Pensionär, nyss pensionär!

Barn är ju barn överallt. De lär sig, skaffar sig erfarenheter, bygger sin personlighet och upptäcker sina möjligheter. De gör det utan att veta om att det är det de gör.

I ett land som inte har haft krig på tvåhundra år har de flesta barn det bra. De behöver inte leva i en raserad och trasig omgivning eller sakna familjemedlemmar som har dött eller försvunnit. Där finns sällan familjemedlemmar som har skadats psykiskt eller fysiskt av kriget.

Våra barn har kläder på kroppen och tak över huvudet. De allvarligt sjuka barnen får vård. De växer upp med mat på bordet, förskola och skola. Väldigt många barn har fantastiska föräldrar, bonusföräldrar, vänner och en stimulerande hem- och närmiljö. Jag är så glad att dessa barn har allt det där. En dag förstår de nog vilken tur de har i livet. Jag menar inte bara VET utan FÖRSTÅR. Jag kan titta på dessa våra barn och känna en stark värme. Se där uppe och här nere på härliga ungar!

Sen tänker jag på de andra barnen, de som saknar allt och lever i fattigdomens bråte. Ödslighetens och sorgens bråte. De som blivit kvar i ruinerna av sina hem, marknader, affärer, skolor och gator.  Det som är kvar efter bomberna, krypskyttarna, minorna och granaterna. Vad kan de tänka på som inte gör ont? Vad kan få deras tankar att blomma levnadsglatt igen?
Det vore väl skit av oss, som har det så bra, om vi inte kunde låta några av de här andra barnen få en möjlighet här.  Jag menar inte bara en chans utan en rejäl möjlighet.
Jag skulle vilja se dessa barn leka i en stimulerande miljö. Se dem möta glädjen i sociala möten barn emellan och få värme och omsorg från kärleksfulla vuxna. Visst skulle de ha det bäst hemma men när bästa hemmet är bombat och bortblåst, hela omgivningen är raserad och spillrorna runt omkring är livsfarliga då kan de inte bo kvar.

Tänk om det fanns en organisation som hette  LEKPLATSER UTAN GRÄNSER som… ja, ni förstår säkert hur jag tänker! Om jag vore yngre skulle jag försöka gå från tanke till handling och i alla fall undersöka HUR det skulle kunna gå till!
Parkleken fanns det något som hette när jag var liten i Stockholm. Personal fanns på plats i lekparken och såg till att det fanns lekredskap och spel och annat för barnens lekar. De hjälpte till om det blev bråk eller någon slog sig. Detta var på 50-talet . Tja, någonting åt det hållet tänker jag mig att det skulle kunna fungera.

Det finns ju CLOWNER UTAN GRÄNSER. Jag är stolt över att känna en Kalle som oftast roar barn på sjukhus men han har också varit i olika läger för flyktingbarn, mest i Sydostasien, tror jag. En mycket bra sak är det i alla fall att få barn att skratta och må bra även om det bara är för stunden.

För lite mer än en månad sedan var vi och besökte Bryggeritäppan vid Gotlandsgatan på Södermalm.  Några trevliga bonusbarn var med och de satte genast igång och lekte. Vilken oas för stadsdelens barn!
En kiosk med kaffe och glass fanns på plats – passande nog!
Lekparken är byggd utifrån miljöer i Per-Anders Fogelströms roman ‘Mina drömmars stad’. Här och där fanns skyltar med citat ur boken. Miljöerna var fint iscensatta och mycket fantasieggande. Dasset hade en bakväg ut genom hålet… Barnen får leka med allt som finns i och utanför husen som är inredda, där inne finns det belysning på vintern. Platsen var också väl vald mellan gamla kulturhus och mer moderna bostadshus.

Bryggeritäppan är ett utmärkt exempel på hur spännande miljö man kan bygga upp för barn bl a med hjälp av en scenograf och Lekplatsbolaget. På den här platsen blir det naturligt att också prata om hur folk kunde ha det och hur de bodde ”förr i tiden”.

