Pensionär, nyss pensionär!

I mars vill man gärna vira in sig i en pläd och bara få vara  fred. Men ljuset, fåglarna och jorddoften hjälper mig att komma igång mentalt med säsong 2017! Och trädgårdsbilderna!

Här finns inget behov av tid och ordning i denna stund, jag låter mina tankar fara och flyga fritt. Något i bildflödet gör att blicken fastnar och jag väljer spontant bland några av alla tusen bilder. En älskad växt som jag inte vill vara utan: Digitalis – självsådda och fådda! De vita är de vackraste men alla kulörer behövs i just den här täppan… skriver upp på årets önskelista. Jag ser några bladrosetter där ute men de är för få! Det finns alltid mer plats för den rara fingerborgsblomman.

Svavelpionen visade äntligen sin färg på försommaren 2016, hurraaaaaa, den rätta färger var alldeles, alldeles underbart rätt! Underliga väder drog förbi i början av maj och skapade små intressanta och fina fotostunder – innan störtregnen kom. Snart är det på riktigt ännu en gång och – men, aj, där kom en tankeknut, några måsten och vred till i mellangärdet. Såjord, byttor, värmemattor, lampor, fröså, förså, undervattna, dra upp, kultivera, skola om, klippa topp, låta bli att klippa, bära ut, bära in… men oj, jag måste leta fram fröna! Tänker inte köpa nya. Har väl sett hur alla redan har börjat och jag, jag bara tänker…

Att dela en höstblommande planta med spade på våren är en njutning. Dela plantan till nya plantor med friska  och livskraftiga rötter. Att plantera dem i jord eller kruka är mums för trädgårdsekonomin. Lite blir mer, mer blir mängder och ytor. Rabatter fylls och nya kan skapas. Dra upp frön från egna perenner är en, i tid, utsträckt och lustfylld färd!
Blir det något så får man fler och kan ge bort. Det är väldigt roligt. Lika roligt är det att tänka i bladformer och växtsätt som höstfärger och vårutspring, ja, jag tänker på det när jag manar fram sommaren! Behöver jag dela och flytta? Man placerar rätt och fel och plötsligt kan det som vara fel kännas rätt när man har tittat nog många gånger och ser något annat än förut. Vad lustigt det är men barr och blad gör en glad – åtminstone mig!

Så har vi helheter med rabatter, stigar, buskar och träd, stammarna och formerna och, och nej, jag har inte glömt rosorna eller andra blommor! Kan det förresten vara för sent att dra upp luktärter nu? Ja, kanske men jag vill göra ett försök! Förra året var jag för återhållsam på såfronten, det måste bli bot och bättring.

 

Rosor var min största passion när jag började intressera mig för trädgård i femtioårsåldern. Jag har skrivit om det i tidigare trädgårdsinlägg här i bloggen Pensionär, nyss pensionär. Nu har jag ett mer allmänt och omfattande trädgårdsintresse… se där, nu skrev jag det! Det här inlägget har peppat min lust. Lust att planera, fröså och kanske flytta om lite.  Jag alltså har inte helt tappat geisten, jag gör bara mindre nu än tidigare…

och till slut några fler bilder från tidigare somrar! Kanske blev också du lite peppad!?/A

 

 

Allra mest till Carl Victor men, psst, den som vill kan läsa!

Två glädjefyllda dagar besökte jag dig i skolan. Nu går du i en engelskspråkig klass och man kan säga att du får vara i det engelska språkbadet alla skoldagar. Det är bara att dyka i och utforska hur allt fungerar! Du är bra på det!
Jag har största förståelsen för att du blir trött! Men jag tänker också att du kommer att ha mycket stor glädje av det där engelska språkbadet!
Jag minns också elever som jag själv har haft och som utan att kunna ett enda ord svenska har tvingats hoppa i det svenska språkbadet och börja utan någon introduktion i språket. Det är förvirrande i början men plötsligt så förstår man och då blir det förstås lättare!
Du har den unga och entusiastiska Aida till lärare, det är jag glad för! Du kan hälsa så mycket från mig till henne! Jag önskar dig allt gott och vet att du skaffar dig många bra erfarenheter och så har du ju din väldigt snälla lärare i svenska och annat också!
Jag gör ett lapptäcke av alla möjliga bilder från skolan både ute och inne.

Vi fick mycket god mat i Thailand. Din mamma lagade den godaste till oss! Du och hon kan säkert ta hem en del bra recept så att vi kan laga sån mat när du och jag återupptar vår hotell- och restaurangrörelse! För visst ska vi göra det! Vi har ju kul när vi lagar mat!

