Ett riktigt fint och bra 2020 önskar jag alla som läser Pensionär, nyss pensionär! Det är roligt att ni finns! Välkomna tillbaka under det nya året; följ bloggen, kika bara in, läs sporadiskt, skratta eller skaka på huvudet, fundera, skumma texten; gå på utställningar med mig, följ årstiderna i vår trädgård här, titta på vackra och fula foton; börja kommentera eller inte, det är ju ändå bara mina tankar och plötsliga infall.
Nu blir det ett nytt decennium under vars sista år jag blir 80 år. Så märkligt livet är!  Jag ska med humor och ömhet vårda alla åldrar som ännu lever och finns kvar i mig.

Den här teckningen är från 5 juli 2002 ur ‘Varannan dag’ där jag gjorde en bild, just varannan dag, av hur jag kände mig. Hittade bunten med 183 teckningar och tyckte det var synd att de bara låg där och hade det tråkigt i en bortglömd vrå. Idag är det nyårsafton 2019, jag är förkyld och hängig.  Teckningen förmedlar lite trötthet men också något som pekar uppåt och lyfter. Så den passar just idag!

Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 

 

 

 

Det ligger i tiden att laga och ta vara på de textilier som vi har runt oss. Vi har nog lite till mans varit både lata och slösaktiga vad gäller våra textilier. Det är ju en kul utmaning att försöka laga med lite finess och att våga laga så att det blir synligt och är roligare än att finlaga om man nu inte kan få till det så som proffs kan.
Att många anser att det är fin en konst att laga förstår man lätt av detta verk som jag såg på en konstutställning för ett tag sedan. Jag blev i alla fall glad över hyllningen till alla som ägnar tid åt att laga textilier.

Först visar jag hur jag lagade en ullklänning som jag blev nöjd med. Kläder av stickad ull kan bli tunnslitna och eller få små hål. Jag hade en sån klänning nej två, en lila och en gråbeige. Den lila lyckades jag förstöra i tvätten. O, så dum jag var som slängde den!  Det ångrar jag, den hade kunnat bli finfina och användbara lagningslappar! Klänningen med hål lagade jag med hjälp av trasiga ärmar från en kofta i samma färg som klänningen. I förrådet fanns gammalt brodergarn i olika färger att  sy fast laglapparna med.

Koftan hade tryckta ringar och därför fick jag infallet att göra runda laglappar som jag klippte ut runt det tryckta mönstret. Lapparna broderades fast med enkla sömnadssätt.
Se här ovan: Vid fickan var det slitet och det blev tre lappar där.

Snygga och sköna skjortor, vars kragar är utslitna, har jag alltid räddat från att slängas. När jag tänker efter har det blivit ganska många fixade skjortor under alla år. Jag gör det enkelt för mig och det handlar inte om några extravaganta skjortor.
Börja med att sprätta upp sömmen som håller kragen på plats. Efter det rensar man bort lösa trådar och så sätts knappnålar tätt så att sömmen kan bli snygg på både ut- och insidan. Hitta sytråd med rätt färg och sen syr maskinen igen alltihop i ett litet kick. Jag syr ganska långsamt, tar bort knappnålarna vartefter men ett litet kick är det ändå!

Här ovan är tre moment och olika skjortor. Det är lätt som en plätt!  Jag tycker det blir ett tillräckligt bra resultat och den lagade skjortan kan hålla länge – vilket är vinsten!

För längesedan gjorde jag ett vitt lapptäcke som skulle ligga på en gästsäng. Där använde jag helt osentimentalt tyg från mitt första bröllop, gardiner, gamla skjortor, lakan, nattlinnen, dukar och provbitar från en tygaffär. När det färdiga överkastet hade legat ett tag så blev det tråkigt i mina ögon och då fick jag för mig att brodera med enkla improviserade linjer i centrum av varje kvadrat… inte blev det så värst mycket roligare! Förstod nog att jag skulle vara tvungen att  ta ut svängarna lite till men själva jobbet med att brodera mer lockade inte alls.

