Pensionär, nyss pensionär!

Pang på rödbetan med något annat först: Jag håller med författaren Bob Hansson om att det är smart att vara snäll. Däremot tycker jag att klädföretagaren Gudrun Sjödén varken är snäll eller smart när hon uttalar sig förklenande om kvinnor som har låg inkomst och låg pension. Bob Hanssons uttalande har jag hört sägas av honom direkt i radion medan Gudrun Sjödéns ord är filtrerade genom en journalist i en skriven artikel i Svenska Dagbladet. Hon har förklarat att hon inte menade riktigt så men… Jag hyllar Bob helt ohämmat och visar tummen och mungiporna ner åt Gudruns håll. Jag tror nästa blogginnehåll måste handla om Bob och Gudrun!

Ni kan väl följa med tillbaka till Thailand en liten stund så länge! Okej, lite av familjealbum men jag är inte färdig med resan till Thailand. Om jag letar bilder och berättar här så kommer jag ihåg mer och har det bevarat och tänk, du, du får läsa alldeles fritt och kan stänga av om du tröttnar eller ta en paus och göra dig en god kopp te eller kaffe! Jag gör det medan jag skriver. Bilden med tre generationer gillar jag extra!

Så mycket roligt och vackert jag har sett och upplevt; Victor som växer och som läser och pratar engelska med bravur; fina växter som klarar klimatet i Sydostasien; kulturen som förändras bara man rör sig några mil i en viss riktning; möten med andra människor; spännande och god mat nästan varje måltid – även om jag inte är jättepigg på att smaka allt; min son, svärdotter och Victor som gjorde allt för att jag skulle uppleva mycket och ha det bra.
Resans sista måltid åt vi på ett ställe som Victor valde (pssst, för efterrätterna, eller hur Victor?). En australiensisk restaurangkedja vars koncept var stor grönsaksbuffé och även stor efterrättsbuffé och som jag fattade en meny med cross-over-rätter. Jag hittade en rolig sugrörsbild som är därifrån.  Jag tycker vi ser säga-adjö-introverta ut alla tre.

Min svärdotter Keo och jag hade roligt tillsammans när vi ibland hade några timmar för oss själva. Vi tog den skrangliga bussen in till centrum av staden precis som för ett år sedan. En kvinna, klädd som en man, tog betalt av oss i år precis som i fjol. Det kostade fortfarande bara 10 bath vilket är ca 2,50 kr…
Lite överallt såg man unga flickor som uppenbart ville vara pojkar, det verkade vara vanligt och inget att dölja. Motsatsen, pojkar som jobbade klädda som vanliga kvinnor (inget blingbling) förkommer också, till exempel expediter eller liknande kundintensiva jobb.
En dag skulle Keo och jag promenera i hettan till ett stort affärscentrum på andra sidan en stor väg. Jag, med mitt katastroftänkande, tyckte att det var mycket vanskligt att gå över de där flerfiliga vägarna. Ni ska veta att Thailand ligger högt på listan för omkomna i trafiken. Svärdottern tog mig i handen och sa bara: – Nu går vi!  Och det gick ju bra! Statistiskt sett borde man väl titta på befolkningsmängd och antalet fordon och sedan jämföra innan man uttalar sig,  men 26 312 döda låter mycket mot 250 i Sverige. I Thailand bor det nästan 68, 5 miljoner och i Sverige…ja, ni vet.

På en av våra motionspromenader i villaområdet där de bodde  knep hon av en kvist från ett litet träd vid en damm. Det var Laos nationalblomma… så gjorde de ofta i Laos och sedan gick man till templet men den undersköna doftande kvisten.

Jag har inte diskuterat det där med religion särskilt djupt med Keo och inte med mitt barnbarn Victor heller. Men jag vet att hela familjen ibland besökte buddistiska tempel när de bodde i Sverige. När vi besökte den 8 meter höga stenen Hin Pad på toppen av ett berg så fanns det en liten iordningställd plats där man kunde tända ljus och be. Plötsligt blev Carl Victor ivrig och ville tända ljus, skriva i boken, lägga sig på knäna och be. Jag kom mig inte för att fråga honom om det där.  Om det var viktigt för honom så känns det bra för mig.
På en plats alldeles nära ska de så småningom uppföra ett tempel.

På den internationella skolan i Surat Thani, där man undervisar på engelska enligt amerikansk läroplan, arbetar min son som lärare och handledare för en grupp svenska barn. De flesta barnen på skolan är faktiskt thailändska eller har kinesiskt ursprung med föräldrar som vill att de ska lära sig engelska språket och som har råd att betala skolavgiften. De svenska barnen går här för att deras föräldrar arbetar i staden Surat Thani som är en livlig stor liten stad med gammalt och nytt sida vid sida. Det finns en hamn i floddeltat och nytt för i år var direktbåt till öarna som t.ex Koh Samui.  Ordet koh betyder ö. På skyltar kan man se det stavas olika koh, kho eller ko. Som om vi skulle stava så här: öh, hö eller ö. Kanske är det i översättningen från thai till engelska som förvirringen uppstår. Grammatiken i de sydasiatiska språken är mycket olika vår och hur deras stavning fungerar har jag ingen aning om.

