Jag undrar hur många som har suttit i sin ensamhet och försökt skapa något läsbart i dessa tider? Medan huvudet ännu är någorlunda intakt och tid finns vill jag skriva. Nu tänker någon du har väl oceaner av tid – nej, så känns det inte! Det gäller att jag jobbar på och jag är så lyckligt lottad, jag har tak över huvudet och en bra dator, papper, skrivare och ett rart skrivbord. Bästa gubben lagar mat när jag är inne i skrivandet och han drar med mig ut på promenader. Det är lätt att fastna i en osund ställning hängande över tangentbordet när man smattrar på eller letar efter fakta och gräver i 40-åriga minnen.

Jag har en mycket stillsam vän med mig i processen. Ällingen tittar nyfiket på de renskrivna och färdiga kapitlen. Fy, inte smygläsa! Jag täcker ofta texten men mest för mig själv som börjar läsa och hela tiden hittar saker att ändra eller lägga till. Jag har snart gått igenom alla färdiga kapitel och vet att jag har ytterligare några att skriva innan sista punkten är satt. Det där känns lite ångestladdat att tänka på men då tittar jag upp från skrivandet vid datorn vänder mig mot skrivbordet och möter blicken.

Det kommer att bli bra, det blir bra!

Ällingen kommer från en gammal skolsamling med uppstoppade djur från den tiden när det var vanligt att man förevisade verkligheten på det viset. De gamla folkskolorna hade mängder av planscher och uppstoppade djur. Samlingarna såldes ut och Ällingen fick följa med mig hem!

Lev väl och blomstra!/Agneta

– Ligger Sara Danius i bilen?

Han såg förvånat på henne och höjde ögonbrynen men hann inte protestera innan hon sköt in ett förtydligande.
– Ja, jag menar boken, Husmoderns död. Jag kan förstås ha glömt den i Helsingborg.
– Den röda med det morbida omslaget?
– Mmm, vi hade bestämt i bokklubben att läsa essän om Tomas Tranströmer och sedan välja en dikt av honom. Hon, Sara alltså, har gått i Tranströmers barndomskvarter i Stockholm och berättar om ditten och datten, som en guidning, på den del av Söder som jag mycket väl känner till. Kul grepp och högt och lågt om vartannat.
– Vilken dikt valde du? Jag såg att du tagit boken från lyrikstället.

Romanska bågar
Inne i den väldiga romanska kyrkan trängdes turisterna
i halvmörkret.
Valv gapande bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnat sig valv efter valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande piazzan
tillsammans med MR och Mrs Jones, Herr Tanaka och
Signora Sabatini
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

– Men varför har Danius bok det morbida omslaget? frågade han utan att kommentera Tranströmer.
– Första essän i boken är en jämförelse av innehållet i kokböcker. I den äldsta kokboken är husmodern hemmafru och förbereder middagar enligt boken genom att nacka fåglar, ta ur innanmätet ur djur, flå skinnet av en ål som hon hängt upp på en spik på väggen och så finns instruktioner hur man sätter kniven i en levande hummer innan man lagar till den. Sen jämförs denna bok med senare upplagor av kokboken där husmodern har börjat arbeta och hushållsbestyren och matlagningen får allt mindre plats i livet. Den essän är både rolig och intressant. Men nu ligger boken kvar i Helsingborg och jag får spara de andra essäerna till senare tillfällen.

I januari hade allt varit som vanligt. Ingen anade vad som komma skulle. Boklubben hade möte hos Britta och började med god lunch i det stora härliga köket, samtalet hade surrat runt egna val av böcker. Hon kunde inte minnas precis vilka böcker och författare de hade diskuterat mest. Kanske var det Peter Handke och om man ska och kan skilja på författaren som person och hens verk. Hon tycker man kan det – man kan tycka om en litterär text, ett drama eller något liknande utan att alls behöva uppskatta personen eller hens handlingar.
Även februarimötet hos Maria hade varit utan pandemipåverkan och de åt en gemensam lunch sida vid sida runt ett vackert dukat bord. De hade läst en nyöversättning av Carson McCullers Bröllopsgästen. En författare som hon mindes från början av 70-talet, Hjärtat jagar allena och Balladen om det sorgsna caféet, bra litteratur som tar läsaren med på olika slags resor. Det gällde även Bröllopsgästen.

Sen drabbade Covid-19 världen med olika restriktioner. Vilken tur att de har en gemensam mötesplats på nätet och nu började de bokprata för varandra där. Hon hade tyckt det var hur roligt som helst att se de välbekanta ansiktena och höra vad de hade att berätta. Det var riktigt spännande att ge sig på att försöka berätta levande och samtidigt videofilma sig själv. Hon berättade om högläsningsboken som de läste hemma för tillfället; den otroligt fina Ett helt liv skriven av Robert Seethaler och att de sen valt Ålevangeliet av Patrik Svensson som nästa högläsning. Nu visste hon att det hade varit två mycket bra val för gemensamma lässtunder i soffan oftast efter förmiddagsfikat.
Efter dessa två lyckade högläsningsböckerna hade han lakoniskt sagt:
– Nu gör vi uppehåll ett tag.
Så blev det. Det får vänta, tänker hon, nu är det mer reparera-verandan-liv, trädgårdsliv och sånt som hör sommaren till som gäller och gästerna håller avstånd, långt avstånd till och med. Snart känner vi oss som törstande eremiter i öknen.

I juli blir det bokklubbsmöte igen, det fjärde, med varsin lunchkorg, luftiga sittplatser och trevliga bokhögar. På mötet hos Gunilla bland kuddiga nävor i trädgården bestämde de att läsa Valeria Luisellis fjärde bok som fått så fina omdömen; De förlorade barnen – ett arkiv. En recension i tidningen Vi hade kittlat hennes läslust. Eftersom hon läser långsamt så var det bra att det blev den boken. Svårt att hinna med att läsa allt roligt och intressant annars!  Listan på böcker hon skulle vilja läsa är alltid längre än de böcker hon hinner läsa.
Hon gick för att leta upp  boken.

– Har du sett Valeria Luiselli? ropade hon.

Hon fick inget svar från den i huset som var bäst på att leta. Hon rotade runt lite på måfå på skrivbordet och i några kassar men Valeria Luiselli var inte där men det var Werner Aspenström. Några snabba anteckningar på ett skrynkligt papper så här stod det: Werner Aspenström 1943-1997
”…från hårt anspänd 40-talist till vardagsnära poet med brett genomslag hos  läsarna.”

Ett enda finger och en enda ton
Den valsen blev för liten
Tonen flaxar och slår
mot skymningsfönstren
Klaviaturen ligger frusen
som en vinterväg
Så får man inte göra med pianot

Läs väl o blomstra!/Agneta