Varje år så här års släcker vi elden, hänger upp de värmande pälsarna, skakar vi av oss dammet, kryper ut ur jordkulan och blir hänförda! Grönskan slår knock-out på den som ser och fåglarna kvittrar för livet för den som hör. Nu blommar det i trädgårdarna och rapsfälten lyser solgult. Vad mer kan man begära? Vi begär inget mer bara att få ha det så här privilegierat att kunna njuta av det som bjuds!

Naturens metamorfos är obegriplig och total. Vi måste LEVA för att kunna förstå! Regnet faller lätt.

Pimpernöt ett vackert och intressant litet träd.

Tulpaner är lätta att älska men hos oss är de flyktiga.

Hemmagjorda men tyvärr hemma hos någon annan, skulle passa här!

Blåregn, gullregn och min klätterpelargon.

Akebia quinata en östasiatisk växt.

Bistorta affinis, bergormrot, förvandlas från förvriden, torkad och till synes död…

Den lilla murrevan var nyss ett ynkligt brunt trassel men nu är beredd på trädgårdserövring!

Bladformer och strukturer är viktiga och solens strålar som så här års når långt bakom huset.

Det underbart vackra lilla Parrotia persica-trädet som jag hejar ramsor för så att det ska växa ett par meter till sen slutar jag med heja-ropen!!

Under trädets platta krona hukar jag lite och ser min käresta göra sånt han inte gillar endast för att  underlätta livet för mig efter influensen. Tack, det här var till DIG!

Den där rubriken får snart sin förklaring! Är alldeles opassande sjuk så här i maj månad. När man inte orkar göra något och är febersvettig över hela kroppen så åker det fuktiga nattlinnet av och vid tillfällig uppgång ur sängen blir det den nya morgonrocken på! En ny morgonrock som jag hittade på herravdelningen i en ekiperingsaffär… passar bra, trevlig mjuk textil, sköna färger  men så upptäckte jag för sent att den inte är tillskuren efter Janssons frestelse…
Min mormor hette Jansson i efternamn och hade en rund fin rumpa, mamma hade den, fast sin egen, och… ni förstår. Den janssonska har följt mig…ja, både bokstavligt och mentalt både positivt och negativt hela livet!
Nu när jag har haft tid att tänka mycket så fastnade mina tankar mycket på dagens ytliga krav på utseendet och hur tärande det kan bli om man inte orkar stå emot utseendefixering. Att alltid tänka på sig själv och hur man ser ut är helt förgörande. Jag tror att det är alldeles för många unga kvinnor och män som ägnar sin tid och sina tankar till något så plågsamt som att inte känna sig trygga med att de duger och mer än det! Ni läser inte här men OM någon av er gör det, så snälla, försök avprogrammera den där delen från era hjärnor! Hjärnorna kan ni använda till så mycket kreativt, nyttigt för andra människor och roligt i stället!  Sefies-världen, medier med all reklam och ja, ni vet, förstör för er! Det är så lätt att bli offer för den otroligt massiva yttre påverkan som sköljer över oss dag som natt!

Jag visste inte hur jag såg ut när jag var tio-elva år. Jag menar verkligen det. Spegelbilden var jag bekant med men annars så var det inget särskilt. Så tycker jag att det borde vara när man är barn. Det är andra saker som ska upptäckas och utvecklas.
Den som gjorde mig medveten om att det var något ”fel” på mig var en ingift manlig släkting. Jag var bara tolv år och hade gjort om (kortat benen så det blev knäbyxor) ett par kakibyxor till mig när jag fick höra: ” Å, du ska absolut inte ha såna byxor!” Vadå absolut inte, jag förstod inte först…