Alla bilderna som kommer här allra sist sammanfattar lite olika intryck som på något sätt har med ordet åka att göra. 
Åka på semester… jag som hade längtat så efter dig och din familj, Carl Victor, njöt av att, då i januari, äntligen få sjunka ner i flygplansstolen på det enorma tvåvåningsplanet för 800 passagerare. Jag hade min bästa reskamrat Mats bredvid och han började genast undersöka filmer och vad man kunde kika på mer. Det fanns mycket att välja på!Våra andra reskamrater Åsa och Peter satt på annan plats i samma plan och Kjerstin och Allan skulle vi möta vid flygplansbytet i Dubai. Allt fungerade perfekt med vad trötta vi blev. Vi somnade tidigt hos er den kvällen när vi kom och redan när vi vaknade första dagen så for vi till vackra Khanom – er favoritstrand öster om Surat Thani där ni bor nu.
Åka lastflak…  nä, inte hela vägen från Surat Thani men när vi behövde handla lite i  lilla byn Khanom åkte vi alla i/på er bil. Jag tror inte det är förbjudet i Thailand och inte heller att åka två vuxna och fyra barn på en motorcykel… just det såg farligt ut, tyckte jag.

Åka på en liten luring… för att man vill undvika att bli firad! Du vet ju att vi kom alla för att träffa er, semestra ihop men också för att fira Mats när han fyllde 60. Han åkte på en luring redan i Dubai där han mycket överraskad fick en present i förväg från sina barn. En bra liten bok om Thailand och ett rikligt antal bath som skulle gå till drinkar i en solstol på stranden. Givarna avkrävde ett foto som bevis! Jag tror inte att de tänkte sig att jag skulle förskingra pengarna, vad tror du? Nä, de ville nog bara se hur det såg ut när deras far blev firad! Så här: – Nej, fota inte mig! Okej, då…

Här har han  satt sig i en solstol och precis serverats en kall mojitos, ett fat med lite frukt och jordnötter i solhatten. På eftermiddagen hade vi tårtkalas hemma hos dig Carl Victor och vilken ursmarrig tårta sen!  Tyvärr fångade jag den inte på bild – jag var väl upptagen med att äta. Mats blev firad med bubbel och presenter och restaurang senare på kvällen.

De bästa minnena har man nog i hjärtat och i huvudet! Fotografier är ändå bra att lyfta minnena med! Tyvärr blev bilderna på dig o din familj för mörka men du var så snygg i vit skjorta!

Åka tuctuc… i den livliga trafiken i Surat Thani kan vara en rolig prövning för balans och rumpa. Fordonet hade inte mycket till fjädring men vi kom lyckligt fram till marknaden.

Åka med skolbussen… och skojade med mig gjorde du. Jag var och mötte dig vid skolbussen, du låtsades vara helt innesluten i din mobil och sneddade förbi mig och så precis när du gått förbi… – Nä, farmor, jag bara skoja!  Hahaha du, visste exakt vad jag tänkte!

Åka gamla bussen… som stannade precis utanför ert villaområde och skramlade iväg in till stan var perfekt enkelt. Vi var så glada din mamma och jag! Har du åkt den någon gång?

Åka i varsin taxi… från flygplatsen i Bangkok, kan bli lite besvärligt. Bilen där jag åkte fastnade i trafiken och vi blev avsläppta tio minuters promenad från målet Wat Pho  för att det var just trafikkaos! Det var alltså två taxibilar som skulle ta oss till helgedomen Wat Pho, men vi hamnade vid varsin ingång. Där stod vi i hettan och väntade… men efter nån timme så hittade vi varandra och blev mycket lättade och glada. Nu har vi alltså, som du förstår, lämnat ST och påbörjat hemresan men med en sista dag i huvudstaden.

Det är alltså sista dagen på vår resa och vi ser några heliga platser, äter god mat på ett enkelt ställe precis vid floden, vi tar en flodbåt, promenerar och åker sky-train och promenerar tills det blir kväll och fortfarande är hett i monsterstaden Bangkok.
På kvällen tog vi, ganska möra, till sist tåget till flygplatsen. Den suveräna planeringen kan vi tacka din pappa för. Den bästa kartan över Bangkok var hans handritade! 

