Tänk om man alldeles ohämmat skulle kunna skapa möten mellan människor genom att få till ett mingel över tid och lust och helt utan rim och fason! Jag som äger en imaginär gungstol ordnar resolut ett litet mingelsammelsurium!

Systrarna här nere är mina barnbarn Rebecka och Sara, 2006,  nu är de unga vuxna. Strax efter barndomsgrimaserandet ska de möta den fascinerande Tasha Tudor (1915-2008).

Jag har bjudit in henne till min trädgård eftersom hon så gärna  ville klä flickorna i romantiska vita kläder och sedan sitta bland mina rosor och teckna flickor bland rosor. Hon är vänlig, bestämd och vet precis vilka linjer hon behöver, man vill knappt säga pip!
Jag njuter av att se henne i arbete och passar på att få tips till trädgården, hennes trädgård har ju sedan länge varit mitt källvatten där jag släcker törst och hämtar inspiration.

– Guldvatten, hävdar hon, är däremot det bästa tipset för en prunkande trädgård. Rebecka som nu har ett nyväckt trädgårdsintresse lyssnar också intresserad. Jag förklarar snabbt vad guldvatten är. Sara tittar fascinerat på de speciella kläder som den gamla damen har på sig och frågar nyfiket. Kläderna är av ett slags  lantligt snitt från tidigare århundraden. Småblommig klänning i blått med förkläde i ett annat blått mönstrat tyg passar precis då det är blåbärstider på gång…ingenting är slumpartat eller en chansning – det är är noga utvalt.

Kanske är det här en av anledningarna till att Sara nu mer syr och ordnar med passande kläder till medeltidsrollspel som kräver såna utstyrslar…vem vet varifrån en ung människas impulser kommer?

De gamla kvinnan lever sin konst; genom trädgård, klädstil, sina böcker och fina illustrationer. Hon tecknar av töserna innan vi fyra långsamt dricker te tillsammans. Den spensliga lilla människan måste snart åka hem till sina djur och trädgården i Vermont. Vilket makalöst möte!  Jag frågar naturligtvis om jag får visa bilder ur boken här i mitt blogginlägg.  – Ja, men det måste synas att det är ur boken och framsidan ska synas med  textförfattarens och fotografens respektive namn! Det här är en bestämd men vänlig dam, som vet hur en slipsten ska dras, och jag önskar att jag kunde ha henne länge, länge i min trädgård men hon avböjer en kopp te till.

 

Mitt näst äldste barnbarn Pontus, årsbarn med Rebecka,  jobbar hårt för att hitta en bra framåtriktning och rätt i den tuffa konkurrensen i artistvärlden.  När han var 14 år och såg en musikal i London sa han: – En dag står jag där!

Här är han i ett avslutande nummer i ‘Cabarevy 2016’ från en föreställning på Wendelsbergs folkhögskola i Mölndal, där han gick  en tvåårig utbildning och nu är han på väg vidare. Till hans hjälp och utveckling har jag lyckats att bjuda hit Fred Astair (1899-1987), steppvirtuosen, som ska ge den unge mannen särskilda tips om vikten av träning och så själva dansen. FA delar gärna sina kunskaper med nya förmågor  och han har med sig en riktigt bra sångpedagog också säger han till mig i telefonen.
– Ni får sitta i Kråkvinkeln, säger jag. – The Crow Angle, what’s that? Jag slår nervöst i ordlistan:  – The country town, säger jag trevande. – Sounds nice!  I’ll wait for the young man at the railway station… Allt är underkontroll. Pontus kommer att bli hämtad och glatt överraskad – hur som helst allt flyter på! Jag dukar ut använda vinglas efter några som har suttit i Kråkvikeln och gjort slut på vinet! Sen fixar jag fika, drinkar och tillbehör; nötter, fruktfat och choklad och hoppas det bästa också inför den här träffen.

Jag såg nyss de här två sitta på verandan och äta i kvällssolen!  Otroligt men, jo, så var det!

Från början lite blygt och trevande men sen…äntligen jämnåriga och samspelta är de glada att få mötas en sån fin sommardag och påminna varandra lite om framtidsdrömmar och en del bortglömda gamla minnen! – Inte trodde jag att det skulle bli Skåne, säger den ena. -Nä, inte jag heller, svarar den andra.
Det ruskiga i världen tränger sig på genom radions nyheter. De ignorerar radion, de måste anstränga sig för att förtränga vad de nyss har hört, nyheterna är viktiga men just nu vill de stanna där de är i tankarna. De skrattar sedan gott åt de tokiga sakerna som båda samtidigt har varit med om! Exakt samma händelser men ibland med totalt olika perspektiv! Nu och då är förvillande. Det dråpliga förstärker minnet! De går knappt att sluta prata. Kvällen blir sen eftersom det ena minnet ger det andra och de pratar tills sömnen kräver sitt till slut.

Det sista jag tänker den här dagen: Jag gör om det igen! A