…har jag skrivit om några gånger. När man har tid över kan man sitta var som helst i en sån gungstol och filura. Man behöver ju inte ens sitta man kan rent av stå, eller till och med gå, medan man sitter i en sån stol!
Oftast filurar man utifrån tankar och minnen som sätts igång bara för att man tar sig tid att gå igenom gamla fotoalbum eller stöka runt i lådor med alla möjliga sorts dokument. I morse hittade jag den här bilden instucken mellan några riktigt gamla skolböcker. Varför i all sin dar låg den inte i lådan tillsammans med de andra gamla fotografierna? Jag studerar bilden noga. Jag tittar på helheten, ansiktena, kroppshållning, händer och fötter…

Vad ser man? Ett tidstypiskt ungt par klädda i fritidskläder från 1930-talet. Den unga mannen och kvinnan håller om varandra. Det gör att man tänker att de hör ihop och tycker om varandra. Han är någon dryg decimeter längre än henne och  de ser lediga och avspända ut. Fotot är taget på en strand med träd längre bort och kanske är det ett tält i bakgrunden.

En dag för minst 15 år sedan kom den här  bilden i ett kuvert avsänt från Gotland där min i ålder närmaste storasyster bor. Likadana kuvert hade hon också skickat till vår bror i Stockholm och vår äldsta syster, hon som fyllde 80 i januari och som sedan länge bor i Skåne.

Vår kära syster på Gotland ville glädja oss med denna bild som hon låtit en fotograf ordna kopior på. Hon hade i sin ägo några andra foton från just 30-talet. De flesta var suddiga och alla var ganska små så det var verkligen en fin gåva att få detta överraskande foto – som jag i alla fall inte kände igen från det mörkt vinröda familjealbumet som haft sin förvaringsplats i chiffonjéns övre låda i enrumslägenheten på Krukmakargatan, på Södermalm i Stockholm, där jag växte upp.

Jag blev så glad över kortet att jag tog det till jobbet och visade det för flera arbetskamrater. Pekade på pappas dress som säkert var i mörkblå ulltrikå och mammas utställda byxor och la till att hon hade kallats för Dockan av sina kamrater. Jag kopierade fotot och skickade det till mina barn – ja, det har jag i alla fall för mig att jag gjorde…

-Nä, sa äldsta systern bestämt i telefonen, det där är fjällan pappa hade före mamma! Titta på händerna, så ser man det!

Hrm…! Men i så fall varför blev kortet kvar i alla år? Jag som bara jämför med andra små och suddiga bilderna vet inte säkert, vet fortfarande inte. Men kvinnan på bilden är lite för lång, tänker jag. Näsan lite för stor kanske…händerna, tja, svårt att avgöra. Jag som var så glad…hur ska jag nu förhålla mig!?

Egentligen, egentligen hade jag inte behövt sanningen – om det nu är så! Jag hade kunnat leva med bilden och så som den var uttolkad innan  min äldsta storasyster sa vad hon trodde! Jag kände mig förvirras av motsägelsefulla uppgifter och tror att det inte är någon idé att forska i saken. Så blev det att jag stoppade in fotot någonstans på en irrelevant plats. Jag tror jag ska lägga det i lådan med andra gamla bilder. I det långa loppet spelar det ingen roll… mamma och pappa är döda nu och denna eventuella tredje personen är för mig bara eventuell. Tänk, om jag ändå fick veta…det vore mycket speciellt och spännande!

Vad göms i våra byrålådor egentligen?/A