Åka hem… är alltid skönt men jag hade gärna stannat hos er ett tag till! Under flygresan hem såg jag tre långfilmer och jag lyckades sova en stund. Här ovan har vi precis landat och står i bussen som ska föra oss till terminalen.
Jag önskar att jag hade kunnat packa ner dig i smyg och ha dig hemma… men, vet du, då hade en viss mamma och en viss pappa i Surat Thani saknat dig varje dag! Kanske kommer ni till Sverige så att vi kan fira din födelsedag här och/eller midsommar!? Vad tror du?
Vi kan se framåt med glädje i alla fall! Stora varma kramar från din farmor!/A

Mest till dig Carl Victor – men den som vill får läsa denna andra rapport!

När jag tänker på resan så är det många saker som jag kommer tillbaka till. Flodturen med longtailbåten i allt smalare vatten och allt färre hus intill vattnet men desto fler träd. Jag satt långt fram och du och S satt allra främst. När din storebror Pontus var och hälsade på er under julen kommer jag ihåg bilder med stooora varaner upp i träden som böjer sig ut över floden. Då såg ni sju-åtta stycken… medan vi såg två relativt små varaner men o, vad jag tyckte den turen var härlig. Tyvärr tog laddningen i mobilen slut precis när ägaren till båten stannade och gjorde de fina palmbladsfiskarna till er barn. Vad skicklig han var!

Jag funderade mycket på hur den långa båten skulle kunna vända i den smala flodarmen. Jag hade inte fattat att vi åkte på en slinga som kom ut på den stora floden igen. Jag undrar också hur husen, nej, människorna, som bor i husen utmed floden i Surat Thani, klarade sig när det regnade så mycket och länge under monsunen i höstas. Man bor ju, minst sagt, mycket nära floden. Det var nog besvärligt för många i den sydligaste delen av Thailand.

Vi var några dagar på Ko Samui och lärde oss att inte uttala det fel för då sa man något opassande. Man ska säga ungefär Kåsa-mui med ett u- och tydligt i-ljud på slutet!
Det var från färjan till Ko Samui som vi såg delfinerna varav en var sällsynt och ROSA!

Ett helt annat sorts vatten var det i den superlånga poolen vid Coconut beach! Svalt och fint att simma i tidiga morgnar före eller efter frukosten. Jag lyckades, som du kanske minns, få en riktig magsjuka (jag avstår från beskrivningar) på det fina stället så jag missade en del där. Jag missade turen till ön…Minns du den stora fina ödlan som bodde i slutet av den där infinite-bassängen? Den hade hittat en fin sval hylla mellan vattnet och bassängkanten. I bakgrunden på sista bilden står du och Allan och tittar på stjärnhimlen med hjälp av den där roliga appen som namngav stjärnor. Minns du vad appen hette?

Så många spännande grönsaker,  goda, saftiga och läskande frukter man kan hitta i såna varma länder som ni bor i just nu. Det var kul att gå med er på fruktmarknaden. Din mamma visade och berättade hela tiden. Du och din pappa ska ju ha frukt med till skolan varje dag och hemma går det väl åt en hel del! Jag sätter gärna i mig mango och andra mogna frukter men åt också med förtjusning det bruna bäret i mitten. Man skalade det lite torra skalet och inuti var det så läskande gott. En vacker blåröd kärna måste spottas ut… På engelska kallas de visst för longan. Något svenskt namn tror jag inte finns. På de sista två bilderna  är det mamma Keo som tar den superstora gulvita kärnan och delar skalet på kärnan och tar fram det genomskinliga och ätliga innandömet. Det var lite som att äta seg råtta, tyckte jag. En av dina favoritfrukter är granatäpple, det vet jag och det är ju gott. Mums nu vattnas det i min mun.

Med detta saftiga slut ändar den andra rapporten. Men det måste bli en tredje! Du känns långt borta men när jag skriver och tittar på bilder så känns du lite närmare trots att Thailand är långt borta. Det är lika långt härifrån och till dig som tvärt om, eller hur!?
Stor kram från farmor!/A

Mest till dig Carl Victor men, psst, alla får läsa!

I juli 2016 när jag skjutsade dig och din mappa till Hyllie så märkte jag att ni alla tre var så fyllda av reslust och äventyr. Ni skulle flytta till södra Thailand i ett eller kanske två år och det var spännande för er.
Heeej då…lycklig resa och vi hörs, sa vi till varandra och ni försvann ner på perrongen och tåget till Kastrup!
Jag var verkligen glad för er skull men också ledsen. Jag tänkte att jag skulle sakna er och förlora en del av det roliga du och jag alltid har gjort tillsammans. Det blir så av naturliga skäl när man lever långt från varandra!  Vardagen och allt är ju förändrat.
Just nu är jag i alla fall mycket glad för dagarna vi har haft tillsammans! Jag har fått möta dig i din nya miljö, pratat lite med dig om vårt pågående projekt ‘Farmor K och Pojken’.
Jag har kramat dig, varit med i skolan och jag vet hur det ser ut där du bor!
Hoppsan, inte här, i just det här huset, i Surat Thani. Det är en helgedom i centrala staden.

