkelt förälskad i bilderna från vår trädgård! Eftersom bilderna finns så måste ju verkligheten ha varit så i samma små eller stora utsnitt som ett fotografi! Jag delar upp trädgården i några olika rum så att jag kan visa fler bilder i olika blogginlägg utan att det blir för många – vill inte förorsaka att du somnar!

Sydsydost om huset finns en bit av vår stora trädgård. Vi gjorde om platsen för många år sedan till en slags vindskyddad innergård. Vi byggde en öppen veranda med glasat parti mot västanvinden och huskroppar stoppar vindar från norr och öster. Det behövs i en trädgård på en höjd nära Östersjön mitt i det öppna böljande åkerlandskapet. Härifrån kommer de första bilderna lite huller om buller helt utan kronologi. Där ljög jag för ett par höstbilder hamnade sist!

Fotot här ovan är taget i mitten av sommaren och det här ser man från kupan i ovanvåningen. Under rosen Mozart, till vänster vid stolpen mot verandan, växer söta blodnävan ‘Elke’  som du ser här nere.

Betty Corning här ovan är en riktig glädjespridare med sin rika och långvariga blomning och härliga färg! Här växer den på en ställning i en perennrabatt men är säkert fin i buskar och träd också!
Öppnar fönstret och njuter av…av precis allt just nu när jag tittar på bilderna och novembervinden drar.

En låg liten sorts vallmo, Papaver miyabeanum ‘Pacino’  har exakt den rätta blekgula tonen som tilltalar mig. Ny här så vi får se om den trivs. Hemvisten är en grop efter ett par borttagna kullerstenar.

När vi gjorde om innergården tog vi bort gräsmattan, la kullersten och tegelterrass, drog upp några grusgångar och gjorde rabatter. På trappan blommar bland andra Karins färgstarka Alstroemeria glatt.

Gillenia trifoliata, trebladsspira (som jag aldrig hör någon säga) och Isabel Renaissence från Poulsen.
Här nere ser vi en av många olika klematis som finns på innergården, det är söta klättraren Princess Diana som är en texensis-hybrid. Kanske blir det lite väl mycket skugga från oxlarna ovanför…

En härlig kinesisk pion som blommar så vackert varje år, den lutar sig lite fint ut över grusgången.

Nordisk stormhatt är en väldigt snygg och trevlig perenn. Den är lätt att dela med sig av till hågade trädgårdsvänner eftersom det varje år blir ett par plantor till någonstans där den hittar lite livsrum.
Oxlarna till vänster har jag stammat upp och snaggar rätt hårt varje år för att de inte ska dominera det relativt lilla trädgårdsrummet som innergården är. De var buskiga och tre-fyra m höga när vi kom hit.

Ovan är en närbild på Crocus Rose som är en av mina favoritrosor från Austin. Här nere fortsätter grusgången mot fotografen som står vid sidan av tegelterrassen utanför vinterträdgården.
Den blomvilliga och doftande Crocus rose ramar in tegelterrassen och syns lite till höger i bilden.

Det här är en favoritbuske som är vintergrön och blommar flera gånger varje sommar! Det är Viburnum Davidii, Davidsolvon på svenska. Titta på de underbara bladen och  nytillväxtens fina färger! Behöver skyddas mot marssolen så inte bladen blir brända och fula. Det har hänt men den repade sig ganska snabbt. Jag bad den om förlåtelse och ofta sitter jag på kökstrappan och njuter av den – nästa bild!

Här är en vy mot vinterträdgården där vi förvarar våra stora kamelior som står i krukor utomhus en större del av året men 4-5 månader får de flytta in. Blomningen är monumental de flesta år!

Utanför gaveln på vinterträdgården går grusgången förbi en trevlig rabatt med växter som gillar skuggan som finns under buskar. Här blommar en av de underbara stora schersminbuskarna. Känn doften som fyller hela trädgården genom att skriva luktsinne baklänges på tangentbordet och föreställ dig doften!

Om du går förbi vinterträdgården på väg till växthuset så njut av julrosor och annat i skuggrabatten!

Här är annat: Söta söta löjtnantshjärtat som måste få en ny plats nästa säsong! Det är FÖR skuggigt.

Reine Chabeau en multifloraros som blommar rikligt, mycket och länge. Hösten har kommit och Gillenia trifoliata glöder i bakgrunden. Här nere kan man se hur den kan glöda i höstsolen, en verkligt odlingsvärd växt den där trebladsspiran!

