Pensionär, nyss pensionär!

På kyrkogården i Gladsax finns ett stort och fantastiskt vackert tulpanträd, Liriodendron tulipifera, som förstås har blommat långt innan vi kom dit. Vilket pampigt träd och krona, jag skulle verkligen vilja se det blomma!

Gamla vänner säger man så där lite utan att betona något av orden. Jo, träden är också gamla vänner, särskilt såna här bjässar men… En sommardag i förra veckan tog jag det lila Pågatåget från Ystad till Simrishamn för att träffa de gamla vännerna Bitte och Peter som bor i Örebro och i Hampetorp vid Hjälmaren men som de senaste åren, under en sommarmånad, har hyrt en liten lägenhet i ett fint gammalt hus vid en av Simrishamns mest pittoreska gator.
Jag gillar att åka tåg och njuta av omgivningarna och låta mig forslas i den riktning jag ska. Det går bra att tänka på tåg och bäst är det om det dyker upp ett samtal som det går att tjuvlyssna på. Och så är man på väg mot något; några aldrig upplevda timmar väntar  och jag gillar att träffa gamla vänner som man har en slags gemensam historia med. Man kan säga att våra kroppar börjar skrutta sig lite men vi berör det inte mer än nödvändigt. Vi vet vilka vi är och det är lätt och absolut aldrig tråkigt att umgås.

Vännerna stod på perrongen och väntade, genast for vi med fart till den gamla byn Gladsax bara en liten bit utanför Simrishamn. Vi hade en upplåst kyrkport att passa! Kyrkvaktmästaren hade låst upp porten enkom åt oss så att vi skulle kunna titta på de vackra kalkmålningarna från 1400-talet som är helt i sitt ursprungliga skick i två av valven. Valvmålningarna ska vara utförda av Vittskövlemästaren enligt en liten broschyr om kyrkan.Vi läste och Bitte berättade med sin härliga röst och stora kunskap, vi la till och drog ifrån funderingar och blandade våra gemensamma kunskaper. Den gamle arkitekten med den pojkaktiga blicken beundrade nog den gamle byggmästarens verk! Det är vad jag tror!

Ofattbart välbehållna målningar och jag fantiserade om hur den medeltida människan satt där i kyrkobänken och storögd tog in hela bildberättelsen medan prästen predikade på latin ett språk som få eller ingen förstod. Jag skulle vilja ha hört tankarna som förmodligen susade runt i de där medeltida skallarna!

Kulturhistoria är spännande men kan någon förstå att det här stenskravlet, med betande får runt omkring, en gång var ett ståtligt Gladsaxehus med vallgrav runt om!?
En försvarsanläggning där den danske kungens ståthållaren residerade…jo, säkert var det så men kanske var det mindre än vi tänker oss en försvarsborg. Å, om man kunde få veta.

Trakten är full av intressant historia och åldriga fornlämningar. Men nu drev hungern oss hemåt…nystekta skrubbor med tillbehör, ugnsbakade plommon med mandelmassa, lite starkt och vispgrädde. MUMS!  Sen till havet vid vackra Vårhallarna!

Den skapande människan formar i lera, lagar fantastiskt god mat, har gjort många stora utställningar, känner för människorna i Gaza och att göra gott för dem, ser vikten av vatten, intresserar sig för fotografi – då och nu, skapar snabbt ett mönster i sanden, lyssnar på havet, förbereder föreläsningar, är aktiv och har just blivit 76. En del kan!

Det här blir en liten senkommen födelsedagshälsning till dig, Bitte! /Kram från Agneta

Första dagen i första höstmånaden efter det  generella sättet att se på året men meteorologiskt är det fortfarande sommar här i södra Skåne. Tittade ut genom kupans öppna fönster och längtade ut i den soliga morgonen. Det ljusblålila till vänster om springbrunnen är den sena och mycket trevliga Betty Corning! En klematis alltså och hör till Viorna-gruppen.  Tog med kameran på en morgonrockspromenad  och lät den fånga sånt som jag fastnade för just idag. En del rosor har äntligen börjat remontera efter en ovanligt lång viloperiod. Torka, blåst, ösregn…torka, blåst, ösregn…

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

I trädgården finns det två ganska stora prydnadsaplar som tyvärr inte haft vett att presentera sig så jag vet inte vad de heter. De blommar i ganska skarpt rosa, bladen är lite mörka och träden blir fula tills de små frukterna, som är vackert formade och får fin färg, ger träden en ny karaktär. Mot solen är de förstås rödare än baksidan som jag fotade i morse. Ormhasseln har nötter som mognar och samtidigt hittar man de små små hängena på väg mot nästa säsong! Rosorna Sweet haze och Yellow submarin kommer igen, heja!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

I år är det ett äppelår nästan överallt har jag föstått. Gott om vacker frukt som också smakar gott på ett av våra träd.  Solen når ännu inte ner bakom husets vinkel… Rosen heter Schneekoppe, snökullar, och har en fantastisk doft! Den har blommat dåligt i år.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Min man har gjort en sådan liten fin bänk och väggnisch specialanpassad för den lilla väggbrunnen från Marocko som tyvärr frusit sönder i framsidans mosaik. Vi stänger av vattnet och har den i ett förråd över vintern men där blev det för kallt! Än så länge hänger den ihop och vattnet porlar så rart varje dag. Porlande vatten är så fridfullt…

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Verandatakets skugga, eller skydd vid regn, gör att vi sommartid ofta sitter vid långa bordet på verandan när det är dags för fika eller lunch.  Jag försöker ha en liten nyplockad, eller nåja, ganska nyplockad bukett på bordet hela tiden. Jag älskar att plocka buketter, i år har det faktiskt varit lite problem så här under senare delen av sommaren – men nu hittade jag lite blommor igen tack vare den senaste tidens regnskurar. Det behövs mer regn många växter har redan börjat växla över till höstfärger.