Ni bor i ett modernt och bra hus och det finns en liten pool i området där ni kan svalka er efter skola och arbete. Du har några lekkamrater i samma område och det känns trevligt och bra på alla sätt och vis. Men att ett stort och just nu obebott hus har en privat pool på tomten där en varan har sin tillflykt mellan simturerna i floden, det tycker jag låter lite otäckt… Jag antar att varanen flyttade in efter att husägarna flyttat iväg någon annan stans, eller?

Från ert område kan man till och med ta en gammal buss till stan. Det kostar bara tio bath! Vilket är ca 2.50kr. Det gjorde vi en av dagarna medan du var i skolan. När du kom hem

byggde vi med din försenade julklapp. Lego City med polismiljöer. Du är superbra på att läsa ritningar och se vad som ska göras med bitarna! Har du byggt ihop alla delarna nu?

Redan efter en natt hos er stack vi iväg österut från Surat Thani och stannade vid ett ställe där man kunde ta ett dopp på vägen! Det var ett kraftfullt forsande vatten där jag gav upp att gå bort till det lilla fallet – badskor hade varit bra för mig. Men du var där borta med din pappa och några andra i vårt gäng. Sen rattade han vidare med några av oss i er bil och

resten åkte med taxi till Khanom vid Siambukten. En lång sandstrand som har blivit er favorit har jag förstått! Mysigt, enkelt och mycket vackert! Mest vanliga thailändare på besök för att njuta av mat och hav. Exotiskt för oss som inte är vana att se sådana platser, känna solens starka strålar eller äta i palmernas skugga.
Din kompis G var där med sin familj och ni badade och varvade tiden med annat… gratis wifi om man äter och beställer svalkande dryck! Det gjorde vi så klart!

I de här vattnen finns den sällsynta rosa delfinen och senare såg vi ju faktiskt en från en färja! Du hann väl se den och den fläckiga också!? Jag såg bara den rosa. De rosa finns endast vid två ställen på hela klotet! Sensation alltså!
Jag tänker på de kraftiga vågorna den första dagen vid Khanom och att de inte verkade skrämma dig eller hindra dig från att vara länge i vattnet och njuta av det. Härligt Victor! Jag hade länge små små bitar av snäckskal överallt på kroppen även under baddräkten eftersom jag slogs i botten av en kraftig våg. Jag som hade velat leka med dig i vattnet blev faktiskt lite rädd av vattnets kraft. Tur att du är som en fisk i vattnet, det njöt jag av att se! Din snabbsurf på vågorna fångade jag aldrig på bild men jag minns mycket väl ditt glada ansikte! Här är ett litet lapptäcke av fina stunder på stranden i Khanom!

Nästa rapport kommer så snart jag har sorterat fler bilder. Då blir det kanske en flodtur i Surat Thani, vardag och skola och lyxliv vid Coconut beach och annat. Om du sitter vid en större läsplatta eller dator så kan du klicka på bilderna och njuta!
Jag kan låtsas att jag är där med dig!/ Farmor/A

 

 

Alldeles nära i omgivningen finns tre olika vävstugor, jag är med i Lattan som väver i källarvåningen i Västra Nöbbelövs gamla skola. Där var det förr träslöjdssal och skolans badavdelning. Det är trångt och bökigt i lokalerna men möjligheten att få utlopp för textila lustar och samvaro med trevliga vävinnor gör det hela mycket trivsamt. Vi är ett femtontal kvinnor mellan 45 och  ca 75 år. Det är inte så noga med åldern och vi hjälps åt med allt det där arbetsamma med varpning, pådragning, solvning, skedning, uppbindning och framknytning. Vi gör alla förberedelser som krävs och så väver, fikar och snackar vi. Fikar, snackar och väver…ja, ni förstår! Ibland blir det inte mycket vävt men andra gånger blir det desto mer. För att vara i en källare är det riktigt mentalt högt i tak i Lattans lokaler!
Tillsammans bestämmer vi efter olika önskemål vad som ska in i vävstolarna och så gör man det som behövs om man kan. Lotta, Åse, Karin och alla andra tack för att ni finns! Och jag skulle absolut inte klara mig utan Ulla-Karin som nästan alltid är på plats och har en snäll hjälpande hand när något krånglar eller Kerstin som är en kreativ problemlösare utan dess like – men alla hjälper alla!
Bara någon vecka före jul kunde jag äntligen ta hem den finaste pläd jag någonsin har gjort. Vi hade gemensamt bestämt att väva plädar i damastteknik med vit varp. Jag hade aldrig vävt damast och jag spanade hur de första vävinnorna gjorde… det gällde att rita ett halvt mönster på rutat papper, tänka att ena halvan speglar den andra.
Äntligen blev det min tur i vävstolen! Jag hade kommit fram till att mönstret skulle föreställa olika yllemössor med olika sorts tofsar. Jag ville inte göra något gulligt och lite humor är väl aldrig fel – inte ens på en pläd!