Medan jag höll på med det såg jag att sömmarna hade spruckit lite i monteringen mellan kvadraterna. Överkastet skulle gå sönder om jag inte gjorde något där – det fick bli  kråksparkssömmar. De sömmarna håller ihop täcket med fodret på baksidan så nu slits inte täcket på samma sätt när någon slänger sig ovanpå sängen. Men eftersom det där överkastet nu mer är undanplockat så får slitaget anstå till en eventuell framtid.

Det här mobilfotot tog min man av mig i mars detta år när klänningen åter gick att använda. Jag ser precis så nöjd ut som jag kände mig.

Lev väl och ta vara på det som går att laga! /Agneta

 

Sedan några år är jag en pillergumma. Jag trodde nog ganska länge att jag aldrig skulle behöva räkna piller, komma ihåg dem vid resor eller enstaka övernattningar… men tji fick jag. Jag har i alla fall mina på köksbordet i en liten söt porslinsask som jag gillar. Jag räknar upp ett veckobehov av de tre jag behöver varje dag. Dosetten får vänta.

På övervåningen har vi vårt lilla sovrum under snedtaket. Där har vi en bricka med kanna och var sitt vattenglas. Sedan några år har vi båda ätit medicin som ger muntorrhet. Varje natt vaknar jag flera gånger av att jag är törstig. För min man är det likadant.
Tänderna kan ta stryk av en torr mun och vi har precis fått veta av vår tandläkare att det finns bidrag att få till tätare behandling hos tandhygienist till exempel. Du kan ladda ner en blankett från socialstyrelsens hemsida och ta med den till din läkare/vårdcentral när du ska dit.

Som pensionär kan det vara lätt att börja slarva med sig själv. Man klär inte på sig förrän till lunch, stoppar in håret i kepsen vad snabbesök i affären, har gömt det noppiga hemmamyset under kappan. Man ska ju inte gå till jobbet, festen är en annan dag, det väderbusar ute – så det blir bara snabba språng till brevlådan och soptunnan i raggsockor och sneda träskor.
Det funkar ju med somligt men tänderna är så viktiga! Skjuta upp tandläkarbesök är ingen bra idé. Och visst är vi väl många som har den där mardrömmen att tänderna börjar lossna och att man tvingas spotta ut den ena tanden efter den andra medan tungan gräver ner sig i stora blodiga gropar tills man vaknar alldeles svettig.

Pillergumma är jag men en som försöker hålla ordning på slarvmajan i sig. Hittade i mina gömmor en bunt med bilder från ett projekt jag kallade för ”Varannan dag” och som jag gjorde med en vän i början av 20hundratalet. Varannan dag under ett år gjorde vi varsin bild av hur vi kände oss. Formatet var 13×13 cm och tekniken fri. Hittade den här som kanske kan beskriva en pillergumma som just drömt om lossnande tänder.
Jag ska nog börja använda de där bilderna ibland när någon eventuellt passar in i sammanhanget.
Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 

En lätt hörselnedsättning kan göra livet lite roligare om man är på rätt våglängd för att upptäcka den humoristiska dimensionen av att åldras. I ett nyhetsprogram för ett bra tag sedan pratades det om att det var bokstavsbrist i Sverige! Nä, men, så besvärligt! Vilka missförstånd detta skulle kunna leda till. Vad hade de pratat om egentligen? Jo, förstås bostadsbrist i Sverige; bokstavsbrist hade varit något mer abstrakt och kanske inte så jobbigt som att vara bostadslös. Bättre bokstavslös än bostadslös… kanske.