Återkommer med förhoppningsvis lika förälskad blick i nästa blogginlägg som ska handla om växthusområdet med vitputsad mur och värmekrävande växter! Välkommen då!/Agneta

Den är så bra att ha den där imaginära gungstolen. Jag sätter mig i den, försöker tränga bort tankarna från hemskheterna som just har hänt i Paris, det är svårt att förstå den händelsen, behöver smälta den och tänka klart. Chock, sorg och lidande orsakat av unga män som inte kan ha tänkt klart.

Jag låter, låter tankarna flyga och manar fram en tid när min framtidstro var mycket stark. Jag var övertygad om att vi skulle klara att utrota de stora sociala skillnaderna mellan människor. Vi skulle  absolut kunna klara att skapa ett någorlunda jämlikt samhälle. Jag och mina vänner drömde om det och om att leva grönare på något sätt. Världen skulle också bli bättre om människor hjälptes åt – som att bli av med Sydafrikas apartheid och få stopp på Vietnamkriget. Proggmusik, folkmusik och  ”We shall overcome some day” var något som uppmuntrade tankeflödet på ett självklart sätt.

Ett 45 år gammalt foto sätter igång en hel rad associationer. I mitt knä sitter min ettårige son och vill inte alls bli hållen. Jag minns faktiskt den där stunden ganska tydligt.

Fotostudion var  stor och spännande för en ettåring att knata runt i. Där fanns så många intressanta saker att undersöka. Inte ville han sitta i mammas knä och bli hållen med fast hand. Situationen ordnade sig rätt så fort och fotografen, som fortfarande är en mycket god vän, kunde ta bilder på en söt och glad ettåring. Att vi blev fotade berodde på att lilla familjen var på väg att lämna Stockholm.  Jag var en ung och lycklig mamma med många glada tankar om framtiden. Anledningen till flytten kan sägas rätt enkelt: kattpiss och sprutspetsar i sandlådorna i parkerna nära där vi bodde på Söder, avgaserna som sonen fått dra i sig när vi promenerade till BVC på Hornsgatan nära Hornstull.
Gröna vågen rullade fram och tillbaka över Sverige och vi fantiserade först om Hälsingland men min man fick jobb på TV Örebro. Även om en del släktingar tyckte det verkade omöjligt så fick vi ekonomin att gå ihop och lyckades köpa ett gammalt 20-talshus med stor trädgård. I trädgården fanns fruktträd och vi odlade vi potatis och grönt…
Vi bodde bara fem år i huset i Örebro innan vi flyttade ut på landet och ett 500 m2 stort falurött trähus med vita knutar och en härlig tomt på 13.000 m2 – men det är ju en helt annan historia.

Om man som barn matas med lögner, bitterhet eller ondska i ett samhälle utan framtidstro förtvinar hoppet och risken finns att man verkligen börjar tro att våld är lösningen.
Jag lyckas inte förtränga det som hände i Paris i natt. ”Vi måste vara smartare än terroristerna” säger en reporter i radion som jag just slog på. Jag kan inte tycka att det de gör är smart men förstår vad reportern är ute efter. Nu ska jag lyssna, jag måste få veta mer!

Skickar medkänsla och värmande tankar till dem som har drabbats på ett eller annat sätt!

Jag hade hört men inte riktigt insett innebörden av orden ‘förspilld kvinnokraft’ förrän jag var 19 år och en man skrattade åt en knyppeldyna jag hade tagit hem eftersom jag gick en  ettårig fackkurs i textilt arbete på en yrkesskola i Stockholm. Jag hade hoppat av gymnasiets latinlinje och dragit runt på konstgallerier och små mysiga kaféer i ungefär ett år. Först skedde det under skoltid då jag fejkade att jag åkte till skolan,  sen när det uppdagades att jag skolkat rätt länge kunde jag känna mig mer fri och fundera på vad jag ville göra i framtiden.
Jag ville nog allra helst bli textilkonstnär, precis som min kompis Lotta planerade, men jag anade att jag saknade något som L hade men kanske inte jag. Men med stor lust till textil kunskap tänkte jag att jag fick börja från grunden. Vi fick främst lära oss att sy och väva på kursen, lärarna var mycket duktiga och kunniga och jag ville inte vara hemma en dag från skolan. Knyppling och broderi ingick också i kursen, liksom textilkunskap och fackteckning. Det var ett mycket roligt år och väldigt långt från tyska verb och alla latinska gubbar som hade skrivit verser och uttalat sig i olika sammanhang.

Höstens favoritäpple Rubinola får representera kunskap av olika slag som jag tycker är så viktig och som jag alltid har varit sugen på men som jag under vissa perioder har haft svårt att ta till mig.

