Barn är ju barn överallt. De lär sig, skaffar sig erfarenheter, bygger sin personlighet och upptäcker sina möjligheter. De gör det utan att veta om att det är det de gör.

I ett land som inte har haft krig på tvåhundra år har de flesta barn det bra. De behöver inte leva i en raserad och trasig omgivning eller sakna familjemedlemmar som har dött eller försvunnit. Där finns sällan familjemedlemmar som har skadats psykiskt eller fysiskt av kriget.

Våra barn har kläder på kroppen och tak över huvudet. De allvarligt sjuka barnen får vård. De växer upp med mat på bordet, förskola och skola. Väldigt många barn har fantastiska föräldrar, bonusföräldrar, vänner och en stimulerande hem- och närmiljö. Jag är så glad att dessa barn har allt det där. En dag förstår de nog vilken tur de har i livet. Jag menar inte bara VET utan FÖRSTÅR. Jag kan titta på dessa våra barn och känna en stark värme. Se där uppe och här nere på härliga ungar!

Sen tänker jag på de andra barnen, de som saknar allt och lever i fattigdomens bråte. Ödslighetens och sorgens bråte. De som blivit kvar i ruinerna av sina hem, marknader, affärer, skolor och gator.  Det som är kvar efter bomberna, krypskyttarna, minorna och granaterna. Vad kan de tänka på som inte gör ont? Vad kan få deras tankar att blomma levnadsglatt igen?
Det vore väl skit av oss, som har det så bra, om vi inte kunde låta några av de här andra barnen få en möjlighet här.  Jag menar inte bara en chans utan en rejäl möjlighet.
Jag skulle vilja se dessa barn leka i en stimulerande miljö. Se dem möta glädjen i sociala möten barn emellan och få värme och omsorg från kärleksfulla vuxna. Visst skulle de ha det bäst hemma men när bästa hemmet är bombat och bortblåst, hela omgivningen är raserad och spillrorna runt omkring är livsfarliga då kan de inte bo kvar.

Tänk om det fanns en organisation som hette  LEKPLATSER UTAN GRÄNSER som… ja, ni förstår säkert hur jag tänker! Om jag vore yngre skulle jag försöka gå från tanke till handling och i alla fall undersöka HUR det skulle kunna gå till!
Parkleken fanns det något som hette när jag var liten i Stockholm. Personal fanns på plats i lekparken och såg till att det fanns lekredskap och spel och annat för barnens lekar. De hjälpte till om det blev bråk eller någon slog sig. Detta var på 50-talet . Tja, någonting åt det hållet tänker jag mig att det skulle kunna fungera.

Det finns ju CLOWNER UTAN GRÄNSER. Jag är stolt över att känna en Kalle som oftast roar barn på sjukhus men han har också varit i olika läger för flyktingbarn, mest i Sydostasien, tror jag. En mycket bra sak är det i alla fall att få barn att skratta och må bra även om det bara är för stunden.

För lite mer än en månad sedan var vi och besökte Bryggeritäppan vid Gotlandsgatan på Södermalm.  Några trevliga bonusbarn var med och de satte genast igång och lekte. Vilken oas för stadsdelens barn!
En kiosk med kaffe och glass fanns på plats – passande nog!
Lekparken är byggd utifrån miljöer i Per-Anders Fogelströms roman ‘Mina drömmars stad’. Här och där fanns skyltar med citat ur boken. Miljöerna var fint iscensatta och mycket fantasieggande. Dasset hade en bakväg ut genom hålet… Barnen får leka med allt som finns i och utanför husen som är inredda, där inne finns det belysning på vintern. Platsen var också väl vald mellan gamla kulturhus och mer moderna bostadshus.

Bryggeritäppan är ett utmärkt exempel på hur spännande miljö man kan bygga upp för barn bl a med hjälp av en scenograf och Lekplatsbolaget. På den här platsen blir det naturligt att också prata om hur folk kunde ha det och hur de bodde ”förr i tiden”.

Stockholm har en hel del annorlunda och roliga lekparker. Som föräldrar med liten kassa och yngre barn kan man ägna sig åt att besöka en rad olika pärlor.
Läs om Bryggeritäppan  på nätet!

Vi träffade ju flera rara barn i Stockholm och följde med på Knatteskutt. Min mans äldsta barnbarn skulle ha avslutning. En liten grupp barn mellan fyra och sex år kom till en vanlig skolgård denna söndagseftermiddag. Föräldrarna hade fika med och även om vädret var lite sisådär så verkade alla trivas! Här saknades helt elittänkande.
Där fanns två engagerade ledare som lekte och skojade med gruppen. Barnen hängde med och sprang ta fatt, härmade ledarna, hittade på egna rörelser och svar. Avslutningsvis så fick alla barn träffa Knatteskutt som kom smygande med en tung påse över axeln. Givetvis gissade barnen att det skulle bli godisregn men det var fel. Alla barn fick var sin medalj  och en kram av Knatteskutt.

Lyckliga barn som har en sådan uppbackning! Alla barn skulle få uppleva liknande saker. Leka fritt och leka styrt.

Även om jag inte är hoppborgens vän nummer ett så har de flesta barn väldigt roligt där.

Hoppas jag inte har gjort så du har grottat ner dig i svåra tankar. Vi måste ju ändå vara medvetna om hur det ser ut. Här i Sverige såväl som där borta.  Ge barnen hopp om framtiden!
Ha det och lek lite själv ibland!/A