Jag vände mig om precis innanför köksdörren och tog den sista bilden. Den stora björken, som man bara kan ana till vänster om oxelraden rakt fram, skuggar mycket mer nu än för 20 år sedan men snart nog har solen kommit förbi och jag kan sätta mig och ta lunch på kökstrappan.

Klicka gärna upp bilderna och ha det fint!/A

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Tänk om man alldeles ohämmat skulle kunna skapa möten mellan människor genom att få till ett mingel över tid och lust och helt utan rim och fason! Jag som äger en imaginär gungstol ordnar resolut ett litet mingelsammelsurium!

Systrarna här nere är mina barnbarn Rebecka och Sara, 2006,  nu är de unga vuxna. Strax efter barndomsgrimaserandet ska de möta den fascinerande Tasha Tudor (1915-2008).

Jag har bjudit in henne till min trädgård eftersom hon så gärna  ville klä flickorna i romantiska vita kläder och sedan sitta bland mina rosor och teckna flickor bland rosor. Hon är vänlig, bestämd och vet precis vilka linjer hon behöver, man vill knappt säga pip!
Jag njuter av att se henne i arbete och passar på att få tips till trädgården, hennes trädgård har ju sedan länge varit mitt källvatten där jag släcker törst och hämtar inspiration.

– Guldvatten, hävdar hon, är däremot det bästa tipset för en prunkande trädgård. Rebecka som nu har ett nyväckt trädgårdsintresse lyssnar också intresserad. Jag förklarar snabbt vad guldvatten är. Sara tittar fascinerat på de speciella kläder som den gamla damen har på sig och frågar nyfiket. Kläderna är av ett slags  lantligt snitt från tidigare århundraden. Småblommig klänning i blått med förkläde i ett annat blått mönstrat tyg passar precis då det är blåbärstider på gång…ingenting är slumpartat eller en chansning – det är är noga utvalt.

En bild ur boken Tasha Tudors TRÄDGÅRD utgiven 1997 i Sverige ( Bokförlaget Prisma)

Kanske är det här en av anledningarna till att Sara nu mer syr och ordnar med passande kläder till medeltidsrollspel som kräver såna utstyrslar…vem vet varifrån en ung människas impulser kommer?

De gamla kvinnan lever sin konst; genom trädgård, klädstil, sina böcker och fina illustrationer. Hon tecknar av töserna innan vi fyra långsamt dricker te tillsammans. Den spensliga lilla människan måste snart åka hem till sina djur och trädgården i Vermont. Vilket makalöst möte!  Jag frågar naturligtvis om jag får visa bilder ur boken här i mitt blogginlägg.  – Ja, men det måste synas att det är ur boken och framsidan ska synas med  textförfattarens och fotografens respektive namn! Det här är en bestämd men vänlig dam, som vet hur en slipsten ska dras, och jag önskar att jag kunde ha henne länge, länge i min trädgård men hon avböjer en kopp te till.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Mitt näst äldste barnbarn Pontus, årsbarn med Rebecka,  jobbar hårt för att hitta en bra framåtriktning och rätt i den tuffa konkurrensen i artistvärlden.  När han var 14 år och såg en musikal i London sa han: – En dag står jag där!

Här är han i ett avslutande nummer i ‘Cabarevy 2016’ från en föreställning på Wendelsbergs folkhögskola i Mölndal, där han gick  en tvåårig utbildning och nu är han på väg vidare. Till hans hjälp och utveckling har jag lyckats att bjuda hit Fred Astair (1899-1987), steppvirtuosen, som ska ge den unge mannen särskilda tips om vikten av träning och så själva dansen. FA delar gärna sina kunskaper med nya förmågor  och han har med sig en riktigt bra sångpedagog också säger han till mig i telefonen.
– Ni får sitta i Kråkvinkeln, säger jag. – The Crow Angle, what’s that? Jag slår nervöst i ordlistan:  – The country town, säger jag trevande. – Sounds nice!  I’ll wait for the young man at the railway station… Allt är underkontroll. Pontus kommer att bli hämtad och glatt överraskad – hur som helst allt flyter på! Jag dukar ut använda vinglas efter några som har suttit i Kråkvikeln och gjort slut på vinet! Sen fixar jag fika, drinkar och tillbehör; nötter, fruktfat och choklad och hoppas det bästa också inför den här träffen.

Jag såg nyss de här två sitta på verandan och äta i kvällssolen!  Otroligt men, jo, så var det!

Från början lite blygt och trevande men sen…äntligen jämnåriga och samspelta är de glada att få mötas en sån fin sommardag och påminna varandra lite om framtidsdrömmar och en del bortglömda gamla minnen! – Inte trodde jag att det skulle bli Skåne, säger den ena. -Nä, inte jag heller, svarar den andra.
Det ruskiga i världen tränger sig på genom radions nyheter. De ignorerar radion, de måste anstränga sig för att förtränga vad de nyss har hört, nyheterna är viktiga men just nu vill de stanna där de är i tankarna. De skrattar sedan gott åt de tokiga sakerna som båda samtidigt har varit med om! Exakt samma händelser men ibland med totalt olika perspektiv! Nu och då är förvillande. Det dråpliga förstärker minnet! De går knappt att sluta prata. Kvällen blir sen eftersom det ena minnet ger det andra och de pratar tills sömnen kräver sitt till slut.