Här ovan är två fina och supergulliga svenska flickor. Det är fredag och de har just kommit till skolan. Flera flickor hade just en sådan röd kinesinspirerad klänning den här dagen. Det firades kinesisk nyårsfest kvällen före och det färgade av sig i hela i staden. Både ute i gatubilden och inne hittade man kinesiska lyktor. Denna illusion av vår och  kinesiskt nyår med moderna och lite stela lyktor fanns inne i en slags galleria:

På fredagar behövde eleverna alltså inte ha skoluniformen på sig. De andra dagarna har alla skoluniform vilket jag tycker verkar mycket praktiskt. Sin personlighet har man ju chans att visa ändå fast på annat sätt. När ni ser följande bilder så är det blandat från en fredag och en tisdag. I matte höll de på med statistik och fick intervjua varandra om vilka vinteraktiviteter  (åka skidor eller skridskor, spela ishockey, göra änglar i snön…) de tyckte bäst om! Så var uppgiften i den amerikanska läroboken. Hallå, här borde läraren ha anpassat frågorna efter klimatet och barnens erfarenheter, tycker den här gamla läraren. Tänk om barnen på Grönland skulle intervjua varandra om vilka strandaktiviteter de tyckte bäst om; Spela beach-volly; bygga sandslott; surfa på vågorna; snorkla, bada och sola…
Carl Victor går i en engelskspråkig klass och jag följde lektioner i science, math och English i klassen och art i en blandad storklass. I idrottshallen avslutade de svenska äldre barnen dagen med lite bollspel. I skolan finns kök, matsal, ett fint litet bibliotek för skolbarnen, lekytor ute och i skugga för både äldre och yngre förskolebarn och en nyligen startad skolträdgård med grönsaksodling som de större barnen delvis skötte.  Allt är fräscht och delar av skolgården var mycket nyplanterad.

Skolgården, se bilder både här ovan och nedan, är delvis helt nyanlagd och vissa växter är ganska späda ännu. I skolträdgården stack det bara upp lite strån, chili, koriander…, för det var tämligen nysått. Jag tänker att dessa växter och anläggningarna på skolgården måste vara mycket tåliga. Barnen verkar springa som de vill men jag såg ingen som smög i de allra nyaste planteringarna. Växter och material måste, i perioder, kunna stå emot dagstemperaturer omkring +36 grader. Men också dagar och veckor med plötsliga regnskurar ibland så mycket regn att det blir översvämningar. Grus- och gräsytorna är därför viktiga, tänker jag.

Trädens skugga, soltak och parasoll. Allt är nödvändigt för att klara dagen i det här klimatet. Solen är underbar men också obarmhärtigt stark och het. Då är det skönt att svalka sig i havet! På morgonen en av dagarna på Koh Lanta tog Victor och jag en ”promenad” längs den långa gatan nära där vi bodde. En stackars padda hade blivit överkörd och snabbt torkat till en papperstunn grå läderbit. Redan då var det över trettio grader, hjärnan och kroppen blir slöa och saktfärdiga. Vi skyndade mot havet.

Ett sista fotocollage och under bilderna ett glädjande besked som jag fick ta del av på plats i februari! Första bilden är på två killar som gillar att umgås – här åker vi tuctuc.

 

Förmodligen kommer jag aldrig mer till Thailand men är väldigt glad över vad jag har varit privilegierad att få uppleva. I juni kommer familjen hem till Sverige, jobb och skola, familj och vänner väntar och ”…då ska jag komma och fixa i din trädgård, farmor och det bästa av allt är att vi kan fira jul tillsammans…” Citat från gissa vem!/ Agneta

 

 

 

 

Idag för en vecka sedan hade tulpanbuketten fortfarande lite spänst och var dekorativ. Sen kom snön. Inte inomhus förstås men det klistrade sig, olika mycket, på våra fönster. Under veckan som gick förföll buketten utan att det kunde bli en ny på bordet. Det är ju ovanligt så här års. Några tulpaner kan man alltid kosta på sig…

Vi blev nämligen insnöade, okej, hahaha, mer eller mindre, okej, som vanligt alltså, hahaha. Träning, bokklubbsmöte, vävning och allt sånt fick ställas in. Jag var endast ute för att fylla på fröautomater och annat till våra vänner fåglarna. En stor flock steglitsor kom för första gången till oss. En morgon innan jag kom fram till fröautomaterna bjöd jag på frön i ett hörn där det var lä och lite snö – så jag eventuellt kunde fånga några av dem på bild.

Under många dagar har det varit problem. Min man tvingades att ta sig till fots till och från bussen, han blev tvungen att stanna i Ystad en natt, vår bil stod på en åker efter förlorad sikt och så vidare. Lite gemytligt snökaos här på Sydkusten alltså. Igår lugnade sig vädret och vi körde till Malmö, så stod vi oväntat utanför Pudelsalongen med ett av mina vuxna barnbarn.  Men det var ju inte där vi skulle äta!

Barnbarnet Rebecka bor där nu, lite tillfälligt, under en praktikperiod. Nej, inte på Pudelsalongen utan i Malmö inte så långt från Möllan. Bäst att passa på att träffas. Tre saker hade vi bestämt i förväg. Ett besök på Designtorget först, lunch på det för oss nya matstället jord (ja, litet j) och sen några timmar på Trädgårdsmässan i Hyllie. Jord serverar bara veganskt  och vi blev så nöjda alla tre! Speciellt Rebecka som behövde ha koll på att hon tålde allt på tallriken. De lyssnade och fixade allt efter önskemål. Det är kvalitet det! Vi rekommenderar gärna stället men notera att  de bara har öppet dagtid.