Stockholm har en hel del annorlunda och roliga lekparker. Som föräldrar med liten kassa och yngre barn kan man ägna sig åt att besöka en rad olika pärlor.
Läs om Bryggeritäppan  på nätet!

Vi träffade ju flera rara barn i Stockholm och följde med på Knatteskutt. Min mans äldsta barnbarn skulle ha avslutning. En liten grupp barn mellan fyra och sex år kom till en vanlig skolgård denna söndagseftermiddag. Föräldrarna hade fika med och även om vädret var lite sisådär så verkade alla trivas! Här saknades helt elittänkande.
Där fanns två engagerade ledare som lekte och skojade med gruppen. Barnen hängde med och sprang ta fatt, härmade ledarna, hittade på egna rörelser och svar. Avslutningsvis så fick alla barn träffa Knatteskutt som kom smygande med en tung påse över axeln. Givetvis gissade barnen att det skulle bli godisregn men det var fel. Alla barn fick var sin medalj  och en kram av Knatteskutt.

Lyckliga barn som har en sådan uppbackning! Alla barn skulle få uppleva liknande saker. Leka fritt och leka styrt.

Även om jag inte är hoppborgens vän nummer ett så har de flesta barn väldigt roligt där.

Hoppas jag inte har gjort så du har grottat ner dig i svåra tankar. Vi måste ju ändå vara medvetna om hur det ser ut. Här i Sverige såväl som där borta.  Ge barnen hopp om framtiden!
Ha det och lek lite själv ibland!/A

Jag brukar säga att jag går ut i mars och kommer in igen i oktober. I år gick jag ut i mars och in i april!  Jag har frusit  nästan varenda dag. Fy, elände, vilken ovanligt ruskig och kall april! I världspolitiken såväl som meteorologiskt i vårt avlånga land. Våren tuffar ändå framåt på något vis trots att bakåtsträvande länder ändrar lagar så att skyddet  för kvinnor försämras. Skamligt! Jag försöker undkomma apati genom att söka tröst i mångahanda vackra narcisser som står i ruggar här och var. Det hjälper mig lite.
När jag börjar skriva är det Valborgsmässoafton 2017 och snudd på …
Vad tänkte jag skriva? Minns inte för jag kröp tillbaka till sängvärmen, kaminen, ulltofflorna och parkerade mig på väntläge.

Nu i slutet av maj exploderar allt med den sommarvärme som kom för några dagar sedan. Växter som varit stelfrusna under flera isande kalla frostnätter tinade upp ett tag innan värsta hettan och överlevde mirakulöst!
Och jag med! Tjo, vad jag är glad för det. Världsläget är som det är. Jag lägger mig under korkeken och luktar på mina blommor.
Här nere syns frostens framfart på första bilden och hur bra det ändå kan bli. Jag trodde att det var helt kört för min svavelpion när stjälkarna stod i brygga mot marken, den är finfin Paeonia mlokosewitschii. Svavelpionen som jag fick vänta på i många år innan jag fick se den frösådda plantans rätta färg! Stor lycka att den klarade flera frostangrepp så fint! Men underbart är kort. Nu har den tappat sina kronblad.

Den vanliga tidsplanen för vårarbete i trädgården är spräckt med råge men vad gör det? Jorden sprutar upp grönt och skönt likaväl som allehanda ogräs. Det blev sommar med en gång! Än blommar rapsfälten intensivt gult. Det är guld värt!

Lite huller om buller foton som lockar en frusen själ till liv igen! Är det någon som kan hjälpa mig att identifiera den rosa pionen? Jag har aldrig sagt något annat än Barbaras pion. Jag har en Märits pion också men den blommar senare och Lenas pion finns…

Inomhus kan vi glädja oss åt att den gamla svärmorstungan blommar i år igen. Intensiv söt doft och vita futuristiska stjärnor. Den behöver nog en större kruka kan tänkas.