Det sista jag tänker den här dagen: Jag gör om det igen! A

Lilla bokklubben består av fyra läsglada litteraturälskare som är eller har varit lärare, förutom jag själv så är det Gunilla, Kersti och Maria. De andra som var med tidigare tyckte kanske att vi valde för svåra eller konstiga böcker eller så var det nog mer så att jobbet tog för mycket kraft. Tänk att inte ha ork att läsa eller tid för boksamtal! Vi har läst ihop i många år och de är välkomna tillbaka när de vill. Umgänget och boksamtalet börjar alltid med att vi äter och pratar om det som faller oss in. Senast var vi hos mig och vi satt i Kråkvinkeln och jag serverade krämig risotto rakt ur traktörpannan men alla fick var sin äggula i en äggkopp att hälla över den egna portionen. Det blev verkligen gott!

SONY DSC

SONY DSC

Till detta möte hade var och en läst sin egenvalda sommarlitteratur. Det tillhör ovanligheterna men ibland gör vi så och presenterar helt enkelt vad vi har läst för varandra. Oftast har vi läst samma bok och då blir det ett annat sorts samtal. Det är utvecklande för den egna uppfattningsförmågan att diskutera våra olika upplevelser och gemensamt analysera innehåll och författarens språk. Man får syn på saker som någon annan uppfattat. Givande! Jag kan tänka: måste läsa boken en gång till med de här nya insikterna – det blir aldrig av tyvärr. Men rikare känner jag mig varje gång!
Nu när vi hade njutit av mat, prat och citronvatten skulle litteratursamtalet äntligen komma igång och vid det momentet blir alla, varje gång, lite ivriga och böcker och tidningsklipp, läsplattor och anteckningar plockas fram. Det är lite förväntan i luften…

När jag hör ordet sommarlitteratur så tänker jag på ljusa sommarkvällar och lässtunder i fåtöljen eller sköna lata eftermiddagar i hängmattan med en bra lättläst bok. En bok som inte kräver för mycket tankeverksamhet men ändå inte är fjantig eller förutsägbar. Förr tänkte jag om vintrarna att jag under kommande sommar skulle hinna läsa alla bra böcker jag hörde talas om och bladvändarna skulle helst läsas i hängmattan. Inte hann jag läsa allt men bra många fler titlar än jag läser nu för tiden.

SONY DSC

Jag läser helst litteratur på min lilla Letto eftersom jag har koncentrationssvårigheter och tycker att det går lättare att vara i texten på läsplattan än i en bok, som lockar till att bläddra och hoppa lite fram och tillbaka i texten, men nu i sommar har jag faktiskt läst två fysiska böcker. Jag är glad för det och den första var en lättläst bladvändare; ‘Det goda inom dig’ skriven av Linda Olssons som jag aldrig läst något av tidigare. En kvinna bosätter sig på en öde strand hon är läkare och bor i ett nytt land, hennes svåra barndom berättas i tredje person men nutiden i ett nytt land i första… nej, läs den själv! Den andra boken- en underbar barnbok med flera hisnande djup, om man så vill, som med fördel kan avnjutas även av vuxna människor. Lotta Olsson har skrivit poetiskt, berörande och roligt, Olof Landström har illustrerat på sitt underbara, humoristiska och karaktäristiska sätt. Big bang, evolutionen och livets olika perspektiv…läs den och njut bilderna!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Vilken pytt-i-panna av böcker alltifrån den nigerianske Nuruddin Farahs ”Kartor”om en liten pojke som kartlägger sitt liv  och som Kersti berättade så inlevelsefullt om, till ”Kokbok” av Alice B Toklas (hon som hängde ihop med Gertrude Stein). Vi skrattar alltid mycket på våra träffar men stort allvar uppstår också ibland. När Maria säger att hon är så trött på religionen i dessa tider så säger hon det med emfas och vi lystrar till lite extra. Hon har hittat en bok av Sam Harris som är amerikansk författare, filosof och hjärnforskare. Hans grundläggande fråga är ”hör andlighet endast religionen till” och hans svar är ett tydligt nej. Jag som är uppväxt i ett ateistiskt hem men ofta har sagt att jag ändå känner en sorts andlighet blev nyfiken. Det är förvisso en fysisk bok men jag får ha den länge och tänkte försöka läsa den i stunder av koncentration. Boken heter ”Upplyst meditation” och det jag tycker verkar lite skumt är författarens inställning till droger. Vi får se om jag kommer in i den. Jag har kommit till sidan 14… rapport kan dyka upp senare.

I alla fall fick jag dagen efteråt ett roligt mejl från Gunilla som hade ”haft kontakt” med Alice B. Toklas som gärna ville ha receptet på risotton, om nu Gunilla kunde vidarebefordra det, så att Alice  skulle kunna servera rätten till Gertrude S. Naturligtvis fotade jag receptet som var ur en liten reklambroschyr för olivolja. Man vill ju gärna hjälpa de trevliga damerna!

Farväl, ja, det var det jobbiga också. För lite mer än två veckor sedan var det dags att ta farväl av min käre son med familj. En ny horisont lockade och då han fick ett jobberbjudande i södra Thailand så bestämde de sig och skrev kontrakt på ett år. Min sonhustru är från Laos så för henne blir det nu möjlighet att träffa släkt och vänner lite mer. Och så Victor som ska börja i andra klass och som jag brukar ha så roligt med…det blir många nya vyer och situationer för en nyfiken åttaåring!
Om ett drygt halvår åker vi ner och hälsar på om inte situationen blir sämre i landet – ni kan ju bara gissa hur oroliga vi blev här hemma när nyheterna kom. De befinner sig i just den där södra delen där sprängdåden skedde. Vi vet ju inte i vilket syfte det skedde men oskyldiga människor drabbas alltid. En vän skrev till mig: ”Fy, saknar ord för sådan ondska.”