När jag veckohandlade så stod det en liten skylt intill gurkorna: ”Brist på svenska gurkor” en text lätt att förstå men med brist på bokstäver… blev det i min skalle ”Brist på svenska urkor” ja, det är självklart att urkorna är utdöda sen länge!
Och om det nu är brist på just G så har vi knivar och afflar att äta med och vi äter lass i stora lass och man arvar ihjäl sig och köper odis och ud vet vad!… På liknande sätt har jag lekt sedan jag var barn.  Man var van att vara ensam och ha lite tråkigt, att leka med ord och språk blev ett billigt nöje för barnet Agneta

I ett program på P1 var det en urgammal inspelning där Werner Aspenström hälsade på hos en annan poet och jag hörde honom säga ”…jag står här med ett antal vikter och har nu gått runt och tänkt på var de kan passa in…”  (innehållet var ungefär så). Jag fick en rolig bild i huvudet även om jag snabbt fattade vad han menade.
Det där är lite oviktiga saker eller ska jag skriva odiktiga saker!? Viktiga saker väger tungt.

Nu är det annat av stor vikt; om dikt och verklighet; politiker och andra tyckare som är faktaresistenta och svänger sig med felaktigheter och falska påståenden utan att bli motsagda. Min man och jag vill höra radio- och se TV-program där man konsekvent bemöter en massa falskt tyckande med riktiga fakta såna som det finns belägg för.

När någon med emfas påstår att kriminaliteten  Malmö är värre än någonsin ska det bemötas med dessa riktiga fakta: Brottsligheten i Malmö är den lägsta sedan början av 20-hundratalet!
Det visste du kanske inte men det är statistiska fakta som går att kolla!

Men hur låter det? Hur beskrivs läget? En undersökning, som polismyndigheten har genomfört, visar att oron för brott däremot har ökat. Vems är felet att den känslan breder ut sig och att människor blir oroliga i onödan. Uppmärksamheten för kriminalitet  har ökat i takt med de politiska vinster man tror sig vinna. Kriminalitet och invandring  diskuteras på alla plan i våra medier av journalister, ledarskribenter, lobbyister, politiker och andra publika personer och många av dessa bara tror och tycker utan att ha koll på fakta! Alla springer åt samma håll verkar det som och man upprepar varandras vanföreställningar.
Medvetet dristar de sig att fara med osanningar och blir inte motsagda med raka fakta.
Det finns en växande grupp människor som baktalar det mesta i samhället och deras agenda är att göra vanligt folk rädda, beskylla invandrarna för allt, och samtidigt kasta en massa skit på polis och lärare. Detta för att själva påverka vårt lands styrning åt ett mer ungerskt eller polskt håll!?

Det är dags att protestera mot denna nersvärtningen av vårt land. De flesta människor är väl ändå inte resistenta mot fakta.

Lev väl och blomstra!/Agneta, och kram alla som hängde med i krumelurerna mina!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är inte min mening att upprepa vad som redan sagts och gjorts på ett mycket bättre sätt men jag vill ändå dela med mig av några intryck från besöket på Skarhults slott. Det var främst för att få se utställningen om Ester Blenda Nordström som vi körde till det där stora 1500-talsslottet mellan Lund och Eslöv. Om Ester Blenda har jag redan berättat.

Vi hade hört väldigt mycket gott om utställningen ‘Den dolda kvinnomakten’ och blev inte ett dugg besvikna. Efter lite gott fika i slottets källarvalv var vi redo att följa några slottskvinnors öden från 1500-talet och framåt. Vi fick en livlig beskrivning både i text och av den fysiska miljön där vi gick från sal till sal. Viss lekfullhet fogades samman med allvar och historiska fakta. Arrangerade äktenskap var legio för högreståndsfolk, det handlade om att makt och ägande inte skulle gå släkten ur händerna – rikedomen skulle samlas.  Först ut är Mette Rosenkrantz född 1533 på det danska slottet Vallö.

Mette Rosenkrantz giftes bort som 14-åring och blev myndig först när hennes man dog, då blev hon ensam med två barn. Hon lät bygga till slottet och gifte sig med Danmarks rikaste man Peder Oxe. Han hade inga egna barn och Mette ärvde allt, trots stort motstånd från hans släkt, och kunde fortsätta att bygga upp sitt godsimperium. Underdånighet var nog inte hennes epitet, hon beskrivs som både god och mäktig, jag undrar om folket i hierarkin under henne var tvungna att alltid böja på huvudet och om de kände sig verkligt underdåniga när de träffade på henne. Säkert var många kuvade av överhet och kyrka, andra var tacksamma för ett och annat och återigen fanns säkert någon enstaka som tänkte upproriskt.