Den här långhelgen har haft högsommartemperaturer  men äppelblom, syrén, rododendron, näva vid fontänen, kinesiskt blåregn som just slagit ut på taket och ett par röda pelargoner, som vänjer sig vid att vara ute, pekar på att det bara är försommar än så länge – högsommarvärme till trots.
Jag är lite lat ikväll och stryker de vetenskapliga namnen. Ett tag tyckte jag det var snobbigt att använda de namnen men det är bara praktiskt. Då vet man ju vad man pratar om. Nu mer minns jag inte namnen automatiskt utan måste kontrollera hela tiden. Det är lite tröttsamt efter en dag i omskolningsbranschen! Luktärter, tomater och alunrot som jag förökat vegetativt från den förväxta plantan, alla har fått större krukor.

Plötsligt kom jag på att jag inte har skrivit det sista inlägget som jag har planerat från besöket i Stockholm i början av maj.  Jag, ja, jag bara klämde in lite trädgård emellan.

En bamsekram från en fysiskt lagom trött människa!/A

 

 

 

 

Näää, ingen dansbandsorkester, det är inte vad detta handlar om! Sven-Harry Karlsson har bara ett sånt där dubbelnamn som många födda på 30- och 40-talet fick av sina kära föräldrar. Men han hade visst ingen kärleksfull uppväxt. Inte enligt vad han själv har sagt. Han kände sig tvungen att ständigt bevisa för sin far (och kanske sig själv) att han klarade av något, att han kunde tjäna pengar och lyckas i livet.

Lagom när han fyllde 80 år 2011 invigdes hans ‘guldhus’ vid Vasaparken i Stockholm. Han säger i en dokumentärfilm att det var först då, efter sin faders död, som han kände att han fått upprättelse i livet. Han har skänkt sin konstsamling och huset till Stockholm stad. En stiftelse driver hela verksamheten. Nu var det ‘En annan Zorn’ i den vackert formgivna konsthallen på bottenplan men mer Zorn fanns att se längre upp i huset.

Så roligt för mig att träffa min bror J och svägerska Y som bor kvar i Stockholm – men mannen här ovan till vänster är en roddare i Bosporen. En fantastisk underbar akvarell av Zorn. Till höger hänger en olja av en elvaårig flicka som jag tycker inte är så särskilt lyckad. Flickan ser mer ut som en dam i ansiktet. Zorn har själv formgivit den ganska grova guldfärgade ramen som var charmig på sitt sätt. Här nere ses mitt sällskap!

Vi var nog intresserade alla tre men det var Y som förmedlade en massa kunskap om Zorns utlevande och kanske lösaktiga liv. Jo, hon kan mycket vanlig konsthistoria också.

Uppe på taket blev jag först besviken eftersom det inte stod ett 1700-talshus där så som jag hade fantiserat. Men sen…  vi hade en duktig ung kvinna som berättade livfullt om såväl konsten som intressanta saker om konstnärerna och Sven-Harry själv.

En av mina favoritkonstnärer genom tiderna är Helene Schjerfbeck. De här två porträtten mötte vi i entrén till ”bostaden” där det luktade nybryggt kaffe innanför dörrarna. Sven-Harry ville att det skulle var så. På bordet i vardagsrummet skulle det också ligga en dagsfärsk tidning. Lister, fönster och dörrar, möbler och mattor är som i originalhuset. Här nere i vardagsrummet finns många fina målningar av Carl Fredrik Hill. Titta på ljuset som kastar sig ut ur tavlan bakom konstguiden, hur kan man måla så?

Rakt fram från entrén finns ett stort sällskapsrum. I taket ett målat plexiglas; ett runt modernt konstverk, på golvet en mycket stor och vacker matta och över soffan med det skrynkliga överdraget en målning av Ernst Josephson. Jag tror att detta är ett självporträtt. Han blev psykiskt sjuk och trodde att han själv var Gud eller Jesus. Han kunde signera målningar med en erkänd eller till och med en världsberömd konstnär så här: Rembrandt genom Ernst Josephson.
I detta rum, och i resten av bostaden, finns andra konstverk också men jag stoppar här. Jag tycker att du ska besöka muséet, ha god tid på dig, se dokumentärfilmen om Sven-Harry Karlsson i källarvåningens mediasal och följa med på en guidning i huset på taket.  Och se tillfälliga stora utställningar i konsthallen förstås – som den om ‘En annan Zorn’!