Bildserien här nere visar en sorts förlossning…jag undrar när kommer min…Kerstin och jag drar ur den ena fina pläden efter den andra…min finns näst längst in…

…och sen tar Kerstin och jag upp knutar och fäster lösa trådar… och hela långa varpen  läggs ut på bord med hjälp av Åse och Ulla-Karin, i mitten nederst en underbar restgarnspläd som Kerstin har vävt!  Men hur blev nu mina yllemössor?
När vi hade dragit varpen ur vävstolen så tittade vi storögt på plädarna. Det var SÅ otroligt lustfyllt att väva den här pläden med eget mönster och färger som absolut är mina! De två första mössorna ritade jag med kryss på rutat papper sedan förstod jag hur tekniken fungerade och tänkte ut mössmodellen efter hand. Här ovan fattas ett moment på min pläd innan den är klar – ruggningen. Tekniskt sett är den pläden inget mästerverk men designen med mössorna är jag mycket stolt över!

Pläden vävdes färdigt redan under 2015 men varpen klipptes ner och ruggades först i december 2016! Pust, det blev lång väntan. Med den erfarenheten i ryggsäcken lärde vi oss att inte sätta upp för långa varpar i fortsättningen!
Som jag har fantiserat att få se pläden och att få vara med då den ruggas.
Kerstin Persson som har VÄVHALLA, en annan vävstuga mm, har köpt en ruggningsmaskin från KLIPPAN och med hjälp av den ruggar hon nu plädar från hela Sverige och även från andra länder.
För att rugga plädar i den omfattning som Kerstin gör så krävs mycket tungt slit. Det hade vävts plädar med fjärilar o romber o traktorer o blad o katter o hjärtan o avbilder från arkeologiska fynd alltmedan flitens lampor lyst upp Lattans vävkällare. Dessa och alla andra plädar måste ruggas på båda sidorna och det innebär många grepp och lyft innan alla plädar är fluffiga, torra och fina.

Själva maskinen bullrar och det blir en massa ullfibrer i luften men Kerstin jobbar på och ser till att allt ser fint ut och byter ut de små torkade blomställningarna från Dipsacus sativus, vävkarda, när de är utslitna. Det är de fjädrande hakarna, som reser upp luddet på ylleväven, som slits ut och måste bytas ut. På rullen sitter tusentals torkade blomhuvuden! Kerstin har börjat odla en mindre mängd själv eftersom det är dyrt att köpa såna mängder från Italien. Kanske utökar hon den odlingen i framtiden.
När jag var hos Kerstin och följde min pläds väg mot att bli klar så blev det fullt på torkställningarna. Det var säkert många som gav en pläd i julklapp 2016!

När jag kom hem draperade jag yllemössorna lite nonchalant över en fåtölj. Med de drejade fransarna mäter pläden ansenliga 215 centimeter! Den är stor och varm och go’!

Jag skriver lite sporadiskt ett tag till här på bloggen eftersom jag har många järn i elden och inte vill bränna mig! Målet är ändå att jag ska återgå till tre-fyra inlägg per månad!
En stor och varm och go’ kram till dig som har varit intresserad nog att läsa ända hit!/A

.

Januari:  80 år går snabbt som ögat men är samtidigt en eon av tid, vi firade min syster Barbro på Ystad Saltsjöbad med middag, övernattning, frukost  och konst!
I januari läste jag ‘Den sårade divan’ av Karin Johannisson.

Februari:  Mitt yngsta barnbarn Victor och jag fantiserar mycket och leker när vi träffas, jag funderar på vikten att som barn få tillgång till egna och andras fantasier genom böcker, spel, filmer och lekar. Jag läste ‘Ljuset vi inte ser av Anthony Doerr.

