VÅR trädgård, brukar jag säga.
DIN, säger min man, som alltid är den som klipper gräset och gräver i vår tunga lerjord när jag berättar om trädgårdsplaner och drömmar. Jag tror att han säger så för att betona att planerandet och ansvaret för skötseln är mitt, så att han bara kan njuta av det fina och inte känna sig tvungen att rensa eller känna ånger över att det inte är perfekt överallt.
I ett tidigare liv hade jag ägt några olika hus med trädgårdar. Så köpte vi två det lilla fula och risiga huset på en kulle med vacker avståndsutsikt mot Östersjön. Hav och himmel möter varandra 28 km från vår boplats. Mellan hus och hav böljar ett öppet åkerlandskap med skogsdungar, torp och gårdar utspridda.
Ur fotoalbumet är dessa två bilder från 1995 när vi hade bestämt oss för att köpa huset. Vi begärde att allt skrot skulle vara borta när vi tillträdde som ägare.
Det vackra höga läget var väsentligast, tomten kom liksom på köpet. Vi satte igång att renovera huset utifrån en ansträngd budget och bytte först fönster och dörrar och målade utsidan.
Här nere är en bild från 1995 och det som senare skulle bli vår innergård. Det trasiga gamla växthuset mot fähuset är ännu inte rivet. Det är kökstrappen man ser i vänstra kanten. På den undre bilden från 2006 kan man se hur fähuset och en del av innergården blev. Jämför gullregnet på de bilderna! Den tredje bilden är innergården så som den såg ut 2011. Det blir lite olika uttryck varje år och det är lustfyllt.
Fähuset invigdes som ”Lillkyrka” 2003 och där växthuset fanns är nu vinterträdgården, som blev klar ett par år senare. Huskroppen har förlängts mot sydost. Innergården fick därmed vindskydd från öster och en veranda (1999) som skyddade mot västanvindar. Här anlade vi en trädgård med grusgångar, en kullerstenshörna, en tegelterrass och annat som kommer i senare uppdaterade blogginlägg!
Åter till ursprungstexten: Vitkalkat skulle det vara och allt trä skulle bli blått så som vi sett hus på Österlen. Jag tror att vi första året kalkade putsen sju gånger, det var som att måla med mjölk. Kalken släppte sedan fläckvis varje år under vintersäsongens hårda väder och det var bara att kalka om igen till sommaren. Tur att huset är litet, sa vi då 1995 och framåt. Nu mer använder vi silikatfärg och behöver måla långt mer sällan.
Trädgården bara var som den var. Ingen av oss hade något riktigt intresse för den men den var mysig och omväxlande att gå runt i. Jag tyckte visserligen illa om den långa raden med förväxta och risiga ölandstokar framför huset men älskade den stora fina ormhasseln som redan då var hög och hade kraftiga vridna grenar. Fotot är från 2006.
Ur fotoalbumet en inklistrad bild från sommaren 1996. På vintern skar vi ner grenarna på pilarna som står utanför tomten och där bortanför blommar rapsen för fullt. Vi var så lyckliga! Gräsmattan är ett minne blott men en del av spireabuskarna har vi kvar.
Min man med sin syster och svåger 1996 ur fotoalbumet. Bevis att vi satt stilla ibland!
Det fanns massor med kärs på ett par ställen, några gamla fruktträd och buskar utspridda här och där. Ett brunt plank och en ridå av oxlar skymde sikten mot havet. Men vi visste att den fanns där.
En hörna på tomten kallade vi skogen för där var det illa nog planterat en tät grandunge. Det passade ju inte in i åkerlandskapet runtomkring. Där fanns en tall och ett lärkträd och några hasselsnår också.
Vad vi inte förstod från början var att det utsatta läget på kullen krävde skydd mot hårda vindar och att det antagligen var därför som någon tidigare ägare hade planterat granskog i nordost och dubbla häckar åt öster. Ryssvinden, med iskyla och mängder av snö från just öster, är förskräcklig och omöjlig att förstå om man inte har upplevt den.
Vi högg ner trettio risiga och fula granar och det blev ljust och härligt i skogen, solen nådde ner, marken blev grönare och vi upptäckte flera schersminbuskar och annat som missgynnats och dolts av granris. Mot norr kunde vi plötsligt njuta av utsikt mot en böljande Romeleås.
Jag pekade mot en rad med berberisbuskar och sa till min man: Dom ska bort! Stickiga och hemska är dom!
Vi behöll ett par buskar och långt senare skulle jag upptäcka bladens fina färgspel och vilka små fina konstverk blommorna var.
Bara knappt ett halvår efter granfällningen kom en kraftig storm från väster. Vinden grep tag i takpannorna som singlade upp i luften och gick sönder mot marken. Ytterligare tio små och ett par stora träd blåste omkull. Nu hade vi verkligen fått det luftigt eftersom planket var borta och oxlarna beskurna till sin halva höjd och dessutom hade jag rensat de knotiga stammarna från grenar. Nu kunde man sitta inne vid matbordet och titta ut över Östersjön, se fartygen stäva åt olika håll och det var någon gång i den vevan som min trädgårdslust väcktes!
Idag har skogen fått ett litet gäng med nya mindre träd. Om dem berättar jag i ett annat inlägg framöver. En blodhägg ‘Schubertii’ finns där till exempel.
Om man en annan sommardag, till exempel 2017, står ungefär på platsen där den röda bilen är (två bilder uppåt) och vänder ryggen åt huset då ser man idag det här. Vårt bilhus – en slags carport… och grönskan som finns nu är lite av allt det jag/vi har planterat under loppet av några rusiga år driven av stor trädgårdslust.
Följ gärna med när jag uppdaterar mina gamla texter och lägger till bilder! De bilder som är av riktigt dålig kvalitet har jag fotat papperskopior direkt ur fotoalbum. / Agneta
Pensionär, nyss pensionär! 