Från sommaren och hösten finns en hel del guldklimpar att gräva fram. En del har jag redan publicerat här i andra sammanhang men vad gör det? Bilder blir ju inte utslitna av att tittas på! Eller blir de?

Det har blivit september och en gyllene morgon såg det ut så här mot sydost. Rapsen är skördad från åkern runt tre sidor av vår tomt. September blev en oväntat fin månad efter en kall vår och rätt kylslagen sommar i övrigt.  Men när Lisa och Peter kom så skvalade regnet nästan hela tiden. Det enda vi kunde göra var att sitta inne och äta och dricka vin! Sååå synd om oss!
Vad roligt att påminna varandra och dela många minnen men också att tala om det där att faktiskt våga sig på nya saker i livet – oavsett ålder. Peter lutar sig mot Sören Kierkegård och citerar: ”Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”
Här nere ser Lisa och jag på pricken ut som när vi träffades i Närke på Östansjö skola i början av 80-talet…visst! Så roligt det är att träffas igen efter många, många år!

 

På en av bilderna här ovan gör Lisa o Peter en sittande  antiregndans ”… oh, rain, rain, oh, get away…” Följden blev en fin solskensdag då det var dags för avfärd, så dags då, ja!.

Men samma dag fast på kvällen anlände andra gamla vänner som vi har träffat mer frekvent. För att jag t.ex. ska kunna vara hundvakt… eller för all del bara för att vi har så mycket gemensamt i livet! Det textila, storfamiljen, husrenoveringar, trädgård…

 

Här är vi ute och promenerar i Beddingestrand med vännerna Lotta, Magnus och Pricken. Lotta och jag har känt varandra i nästan 60 år! Om ett år, 2018, måste det bli något slags jubileum! Det är inte klokt vad tiden går. Jag kommer ihåg hur vi letade i hela Stockholm efter lila eller oranga strumpbyxor. Oftast  fanns det bara beiga, svarta och vita. Då var vi tonåringar och nu… är vi så här glada och varenda människa som vill kan gå omkring med färgglada strumpbyxor – och blommiga – och randiga – och prickiga.
Vilken tur att världen utvecklas åt rätt håll, he, he!
Om man inte ska bli rå av det brutala som händer i världen så måste man kunna njuta av vänner och naturen här där man bor!  En kvartett odlingslandskap och natur från vår omgivning.  Här kan man cykla runt och bara njuta!

 

I förra veckan var vi i Stockholm och vi besökte en utställning på Waldemarsudde som fick mig att gråta för den var så bra! Jag ska skriva om det i nästa blogginlägg. /Agneta

 

Jag packar upp ännu ett minne som  gnistrar o glimmar lite i småkyliga november månad. Under somrarna har vi ofta många besök hos oss. Trogna gäster är de gamla vännerna Allan o Kjerstin. Här fikar vi på caféet inne på Kulturen i Lund.

Om man har känt varandra sedan tonåren så vet man ungefär nästan allt om varandra. Vi gillar alla att åka på olika utflykter och i somras besökte vi Kulturen i Lund. Där var det  en fotoutställning och en Hasse&Tagedito. Vår mesta tid ägnade vi nog ändå åt de gamla husmiljöerna.
Och så är ju fikaaspekten viktig. Här nedan en låtsasfika i en riktigt gammal stugmiljö.

Vår ambition var att se mycket men inte allt. En runda i botaniska trädgården efteråt fick mig att vilja plantera den här buskvallmon i trädgården! Så praktiskt med skylten!

Min vän den gamle fotografen fastnade för åkern hemmavid med Chrystanthemum coronarium, kranskrage. Bonden tar fröna och säljer till Kina. Där odlar man den som grönsak och äter den i ett tidigt skede! Intressant och vackert!

Tomtebloss på er allihop!
Finns det såna nu för tiden? Jag har i alla fall fler i den här formen så jag återkommer./Agneta

Det finns stunder som man vill spara! När man fingrar lite på sådana minnen blir de  sköna tomtebloss som gnistrar till i snålblåsten i gråaste november.
En fin sommardag samlades vår ganska spridda familj utanför Fleninge kyrka någon mil från Helsingborg. Tyvärr kunde inte alla närstående vara med den här dagen.