Mars: Mars är vårmånad i Skåne och jag skrev om min imaginära gungstol i vilken jag minns min barndom eller något som jag har varit med om eller fortfarande gör som att bygga kojor när jag ska sova. I mars läste jag ‘Se. Nu. Då.’ av Jamaica Kincaid.

April: I april beskrev jag  det vårliga ”odlardramat” som inte går att jämföra med att Syed Latif,  som startade språkcaféet i Skurup, skulle utvisas  till Bangladesh från Sverige den 10 maj – och det skedde, stor besvikelse över myndigheterna! Jag läste Elena Ferrantes ‘Min fantastiska väninna’.

Maj: Nu bjöds det på fantastiskt väder, flera fina och roliga möten , fester och minst sju kvistiga frågor varav någon blev utan svar! Jag läste ‘Natt för gott’ av Jenny Erpenbeck.

Juni: Blandade inlägg beskriver lyckan att göra en skattjakt i trädgården till barnbarnet som fyllde åtta år, sorg över Brexit och eländet i världen, något som inte var vad det skulle men månaden juni var ändå en juvel! Läste ‘Det goda inom mig’ av Linda Olsson.

Juli: Vad är det med män undrade jag i julis första sko-rika (!) inlägg och för övrigt funderade jag på om en pensionär har semester – njuta av sommaren måste man!
I månadens sista inlägg dansade jag loss helt vilt! I juli läste jag trädgårdsböcker.

Augusti: Jag ordnade några magiska möten, hade bokklubben här på bokprat, mat och bad, vinkade av kära familjemedlemmar och berättade om det stora projektet och Kråkvinkeln. Jag läste med nöje barnboken ‘Mitt bland stjärnor’ skriven av poeten Lotta Olsson och underbart illustrerad av Olof Landström – suveränt samarbete dem emellan!.

September: Jag tittade både bakåt och framåt i inläggen från september och vill vårda lilla flickan som finns inom mig men också personer som är betydelsefulla medan tiden går och trädgården bjuder på sensommarfägring. Jag läste ‘Fiskarmännen av Chigozie Obioma.

Oktober:  Jag skrev om min avsky för girighet och missbruket av ordet HAT och hoppades att Donald Trump skulle förlora valet i USA tack vare sin dumhet …  I övrigt handlade allt, i alla fall mycket, om Pricken som vi var BM och BH åt i tre veckor! Jag läste ‘Stormen’ av Steve Sem Sandberg – men avslutade den aldrig! Koncentrationssvårigheter.

November: Inläggen handlade om många ljusglimtar i tillvaron, en Stockholmsresa  och att jag verkligen ömmar för dem som lever i olika typer av svårigheter!
Jag läste ‘Uppgång och fall’ av Liv Strömquist.

December: Endast ett inlägg blev skrivet i december och det var en sammanfattning av höstens ljusglimtar. Jag tappade lust att skriva, världsläget var deprimerande och jag ville göra ett uppehåll. I december blev äntligen min pläd ‘Mössorna’ ruggad och klar. Bra julklapp till mig själv/oss från mig själv… berättar om den i ett senare inlägg!

Julen blev fin och skön men också full av längtan. Jag gillar på något konstigt sätt att längta, i alla fall när jag vet att längtan inte är omöjlig att tillfredsställa!
Av en händelse har skrivuppehållet blivit exakt en månad långt och nu har jag gjort en snabb återblick på 2016 och någonstans skrev jag ungefär: Var snäll mot andra människor det är inte mjäkigt utan mäktigt!  Det håller jag fast vid!
God fortsättning alla vänner!/A

Här i Skåne räknar jag september som en sommarmånad eftersom det rent meteorologiskt brukar hamna där. Så länge dygnsmedeltemperaturen ligger över +10 grader är det sommar. I år hade vi en fantastisk septembermånad som definitivt kändes väldigt somrig. Så smög sig hösten på och oktober blev en ruskigt regnig månad. Medan november har varit ovanligt solig och fin. I skarven mellan sommar och höst gjorde jag en tur till Helsingborg och träffade några människor jag håller mycket av! Jag börjar med den mycket blonda tösen Lilla L här ovan är en intressant liten människa!  Här har hon ännu inte fyllt två år men det har hon gjort nu. När hon känner mig lite mer kanske jag kan komma själv och hämta henne på förskolan. Då kan hennes rara mamma få vila lite eller göra något annat en stund. Det ser jag verkligen fram emot!