I texten om barocken står det så målande att människorna gick i armkrok med döden. Vi vet ju att sjukdomar och krigsoffer drabbade alla, fattig som rik, kvinnor och barn drabbades av överhetens makthunger. Kvinnorna fick bära en stor del av bördan då – precis som nu. Ändå måste det ha varit värst för de allra fattigaste.

Beata Elisabeth von Königsmarck föddes under stormaktstiden 1637. Hon lyckades under en mycket svår tid driva godset i sextio år. Hon förlorade alla sina fyra döttrar och det var krig och oro. Kvinnorna hade inga militära eller politiska förpliktelser. Det var kanske ett skäl till att kvinnorna var lämpliga som ”godsherrar” de behövde inte dra ut i krig eller hamna i politiska kontroverser. Krigen förorsakade inte bara död de skulle dessutom bekostas. Beata lyckades freda Skarhults ägor medan familjen de la Gardie, som hennes man kom ifrån, fick känna av kungens reduktion som skulle bekosta de långvariga krigen. Installationen med det döda barnet grep faktiskt tag i mig. Att sörja ett förlorat barn kan man väl aldrig vänja sig vid eller förhärdas av.

Christina ”Stina” Pipers liv varade 1734-1800 och kantades av sorg och glädje. Se vad som hänger i kristallkronan…silkesstrumpor!

Stina Piper och hennes man greve Erik Brahe umgicks på slottet i Stockholm med kungen, Adolf Fredrik,  och drottningen, Lovisa Ulrika, så de tillhörde verkligen gräddan i landet.
Stina fick vara med om oerhört hemska händelser och när allt till slut föll ihop stod hon ensam med en styvson. Stina hade fått Skarhults slott i morgongåva av Erik. (Hans mormorsmor hette Beata Elisabeth von Königsmarck).
I tjugo år skötte Stina Piper godset  framgångsrikt men på avstånd, hon lämnade inte gärna Stockholm. Hon levde loppan i huvudstaden med en kusin och fick tre utomäktenskapliga barn. Dessa barn övergav hon när hon gifte sig med Gustaf III:s närmaste man. Stackars barn som av detta skäl fördes till fosterhem!

Här är en 1800-talsmiljö som kanske Maria von Schwerin hade tyckt om.

Nästa kvinna på Skarhult var en vacker rödhårig torpardotter som friherre Hans Hugold von Schwerin blev kär i. Det händelseförloppet skulle kunna bli en billig eller en riktigt bra roman om man vill se det så. Klassresor fascinerar många och att höra att en människa blir utfrusen av familjen gör nog ont i de flesta idag.
Maria Månsdotter Nilsson(1864-1952) hade helt enkelt för låg status, hennes ursprung dög inte. Först när Maria blivit gift med sin greve och födde en son accepterades hon – men bara så länge hennes man levde, när han dör i malaria 1912  portförbjöds hon på Skarhult.
Hon ansågs inte lämpad att fostra sin sexårige son som skulle bli Skarhults kommande herre! En gång om året fick hon träffa sin son. Fy, för den lede! Först 30 år senare, när hennes mans systrar hade dött, tilläts hon komma till slottet.

Jag kan riktigt höra hennes gnagande tankar om mannens ogifta systrar, de som styrde så att sonen och hon inte fick ha någon normal relation.
Hör ni skriv den där romanen! Den kanske förresten redan finns.

Att levandegöra historia är en bra men svår ambition. Det var Alexandra von Schwerin som satte igång sökandet bakåt i tiden och som med hjälp av både författare och historiker har utvecklat texter och utställningar. Med buller och bång har det blivit enormt publikt och uppskattat! I maj 2020 öppnar utställningarna igen!

Jag lägger locket på här men har en liten glipa öppen. Det fanns en rolig del om 1900-talet som får vila så länge.

Lev väl och tänd ett ljus i advent/Agneta