Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Självpeppning i min imaginära gungstol

6 kommentarer

Emellanåt kan jag känna mig så trist och tråkig att det är uppenbara svårigheter att hitta något som känns bra eller kul. Jag menar inte något som är kul att göra, för det finns det alltid, men jag menar något som känns så pass bra att ta itu med att jag glömmer att vara trist och tråkig. Att jag slutar att klandra mig för saker jag inte får ur händerna eller tänker på dumheter jag har sagt eller gjort, finns det fler än jag som håller på så? Jag vill inte vara så mycket ‘uppe i huvudet’ men ibland bara händer det.
Då brukar jag försöka med någon form av självpeppning. (Jo, jag har en mycket uppmuntrande man men i de här lägena hjälper det inte)! Det är någonting inuti som jag måste reparera själv. Jag måste leta i minnets skrymslen och vrår, gunga ivrigt i min mycket speciella och privata gungstol och försöka hitta och tänka på sammanhang där jag verkligen trivs.
Som när min fina dotter och dotterdotter Sara sitter och hattar sig i växthuset. Jag blir nog lite i hatten eller snarare i mössan av dem.  Så pass att jag snabbt klär mig för en cykeltur.SONY DSC

Jag tänker på den fina cykelvägen utmed havet till Ystad, tar min svarta springare och… i tanken går det kvickt, parkerar utanför Konsthantverkarna i Ystad.  Där finns alltid något roligt och fint att titta på, att önska sig eller köpa för att ge bort i present. Sen tar jag mig en liten bit bort till ‘Hos Mortens’ och njuter en slät kopp kaffe i den brötiga miljön. Nä, nu ljög jag en liiiten kaka vill jag nästan alltid ha eller ett gott bröd med lagrad ost.
Sen cyklar jag hem längs havet igen och då sitter han där på kökstrappen och det är så där sex år tillbaka i tiden. Det är mitt yngsta barnbarn Victor.
När man sitter i den där imaginära gungstolen så spelar tid och rum en massa spratt medan tankarna far och flyger. Det är själva meningen med tankeflykten. Jag vill ju fånga de peppande sammanhangen och det är viktigast. Det är bara roligt att du, Victor, fortfarande, och så länge jag lever, leker restaurang med leksaker sparade från de äldre barnbarnen. Det var kanske redan då det startade med vår gemensamma ‘hotellrörelse’!

SONY DSC

Sen kommer en annan tanke farande: Victor är nu mer morbror till lilla L. Hans storasyster Josefin befinner sig här i en annan tid och  på en annan plats och läser medan hennes lilla dotter kanske funderar på hur gammal hon egentligen är just nu när hon snart ska bli storasyster! Inte på bilden utan på riktigt. Ha,ha, nu gäller det att hänga med! Bara den som vet kan svaret.

IMG_0329

Det finns så mycket att skoja om och att klura på så… egentligen borde jag inte känna mig trist och tråkig eller tung i sinnet. Jag har ju min fantasi och…
Nu går vi ju den ljuvligaste av alla tider till mötes. Jag ska vartefter göra det som intresserar mig mest, som är lustfyllt och som pockar mest på min uppmärksamhet; blommorna som villigt låter sig plockas och följer med in  för att sättas i vas!  Tomater och chili och annat ätbart som vill att vi ska plocka dem från deras kvistar och grenar, stjälkar och skaft. De ropar: Ät upp oss, torka oss, släng oss i grytan genast! Detta är självpeppning från den imaginära gungstolens horisont.

Gamla väskor på en vägg i vänners hem. Ett par gamla kängor med kaktusar i Lissabon.
Ett nästan religöst ljus över den gamla kyrkan som inte lutar på riktigt utan står rakt på sin kulle och har gjort i snart tusen år. Allt har ett sammanhang och sin betydelse.


Genom att skriva så hittar tankarna fram och far tvärs över klotet till kära familjen i Thailand också och de andra i familjen som jag inte nämner här. Minnen, familjen och vänner skapar de där sammanhangen som jag ibland behöver tänka på för att hitta rätt. Ibland kan en liten grej vara det som plötsligt knyter upp knutar eller ihop sammanhangen på ett bra sätt!

Som det här gamla smycket här nere som jag fick bara-så-där av min äldsta vän Lotta. Smycket kommer från hennes mormor som var skådespelerska. En kvinna som jag träffade då och då under min uppväxt. Bohemisk och vidsynt hade jag säkert tänkt redan då om jag hade haft och förstått de orden. Hon var en inspirationskälla och när Lotta frågade om jag ville ha broschen så dök en massa härliga tankar och minnen genast upp. Just för tillfället ligger broschen på mitt skrivbord och varje gång jag ser det så ler jag stort!
Jag tror bestämt att Olga bar det vid vårt sista möte på Götgatan! Sant eller inte men så vill jag tänka här i min gungstol!
Hon gav mig stor uppmuntran i mina ungdomliga grubblerier om framtiden eftersom jag just hade hoppat av gymnasiet vid det tillfället. Tack, DU hade inte fel, det värmer än!