Utanför på taket fanns en liten varierad skulptursamling. Marja-leena Sillanpää  har skapat konstverket ‘Helene Schjerfbecks vänstra och högra sko. Ernst Josephsons vänstra och högra medicin’.  Ha, ha, ha! Hon, Marja-leena, behagar skämta med oss. Född 1965 – då måste det vara så.

Från Sven-Harry till… så var rubriken men jag sparar det!
Jag vill inte slita ut er arma människor och här börjar magarna knorra efter mat!
Kultur kräver sitt, eller hur?/A

 

En förlängd helg i Kungliga Hufvudstaden ger massor med intryck.  Tillbringade den mesta tiden med familj, gamla vänner och olika utställningar. På lördagen den 6 maj var vi på Vernissage på  Galleri Hantverket, Götgatan 63 på Södermalm. Är du i Stockholm, nu i maj, ta dig dit och titta!

Allan Larson började som lärling i fotoateljé när han var mycket ung, lämnade ganska snart modefotograferingar bakom sig och kom att arbeta på sjukhus med medicinsk fotografering fram till pensioneringen. Om man står hela dagarna och ingående dokumenterar operationer, tumörer, utslag och söndriga kroppsöppningar kan man behöva söka motvikter. Motivvalet var motsats nog och så började han experimentera med levande blommor. Jag lägger en länk till Allans hemsida allra sist så att du kan läsa lite mer ingående och se bilderna bättre än här! Allans bilder får mig att tänka på skånska yllebroderier och annan landskapssömnad. Annat är sensuellt, romantiskt, fantasieggande och … alldeles underbart!

Dessa bilder ger kanske mer ett hum om hur man inte ska fota en utställning; försök att undvika strålkastare, blänk och speglingar och folk som  står i vägen – om du kan! Men man får en aning om vad det rör sig om. När vernissagedagen var över satt det en del röda lappar intill vissa konstverk – och prickarna gick ton i ton med Allans väst!

Det här motivet sätter jag absolut en stor röd lapp intill! Riddarholmskyrkan, Riddarhuset och andra välkända byggnader och siluetter. En dag luffade jag på egen hand runt i stan och slank bland annat in på Svensk Hemslöjd. En färgglad trasmatta och en blåmålad pall med blomsterkorg leder passande nog in i butiken på Norrlandsgatan.

Jag kom dagen efter Karin Ferner hade öppnat sin utställning ”Jag tänker om sommaren” som var en rolig och inspirerande utställning på hög nivå. Silverarbeten, textil och många kombinationer med annat. Jag gillar när man går över gamla stela gränser för vad hemslöjd är för något. Humor, hantverk och konst möter varandra! Detta var också en mycket sevärd utställning!

En del av  Stockholms muséer har fri entré! Ett sådant är Medelhavsmuséet. Det rekommenderar jag varmt och naturligtvis husets fik Bagdad café som serverar luncher och fika till bra priser. I fikarummet var favoritbordet med utsikt mot operan ledigt!

Det blir ytterligare ett inlägg från Stockholmsbesöket: Från Sven-Harrys till Knatteskutt!

Vila fötterna så återkommer jag…
Nu har jag försökt att rätta till det som blev fel. Här är länkarna!

http://www.herbariumdigitalis.se

http://www.gallerihantverket.se

Vi ses igen!/ Agneta

Emellanåt kan jag känna mig så trist och tråkig att det är uppenbara svårigheter att hitta något som känns bra eller kul. Jag menar inte något som är kul att göra, för det finns det alltid, men jag menar något som känns så pass bra att ta itu med att jag glömmer att vara trist och tråkig. Att jag slutar att klandra mig för saker jag inte får ur händerna eller tänker på dumheter jag har sagt eller gjort, finns det fler än jag som håller på så? Jag vill inte vara så mycket ‘uppe i huvudet’ men ibland bara händer det.
Då brukar jag försöka med någon form av självpeppning. (Jo, jag har en mycket uppmuntrande man men i de här lägena hjälper det inte)! Det är någonting inuti som jag måste reparera själv. Jag måste leta i minnets skrymslen och vrår, gunga ivrigt i min mycket speciella och privata gungstol och försöka hitta och tänka på sammanhang där jag verkligen trivs.
Som när min fina dotter och dotterdotter Sara sitter och hattar sig i växthuset. Jag blir nog lite i hatten eller snarare i mössan av dem.  Så pass att jag snabbt klär mig för en cykeltur.