Det var början av juli och mitt andra barnbarnsbarn skulle döpas. I familjen finns en dopfunt som är över hundra år gammal och som gossens morfars farfar en gång var först att döpas i. Den putsade jag upp och levererade så den fanns på plats då vi kom in i kyrkan. Vi var inte en särskilt stor skara men stämningen var varm och god.

Prästens  ton var naturligtvis seriös men lättsam och ganska rolig. Det blev en fin stund för oss alla som var med. Även vi som inte är troende kan uppskatta en sådan stund och högtid om den hanteras just på det sättet. Lille August skötte sig för övrigt alldeles utmärkt. Mitt barnbarn Victor, som är morbror till August, var mycket uppmärksam på vad som hände och uppfattade prästens skämt vid några tillfällen. Pontus, som också är morbror till  August, sjöng vackert till kantorns fina pianospel. Vi åhörare bara njöt!

Här ovan är de stolta föräldrarna till vänster och gudföräldrarna till höger. Efteråt var det dopfika och presentöppning hemma hos den nydöpte gossen. Jag måste påpeka att vi noterade Augusts sprittande glädje över alla fina gåvor han fick! Han sken som en sol!

Om man nu har lagt ner så mycket jobb på att baka och fixa fina bakverk så måste man så klart föreviga dem innan de fikasugna gästerna börjar demolera dem.
Josefin, du är helt suverän! Tack, hela unga familjen Croneld, för ett fin minne!

Jag återkommer snart med några fler sparade stunder av helt annan karaktär!/Agneta

 

 

Det är blåsigt i Skåne och särskilt här vid kusten! En gammal kvinna, som hette Selma och bodde nära oss när vi flyttade hit, hade en grov stickad luva på huvudet året om. Jag tyckte det såg uråldrigt ut. Men hon gillade väl inte när det ven om öronen.

Luvan gör så att håret inte kan blåsa in i ögonen och kanske hålls tankarna lite bättre på plats också. Den där luvan hjälper till att skapa en fredad zon. Fast på på somrarna så känns det bättre med en solhatt. Den på bordet kan man inte ha när det blåser för den sitter inte kvar. Just nu får den vila på en krok. Den hade Selma inte gillat alls. Och inte heller solhatten som jag provade 1967- eller – 68. Jag gillade den men den var för dyr för min portmonnä. Slokhattar och baskrar hade jag flera stycken.

Det gäller att hålla i hatten när man är ute i blåsväder. Häromdagen hörde jag, i en påa inför nyheterna, den kvinnliga nyhetsuppläsaren använda en metafor bland de andra mer seriösa rubrikerna. Hon sa: Sverige är ute i blåsväder…  
För mig betyder det inte bokstavligt att det blåser hårt. Politiker och kändisar hamnar väl i blåsväder efter skandaler och felsägningar emellanåt men nu lät det som om Sverige som nation hade hamnat i blåsväder. VAD kunde det vara? VAD var det nu för skandalösa saker som upprörde…?
De kommer ju tätt ibland de där avslöjandena om folk som ogenerat skor sig på skattebetalarnas bekostnad eller om nepotism och insiderbrott. Jag väntade alltså lite oroligt på vad det handlade om.

Det visade sig att det faktiskt handlade om VÄDRET. Det var helt enkelt oväder med stormar och blåsväder som drog in över Sverige och delar av Europa den helgen. Flera människor dödades och skadade i det där blåsvädret. Då tycker jag att det är helt fel att uttrycka sig med en metafor och ”skoja” med språket som en annan dålig rubriksättare i någon blaska! Fy,  P1 och ekot!

Privat kan man ju leka med ord och uttryck, jag skriver vad jag vill i min egen blogg, krönikörer och författare, diktare och gycklare kan leka med språket helt fritt men, men vad gäller nyheter ska man vara strikt!