Att möta en ung människa som i mycket drivs av passion är härligt. Rebecka skummar verkligen inte på ytan om hon är intresserad. Hon är mycket  engagerad i en ideell kulturförening. Hon har alltid föreningens bästa i sina tankar. Flera gånger under dagen antecknade hon saker som kunde vara till nytta! Här diskuterar hon tvärs över bordet med min man om en ny persondatalag som även en ideell förening berörs av.

Efter jord blev det mera jord eller allt sånt som har med jord att göra. Nu var det tre år sedan jag var på en liknande mässa så det var roligt. Extra kul att gå där med Rebecka i sällskap. Hon har ett ganska nyvaknat intresse för odling och jag tänker att hon har så mycket skoj framför sig.
När vi blev långrandiga bland fröpåsar eller förlorade oss i någon speciell monter så gick min Mats iväg och tittade på villadelen… Bruset på mässan är rätt tröttande och det tar energi att intressera sig för virrvarret av utbud. Klicka gärna upp bilderna här nere!
Vi var nöjda alla tre när avslutningsvis skjutsade Rebecka hem.

I bilen stack hon en liten rulle i min hand. Det var en fin liten färglagd teckning av en  Pelargonium tomentosum – en sån som hon fick av mig i november.
Under teckningen;  en varm ömsint och fint formulerad text; ett brev eller en dikt; ett sorts tack till mig för att jag är. Jag började gråta och det tog en lång stund innan jag samlade mig. Det har jag nog inte riktigt gjort ännu.
Hon sprider kärlek den där kära tösen, Rebecka! Och hjärtat blir fullt av kärlek hos den som tar emot!/Agneta

 

 

När jag var liten och letade efter spännande platser i skolans kartbok så hittade jag namnet Malackahalvön beläget i det som då hette Siam. Jag har alltid älskat kartor och drömskt förlorat mig i geografin.  Där i sydligaste delen av Thailand bor min son och hans familj i staden Surat Thani. Dit ställde jag kosan, nu i februari 2018, vilket aldrig hade förespeglat mig som barn att jag någonsin skulle kunna göra.
Väl hemma efter resan slog vintern till ordentligt För mig blev skillnaden mellan 35 plusgrader och 7 minusgrader, inom loppet av 15 timmar, väldigt påtaglig. Snålkall vind från nordost gör att jag djupdyker i fotoarkivet för att, om möjligt, värma upp mig lite.

Naturens vyer har alltid fascinerat mig mer är storstadssilhuetter. Skog och sjö mer än nattklubbar och håll-i-gång. Stenen som balanserar på toppen av ett berg är 8 m hög.  På morgonsafarin, med båt i Khao Soks Nationalpark, såg vi apor, varaner, spännande fåglar och fantastiska vyer. Regnskogens alla gröna färger och blommande träd och buskar gjorde djupt intryck. Den torra stranden brände under fötterna medan jag segade mig framåt i sanden för att sedan småspringa mot skugga efter salta simturer… alla minnen förstärks genom bilderna.

Underligheter och problem som man möter i nya miljöer är väl ofta av den art att man kan skratta åt dem efteråt. Alltså, om man inte har sett sig för utan drar handen utmed staketets överliggare så kan man räkna med att rödmyrorna gör en gemensam attack. Det gör ont kan jag meddela!
Den intensiva solhettan o värmen gör att man blir som pulled pork. Tankarna dras isär till enkelt delbara trådar och hela kroppen hänger löst samman. Degig är väl ett annat matord som kan beskriva hur det känns. Solstrålarna kan göra att huden bränner som chili och är lika röd, men det klarade jag mig från.
Om man inte är en hejare på att ta selfies så bör man kanske undvika såna, … men om man samtidigt lyckas få med finaste Carl Victor så må väl den bleka nunan förlåtas.
Så var det toalettfrågan som man ju måste lösa… Här är ändå en snygg variant på skolan, där Victor går, men där hade de rullen med toapapper utanför toabåset. Ja, ni förstår. Och slangen då!? Jo, det är ju den, finns på varje toalett jag besökte, man ska spruta sig ren med. Försök det ni – utan att samtidigt blöta ner sina kläder och golvet, jag klarade inte det där. På enklare ställen är det hål i golvet,  ibland är det skoavtryck på toalettstolsringarna… och har du nu toapapper så kasta det ALDRIG i vattenklosetten utan i en avfallsbehållare med lock. Tjusiga hotell kan ha den mer västerländska metoden men i värsta fall orsakar man stopp i hela systemet! Det lyckades jag vara med om förra året på ett bra hotell med snygg toa. Vi läste inte skyltarna… Hua! Men är man uppväxt i länder med liknande system så är ju DET det naturliga sättet.
– Jag förstår inte ordningen i hur en sån här liten by är uppbyggd, sa jag när min son körde igenom en av alla röriga byar med bebyggelse, elledningar och vägar hipp som happ. – Eller så förstår eller vet du för lite om hur det blivit så här, svarade han lugnt.

