Den där regniga novembersöndagen då vi tog en tur till Österlens Glashytta var det sista dagen i arrangemanget Österlen lyser och vi tänkte nog dröja oss kvar till skymningen och se när byarna tändes av facklor, marschaller och eldar…släcktes var nog vad de gjorde redan tidigare under helgen för det var ett sällsynt regnande i dagarna tre. Det var synd om alla byalag, konstnärer, matställen och andra som engagerat sig inför helgen. Vi har ju åkt några gånger under tidigare år och vet vilken ljus- och kulturfest det kan vara med massor av aktiviteter i de olika byarna.
Vi lämnade Elna Joloms glashytta och körde söderut över Brösarps norra backar och njöt av den storslagna naturen! Vägen gick till Bästekille och Fabriken som är ett galleri där man för första gången visade en utställning med glas. Det fanns två ställen till att besöka men efter Fabriken var vi nöjda med glas för denna gång. Här ett axplock.
Tänk, mycket mystiskt, men det var en till utseendet bekant gubbe i vinröd manchesterjacka som bara dök upp på flera av bilderna från Fabriken och som också kom med på någon av bilderna från Österlens glashytta. Jag har kanske en stalker!
Det fanns en hel del vackra saker som man skulle kunna tänka sig om budgeten så tillät. Den maffiga och färgglada ljuskronan, överst, har jag sett tidigare men…onåbar. Den blå glasbåten kostade 57 000 och hade en röd prick. Såld och det kan ju konstnären vara riktigt glad för. Den tilltalade mig men jag hade i alla händelser inte utrymme för den …hrm…i budgeten alltså!
Båten med de flyende antiloperna får mig att minnas en händelse från 1986 eller så.
Under en biltur från Örebro till Skanör-Falsterbo stannande en väninna och jag i Glasriket i Småland. Där såg vi en utställning som visade Bertil Valliens glasarbete. Framför ett stort fönster hängde långsträckta vackra båtar i färg med olika små motiv inuti de helgjutna glasskroven. Fantasifulla, vackra och mycket lockande. En av de där lite större båtarna brände sig in i magtrakten och jag sa till min väninna: Den ska jag ha, kosta vad den kosta vill! Jag bara ska ha den! Jag har 12 000:- på ett sparkonto… Jag gick och hämtade en lista över utställningsföremål och priser. Letade upp numret på båten jag var förälskad i och så in i listan och … ojoj, nä, omöjligt, inte sååå mycket pengar! Priset var ca 82 000 om jag kommer ihåg rätt. Jag visste inte ens vem glaskonstnären var! Kort därefter kunde jag läsa om succéutställningar i Tokyo och New York och så vidare i världen.
I glas- och presentaffärer har jag sett Bertil Valliens båtar i små miniformat. Fina men charmen är nästan helt borta. Det får vara. Ingen reserv för mig! Ska det vara så ska det! Vad sparpengarna användes till har jag ingen aning om!
Jag fortsätter med andra ljusglimtar från hösten i nästa inlägg! Då kommer det att handla om något helt annat!/A
Pensionär, nyss pensionär! 
20 november, 2016 kl. 7:27 e m
Jamen så är det men bra hantverk och konst. Man känner det i magen. Glas är ett fantastiskt material. Vi har varit på glasutställningar i Kosta med flera ställen och jag hittar alltid saker som är fantastiskt underbara. Men jag köper inte. Inser att pengarna bättre kan användas till annat och att jag inte kan ”exponera” glaset så att det syns på det fina sätt som man ser det i utställningar, där ljuset i glaset är en stor del av upplevelsen.
//Kram Helene
20 november, 2016 kl. 8:18 e m
Det är så härligt när man känner den där känslan…att det är något viktigt man tittar på, något som berör och fångar intresset. Oftast kan jag inte säga vad det är utan det bara KÄNNS! Mycket sällan finns pengarna där. En gång såg min man och jag en utställning av en ung kvinnlig konstnär. Vi föll som furor men tyckte inte vi kunde avvara 35 lusingar när vi höll på med storrenovering av huset. Det har vi ångrat många gånger…
23 november, 2016 kl. 7:39 e m
Jeg glæder mig over de smukke billeder – ja, eller billeder af fantastisk glaskunst, som både pirrer de estetiske hjerneområder og lattermusklerne, herlig kombination.
Men MÅ man absolut eje det? Der er så meget andet smukt, man heller ikke kan købe med hjem.
Som du ved har jeg stor set sluttet med at anskaffe smukke ting – jeg har alligevel ikke råd til at skabe estetisk perfekte omgivelser.
Og vi slår i stykker! Bang-krash, siger det, og så ligger de fine krystalglas fra Prag i splinter, bum-bang, så røg mandens Jugendstil-lampe på gulvet.
Og jeg nægter at blive vred eller ked af det, når ting går i stykker.
Hmmm – jeg mailer snart om et lille træf 🙂
23 november, 2016 kl. 9:03 e m
Här går det också sönder saker. Nyss upptäckte jag att en vacker keramikskål, ofta använd ock älskad, hade en spricka runt om. Vågar aldrig mer ha något varmt eller sallad med dressing i den— Jag tror jag ställer en blomkruka i den så länge. Jag tycker inte heller att man måste ha allting men ibland och egentligen mycket sällan så är det något som drar i mig! Jag har lätt för att avstå saker! Ja, Margit skriv och säg att du vill träffa mig! Då kan jag berätta om…ja, du vet!