Mannen, som klumpigt nedlåtande uttryckte sig om mitt textila intresse, fanns i familjekretsen och var kanske 15 år äldre än jag. Han fattade ingenting av det jag gjorde eller vad det betydde för mig. Jag brydde mig inte ett dyft om honom, han var bara dum på riktigt när han skrattade och sa att knyppling var fånigt. Intresset för textilier och att få skapa saker textilt har följt mig hela livet och har varit mer eller mindre aktuellt beroende på situationen! Jag har sytt kläder och hemtextilier, skapat applikationer, stickat och broderat fritt men faktiskt inte knypplat just någonting efter utbildningen…

Ikväll ska jag gå på stickkaféet som håller hus i gamla skolan i en av småbyarna inte så långt hemifrån. Vi brukar vara ett femtontal kvinnor som träffas en gång i månaden. Stickning har varit ett stort intresse och jag har nog berättat om att jag gjorde snygga och roliga bebis-overaller i glada färger som såldes i en liten butik i Gamla stan. Det var när mina barn var små och jag stickade jämt; stående, gående och till och med liggande. Stickade andra saker också för eget bruk och till vänner. Ofta egna modeller som jag gjorde väldigt fritt. Så är icke fallet idag men jag återkommer en annan gång till det!

Ikväll  ska ta med mig ett litet experiment som jag roade mig med i somras. Vår excellenta stickhandledare berättade en gång om att hon hade läst om en gammal metod att färga garn som började bli intressant igen. Man behöver nämligen inga kemikalier utan använder bär, frukter, bark osv från naturen, samt vatten och solljus. Dessutom behövs ett kärl som kan förslutas…

Detta är en intressant växt som jag snubblade på och blev intresserad av i vintras. En värmekrävande och ätlig växt som kallas malabarspenat. Det vetenskapliga namnet är Basella alba och kallas också för indisk spenat. Den kräver värme och ljus och måste vattnas så där var tredje dag. Hos mig har den stått i växthuset och varit väldigt vacker men ätit av den har vi just inte gjort, jo, lite. Smaklös, tycker jag, men är man hungrig så är det väl bara att knapra på.

Min sonhustru är från Laos och hon berättade att de odlar malabarspenat och äter den mest i soppa. De lägger ner bladen i sista stunden så att de bara slaknar lite. Hon varnade också för bären och att färgen var väldigt mörk och svår att tvätta bort. Bären har samma svärta som björnbär och kermesbär om de är bekanta.

Jag bestämde mig för att göra ett försök att färga med de här färgstarka bären från en i övrigt mycket vacker växt. Litet kärl med lock, jag antog att solljuset var viktigt och tog en glasburk med lock, vatten och så i med bär. Gjorde ett litet härvliknande nystan av entrådigt vitt ullgarn och band fast nystanet vid en sten så garnet inte bara flöt på ytan.

Innan jag ställde burken i köksfönstret så hällde jag bort en hel del av vattnet, satte på locket och gick och gjorde något annat i fyra veckor. Köksfönstret vetter åt sydväst så där är det soligt och efter fyra veckor såg innehållet i burken lite annorlunda ut.

Vätskan var fullständigt omöjlig att se igenom det luktade kanske lite jäst men inte otäckt. Jag hällde ut innehållet i ett hörn av vår kompost utomhus. Och ut föll ett mörkt nystan av garn. Jag sköljde i varmt och sedan riktigt kallt vatten. Sen la jag garnet på en bit hushållspapper och trodde det skulle suga upp färg men inte. Pappret var helt fläckfritt!

Jag tycker att garnet har en fantastisk underbar djup ljunglila färg. Nu återstår bara att undersöka vad man ska ha för större kärl om man ska färga större mängder garn OCH om det färgade garnet tål försiktig tvätt utan att färgen rinner bort och blir fisig efter några tvättar!

En gång tidigare i livet har jag färgat med bär. Ett par vita byxor åkte ner i blåbärsgrytan, när jag var fjorton femton så där, och de blev ljust blålila men bleknad mycket för varje tvätt men de blev aldrig helt vita vilket min mamma sörjde.
Det var hon som hade köpt de prydliga vita byxorna, hon hade ännu inte fångat upp att jag i det här skedet av livet höll på att ändra från en klädstil till en annan. Ni vet den tiden när man håller på att hitta sig själv och söker olika uttryck för det. Ja, jösses vilka speciella grejer jag kom att göra, vem har stickat skor av snören? Stänkmålat blus med akvarellfärger, omstänkning efter varje tvätt… Gjort knappar av örhängen och sytt skimrande små, små snäckor på en sorts hemmagjord yllebahytt…

Synd att det där inte finns på bild – eller kanske tur :)!