Ja, det är ju det med att resa, det är så lätt att utgå direkt från hur man är van att saker fungerar… Jag är ändå ganska reflekterande, tänker jag.

Tropiska skogar gör ett sånt mäktigt intryck på mig. Vi lämnade bilen på en parkering och betalade en liten summa till en vakt i nationalparken. Till bildserien här nere har jag lånat min sons bilder. Stigen gick förbi några enkla små serveringar och så såg jag det klara vattnet mellan träden. Bara lokalbefolkning som var där och badade. Det var vi som plötsligt blev turistattraktionen på denna lite avlägsna plats. Jag bjöd på mig själv men kände mig inte särskilt generös mot de små fiskarna som nafsade på fötternas förhårdnader. Här lever fiskarna i sin naturliga miljö och många badande fick gratis pedikyr. Man klarade sig fint utan pedikyren genom att inte sätta sig stilla i vattnet. Härifrån åkte vi på de uslaste vägar jag någonsin åkt på. Familjens pick-up med höga hjul och sonens lugna körstil var räddningen. Men hjärtat satt länge i halsgropen.

Maten och möten människor emellan är enormt viktiga och jag hade riktigt många go’a stunder! Jag tror att jag vågar utlova en rapport till.

Enligt en snabb och pålitlig marknadsundersökning med två/tre svarande så är Khao Sok Nationalpark det finaste paradiset för en övernattning. Där bodde vi i små flotthus på en enorm uppdämd sjö mellan bergstoppar. Makalöst! Se i första bildgruppen. (Strandbilden är däremot från Koh Lanta.) Det andra paradiset, om man ska stanna flera dygn, är enligt marknadsundersökningen absolut Koh Lipe dit mina närstående for på Sportlov efter det att jag hade åkt hem.
Snorkling i klara vatten runt ön Koh Lipe, 60 km från fastlandet, stod på programmet.

Här nere finns en länk som visar något man kan göra i Khao Sok Nationalpark. Där bodde vi i enkla flotthus (raft house). Ut till anläggningen tog det en timme med båt och då tog jag en rolig bild på killen som satt på toften framför mig.

httpp://khaosok-smiley.com

 

Lite uppvärmd blev jag allt, hoppas du också känner värmen!/Agneta

 

 

Jag har tur som älskar mitt hem men som ändå ständigt kan vara på gång med olika sorts fantasiresor. Om man verkligen ska resa bort från det älskade hemmet måste man förbereda sig väl. Jag ska snart iväg på en lång resa men kan lämna det mesta till min käresta som stannar hemma. Jag undrar hur det ser ut i vinterträdgården om några veckor, jag får spara sådder av chili, tomater och annat till hemkomsten, inte behövs det någon som tar posten och vattnar blommorna. MEN det blir ovant och konstigt att resa själv och det försöker jag förbereda mig för.

Just nu heter min reskamrat Susan Faludi. Hon är en skicklig ciceron som leder både mig och sig själv genom ett vittomfattande mörkrum. Hennes bok heter just ‘Mörkrummet’ och hon reser för att möta sin pappa som hon inte har träffat på flera år. Han har efter många år och ett sorts familjeliv i USA flyttat tillbaka till Budapest. Genom möten och samtal, återblickar och minnen växer berättelsen fram. Jag förs inte varsamt men heller inte bryskt genom Centraleuropeisk historia, svåra politiska skeenden och vandrar genom gamla släktvåningar, palats och muséer, sitter i källaren hos pappan och tittar på gamla bilder. Hela tiden krockar sinnesbilden av pappan med det HON han ganska nyligen har opererat sig till. Allt är en väl berättad och spännande resa och den packar jag ner i mitt handbagage.

En del av min nära kära familj bor väldigt långt borta. Därför är jag ständigt på väg att resa –  i fantasin om inte annat – jag är faktiskt oftare hemma än bortrest. Jag tänker på flyg och klimat och utsläpp och tycker DET är jobbigt. Hur mycket bidrar jag i jämförelse? Skulle man kanske kunna kvotfördela detta med utsläpp? Det där med att de mer förmögna kan klimatkompensera tycker jag är galet. Tankarna snurrar.
Ikväll har jag dock lagt upp en resväska, tagit fram passet och försäkringspapper. En hög med sommarkläder togs fram ur gömmorna och jag prövade och funderade. Ska med, ska inte med, ska med eller inte… Och badkläder, träningskläder, skor…

Medan jag packar sommarkläder tänker jag på filmen ‘Walking out’ som utspelar sig i vintriga berg i Nordamerika. En ung grabb åker från Texas på sin årliga sommarferie hos sin pappa. I början verkar pojken lite butter och osäker och pappan är väldigt kantig och hård. Han verkar genast vilja göra om sin lite motsträviga men solmjuka son till en stenhård jägare. De ger sig av upp i bergen och pappan lär ut allt han kan om vildmarksliv. Han målar upp bilder av björnarnas liv och mest om älgen de ska skjuta. Det blir väderomslag och det vilda i naturen kryper allt närmre medan snö och kyla försvårar hela vandringen. Här blir jag som uppslukad av berättelsen och är med dem i de där kalla och snöiga bergen medan deras situation blir allt värre. Inget blir som pappan hade utmålat och… nej, jag ska inte avslöja hur allt slutar.  Att kunna göra en sådan resa från ett bekvämt soffhörn är helt fantastiskt. En gåva, tycker jag, som sällan är blasé.