Det har naturligtvis alltid funnits olika kroppsideal. Jag kan förresten rekommendera ‘ Kropp och kläder Klädedräktens konsthistoria’ av R. Broby Johanssen! Den finns säkert på ditt närmaste bibliotek!
Under hela min ungdom var den platta rumpan ett förhärskande ideal.
När jag var ung och smal hade jag ändå den janssonska runda rumpan och det var faktiskt jobbigt eftersom det inte passade dåvarande normen. Först den vackra skådespelerskan Audrey Hepburn och sedan så småningom fotomodellen Twiggy…
Sen började jag verkligen jämföra rumpor! Ack, ja, de är så många. Jag minns t.ex. när konstnären Lars Normann satt i TV, förmodligen på 60-talet, och språkade om nakna kvinnor med äppelrumpa respektive päronrumpa. Aha, det finns några som uppskattar rumpor som inte är platta…var min konklusion.
Men på något sätt var normen ändå stark och jag slutade en period att ha byxor. Det klädde ju inte mig…eller? Jag är fortfarande bekvämast i klänning men det är ju för att jag är knasig i roliga strumpbyxor. Det började i tonåren och har fortsatt hela livet.  Kompisen Lotta och jag dammsög Stockholm på roliga strumpbyxor eller strumpor. Inte vanligt då men mycket förekommande nu! Vi var trendledande alltså!

Min käre far körde tunnelbana och han sa: ” Måste du alltid vara så extrem, Agneta? Jag ser dina brandgula (jo, man sa så då) ben direkt när jag kör in på en station!
Man sätter fokus på något annat än att gå ner sig för något som man inbillar sig inte duger!

När jag läste till lärare hade jag fördelen att få åka på studieresa till Kenya. Vi var två klasser som åkte iväg några upplevelserika veckor i december. Någon gång skriver jag kanske om det men nu vill jag bara säga det: I Kenya uppskattar man runda rumpor! Det var inte så mycket mitt ljusa hår eller något annat, det var rumpan som fick lastbilsflak fulla med karlar att vissla och bete sig långt innan bilen hade kört ifatt mig på den långa vägen från Nairobis centrum till stället vi bodde på. Jag blev väldigt generad för just då var jag den enda vita kvinnan som gick där ogenerat i en tunn trikåkjol som visade skinkornas rörelser… Det var ju så himla varmt! Jag fattade inte att jag signalerade något annat.

Och nu i dessa tider är det okej att ha stor rumpa! Man ser det överallt! Skönt för någon som gått omkring och haft komplex!  Härligt om det dessutom är okej med alla olika former; äpple som päron som bananer och brädor och kanelbullar och ja, vilken modell som helst! Frigör tanken från kroppstvånget! Vi har hört det förr men: DU DUGER SOM DU ÄR (fast du kan ju vara ren och hel och kanske lite piffig så där)!

Trädgårdsbesök i Västra Wemmenhög

En miljötänkares uterum och trädgård

Det tog lång tid för mig att bli riktigt trädgårdsintresserad. Jag hann bli rejält vuxen med barn och faktiskt barnbarn innan det där intresset kom liksom vältrande och begärde mig. Jag kunde inte stå emot en vacker växt eller en lockande liten annons om en plantskola. Problemet var min bristande kunskap. Jag var minst femtio när suget efter att göra något åt den bristen och, för oss, den nya och stora trädgården på en kulle vänd mot Östersjöns blånande horisont.

Plötsligt ville jag läsa Allt om Trädgård, gå på trädgårdsmässor, besöka plantskolor och lära mig mer, mer och ännu mer! Bokhandlarnas trädgårdshyllor, jag säger bara det, de var äkta godis för mig. Jag kunde stå och dregla länge om jag hittade något särskilt intressant. På den tiden hade vi mycket lite pengar att svänga oss med så jag tjuvläste i bokhandeln och lånade på biblioteket. Jag intresserade mig för rotäkta, klättrande och enkelblommande rosor, jag ville absolut lära mig vetenskapliga namn på vanliga trädgårdsväxter och förstå lite hur systemet fungerade. Jag törstade helt enkelt efter ny kunskap. Det var ju bara det att jag var ganska ensam i min hunger och törst.