Men vi håller kontakt via video-chatt, Wordfeud och Facebook! Men det är ändå tomt. Hur ska jag klara mig utan…men se så förväntansfulla de ser ut! Jag ville inte göra den här stunden tung utan vi kramades, vinkade och med stora leenden for de ner till perrongen för avfärd till Kastrup.

Nästa blogginlägg kommer att innehålla lite videosnuttar och jag tänker berätta hur jag håller oro och längtan på plats! Hur gör du?

Att titta på månen är inte så dumt! Samma måne här som där!/A

Det är måndag den 8 augusti 2016 och jag försöker sammanfatta det här projektet som vi har jobbat med i ett par år. Det kommer inte att bli totalklart i år heller som vi hade hoppats men det tar vi med ro. De viktigaste funktionerna är på plats så varför hetsa?
Ett fönster i husets lilla ovanvåning är öppet mot sommaren och i det nya uterummet Kråkvinkeln glänser glasmosaiken olika. Allt beror på ljuset!

SONY DSC

Nej, nej, det skulle inte bli någon bad-damm i vår trädgård. Men visst, det hade blivit vackert, så vackert. Ett smycke, en lunga, ett paradis… Jag har fortfarande en bild i huvudet men den får bli kvar där. Jag är fullt nöjd och glad men utvecklingen blev oväntad! Vi hittade flera berättelser om misslyckade och igenslammade bad-dammar som inte skötts efter ordning och vi insåg att skötseln i framtiden på alla sätt skulle kräva för mycket av oss. Så vi ältade inte detta vidare men funderade mycket på vad vi skulle göra med vår nyvunna solbelysta yta längst upp på tomten! De fällda träden gick inte att resa igen.
Trots att vi faktiskt egentligen har tröttnat på de där stora trädgårdsmässorna, som också är pryl- kläd- hus- och villamässor, så åkte vi till Malmö en dag i mars 2015 för att känna in den kommande säsongen…och gick ut därifrån med en beställning på ett stort spabad för sju personer! Vi hade ju redan ett banklån…men att vi ville ha ett sånt spabad visste vi inte och vi hade aldrig  någonsin pratat om något liknande. Något som absolut inte var vackert och alls inte renades biologiskt – men som man kunde använda under alla årstider, få massage av och slappna av i… och dessutom kunna göra det utomhus året runt!

Jag hade av en gammal arbetskamrat, som ofta berättade om den familjens varma spabad under stjärnorna, fått höra hur rogivande och skönt det var. Hur middagar med vänner kunde avslutas med ett varmt bad. Jag tror det tilltalade mig det där att vara varm om kroppen men sval om knoppen och bada under stjärnorna och min man som alls inte gillar kallt vatten verkade mycket nöjd och glad. Baljan skulle levereras i augusti och driften måste igång före vintern så inget stod ute och frös sönder. Ingen tid att spilla alltså!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Nu behövdes nya tag; planering, byggbudget, stubbortdragning, grävning, inköp av diverse byggmateriel och det innebar prisjämförelser, kvalitetsavvägning, besök på byggvaruhus, brädgårdar och inspirationsställen mm. I april grävdes det för badbalja och lång mur och sidor på det uterum som vi sen kom att kalla Kråkvinkeln. Vi skrev långa listor vad som behövde göras, beställas och fixas inför leveransen av själva baljan. Vi byggde så länge det var möjligt under hösten 2015 efter badpremiären i oktober. Vilken känsla!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Vi ska plantera klätterväxter, helst vintergröna sådana, på utsidan av muren, när också den sidan är putsad, här stod ju en ”mur av slygrönt” och höga pilar tidigare. Det kommer att se bättre ut på långt håll då! Någon plantering lär vi inte hinna med i år, tror vi.

SONY DSC

Några vänner och min son, han med skruvtvingen 🙂  har hjälpt till några gånger men annars har min man byggt allt själv. Jag är hans allra största beundrare eftersom allt han gör blir noga och fint gjort. Jag är aktiv när det gäller planering, val av material och liknande men jag kan inte såga rakt, spikarna kroknar, måtten blir fel och…! Ett estetisk sinnelag äger jag och har ganska bestämda åsikter om vad jag tycker är tilltalande och hur jag skulle vilja ha det. Vi enas alltid efter givande diskussioner. Det är så roligt!
Innan Kråkvinkeln var färdiginredd så var det många timmars letande efter de rätta möblerna till de rätta priserna. Vi har handlat både på nätet och i affärer och ofta när det har varit nedsatta priser. Den vackra glasmosaiken Pearl Rainbow från Höganäs var inte gratis, kan jag berätta, men frostsäker och så vacker!  Det skimrar och glänser där ljuset faller annars ser det svart ut. Ljuset kommer från alla håll!

Pearl Rainbow, frostsäker glasmosaik från Höganäs – här fattas ett förhänge som ska dölja förvaring under bänken. Tyget har vi redan köpt så snart är allt klart.