På matbordet ligger mina mediciner, jag får bara inte glömma dem! Jag måste påminna min man om fågelmatningen. En kasse med Ahlgrens bilar och Kavlis Baconost, som barnbarnet Carl Victor längtar efter, finns där. Men också några mycket försenade julklappar som, genom klantigt PostNord-strul, inte kom med i en annan resenärs packning före jul trots rekommenderad försändelse.

Denna gång ska jag göra den långa resan själv och är mest förväntansfull men har så klart en del funderingar runt vissa situationer. Det mesta känns ändå tryggt och bra.
Som sagt ska jag ha min Letto, läsplattan, med boken Mörkrummet som intellektuellt sällskap på flyget. Det räcker långt. Stödstrumpbyxorna ska fram och vilka skor ska jag nu ha på resan… många små saker surrar runt.
Jag är förväntansfull och längtar efter det riktiga mötet vid framkomsten!

En strand i närheten byts under några veckor mot en annan långt borta. Bilder är ju ett annat bra sätt att resa på och jag kommer att dela med mig!
Resenärer är förresten bra på slängkyssar…/Agneta

 

– Vad finns i din pipeline, just nu? så ställdes frågan till en författare i radion.

Jag började fundera på om man alltid måste HA något där – i sin pipeline alltså. Ställer vi inte onödiga krav på oss?  Att vi måste ha något att presentera om någon skulle fråga vad vi har på gång just nu. Vi vill självklart vara effektiva, tänka kloka tankar,  producera kreativa saker eller jobba för ett vällovligt syfte och göra nytta på något sätt!

Efter mitt förra inlägg om prokrastinering, det att skjuta vanliga och viktiga saker till morgondagen, så har jag fått rådet att veckoplanera.

Det är någonting i mig som direkt slår bakut för jag VILL inte planera så noga. Jag vill vara driven av lust mer än måsten så här dags i livet. Ha flera saker på gång samtidigt kanske…det blir så trögflytande i den där rörledningen, ingenting blir klart bara halvfärdigt.

Måsten måste man ju ändå göra men man kanske kan lära sig att ta lättare på såna måsten som man absolut inte måste – om man säger så. En pipeline ur vars munstycke det flyter soluppgångsguld, vinterblekt solljus eller månsken vore ju alldeles fantastiskt.

I hela mitt yrkesliv har jag grovplanerat varje läsår, termin, månad och finplanerat varje vecka, dag och lektion. Tänkt igenom och sett över allting, haft koll på ett helt spektra av olika förutsättningar och möjligheter. Och till det kommer att vara flexibel och öppna planeringen för elevönskemål, infall och nya ändrade förutsättningar…

Jag behöver nog inte förklara varför jag varken vill planera så noga eller alltid producera något till min pipeline. Alltså att alltid kunna svara något positivt på den där frågan.

 Snart nog finns det ändå något i min pipeline. Jag vet i alla fall vad som pockar på i ATT-GÖRA-LISTAN som härmed nedtecknas för första gången. Egentligen är det en slags halvfull pipeline med saker som jag har tankar på att göra:

• Förbered syplats –  Jag gjorde en plats i matsalen, sydde o skapade fram till sommaren, denna vinter blev tyvärr inget sytt, projektet väntar otåligt!
• Skapa nya fotomappar – Bara skapat ny mappar till nya foton, inte ordnat upp något gammalt, detta känns som seeeg deg, kanske jag aldrig kommer till skott…
• Läs Susan Faludi ‘Mörkrummet’  (28 feb hos Gunilla) – Läste ut på min resa, en intressant och givande bok, själv fick jag perspektiv på Ungern idag  utifrån den.
• Rensa bokhyllorna – Gjorde det grundligt, våttorkade alla hyllor och de böcker som jag sparade, mycket nöjd men länge stod kassarna med böcker här, tungt att slänga.
• Skissa och samla material (tyg, äfsingar, trikå, garn, band, spets…) – Har samlat ihop från skåp och lådor och vet i grova dag hur jag ska fortsätta mitt påbörjade projekt!
• Se över sommarkläder o packa – Det gjorde jag och köpte tom några nya baddräkter.
• Anteckna skrividéer – nästa uppdrag för K – Har snarare jobbat med att förbättra de gamla texterna om farmor K, tänker att jag ska låta trycka upp ett antal böcker själv. Lämpliga julklappar i år kanske.  
• Klippa ner och plantera om – ta skott – Gjorde jag till viss del, det är sent med allt i år också, allt arbete i trädgården går långsamt för min del, men många växter kommer artigt och snällt trots det! Nu slår till exempel svavelpionen ut när som helst – oavsett!
• Fröså – Gjorde det knappast i fjol,  inte i år heller, man kan köpa plantor så det så!
• Samla gamla frottéhanddukar o klipp remsor – Blev inte av, ändrade tankar om mattorna, första fina ullmattan är på gång och nästa matta blir med vanliga klippta bomullstrasor, ska använda den lite läskiga skärmaskinen i vävstugan till det.
• Brodera mera – Det blev inget fritt broderi modell större, inga broderier på den tunna filtkappan heller, men i glada färger broderade jag fast rundlar av en trasig ullkofta på en ullklänning med små hål, så himla bra det blev, gillar återbruk skarpt.                                                                                                                    

Årstider och åren rullar på.