Jag tänker på den fina cykelvägen utmed havet till Ystad, tar min svarta springare och… i tanken går det kvickt, parkerar utanför Konsthantverkarna i Ystad.  Där finns alltid något roligt och fint att titta på, att önska sig eller köpa för att ge bort i present. Sen tar jag mig en liten bit bort till ‘Hos Mortens’ och njuter en slät kopp kaffe i den brötiga miljön. Nä, nu ljög jag en liiiten kaka vill jag nästan alltid ha eller ett gott bröd med lagrad ost.
Sen cyklar jag hem längs havet igen och då sitter han där på kökstrappen och det är så där sex år tillbaka i tiden. Det är mitt yngsta barnbarn Victor.
När man sitter i den där imaginära gungstolen så spelar tid och rum en massa spratt medan tankarna far och flyger. Det är själva meningen med tankeflykten. Jag vill ju fånga de peppande sammanhangen och det är viktigast. Det är bara roligt att du, Victor, fortfarande, och så länge jag lever, leker restaurang med leksaker sparade från de äldre barnbarnen. Det var kanske redan då det startade med vår gemensamma ‘hotellrörelse’!

Sen kommer en annan tanke farande: Victor är nu mer morbror till lilla L. Hans storasyster Josefin befinner sig här i en annan tid och  på en annan plats och läser medan hennes lilla dotter kanske funderar på hur gammal hon egentligen är just nu när hon snart ska bli storasyster! Inte på bilden utan på riktigt. Ha,ha, nu gäller det att hänga med! Bara den som vet kan svaret.

Det finns så mycket att skoja om och att klura på så… egentligen borde jag inte känna mig trist och tråkig eller tung i sinnet. Jag har ju min fantasi och…
Nu går vi ju den ljuvligaste av alla tider till mötes. Jag ska vartefter göra det som intresserar mig mest, som är lustfyllt och som pockar mest på min uppmärksamhet; blommorna som villigt låter sig plockas och följer med in  för att sättas i vas!  Tomater och chili och annat ätbart som vill att vi ska plocka dem från deras kvistar och grenar, stjälkar och skaft. De ropar: Ät upp oss, torka oss, släng oss i grytan genast! Detta är självpeppning från den imaginära gungstolens horisont.

Gamla väskor på en vägg i vänners hem. Ett par gamla kängor med kaktusar i Lissabon.
Ett nästan religöst ljus över den gamla kyrkan som inte lutar på riktigt utan står rakt på sin kulle och har gjort i snart tusen år. Allt har ett sammanhang och sin betydelse.

Genom att skriva så hittar tankarna fram och far tvärs över klotet till kära familjen i Thailand också och de andra i familjen som jag inte nämner här. Minnen, familjen och vänner skapar de där sammanhangen som jag ibland behöver tänka på för att hitta rätt. Ibland kan en liten grej vara det som plötsligt knyter upp knutar eller ihop sammanhangen på ett bra sätt!

Som det här gamla smycket här nere som jag fick bara-så-där av min äldsta vän Lotta. Smycket kommer från hennes mormor som var skådespelerska. En kvinna som jag träffade då och då under min uppväxt. Bohemisk och vidsynt hade jag säkert tänkt redan då om jag hade haft och förstått de orden. Hon var en inspirationskälla och när Lotta frågade om jag ville ha broschen så dök en massa härliga tankar och minnen genast upp. Just för tillfället ligger broschen på mitt skrivbord och varje gång jag ser det så ler jag stort!
Jag tror bestämt att Olga bar det vid vårt sista möte på Götgatan! Sant eller inte men så vill jag tänka här i min gungstol!
Hon gav mig stor uppmuntran i mina ungdomliga grubblerier om framtiden eftersom jag just hade hoppat av gymnasiet vid det tillfället. Tack, DU hade inte fel, det värmer än!