Stallfönstren i järn är nytillverkade efter gammal skånsk förlaga och säljs utan glas. Se flera modeller i andra fotomontaget här ovan. De kommer från Qvesarum som ligger nära Flyinge här i Skåne. Nu är fönstren förstås glasade! Bordet köpte vi på nätet så det var pirrigt innan vi hade sett det i verkligheten men det var mycket snyggt och fint. I Malmö finns det en dansk möbelfirma som heter ILVA och en Österrikisk som heter Lutz. På Lutz hittade vi de snygga svarta lamporna med hissanordningar och på ILVA köpte vi de svarta stolarna. Allt till nedsatta priser…
På motsatta insidan av Kråkvinkeln ville vi väga upp det ”stiliga” genom att leka lite mer. Glasmosaiken och de tokiga barnlamporna med det mjuka ljuset gör det lekfullt tillsammans med de sneda vinklarna. Pelargoner älskar värmen och ljuset i rummet så nu har jag burit ut fler pelargoner. Soliga sommardagar blir det väldigt varmt och då skjuts dörrarna mot spabadet upp och små vädringsfönster i stallfönstren öppnas. I bästa fall fläktar det runt lite.Det ska bli spännande att se hur temperaturen beter sig där inne i höst. Vi har skaffat en gasolkamin för sena höstsittningar…glögg med dopp kanske?!
Jag vill naturligtvis avsluta de här inläggen, med ett fjärde, med helhetsbilder av utemiljön men…vi får se när det kan bli!  Det fattas glas i den långa murdelen, putsning, markarbeten, en liten omklädningshytt och en soluppvärmd dusch, en annan vattenpost i närheten samt den så viktiga växtligheten! Vad mycket det lät! Lite blir gjort i höst och resten lugnar vi oss med!
Här har vi och många gäster haft mycket roligt denna fina sommar och vi har badat många härliga bad ända sedan i höstas; under stjärnorna, med frost i polisongerna, i stekande sol, tidiga lite disiga vårlördagar och andra gånger med snöhögar runt om!
Vi ses! Men hoppa inte över miljöbilderna här nere! /A

Sagan om Tödde och Mödde har en viss betydelse i det här inlägget. Den gamla sagan, vet ni, med skräddaren som skulle sy en rock åt kunden…
Efter förra inlägget så ångrade jag mig lite. Nej, inte dansbilderna men kanske var det rubriken eller något i texten som lovade lite för mycket. Det var ovanligt många som var inne och tittade och tyckte att det skulle bli roligt att få följa hela processen. ‘Intressant att följa.’ ‘Spännande läsning i vinter.’ ‘Aldrig hört talas om men det låter härligt.’ Ungefär så där reagerade många trots att jag avslutade inlägget så här: ” Men inte gjorde vi som vi tänkte, det blev delvis så men ändå inte!”

Vi har sagt många, många gånger att detta projekt med bad-dammen är det sista stora projektet vi kommer att genomföra. Vi är inte purfärska längre och det yttre underhållet kräver sitt. Jag syftar naturligtvis inte på oss själva utan hela vår miljö med byggnader och trädgård.  Det utsatta läget på höjden i det öppna landskapet med all sin charm betyder också perioder med riktigt hårt väder. Blästring är följden av smågrus o jord från åkrarna som fångas upp i hårda vindbyar och möter putsade väggytor och målade trädetaljer.Vi är glada när hösten,  vintern och  vårvintern är förbi och den bördiga jorden gror och blir grön igen. Då kan väder och vind härja utan att huset blir blästrat!

Sen, när det här projektet är klart, blir det bara aktuellt med småprojekt och som sagt underhåll för hela slanten, säger vi…och då skrattar folk som känner oss. Ha, ha, flinar de, ni kommer aldrig att sluta skapa tillsammans! Vi älskar verkligen att bolla idéer och planera något spännande, att gemensamt söka vägar för bästa resultat och det är det där som är så svårt att beskriva och ge liv åt. Jag ska försöka!

Min man är mycket händig och disciplinerad när det gäller att ta itu med jobb här hemma. Så här på sommaren kommer jag med svalkande drycker när det är varmt, kaffe med eller utan dopp och så förstås god mat under loppet av dagen. Däremellan ansar jag en buske, håller jag en bräda, hämtar saker, klipper och rensar i trädgården, luftar idéer och okulärbesiktigar bygget hela tiden. Om somrarna har vi många gäster och det är en bra anledning att pausa och vila och njuta lite av den vackra tiden. Som en trevlig fikagäst skämtsamt sa igår ”Det var väl skönt att vi var här idag så ni slapp jobba?” Snart är byggmästarens semester slut och då återstår bara stunder efter jobbet och helger…nåja, då blir väl allt klart nästa år! Rom byggdes inte heller på en dag sägs det!

Åter till kronologin; på sommaren 2014 röjde vi högsta delen av tomten vars hörna vetter mot sydost och hade bestämt att en sån där underbart vacker bad-damm skulle det bli. Så där högst upp  på tomten ville vi ha ljust vackert uterum.  På ena sidan skulle det bilda en slags vinkel mot den vita muren bakom växthuset och där skulle en port i trä kunna  binda ihop allt. Så där höll vi på – lääänge och mycket och tittade djupt ner i  plånboken.

Vinkeln mot växthussidan är färdig och tål att visas och heter nu mer Blå Porten precis som restaurangen på Djurgården i Stockholm. Vår port döljer ingen restaurang utan bara den fula torkställningen och kanske hindrar den en del svepande nordanvindar.

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Ja, visst, kronologi var det…Mellan växthussidan och framför uterummet tänkte vi oss bad-dammen med en liten träbrygga att dingla med benen ner i vattnet från. Dammen skulle ha två raka sidor den korta mot det nya uterummet och den långa mot sidan med popplarna som skulle bort. För övrigt skulle dammen vara organiskt formad. Vi ritade på papper och hade så roligt! Det här skulle verkligen bli det oanade smycket i vår trädgård men synligt från vinterträdgården som är en del av boningshuset och naturligtvis även inifrån från växthuset.
Vi sökte upp några dammkunniga personer och pratade, skaffade broschyrer och läste, sökte på internet förstås. Vi samlade fler och fler idéer på hög och en fin sommardag 2014 körde vi ända till Önnestad,  som ligger en dryg mil NV om Kristianstad, för att försöka knyta ihop alla lösa trådar av kunskap, idéer och fantasier. Önnestad Dammcenter har några uppbyggda damm-miljöer med växter och tillbehör som vi ville se.
Vi blev införstådda med alternativ och vad man måste tänka på. Det var mycket att tänka på så att reningen fungerar på det där biologiska sättet vi önskade och jag tror att var och en av oss blev lite matta redan där – om än fortfarande gemensamt entusiastiska. Vi  satte oss i bilen och körde en sommartur runt Ivösjön med alla tankar…och räknade på summor, kubikmeter, pumpar, lavastenar, längder och vikter…och så behövde man en si och en så och…det var mycket att ta ställning till.
Den höga poppelraden med mindre och större popplar måste bort och sen så…