Att ha månen som sällskap är inte så dumt. Brukar du göra såna här listor?

Jag återanvänder det här inlägget mest för egen del. Himla fina foton om jag får tycka det själv! Ja, det får jag.

Lev väl och blomstra!/Agneta

Jag tror att jag mötte ordet prokrastinering i radioprogrammet ”Spanarna” i höstas. Eller om det var en krönikör som skrev roligt om det där. För mig var det hur som helst ett helt nytt ord men vi förstår snabbt vad det handlar om när innebörden analyseras. Jag drar lite på munnen och tänker att jag är och alltid har varit en prokrastinerare – om man nu kan använda ordet på detta sätt.

Inte tror jag att jag kommer använda det här ordet så ofta men som psykologiskt fenomen förekommer det i en del texter.

Alla bilder i den här texten har jag plockat ur mitt enorma fotogalleri som är ordnat i olika oordnade mappar. Jag tänker hela tiden att jag verkligen måste rensa , sortera och kasta.  Bilderna och mapparna ska döpas om så jag vet vad jag har och var jag kan hitta just den bilden eller typen av bilder.  Det kan väl inte vara så ruskigt jobbigt?!

– Jag ska göra det där under kommande höst och vinter, sa jag bestämt i somras. Under den mörka årstiden ska jag sitta och göra det systematiska utrensningsarbetet, sa jag. Så det äntligen blir ordning, sa jag… Men har jag? – Näää, och nu blir det ju ljusare tider… Fotona är mest från privata trädgårdar som jag har besökt någon gång men inte är helt säker på VAR de är ifrån.

 Under mitt liv har jag skrivit mycket, som sedan har hamnat i byrålådan, redan innan jag har knutit ihop eller löst upp alla trådarna i handlingen. Jag har undvikit att komma till slutet för vad skulle jag sen göra av det hela? Kanske låta någon annan läsa, men det är ju obehagligt! Det är ju som att ge bort stora bitar av mitt kött och blod.
Vilja men inte våga skicka iväg det till någon för bedömning. Jag låter det ligga där det låg för jag skulle ändå säkert ta tag i det vid ett senare tillfälle. Jag skriver de sista kapitlen en annan gång! Typisk prokrastinering att inte våga komma i mål för rädslan att texten inte duger. Rädsla för att ha underpresterat.

Igår skulle jag baka en kaka till ett gemensamt gottebord hos några vänner. Jag förberedde mig, såg till att alla ingredienser fanns hemma, läste receptet ett par gånger. Tänkte snabbt att jag kanske hade valt fel kaka. Bläddrade och letade efter ett annat recept men… och så gjorde jag någonting helt annat i stället. Nu mitt i natten inser jag att det var dumt att skjuta bakningen till förmiddagstimmarna i morgon. Någon annan kaka har jag inte grejer till så det får bli den där saffranskakan med hallon och färskost.

Jag var ordförande i en trädgårdsförening under åtta år. Det var mestadels mycket roligt och jag lärde mig otroligt mycket av mina duktiga trädgårdsvänner. Men till slut blev det som om jag alltid hade dåligt samvete för något jag förhalade eftersom det var obehagligt  eller jobbigt på något sätt. Eller för att  jag redan borde ha genomfört ett uppdrag eller om jag hade gjort det skulle jag nog ha kunnat göra det bättre!

Efter en ganska lång tids tänkande kom jag fram till att jag ville avsäga mig uppdraget. Det var lite konstigt men jag förhalade att tala om det där för de andra i styrelsen. Kanske för att jag visste att det var svårt att lämna uppdraget om det inte fanns någon som verkligen ville ta över ordförandeklubban. Jag vet inte varför men jag höll tyst om mitt beslut, i minst ett år, innan jag äntligen satte ord på vad jag ville.
 Visst är det härligt när man äntligen har städat färdigt!? Jag kan skjuta upp trista vardagssysslor ganska länge. Ingen lust att diska undan just nu ikväll trots att det är trevligare att komma upp till en ren diskbänk. På något sätt hittar jag på alla möjliga andra intressantare saker att göra på väg till diskbänken eller dammsugaren. Nu när jag är pensionär och min man arbetar så är det självklart min uppgift att sköta hemmet. Kanhända att jag väljer alternativa aktiviteter istället för det som jag bestämde igår skulle göras idag.  Oftast så blir det inte ordentligt städat här förrän vi ska få besök. Ibland är det faktiskt nödvändigt att ha en tidpunkt när allt måste vara klart. Då först blir det gjort.

För någon av er kan det kanske vara nödvändigt att ha kniven på strupen för att man ska leverera ett jobb som man har lovat. Då kanske tidspressen hjälper en att slutföra jobbet! Men det kan ju också vara helt onödigt att dra på sig den ångest det kan bli att skjuta upp viktiga göromål. Att ta itu med saker omedelbart bums är ju rätt vettigt. Men jag har svårt med det.  I mitt jobb som lärare planerade jag faktiskt alltid noga och sköt sällan upp det som jag var tvungen att göra inför kommande lektioner.