Orden är naturligtvis viktigare än sakerna. Men saker väcker minnen som ger oss de sammanhang som vi behöver.
Konst kan uppfylla håligheter om den träffar rätt. Med hjälp av omständigheterna så kan jag kliva in i Lasse Aggers stora olja (som jag såg på galleri Örsta i Kumla, fotot är inte rättvisande). Jag gör det! Jag kliver ur gungstolen och går rakt fram och ut i landskapet och ljuset!

Nu gör jag det på riktigt, går ut i ljuset,  och det utan att veta om mina självpeppande försök har hjälpt. Men det är inte synd om mig, inte ett dugg!
Sviker självkänslan även dig ibland?/A

 

Jag letar ännu en gång upp min danske vän. Några funderingar som gnager behöver ventileras och han är ju bra på att lyssna!
Ett tag målade jag allt i svart efter rapporterna om de fruktansvärt onda handlingarna på Drottninggatan i fredags. Men all omtanke och den hjälpsamhet som följde direkt vid och efter händelserna i centrala Stockholm gjorde ondskan, trots allt, lite mer uthärdlig. Igår kändes ända hit någonting varmt från ett folkhav, som delade sorg i kärleksfull gemenskap, på Sergels torg i Stockholm. Det där gör att det ändå är möjligt att se en fortsättning i ljusare toner. Ringar på vattnet från Stockholm spred sig över landet och längre bort! Det är något att fästa sitt hopp vid, förstår du min danske vän!

Nu följer det som kallas stilla veckan och då passar det väl bra att stilla fundera på vad som är viktigt nu och hur vi kan gå vidare. Jag vet att många tänker som jag gör; samhället är ett gemensamhetsbygge och vi måste hjälpa varandra så att liknande våldsam och människofientlig ondska inte fäster i oss. Det smarta måste ju vara att ta tag i det som just är ljust medan polisen gör sitt arbete med att hitta dem som är illvilligt inställda till vårt samhälle!

Vad tror du min vän? Kan de där andra; de som hatar, gör bomber och tänder eld, de som inte känner andras människovärde utan använder vapen och tillhyggen och förmörkar tillvaron i hela samhället, tror du att de kan krypa tillbaka till sina primitiva grottor och hålor och vegetera över livet och därefter komma ut igen som nya människor? Bara så där?
Det tror inte jag… vi måste hjälpas åt och det blir inte lätt! Men det är vad vi måste! Det gäller att sprida ringar på vattnet. Är du med mig?
Nu dricker vi kaffe innan det blir kallt!/A

 

Man ställer om sig från vinter till vår. Ställer om klockan. Eldar inte så ofta i kaminen. Vaknar med ljuset i stället för mörkret. Lägger de tjocka strumpbyxorna längst ner i lådan. Snart är natten blå. Glömmer mössor och vantar. Ler mot horisonten!

Ser damm. Borde tvätta bilen. Putsa husets fönster. Observerar det som spirar där ute. Det som ska bli. Somnar ute i eftermiddagssolen. Vill inte gå in fast det blir svalt. Ställer av uteslöfsorna vid närmaste trädgårdsdörr. Har sekatören i fickan tills i morgon!

Vädrar tunna kappan. Klipper ner det bruna. Räfsar och drar bort. Ser fler och ännu fler svällande knoppar. Löften. Frösådder. Sopar bort murket och torrt. Låter varma tröjan ligga. Promenerar på torra stadsgator. Tittar ut från stadens café!

Ser fågelsvirret och hör vingslagen. Andas sval luft, andas luft, andas!