Här ovan är några bilder på Margit, min kära danska väninna. Vi lärde känna varandra tack vare ett gemensamt trädgårdsintresse. Den här gången var träden i centrum. Vi gick blott en liten bit av trädslingan i Helsingborg. Man hämtar hem info till mobilen om slingans sträckning och de enskilda träden i sig. Verkligen roligt om man är trädälskare! Vi gick bara en liten del som fanns i parken nära Kärnan. Vi sparar nog resten till kommande vår. Efter en promenad, hur kort den än är, kan man äta …t.ex. libanesisk mat!

Min rara promenadkompis Pricken var vår gäst  i hela tre veckor medan Matte och Husse var på långresa i oktober. Pricken lyste och livade upp  min pensionärsvardag  så den blev dubbelt trivsam. Egentligen kunde jag göra inlägget längre med bilder på flera goa människor jag har träffat och delat gemenskap med men… bara ett foto till!

Det här är Emma och Jens som gifte sig i Bara kyrka den 3 december – en fin solig lördag. De strålade och vi grät, skrattade och njöt av allt som bröllopsfesten bjöd på!

De lyckliga två får sätta en vacker punkt för denna lilla serie med ljusglimtar från hösten.  Nu närmar sig tredje advent, Lucia och julen och jag tar en paus i mitt bloggskrivande ett tag. Jag har lite tappat fart och lust men återkommer säkert så småningom.

Goda Helger önskar jag alla med en bamsevarm kram från mig!/A

När det är grått och kulet behöver vi lampor, brasor, levande ljus, sol och måne. Allt som bidrar med värme och ljus på något sätt. Man kan släcka lampor och tända ljus vid sin morgontvagning, det gör jag. Om radion i fönstret är nyladdad och P1 förser mig med morgonnyheter så trivs jag. Dagen har inte riktigt börjat och det är disigt ute. Vackert!

När trädgården inte längre kräver så mycket arbete kan man ändå njuta av händernas arbete. Det är ljusglimtar i mörkret! Jag är inte så flitig med stickorna men har en yllemössa på gång. En mysteriemössa som vi började med på stickcaféet i våras. Mysteriet är att man inte vet hur mössan kommer att se ut. Beskrivningen får man vartefter. Alla stickande vänner är klara med sina utom jag – men inte är det tävling, säg!?
Det är så skönt att g-ö-r-a något med stickor och garn eller med nål och tråd.

Jag har tänkt att jag i vinter ska brodera med ylle på en mörk gråsvart tunn yllerock. Just nu håller jag på att ladda för det och har tagit fram en stor broderibok. Jag vet att jag inte ska brodera något som är sött eller traditionellt men jag behöver fräscha upp olika stygn och sömnadssätt. Lust och kreativitet går hand i hand. Det är strålande och intensiva  ljusglimtar det! Fantasier knuffas och bökar i skallen. Jag riktigt längtar att komma igång!

”BRODERI  En guide till den långsamma lyckan” vilken perfekt titel på  boken jag har hämtat från bokhyllan. Jag gör allt så långsamt nu mer –  vilket jag absolut kan acceptera!

I trädgården har de flesta löv trillat men en del vintergröna växter är fina och det här variegerade getriset lyser upp ett hörn. Jag går rundor och insuper årstiden.  De rödfärgade bladen har trillat och omgivningen byter utseende beroende på ljus och temperatur.

Ovan lyser ett ljus i en ljusstake vars fot består av tre delar. Det röda i mitten är ett svenskt gott rött äpple just nu men där kan man sätta vad som helst som kan hålla fast ljuset.

 

Jag fotade utsikten hemifrån en eftermiddag i september. Det är svårt att fånga det öppna landskapet som vi en gång föll för. Skuggor och ljus spelar stor roll den här årstiden.

Till slut ett par kvällsbilder med ljusglimtar från samma dag som det första fotot med solen och björken. Här nere är en bild mot sydväst och en tidig kvällshimmel. Den färgglada kulan hänger i vårt sovrumsfönster och den lampan leder oss hem under det mörka halvåret! Vi ser den på långt håll när vi kör hem på de slingrande vägarna.

Det blir ett fjärde inlägg med ljusglimtar och det viktigaste av allt; några fina mänskliga möten från hösten./A

Den där regniga novembersöndagen då vi tog en tur till Österlens Glashytta var det sista dagen i arrangemanget Österlen lyser och vi tänkte nog dröja oss kvar till skymningen och se när byarna tändes av facklor, marschaller och eldar…släcktes var nog vad de gjorde redan tidigare under helgen för det var ett sällsynt regnande i dagarna tre. Det var synd om alla byalag, konstnärer, matställen och andra som engagerat sig inför helgen. Vi har ju åkt några gånger under tidigare år och vet vilken ljus- och kulturfest det kan vara med massor av aktiviteter i de olika byarna.