Prokrastinering handlar alltså om den där ovanan att skjuta upp något till morgondagen. Man hittar på en massa mindre viktiga saker att göra och skjuter medvetet något mycket viktigare göromål till morgondagen. Man kan ägna sig åt sin smartphone eller såsa runt och dagdrömma för att slippa ringa det obehagliga samtalet eller kanske fullfölja en viktig uppgift som kräver alltför mycket koncentration.

När jag sökte på ordet prokrastinering hittade jag ett foto på Fritjof Nilsson Piratens gravsten. Jag har besökt kyrkogården i Ravlunda på Österlen åtminstone ett par gånger och letat upp den speciella gravstenen. Den texten tänkte FNP ut bra! Så här står det:

Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen 31 jan 1972

Jag är nyfiken i en strut. Hur har du det med det där? /Agneta

 

 

Januari:   Har jag gjort något vettigt eller roligt eller funderat på något viktigt under 2017? I januari lovsjunger jag mina vävinnor och möjligheten att gå o väva i Lattans vävstuga här i närheten. Och så storglädjen över en pläd vars design är helt min egen. Jag hade aldrig vävt damast, men när jag väl förstod tekniken, var jag fri att skapa!

 

Februari: Vi åker till Thailand redan i slutet av januari. Min son med familj hade flyttat dit och det finns längtanshål att täppa igen och min mans 60-årsdag att fira! Jag beskriver i tre bildrika inlägg mycket av det vi upplevde.  Jag skrev till mitt yngsta barnbarn Victor.

 

Mars: Jag skriver om trädgården, om omställning från vinter till vår, från mörker till ljus men också om kroppen. Det yttre fodralet sitter lösare och skrynklar sig och hörseln har blivit sämre. Ändå ska man inte banna att tiden går utan se till att man håller igång!

 

April: Terrordåd i Stockholm ger tunga funderingar. Min självkänsla är inte på topp. Jag tar hjälp av min imaginära gungstol , gör en flykt i fantasin. Det kan man väl säga att SPAMALOT också är. Jag far med förväntan till Varberg för att se mitt barnbarn Pontus Ekelöf Croneld dansa och sjunga i rollen som Patsy, den unge med ryggsäck. Här är en mobilfilmad videosnutt. Ljud finns och bilden vänds när videon går igång! Han kan Pontus. Jag blir stolt och säkert utvecklas han vidare bara fötter och stämbanden håller!

 

Maj: Min barndoms stad tar emot oss med strålande vårväder. Vi går på vernissage på Södermalm. Många av verken i Allan Larsons ‘Herbarium Digitalis’ får mig att tänka på skånska yllebroderier. Storstaden bjuder på många trevliga och upplivande kulturevenemang och familjeträffar. Sven-Harrys konstmuséum var nytt för mig! Vid hemkomsten tar det fysiska vårarbetet i trädgården över. Det som är så skönt! Min man firas av vänner med en vårtur på Flotten i Malmö. Men det skriver jag om senare…

 

Juni: En massa rara barn mötte vi  i maj och juni. Mitt andra barnbarnsbarn föds  och vi ser att det är gott att få vara barn i Sverige! Mitt yngsta barnbarn blir nio år och han har just blivit morbror åt August! Jag ordnar en skattjakt åt morbror Victor och sen har vi midsommarfest för gäster från när och fjärran… det är kallt och regnigt! Ska det aldrig bli varmt?

 

 

Juli: Lille August döps men det skriver jag om först senare på hösten. I juli är det cykelturer och trädgården. Familjeträffar på Öland i olika omgångar och vi besöker vår första reggaefestival. Det är barnbarnet Rebecka som bjudit in oss. Rootsligt, roligt!
Vi gör oss av med flaggstången!  Åker sen till vänner i Nyköping, ni vet det historiska festabudet där. Mats får ett eget festprogram, jag slank med… å, vilka överraskningar!

 

 

 

Augusti: Jag skriver ”Småkungarna” som är inspirerad av fyra ledande världspolitiker och hur en dam på en kulle vid Sydkusten bjuder in dem till sig. En rolig berättelse om jag får säga det själv. Ja, det får jag!  Så ska min sons familj åka tillbaka till Thailand. Innan dess hinner vi, en riktigt fin sommardag, åka dressin och sen lagar vi mat in i det sista. Victor bakar havrekakor och mäter degrullen med tumstock. Sensommaren i bild.

 

 

September: Om augusti-inläggen är många och bildrika så är det få i september. Jag klämmer till och med in lite Östergötland och Göta kanal från sena juli. Och så bokträff vid Bockasjön. Då diskuterar vi Jeanette Wintersons underbara ”KONST essäer om extas och skamlöshet” medan fåren går ute och betar gräs i septemberregnet. Gästbesöken glesnar hemmavid men några mycket kära gamla vänner dyker upp i mitten av september.  Vi summerar hur många gästnätter vi har haft… 140 allt som allt juni-sep.

 

 

Oktober:  Regnet faller och jag tittar på trädgården med hjälp av foton. Det har varit en kylig och regnig sommar men det syns inte på växterna. Gästerna har däremot gärna tröjor och annat varmt på sig! En härlig dag besöker vävinnorna vävmässan i Växjö!