Lottas gåva! (1)

Orden är naturligtvis viktigare än sakerna. Men saker väcker minnen som ger oss de sammanhang som vi behöver.
Konst kan uppfylla håligheter om den träffar rätt. Med hjälp av omständigheterna så kan jag kliva in i Lasse Aggers stora olja (som jag såg på galleri Örsta i Kumla, fotot är inte rättvisande). Jag gör det! Jag kliver ur gungstolen och går rakt fram och ut i landskapet och ljuset!

Lars Agger mars -17

Nu gör jag det på riktigt, går ut i ljuset,  och det utan att veta om mina självpeppande försök har hjälpt. Men det är inte synd om mig, inte ett dugg!
Sviker självkänslan även dig ibland?/A

 

6 thoughts on “Självpeppning i min imaginära gungstol

  1. Om du bara visste hur ofta självkänslan sviker mig! Och den gör det oftare och oftare på ”ålderns” dagar! Nu är man ju absolut inte lastgammal, men den där entusiasmen och snabbheten att ta tag i saker, den saknar jag! Det är så mycket jag vill,men det har blivit något fel på min igångsättning! Som tur är kommer det ju dagar när man kan pilla och greja och må så bra i sin själ, men alla de där lite större projekten dom är svåra att få gjorda.
    Just idag, på min lediga dag, har jag dessutom fått någon sorts nackspärr så jag är lite begränsad. Men jag har bestämt att i denna soliga, tidiga morgon ska jag ta en promenad till vår lilla fågeldamm och se om svanarna och gråhakedoppingarna är kvar. Det är livskvalité det också!
    Kram Karin

    • Jag vet ju att många slåss med liknande funderingar, Karin! Det tillhör nog det där med att vara människa. För det mesta så får man saker gjorde även om de större projekten, som du skriver, blir till en del mindre. Då får man väl vara nöjd med det! Kanske. Inte begära så mycket av sig själv. ‘Ta det lugnt, du är ju pensionär’ brukar Mats säga!
      Jag blir arg på mig när jag vistas i min skalle så mycket att jag inte kommer igång med något utan bara är trist och tråkig! Saker jag planerar eller börjar på blir liggande ogjorda och ofärdiga. Jag vill dra mig undan och låta bli kontakter… det gillar jag inte men gör det emellanåt ändå. Ja, det brukar gå över och kännas bättre efter ett tag och visst känns det bättre om man rör på sig! Har tränat på F&S idag med vår vän Å. (och trettio andra kvinnor). Ute är ju också bra att vara!
      Kra-a-am tillbaka. Vi ses väl i morgon?

  2. Så fin och sorgsen text. Jag läste den innan jag åkte till Göteborg och såg Hamlet som jag skrivit om Jahaja, och tänkte på den när jag tänkte på Hamlets grubblande och mitt eget och det var trösterikt, faktiskt, att tänka på att du också grubblar. Liksom jag kan du ju verka har allt gott som livet kan ge men ändå kan det kännas tungt. Livet är konstigt, svårt och härligt ibland.

    • I natt när jag inte kunde sova läste jag din text om Hamletföreställningen! Fina beskrivningar av vad du sett, tänkt och känt. Fick lust att se den med egna ögon!
      Jag har perioder när jag grubblar men längre är perioderna utan de tyngre grubblerierna. Då är det mer funderingar och kreativt tänkande…Livet är för det mesta gott men omvärlden tränger sig på och alla oroshärdar i världen går inte att helt ignorera. Men vi gör väl så gott vi kan med våra liv!

  3. Joda – har ikke de fleste af os nogle indelukkede monstre, som vi kan gå og fodre på? Fortids sorg og græmsel, enten det vi selv har forvoldt, eller næsten lige så godt: det vi har været udsat for. Ælte, ælte ælte. Og når vi er trætte af at fodre dette monster (mæt bliver det aldrig) kan vi gå til næste: alverdens katastrofer som vil indtræffe, hvis vi ikke passer nøje på og garderer os med største agtpågivenhed, ja ingen situation kan gennemgås for mange gange, så for en sikkerheds skyld tager vi dem alle om og om igen.
    Tja, hvad gør man? Klapper monstret på hovedet og siger: jaja, jeg ved godt at du er sulten, men nu får du ikke mere. For nu skal jeg cykle langs havet – eller måske ligefrem i Fyledalen??!! – eller bare gå en tur ud i lyset.
    Jeg tror forresten nok at monstrene tørrer lidt ind i varme somre 🙂

  4. Din beskrivning av monstret är mitt i prick! Vi hörs o bestämmer datum för Fyledalen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s