Lars-Åke Gustavsson samlar in fakta om rosor

Någonstans såg jag en notis om Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening. Det skulle bli  årsmöte i lilla biografen på gågatan i Skurup. Jag gick dit och lät mig villigt dras in i verksamheten. Blev betalande medlem  och eftersom föreningen var ansluten till Riksförbundet Svensk Trädgård. så började den trevliga tidningen Hemträdgården dimpa ner i brevlådan. Det är lätt att tala med främlingar om man har ett gemensamt intresse och när man gör det blir främlingarna ens vänner och så sitter man i deras kök och äter soppa och tittar i växtkataloger från Åbergs trädgård eller konnässörsklubben i Göteborg… Kurser, besök i vackra trädgårdar, bra föreläsare, växtloppisar och jag vet inte vad det var för lockelser som förtrollade mig. Plötsligt blev jag dessutom suppleant i styrelsen och aktiv i programgruppen.

Det har varit intressant att tillsammans skapa fina program. Långsamt har ett nätverk med kontakter  byggts upp för mig som nästan inte kände någon med det intresset. Man kan bygga kontakter genom att träffas, njuta trädgård och ätbart samtidigt.

Vi har haft många av de allra mest kända trädgårdsföreläsarna hos oss. Kändisarna drar alltid många människor till våra möten men vi har också lyssnat på många duktiga doldisar inom trädgårdsvärlden, som har haft väl så mycket att berätta, men som tyvärr har dragit en betydligt mindre publik. Eller så kommer inte folk för att det är fotboll på TV eller snö i luften. Riktig snöstorm på skånska slätten kan ställa till det när det ska vara föreläsning i november. Det är sånt man får ta i föreningslivet.

Årlig växtmarknad 6 juni i Svaneholm, Skurup

Vilka fantastiska trädgårdar vi har besökt! Otroligt spännande och alla ser olika ut. Många ägare har ofta ett överskott av sådda eller delade plantor. De girigaste växtjägarna flockas snabbt där – kanske medan visningen av trädgården ännu fortskrider. Med tanke på alla trevliga medlemmar jag har mött, trodde jag knappt mina öron när en trädgårdsägare vid tillfälle kunde namnge en person som plockat till sig växter utan att betala. Men hör ni, så kan väl inga äkta trädgårdsmänniskor göra!?

Olika strukturer och bladformer gör trädgården  intressant

Trädgårdar, som är som smycken, har många gånger skapat sug och längtan med fina växtval och originella lösningar men faktiskt har någon gång också erbarmligt skötta trädgårdar på underliga vägar smugit sig in i programmet. Eller var det vi som kontrollerade dåligt? Ibland är det svårt att hinna eller kunna be att få komma i förväg på någon slags besiktning – som de engelska kontrollanterna inför Gula Boken.

Hur som helst; personligen får jag alltid ut någonting av ett trädgårdsbesök. Det ger mig alltid något att lyssna på en människa som berättar passionerat och kunnigt om sitt trädgårdsintresse. Fast jag tycker också mycket om att gå för mig själv och filosofera, leva mig in i trädgården och liksom slukas upp av den.

Häromdagen blev jag vald till Årets Eldsjäl 2015 i Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening. Just i ett skede när jag avgått som ordförande efter åtta år och faktiskt känt mig lite tömd på det äkta engagemanget så var det riktigt härligt att få uppskattning! Nu kan jag lugnt varva ner och bara vara en alldeles normal medlem som dyker upp här och där när det passar och kanske t o m  tappar bort programbladet… Nej, men det är ju ingen fara för programpunkterna hittar man ju alltid här på hemsidan: http://www.skurupsoderslatt.se

Trädgården (11) och en text om föreningens trädgård kommer om ett tag. Ta nu vara på maj ordentligt, det är en månad man inte får slarva bort. Njut! Sov inte så länge om morgnarna och upplev , om möjligt, näktergalens sång, lägg er inte för tidigt heller…ljuset, jag säger bara ljuset och allt det där andra vackra!