När man är ute och reser och det finns möjlighet att besöka en eller låt säga två trädgårdar så blir åtminstone den här resenären mycket nöjd. Även om vi tyckte att det var sommarväder i Lissabon så benämnde portugiserna perioden som höst. Sista dagen var vikt för promenad till Botaniska trädgården. Det skedde i ett evigt dagsregn. Vi tog regnkläder och paraply med oss och travade iväg. Så småningom kom vi fram till den lite hösttrötta trädgården där det på en hel del ställen såg övergivet och lite ovårdat ut. Men visst fanns det exotiska växter att beundra och fina miljöer att njuta av. Vi fantiserade om solstrålar som silade ner genom de vackra trädens kronor… medan vi blev allt blötare!

En hel del växter är sådana som vi har som blommande krukväxter eller de gröna stora bladväxterna som åter har blivit moderna. Här kom jag inte åt att fotografera skylten fast jag skymtade den. Kanske någon vet vad det är för skönblommande växt, nog känns den bekant!

Det var en hel häck som blommade så tilltalande. Jag tycker att det ser bekant ut men HJÄLP om du kan! Hittade ingen skylt denna gång.

Stor som en apelsin och upplagd på ett runt stenbord – men VAD är det? Fascinerande.

Buxbomshäckar  runt odlingskvarter och den här stora runda upphöjda dammen tycker jag är en tilltalande miljö. I bakgrunden stod ett hus med byggställningar och skydd runt om.
Klafs, klafs, sa det om fötterna när vi gick. Mina kängor höll vätan borta så där hade jag tur!

Det var glest med besökare, den här regniga söndagen, trots att det var fri entré till trädgården. Som allt annat i Lissabon så var det backigt och trappor med mönsterläggning på stenen. Så även om allt inte var tipptopp så kunde vi njuta trots regnet. I staden såg vi många mycket vackra stenbeläggningar.

 Det här är Thevetia nånting, det finns 8 olika arter och busken var stor och skylten förmodligen överväxt. I Botanica hittade jag den på sidan 882… Jag blev väldigt förtjust i både blad och blomma
men den skulle säkerligen inte trivas i vårt klimat och förresten; eftersom den vill ha sandig jord, skyddat läge och mycket vatten under blomningen så kan vi ju inte ha den här på vår leriga blåsiga kulle…

Thevetia är släkt med Oleander som vi såg flera av och som blommade för fullt, likaså olika Hibiscus, stora som mindre träd, som stod i full blomning! En dag tog vi fika under en uppstammad underbar rosablommande H.

Här och var i staden finns det backiga platser med lite förvildad blomning. Här är det Ipomoea, vilken låter jag vara osagt, och lite annat som vackert klär in och förskönar ett stort brant område. Bra att passa på att stanna, beundra och samtidigt vila ben och fötter lite…
Vi såg mest gamla och enklare hus men på botaniska lutade vi oss ut över en mur… med en spännande växt som kastade sig ut över murkrönet. Den  ville väl ta sig ett dopp kanske!

Trots backighet, regn och avstånd tog vi aldrig spårvagn någonstans eftersom vi hade fått fart på fötterna och tyckte om att förflytta oss på det sättet. Vi tänkte ta nr 28 eller 25 för de har bra rutter varifrån man kan se Lissabon. Det blev som sagt aldrig av att vi åkte men visst är de ett trevligt inslag i gatubilden.

På Rua de Conceicao (här ska det vara diverse kråkor över och under några bokstäver) ligger några mycket gamla sybehörsaffärer på rad. Lyckofrossa för intresserade. Knappar, underbara knappar, i guldfärgade pappkartonger, verkligen synd att jag inte syr längre.  Ett fullständigt eldorado i varje butik. Fransar, band, tofsar, spännen och tillbehör. Garner, tråd, snören, stickor och… ingången till en av butikerna var i romantisk jugendstil.

Ja, just, man går lite på jakt när man är på resa. Vi är ju fortfarande jägare och när man inte vill skjuta djur så lägger man ner andra sorts byten. Finns det något man kan ta hem?
Något byte måste det finnas som jag kan lägga ned – i resväskan alltså, tänker jag! Jag gillar att resa med lätt packning och ofta med bara handbagage typ liten väska på hjul. Jag köpte några små saker som t.ex. den blåvita keramiken som jag gillar och så garn, spanskt, och örhängen, nepalesiska, och prickiga strumpbyxor som jag gillar och alltid är på jakt efter…

Jag vill gärna återvända till Portugal och se vackra platser som världsarvsstaden Sintra, träffa de vänliga människorna och njuta av enkel mat och goda viner. Vandra i bergsområden, se Atlanten rulla in. Tänk att åka bil på landsbygden i Portugal och söka vacker keramik och krukor framför allt. Sånt passar ju inte i handbagaget på flyget!
Lägger du ner byten på dina resor?
-Adeus, än en gång!/A