Jag tycker faktiskt att Sverige är ute i blåsväder med så mycket som avslöjas genom alla granskningar och avslöjanden.  Uttrycket HÅLL I HATTEN kan man ju använda bokstavligt men också bildligt. I dessa dagar när det viner runt knutarna på alla möjliga sätt är det nog bäst att man håller i hatten! Så man inte spricker av ilska och avsky för vissa människor!
Allvarligt talat så skulle jag önska att en storm av just avsky fick hattarna att blåsa av dem som tjänar massor med pengar och som är synnerligen omoraliska och undanhåller miljarder i skatt. Girigheten tror jag är det värsta som har drabbat samhället. Människor blir korrupta och vältrar sig i lyx men missunnar andra den välfärd som man skulle kunna ha i ett samhället om alla bidrog på bästa sätt. En skitstövel sa på TV att han redan betalar så mycket i skatt så han liksom förtjänar att hålla undan miljonersmiljoner!
VAD ÄR DET FÖR MORAL?
I vårt land sitter kvinnor med så små pensioner att de faktiskt inget har! Dessa kvinnor kan vara lika intelligenta och påhittiga som en ”där uppe” men omständigheterna i livet har varit helt, helt annorlunda!
Här i Sverige far faktiskt  vissa barn och unga illa på grund av för små och usla bostäder. Här i vårt land finns hela familjer utan framtidshopp! Gamlingar som som lever i misär. Sjukvård som verkar bryta samman. Fattar inte de där omoraliska människorna att deras beteende skapar en fruktansvärt osund inställning till demokratin. De är aktivt med och bryter ner välfärden och det som demokrati står för. Det som skulle bli SÅ MYCKET BÄTTRE här i Sverige och överallt om det osunda beteendet kunde manglas över, rivas ner, malas till smulor och försvinna.  Generellt borde de överförmögna fatta att det skulle bli ett lyckligare liv för dem själva om de betalade mycket mer i skatt. Nu gömmer de undan pengarna i off-shore- eller brevlådeföretag i stället! Smyger och bufflar som andra kriminella och är faktiskt i mångas ögon INTE ETT DUGG BÄTTRE eftersom deras beteende triggar dumma och våghalsar att begå brott…!

De riktigt rika skulle vara med och bygga upp istället för att gröpa ur moral och utarma välfärden. För så här blir det: Kan han fiffla med skatten så kan jag… Kan de… ni vet och förstår!
Herregud vad jag går igång på det här. Hade bara tänkt en bisats. Drar ett streck—–
Om man har pengar över dricker man förmodligen mycket Champagne och blir glad i hatten. Men det blir förstås svårare att hålla i hatten om man samtidigt är lite i mössan. Då kanske det känns så här!

Här ovan syns jag vara i hatten tillsammans med barnbarnet Sara. Men det är bara barnkalas med en hög hatt av tapetpapper. Det där är många år sedan. Även så fotot med flera lärare från Östergårdsskolan i Skurup. Vi skulle ha medeltidstema och jag, i blått, skulle vara en gift och respekterad kvinna som inte gick barhuvad. Min man var riddare och skulle ut på korståg…

Jag återkommer äntligen till Selma den gamla damen som använde luva året runt. Hon kanske var arg på överheten och behövde ha en åskmolnsmössa. Vad vet jag!  Idag är ju det mest unga grabbar som måste hålla hjärnan på plats med hjälp av en ful keps.
En mycket solig sommardag kan jag känna att solhatten verkligen är bra för skallen och behövs. Annars är jag mest för baskrar och luvor. Den svarta baskern är sydd i mocka och jag har haft den höstar och vårar i mer än trettio år. Det är min favoritmössa alla kategorier. Det är ingen åskmolnsmössa i alla fall!

Den grå luvan är en riktigt skön mössa som värmer gott om öronen när det är kallt och blåser snålt! Vilken dag som helst ska jag ta tag i en mössa som jag stickade förra vintern. Den syns halvfärdig här nere men är färdigstickad nu. Trådar skall fästas och tofs ska göras…

Tack, för att du höll ut och läste! Sätt på dig en åskmolnsmössa och håll i hatten!/ Agneta