Äntligen!/A

 

 

Någon sorts kropp har vi alla att studsa runt i, gå ut och gå promenader med, alternativt att släpa runt på. Jag fick en knäpp på näsan för cirka sex år sedan. Jag var på ett zumbapass och upptäckte att min vänstra sida rörde sig i makligare takt än min högra. Jag kunde inte heller ta ut rörelserna riktigt. Jag hamnade på utredning och fick ligga på lasarettets neurologiska avdelning i några dygn. Vilken uppställning och sjukvård! Fantastiskt och jag var uppriktigt glad över att ha hamnat där! Jag blev utredd på längden och tvären… och nu klarar jag mig bra tack vare medicin , träning och av att inte utsätta mig för stress.

Den där benstommen med överdrag och stoppning åldras med mig. Nej, jag är inte, absolut inte, uråldrig ännu men det händer saker hela tiden! Överdraget sitter lite lösare och skrynklar sig här och där. Ni vet det knarrar i ett knä och höger axel knakar och vänster fot svullnar lite… tja, är det inget värre så går det väl an.  Jag trivs faktiskt i min ålder trots skavankerna! Fast när mitt vänsterben ‘surbenet’ bråkar så är det inte så kul – men det är inte varje dag och det funkar ändå hyfsat!

Jo, jag börjar höra dåligt men å andra sidan är jag spänstigare nu än då för några år sedan. Vad har det med varandra att göra? Tja, inget annat än att det är mig och jagets åldrande som kroppen vittnar om och att man faktiskt kan påverka vissa saker men att andra är svårare att göra något åt.
Nu hör jag att du protesterar högljutt: – Spänstigare blir man väl inte av att bli äldre? Nä, förstås inte av själva åldrandet men det är aldrig för sent att börja träna.  Det är klart du inte kan vänta med att göra dina benspark ända tills du sitter med benen i graven. Då är det nog försent ändå!
Men det borde vara självklart att hålla igång för den som kan, jobba i trädgården om man har någon, städa intensivt om man gillar det, helt enkelt att träna eller röra sig så mycket och ofta man kan. Alla kan inte träna men väldigt många fler än som gör det!

Min mamma blev väldigt kutryggig på grund av en smärtsam kotkompression och på något sätt sjönk även jag ihop och trodde att det var menat att jag också skulle bli så. Ni vet det där genetiska… så såg jag min spegelbild skynda förbi i ett skyltfönster. Där gick en kutryggig gumma förbi och det skrämde mig! Jag tror många har gjort liknande erfarenheter! Sträck på dig, knip ihop skulderbladen, tänk på din stolta hållning… så sjunger det ofta i mig! Det hjälper att skärpa sig och hålla huvudet högt!

Och jag, jag gillar att vara lat också! För att må bra är det också viktigt; att lata sig och njuta av något fint, läs en bok, träffa folk. Så jag mixar dessa för kroppen så ypperliga sysselsättningar och som pensionär är det lätt!

Hörseln är ju svårare att träna upp men det ska sägas att det har sina poäng att höra fel ibland.
Igår var det någon hudkrämstillverkare som enligt reklamen hade blandat goja i en hudkräm…nja, olja var det ju förstås.

Vi skulle på bröllop och jag var inne i en lite finare klädaffär. Jag tänkte att jag skulle hitta en snygg klänning… Expediten kom i min riktning med telefonen mot örat, hon såg mycket jäktad ut och precis när hon passerade mig sa hon: – Vad hade hunden för telefonnummer?
Jo, ja, kunden förstås. Man begriper ju och får sig ett skratt – om man är på det humöret!

Vet ni, att tvärt emot vad man har trott, så  kan amerikanska hundar får hybridägg med svenska hundar från västkusten…eller hur var det nu de sa på radion en morgon. Det handlade om humrar förstås. Haha, det är kul ganska länge!

Vår radio går igång mitt i morgonandakten eftersom min man arbetar och måste upp. Under ett par dagar så hade en frejdig kvinna vävt ihop saker som fysisk träning och andlig utveckling. En av morgnarna handlade det om styrketräning och så läste hon något citat ur Bibeln och sa plötsligt: – Jag tar en bärs till…
Både min man och jag flinade för vi hörde samma sak! Han börjar också höra dåligt!

