Näää, ingen dansbandsorkester, det är inte vad detta handlar om! Sven-Harry Karlsson har bara ett sånt där dubbelnamn som många födda på 30- och 40-talet fick av sina kära föräldrar. Men han hade visst ingen kärleksfull uppväxt. Inte enligt vad han själv har sagt. Han kände sig tvungen att ständigt bevisa för sin far (och kanske sig själv) att han klarade av något, att han kunde tjäna pengar och lyckas i livet.

Lagom när han fyllde 80 år 2011 invigdes hans ‘guldhus’ vid Vasaparken i Stockholm. Han säger i en dokumentärfilm att det var först då, efter sin faders död, som han kände att han fått upprättelse i livet. Han har skänkt sin konstsamling och huset till Stockholm stad. En stiftelse driver hela verksamheten. Nu var det ‘En annan Zorn’ i den vackert formgivna konsthallen på bottenplan men mer Zorn fanns att se längre upp i huset.

– Bosporen, en fantastisk akvarell.

– Ramen är formgiven av Zorn själv.

Så roligt för mig att träffa min bror J och svägerska Y som bor kvar i Stockholm – men mannen här ovan till vänster är en roddare i Bosporen. En fantastisk underbar akvarell av Zorn. Till höger hänger en olja av en elvaårig flicka som jag tycker inte är så särskilt lyckad. Flickan ser mer ut som en dam i ansiktet. Zorn har själv formgivit den ganska grova guldfärgade ramen som var charmig på sitt sätt. Här nere ses mitt sällskap!

-Den kära Y visste mycket om Zorns utsvävningar.

-Tyst och lugnt här innanför!

-Vacker konsthall men Zorn känner vi.

– Brorsan är han till höger!

Vi var nog intresserade alla tre men det var Y som förmedlade en massa kunskap om Zorns utlevande och kanske lösaktiga liv. Jo, hon kan mycket vanlig konsthistoria också.

Uppe på taket blev jag först besviken eftersom det inte stod ett 1700-talshus där så som jag hade fantiserat. Men sen…  vi hade en duktig ung kvinna som berättade livfullt om såväl konsten som intressanta saker om konstnärerna och Sven-Harry själv.

En av mina favoritkonstnärer genom tiderna är Helene Schjerfbeck. De här två porträtten mötte vi i entrén till ”bostaden” där det luktade nybryggt kaffe innanför dörrarna. Sven-Harry ville att det skulle var så. På bordet i vardagsrummet skulle det också ligga en dagsfärsk tidning. Lister, fönster och dörrar, möbler och mattor är som i originalhuset. Här nere i vardagsrummet finns många fina målningar av Carl Fredrik Hill. Titta på ljuset som kastar sig ut ur tavlan bakom konstguiden, hur kan man måla så?

Rakt fram från entrén finns ett stort sällskapsrum. I taket ett målat plexiglas; ett runt modernt konstverk, på golvet en mycket stor och vacker matta och över soffan med det skrynkliga överdraget en målning av Ernst Josephson. Jag tror att detta är ett självporträtt. Han blev psykiskt sjuk och trodde att han själv var Gud eller Jesus. Han kunde signera målningar med en erkänd eller till och med en världsberömd konstnär så här: Rembrandt genom Ernst Josephson.
I detta rum, och i resten av bostaden, finns andra konstverk också men jag stoppar här. Jag tycker att du ska besöka muséet, ha god tid på dig, se dokumentärfilmen om Sven-Harry Karlsson i källarvåningens mediasal och följa med på en guidning i huset på taket.  Och se tillfälliga stora utställningar i konsthallen förstås – som den om ‘En annan Zorn’!

Utanför på taket fanns en liten varierad skulptursamling. Marja-leena Sillanpää  har skapat konstverket ‘Helene Schjerfbecks vänstra och högra sko. Ernst Josephsons vänstra och högra medicin’.  Ha, ha, ha! Hon, Marja-leena, behagar skämta med oss. Född 1965 – då måste det vara så.

Från Sven-Harry till… så var rubriken men jag sparar det!
Jag vill inte slita ut er arma människor och här börjar magarna knorra efter mat!
Kultur kräver sitt, eller hur?/A

Författare: Agneta Croneld

Rännstensunge från Stockholm som genom att leva själva livet har konverterat till pensionär i Skåne.