Min svärson Vladimir har jobbat en del med att ta ner stora träd och på hösten kom han och tog popplarna en efter en. Några av träden var enorma, de togs bit för bit. Han genomförde det svåra och farliga jobbet både säkert och galant! En tid senare satt vi hos banken och fick beviljat ett lån till projektet bad-damm. Nu skulle det äntligen bli av!

Stubbarna drogs senare bort med hjälp av en traktor. Veden ligger kapad och klar. Den ska jag klyva när pensionärsvardagen åter inträder.
Nu har vi njutit av den fantastiska utsikten rätt lång tid och… nej, nej, åter till kronologin.
Under resten av hösten funderade vi och tänkte vi och någonting som först glänste mattades av.

Så det bidde ingen bad-damm, men vad bidde det då? Ni som har läst sagan om Tödde och Mödde vet att rocken som beställdes hos skräddaren inte blev någonting alls till slut. Inte ens en vante blev det – det bidde ingenting. Då lyfte Mödde på hatten och sa: Men TACK, då, ADJÖ, då! Och så gick han sin väg.
Näää, min gubbe har inte gått sin väg men någon  bad-damm blev det inte. Luften hade gått ur oss kan man säga! När jag nyligen frågade min man om detta sa han :
– Luften gick ur mig när jag förstod att man tvunget måste byta kubikmeterna lavastenar efter antal år och insåg vilket jobb och vilken kostnad det skulle medföra. Det blev bara för mycket.
Så vi hade ett banklån och påbörjade tankar men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig!  Det bidde alltså ingen bad-damm men jag gråter inte blod för det.
Nästa inlägg kommer att handla om Kråkvinkeln som vi kallar det nya uterummet.

SONY DSC

Vad är egentligen en kråkvinkel?/A

För tre år sedan började vi fantisera och drömma om ett större projekt. Vi vägde för och nackdelar, funderade om vi både fysiskt och ekonomiskt orkade med ett stort projekt till. När vi väl hade bestämt oss började vi röja i vårt roddiga sydöstra hörn av trädgården!
Jag rebloggar inlägget ”Vi ska anlägga en bad-damm” som publicerades i juli för två år sedan. En extra glad kväll före midsommar dansade jag loss vid midnatt på ett nytt golv i vårt nya uterum som är en viktig del av helheten. Jag ville prova om golvkonstruktionen höll för lite vild fridans. Ja, så klart det gjorde det! Sen kommer förhoppningsvis inläggen i en ganska rask takt allt eftersom jag hinner skriva och leta rätt bilder! Det är alltså en ganska lång tid som har förflutit från de första tankarna till nästan färdigt så inte undra på att musiken sätts på hög nivå och…

Här nere kommer inlägget från 11 juli 2014

Vi ska anlägga en bad-damm!

Förra året bestämde vi oss för att i år börja anlägga en bad-damm. (Man måste sätta bindestreck för annars blir det baddamm som rimmar på Saddam).
Vi har tänkt försöka få den i funktionsdugligt skick till nästa sommar. Visserligen har vi inte långt till havet men det här är till för svalkande dopp vid egen brygga. I Österrike och Tyskland är det vanligare med sådana baddammar, har vi förstått, men här i Sverige har det inte slagit så bra. Vi har en massa saker att lära på vägen. Vi pratade med en kunnig man som berättade hur viktigt det var att man gör så att reningen av vattnet fungerar tillfredsställande. En baddamm renas utan kemikalier på så vis att vattnet filtreras genom lavastenar i viket det är planterat en mängd växter som hjälper till med reningsprocessen. På bilder vi har sett är det ofta mycket vackert arrangerat. Ett smycke till trädgården alltså.
En bad-damm passar bättre in i vår miljö än en pool som dessutom blir mycket dyrare. Storleksmässigt har vi tänkt oss ca 10×5 meter – fast med två raka sidor och resten organiskt formade.
Nu har vi börjat röja det sydöstra hörnet av tomten. På det stället har vi förvarat väldigt mycket byggskrot, bra-att-ha-saker, det fanns flera halvdöda fruktträd , massor med sly, delar av min asylrabatt (där man förvarar växter som man inte vet var de ska planteras någonstans), en gammal komposthög, en vanlig jordhög och så tätt bevuxet att man inte hade kontakt med någon som helst utsikt. Vi är medvetna om att vi kommer att få problem med inblås av snö i vinter men vi måste ta ner träden efter skörden, gräva dammen efter det men i alla fall innan nästa sådd… Massor av logistik.
I den värsta värmeböljan har min man röjt ett riktigt stort område från allt utom de stora popplarna. De behöver vi hjälp att ta ner!


Men redan nu… Vilken öppning, vilket ljus och där borta syns havet – fantasin skenar och jag börjar se hur det kan komma att bli.
Det här är verkligen spännande och intressant. Nu kan vi snart börja vara lite kreativa och diskutera HUR det ska komma att se ut och samtidigt måste vi läsa och ta reda på en massa fakta!
Nu är det igång i alla fall! Det här är det roligaste vi vet; att skapa något nytt och få ta i ordentligt…

Nu är det den 26 juli 2016 och i bästa fall är vi färdiga med allt innan vintern kommer. Men inte gjorde vi som vi tänkte, det blev delvis så men ändå inte!