Det är klart att det går bra och är roligt till en viss gräns men sen får man skaffa hörapparat annars tror jag att det är lätt att halka på sned i sociala sammanhang! Man får pröva ut dem tills de passar! Kanske kan man få ett par roliga hörapparater som kan hänga i öronen som dekorativa örhängen. Skulle passa mig som samlar på  just örhängen.

Jag har inte nämnt vad knoppen behöver men det tänker jag skriva en annan gång. Men att träna och få fart på kroppen är ju faktiskt bra för knoppen också!

Med flit har jag uteslutit det där med maten och vad man stoppar i sig. Det har absolut betydelse,  men jag tror ändå att vi mest måste glädja oss åt att vi inte behöver sakna mat på bordet!
Ha det fint, KRAMAR behöver vi!/A

 

 

 

 

I mars vill man gärna vira in sig i en pläd och bara få vara  fred. Men ljuset, fåglarna och jorddoften hjälper mig att komma igång mentalt med säsong 2017! Och trädgårdsbilderna!

Här finns inget behov av tid och ordning i denna stund, jag låter mina tankar fara och flyga fritt. Något i bildflödet gör att blicken fastnar och jag väljer spontant bland några av alla tusen bilder. En älskad växt som jag inte vill vara utan: Digitalis – självsådda och fådda! De vita är de vackraste men alla kulörer behövs i just den här täppan… skriver upp på årets önskelista. Jag ser några bladrosetter där ute men de är för få! Det finns alltid mer plats för den rara fingerborgsblomman.

Svavelpionen visade äntligen sin färg på försommaren 2016, hurraaaaaa, den rätta färger var alldeles, alldeles underbart rätt! Underliga väder drog förbi i början av maj och skapade små intressanta och fina fotostunder – innan störtregnen kom. Snart är det på riktigt ännu en gång och – men, aj, där kom en tankeknut, några måsten och vred till i mellangärdet. Såjord, byttor, värmemattor, lampor, fröså, förså, undervattna, dra upp, kultivera, skola om, klippa topp, låta bli att klippa, bära ut, bära in… men oj, jag måste leta fram fröna! Tänker inte köpa nya. Har väl sett hur alla redan har börjat och jag, jag bara tänker…

Att dela en höstblommande planta med spade på våren är en njutning. Dela plantan till nya plantor med friska  och livskraftiga rötter. Att plantera dem i jord eller kruka är mums för trädgårdsekonomin. Lite blir mer, mer blir mängder och ytor. Rabatter fylls och nya kan skapas. Dra upp frön från egna perenner är en, i tid, utsträckt och lustfylld färd!
Blir det något så får man fler och kan ge bort. Det är väldigt roligt. Lika roligt är det att tänka i bladformer och växtsätt som höstfärger och vårutspring, ja, jag tänker på det när jag manar fram sommaren! Behöver jag dela och flytta? Man placerar rätt och fel och plötsligt kan det som vara fel kännas rätt när man har tittat nog många gånger och ser något annat än förut. Vad lustigt det är men barr och blad gör en glad – åtminstone mig!

Så har vi helheter med rabatter, stigar, buskar och träd, stammarna och formerna och, och nej, jag har inte glömt rosorna eller andra blommor! Kan det förresten vara för sent att dra upp luktärter nu? Ja, kanske men jag vill göra ett försök! Förra året var jag för återhållsam på såfronten, det måste bli bot och bättring.

 

Rosor var min största passion när jag började intressera mig för trädgård i femtioårsåldern. Jag har skrivit om det i tidigare trädgårdsinlägg här i bloggen Pensionär, nyss pensionär. Nu har jag ett mer allmänt och omfattande trädgårdsintresse… se där, nu skrev jag det! Det här inlägget har peppat min lust. Lust att planera, fröså och kanske flytta om lite.  Jag alltså har inte helt tappat geisten, jag gör bara mindre nu än tidigare…

och till slut några fler bilder från tidigare somrar! Kanske blev också du lite peppad!?/A