Vi  lämnade Elna Joloms glashytta och körde söderut över Brösarps norra backar och njöt av den storslagna naturen!  Vägen gick till Bästekille och Fabriken som är ett galleri där man för första gången visade en utställning med glas. Det fanns två ställen till att besöka men efter Fabriken var vi nöjda med glas för denna gång. Här ett axplock.

Tänk, mycket mystiskt, men det var en till utseendet bekant gubbe i vinröd manchesterjacka som  bara dök upp på flera av bilderna från Fabriken och som också kom med på någon av bilderna från Österlens glashytta. Jag har kanske en stalker!

Det fanns en hel del vackra saker som man skulle kunna tänka sig om budgeten så tillät. Den maffiga och färgglada ljuskronan, överst, har jag sett tidigare men…onåbar. Den blå glasbåten kostade 57 000 och hade en röd prick. Såld och det kan ju konstnären vara riktigt glad för. Den tilltalade mig men jag hade i alla händelser inte utrymme för den …hrm…i budgeten alltså!
Båten med de flyende antiloperna får mig att minnas en händelse från 1986 eller så.
Under en biltur från Örebro till Skanör-Falsterbo stannande en väninna och jag i Glasriket i Småland. Där såg vi en utställning som visade Bertil Valliens glasarbete. Framför ett stort fönster hängde långsträckta vackra båtar i färg med olika små motiv inuti de helgjutna glasskroven. Fantasifulla, vackra och mycket lockande. En av de där lite större båtarna brände sig in i magtrakten och jag sa till min väninna: Den ska jag ha, kosta vad den kosta vill! Jag bara ska ha den! Jag har 12 000:- på ett sparkonto…    Jag gick och hämtade en lista över utställningsföremål och priser. Letade upp numret på båten jag var förälskad i och så in i listan och … ojoj, nä, omöjligt, inte sååå mycket pengar! Priset var ca 82 000 om jag kommer ihåg rätt. Jag visste inte ens vem glaskonstnären var! Kort därefter kunde jag läsa om succéutställningar i Tokyo och New York och så vidare i världen.
I glas- och presentaffärer har jag sett Bertil Valliens båtar i små miniformat. Fina men charmen är nästan helt borta. Det får vara. Ingen reserv för mig! Ska det vara så ska det!  Vad sparpengarna användes till har jag ingen aning om!

Jag fortsätter med andra ljusglimtar från hösten i nästa inlägg! Då kommer det att handla om något helt annat!/A

Man måste tänka på trevliga och roliga stunder en regnig dag i november när radion maler på med Trumpgubben som nu ska bli landsfader och Jesus och jag vet inte vad. Rädda världen, ska han och öppna kranen för mer kapitalism och bygga en dynasti för sig och familjen och hokuspokus så blir det bättre överallt. Var inte han emot etablissemanget? Seriöst: Är det någon som verkligen kan tro på det där?

Väljer att stoppa huvudet i… och tänka på höstens ljusglimtar!
För ganska många år sedan såg vi Elna Joloms succéutställning med kraftfulla och färgstarka glaspjäser i Gärsnäs! Det var hennes lyckosamma debut som konstnär och hon blev kallad underbarn i recensioner och sånt som att hon var glasets Mozart!
I flera år i rad har Elna Jolom tagit initiativ till en utställningsrunda som heter Mästarna bakom Glaset! I år var underrubriken ‘Crossing borders’ med olika glasmästare och andra konstnärer som bjuds in att delta. Vi som bara vill titta har flera ställen att besöka.
Det är i hennes hytta vi börjar. Där finns också en affär och utställningar. Ute vräker regnet ner men här inne  i Österlens glashytta är det varmt och gott!

Kvinnan här ovan heter Tillie Burden, inför publik jobbar hon koncentrerat med sitt glas. Rullar, hettar upp ämnet, rullar, formar, hettar upp, rullar i något sandliknande puder… Tillie kommer från Australien men bor och arbetar nu mer i Boda i Småland.

I en lustig utbyggnad finns en ljus utställningslokal som inspirerar! Minsann är det inte en skånsk kändis där i lokalen. Jag ser aldrig sånt men min man är bra på ansikten och typer han nyper mig informerande i handen. Jaha, ja, jag har fullt upp med miljön och utställningsobjekt. Fikonträdet och vinrankan gör sitt till för en skön känsla.

Här ovan är bilder från Österlens Glashytta! Snart visar jag fler ljusglimtar från hösten. Häng med vet jag!/A