Vi ses snart igen, hej!/A

…har jag skrivit om några gånger. När man har tid över kan man sitta var som helst i en sån gungstol och filura. Man behöver ju inte ens sitta man kan rent av stå, eller till och med gå, medan man sitter i en sån stol!
Oftast filurar man utifrån tankar och minnen som sätts igång bara för att man tar sig tid att gå igenom gamla fotoalbum eller stöka runt i lådor med alla möjliga sorts dokument. I morse hittade jag den här bilden instucken mellan några riktigt gamla skolböcker. Varför i all sin dar låg den inte i lådan tillsammans med de andra gamla fotografierna? Jag studerar bilden noga. Jag tittar på helheten, ansiktena, kroppshållning, händer och fötter…

Vad ser man? Ett tidstypiskt ungt par klädda i fritidskläder från 1930-talet. Den unga mannen och kvinnan håller om varandra. Det gör att man tänker att de hör ihop och tycker om varandra. Han är någon dryg decimeter längre än henne och  de ser lediga och avspända ut. Fotot är taget på en strand med träd längre bort och kanske är det ett tält i bakgrunden.

En dag för minst 15 år sedan kom den här  bilden i ett kuvert avsänt från Gotland där min i ålder närmaste storasyster bor. Likadana kuvert hade hon också skickat till vår bror i Stockholm och vår äldsta syster, hon som fyllde 80 i januari och som sedan länge bor i Skåne.

Vår kära syster på Gotland ville glädja oss med denna bild som hon låtit en fotograf ordna kopior på. Hon hade i sin ägo några andra foton från just 30-talet. De flesta var suddiga och alla var ganska små så det var verkligen en fin gåva att få detta överraskande foto – som jag i alla fall inte kände igen från det mörkt vinröda familjealbumet som haft sin förvaringsplats i chiffonjéns övre låda i enrumslägenheten på Krukmakargatan, på Södermalm i Stockholm, där jag växte upp.

Jag blev så glad över kortet att jag tog det till jobbet och visade det för flera arbetskamrater. Pekade på pappas dress som säkert var i mörkblå ulltrikå och mammas utställda byxor och la till att hon hade kallats för Dockan av sina kamrater. Jag kopierade fotot och skickade det till mina barn – ja, det har jag i alla fall för mig att jag gjorde…

-Nä, sa äldsta systern bestämt i telefonen, det där är fjällan pappa hade före mamma! Titta på händerna, så ser man det!

Hrm…! Men i så fall varför blev kortet kvar i alla år? Jag som bara jämför med andra små och suddiga bilderna vet inte säkert, vet fortfarande inte. Men kvinnan på bilden är lite för lång, tänker jag. Näsan lite för stor kanske…händerna, tja, svårt att avgöra. Jag som var så glad…hur ska jag nu förhålla mig!?

Egentligen, egentligen hade jag inte behövt sanningen – om det nu är så! Jag hade kunnat leva med bilden och så som den var uttolkad innan  min äldsta storasyster sa vad hon trodde! Jag kände mig förvirras av motsägelsefulla uppgifter och tror att det inte är någon idé att forska i saken. Så blev det att jag stoppade in fotot någonstans på en irrelevant plats. Jag tror jag ska lägga det i lådan med andra gamla bilder. I det långa loppet spelar det ingen roll… mamma och pappa är döda nu och denna eventuella tredje personen är för mig bara eventuell. Tänk, om jag ändå fick veta…det vore mycket speciellt och spännande!

Vad göms i våra byrålådor egentligen?/A

Jag har alltid gillat dokumentärer, undersökande journalistik, avslöjande sanningar och transparens – fast just det begreppet är ganska nytt så har  det kanske blivit överanvänt i dagens läge men eftersom jag verkligen vill VETA hur det står till i gamla Sverige, Norden, Europa så håller jag mig vanligtvis à jour med utvecklingen och vad som händer…känner mig ganska glokal, som jag hörde någon på radion uttrycka saken, alltså både lokal och global. Nyheterna ger oss ju en massa kunskaper hela tiden men, men – men!

Ibland är allt tydligt och klart. Jag vet precis var jag står, är fast förankrad och vet vad jag tycker i olika sammanhang. Kan förhålla mig till det jag hör och väga informationen mot mina tidigare kunskaper. Men så plötsligt har jag blivit velig och fundersam. Tankar som funnits länge kastas över bord och skeppet lättar och så flyter man iväg utan direkt styrning…

Känner ni igen er? Att få insikter, byta åsikt eller pröva sina gamla värderingar är spännande men också jobbigt! Något jag verkligen alltid försökt är att förstå hur människor tänker. Vad är deras grund till åsikterna? Hur menar de? Finns det baktankar som driver dem i en speciell riktning? Eller blir det som det blir och det som sker är bara en kedja av händelser? Då är min danska vän en god lyssnare till mina undringar!

Nu tycker jag plötsligt att de där kunskaperna som blottas för oss tränger in i mig med hårdare slagkraft och jag känner mig skör eller så gör de rent av ont i mig trots att jag borde bli arg i stället! Har plötsligt börjat stänga av av radion när det är för jäkligt och jag precis hört hur biståndspengar gått i fel fickor eller slå ihop tidningen när jag läst om barn som tvingas arbeta i giftiga miljöer eller utnyttjats på annat otillbörligt sätt. Det där har jag hört och läst förr men nu gör det ont. Ja, väldigt ont.

Är det åldern eller har jag börjat tänka världsfrånvänt? Jag värjer mig också mot avslöjanden om girigheten överallt. Att man skor sig på andra är väl inget nytt men nu avslöjas i rask takt den ena skandalen efter den andra…är det inte skatteparadisiska möjligheter för rika människor att gömma pengar (undanhålla skatt till vård, skola osv) så är det svenska kyrkan som förlustar sig på resor. Jag betalar skatt till svenska kyrkan för kulturarvets skull, troende är jag inte och inte heller en ivrig kyrkobesökare, men ska jag verkligen var kvar som medlem?

Jag vill inte tappa hoppet om att de flesta människorna är goda och inte alls bara giriga eller illvilliga.
Kanske kan vi bli serverade lite goda nyheter på tallriken med alla tunga hemskheter och avslöjanden. En tallriksmodell med lika delar positiva men sanna nyheter, tveklösa avslöjanden och så en del förståndiga kommentarer av pålästa och duktiga  människor som kan spegla verkligheten. Jag behöver framtidstro just nu! Jag vill inte bli en gamling som gräver ner mig. Tillsammans kan vi göra verkligheten både vackrare och mer jämlik, så det så! Punkt. Slut!/A

PS mina kära gamla SFI- elever; ordet fnasig har inte med funderingar att göra. När hud är lite fjällig och skrovlig kan man säga att den är fnasig. Knasiga funderingar är något annat än fnasiga funderingar…lite litterärt kanske, något som kallas allitteration! / DS er A

Helgen är ju nu mer hela veckoslutet med fredagsmys och allt. När jag var liten så kommer jag ihåg att vi fick lära oss att ordet helg hör bara ihop med de stora helgerna; påsk, midsommar och jul. Det hade ingenting med veckosluten att göra, så det så!

I fredags så var jag på en  mycket speciell förlovningsfest. Jag var inbjuden av den blivande fästmannen, en palestinsk elev från min SFI-tid, och jag skulle alltså delta i kvinnofesten där många av kvinnorna tagit av sig sjalarna och släppt ut sina hår för att äta och dansa tillsammans. Gästerna var många och några kände jag redan.
Särskilt de unga kvinnorna frossade i att dansa i åtsittande klänningar, glitter och höga klackar. Folk kom samtidigt med fat och skålar med hemlagad mat och andra kom med presenter.
Medan orientalisk musik manade oss upp till dans, systrar emellan i alla åldrar, storlekar och nationaliteter så pågick samtidigt organiserandet med maten, presenterna och två stolar ställdes på podiet. Jag dansade av hjärtans lust och på dansgolvet blandades åldrar och dansstilar. Sååå roligt!
Eftersom jag redan var upptagen på fredagskvällen, då jag blev bjuden, kunde jag tyvärr inte vara kvar andra halvan av festen då när fästmannen skulle dyka upp – men jag ville verkligen inte avstå från hela festen!

Den vackra syriska fästmön dansade så småningom in med högburet huvud och jubel utbröt o lokalen. Vi dansade henne till mötes och efter en stund bjöds vi fram till buffébordet som var uppdukat; ris med kanel, dolmar av flera slag, inbakad köttfärs, kycklingklubbor, sallader och mycket mer. Och på ett eget bord vid sidan av stod en stor elegant tårta.Var det förlovning eller bröllop, kunde man ju undra!

Jag missade tyvärr en viktig del av kalaset;  alla kvinnor som dagligen bär sjal officiellt tog ”i halvtid”av sig festkläderna och täckte återigen sina hår, alla utom fästmön, efter en stund så anlände fästmannen och fästmöns föräldrar och själva förlovningsceremonin ägde rum. Klockan kvart i två på natten messade fästmannen TACK till mig, det var väl för presenten kan jag tro.
Dagen efter fick jag en fyllig rapport av en god vän. Synd att man inte kan dela på sig och vara på två ställen samtidigt! Utifrån dessa upplevelser har jag en del funderingar som jag  måste gå och tänka på lite grann! Eftersom musiken spelades med hög volym var det svårt att samtala eller ställa befogade frågor till någon som hade kunnat svara. En helt ny och spännande upplevelse var det i alla fall!

Lördagen var vikt för ett besök på Malmö Garden Show. Underbart högsommarväder och spännande små visningsträdgårdar med fina växter och roliga idéer, parallellt med de vanliga och välskötta trädgårdarna där i Slottsparken. Jag blev väldigt fascinerad av en paradoxal plantering med olika lägre, lite kärva och stela barrträd i en matta av skira rosenskäror och blekgul krasse och annan tätplanterad och slingrande grönska. Det var originellt och kanske omöjligt i en trädgård men det utmanade tanken och det är ju roligt. Det var för många människor som skymde sikten för just denna trädgård men det är fint att bara uppleva och inte behöva fota hela tiden. Här är ett litet bildspel av sånt som fastnade på bild trots allt!

Detta bildspel kräver JavaScript.

Marknadsplatsen var verkligen stor med massor av försäljare med många lockande utbud. Jag träffade en trädgårdsvän som jag visste fanns där någon stans och köpte några spännande störbönor.

Söndagen ägnade vi åt vårt eget ställe! Min man den glade snickaren, muraren och fixaren ägnade sig hela dagen åt vårt sista, inte senaste, stora projekt där ett delmål ska vara klart till midsommar. Jag sköter i såna lägen markservicen och ägnade mig åt trädgården i långsam promenadtakt och njöt varje stund.

Vi förmiddagsfikade på rätt ställe under blommande gull- och blåregn.

Blåregnet heter Wisteria sinensis ‘Formosa’

Tre inlägg i rad har beskrivit mitt pensionärsliv i en sorts dagboksform. Nu är jag trött på det och säkert ni också!  Tack, för att just du läser! /A