 

 

November: Inläggen är mest fylld av många blandade sommarminnen. Augusts dop i juli  blev en fin familjehögtid! De lyser upp i gråaste månaden. I slutet av november tar vi ledigt från Skåne och flyger till Stockholm för hälsa på familj och vänner. Vi besöker också en enastående textil utställning på Waldemarsudde. Annika Ekdahl visade sina underbara gobelänger med ett myller av figurer, djur och vilken inspiration! Jag blir överväldigad och tårarna bara rinner.

 

 

December: En månad i sällskap av en massa skandaler som ältas på radion, skrivs om i pressen och diskuteras i TV. Det är inte fel men det som händer gör att jag blir arg och lessen. Less också på skitstövlar och girigbukar! De förstör för många, alltför många och hur kan de redan ofantligt rika bli ännu mer och allt orimligt rikare? Sanslöst farlig är den ojämna fördelning av de resurser som finns! Nu ska jag lugna mig lite.
Julklapparna vi ger är träd i Vi-skogen, skolstipendier och liknande.  Ganska skönt att vara i sin lilla pensionärsbubbla och kunna fixa lite inför en lagom jul. Jag gillar att göra hemmet lite juligt med enkla medel. Nu har jag tid. Vi firar en enkel jul i lugn tvåsamhet.

 

Inget är som väntans tider sägs det…men vad nu? Nu är det en lång väntan på svar från några förlag, till vilka, jag precis före jul skickade ett bokmanus. Hör du, Carl Victor, tack, för gott samarbete! Nu får vi se vad som händer! Om det tänker jag berätta framöver.
Så här långt är det dags att önska er ett riktigt gott och snällt och roligt och fredligt 2018!
Nyårskramar delas härmed ut/Agneta

När det gäller julen har jag inte så många minnen från barndomen. Jag minns att pappa gick ut och köpte Aftonbladet, tomten plingade på dörren just då och se, vad konstigt, han hade pappas skor – aha! Jag var väl fem och förstod. Eftersom pappa jobbade på Stockholms Spårvägar så åt vi julmiddagen vi olika tider varje år. Det skapade få måsten. Allt gick ju bra ändå!
Utan min imaginära gungstol går jag inte så djupt in i minnenas vindlingar. Några minnen kommer ändå upp till ytan när jag plockar lite med julsaker. Jag har några få glaskulor kvar sedan jag var liten, de fick bli kvar i den gamla bruna pappresväskan i år.  Änglahåret, ljusslingan och glittret fick också vara kvar i den bruna väskan liksom allt annat som hör till granen.
Och den långsmale vise mannen kom ut ur sitt gömme först igår, på själva julafton.

– Välkommen, säger han knappt hörbart… hallen är liten och tar slut där den röda mattan möter trägolvet! Häng av dig till höger och tofflor kan du få låna!
Sen blir han tyst och tänker visa tankar om hur det kan bli med Jerusalem och sånt.
I år kom ett par gröngölingar till vårt hus i slutet av november. De stackarna har hål i huvudet och därför får de nöja sig med köksbordet! Här står de på en röd duk som tror att den ÄR en julduk – bara för färgen…

I år firar vi julen i vald tvåsamhet utan några måsten. Inga tider att passa, vägar att fara, andras önskningar att vilja uppfylla. Gemenskap är härlig och viktig men just i år ville vi  bara vara hemma. Detta är kanske inte direkt anti Fanny-och-Alexander-julen, bara mot de julkrav som många känner i samband med just julhelgen.
Många skickar nu mer julhälsningar endast över nätet men vi tycker det är kul att göra nya motiv, skriva ut på fotopapper och skicka med snigelpost. Vårt julkort 2017 kommer längst ner! Här nedanför ser ni Nisses hörna. En god vän och illustratör, Nils Forshed,  gör mycket speciella julkort varje år.

Vi ramar in dem men läser först de personliga raderna som sedan stängs in inom glas och ram. I år är motivet bofinkar, de är fortfarande fria och inte inramade.
När jag skriver har det blivit Juldagskväll. Jag har inte skyndat med detta inlägg eftersom det inte skulle vara bråttom med något denna jul. Vi har klarat att ha det så. Lägga bort mobilen, försöka med högläsningsbok igen. Det gjorde vi när vår kärlek var ny. I morse började vi läsa Swede Hollow av Ola Larsmo.

Två av dukarna här ovan har jag vävt själv, någon har jag broderat och en är från storfamiljstiden. Då beställde jag från tidningen Femina ett förtryckt broderi. En ring med dansande tomtenissar. Sen satt vi alla sex vuxna och broderade några tomtar var. Det är kul att ha en sådan duk som väcker minnen till liv.
Storfamiljsjularna minns jag med stor glädje och lite extra tack vare den duken. Med mig i flytten till storfamiljen hade jag ett recept, i en 70-talsmönstrad skrivbok i orange och grönt, ett recept till Gotlandslimpor. Man skållar vetemjöl och så ska det skållade mjölet röras, sen ligga och vila över natten – men jag tror inte degröran bryr sig ett dugg om det är natt eller dag… Det blir fyra saftiga och goda bröd som förgyllt varje ny julaftonsmorgon sedan 70-talet!

Vi har nu ett sånt litet kök att jag oftast behöver röja undan på den ena arbetsbänken när jag ska baka. I jultid kan man tala om julstök…

men stöket går fort över och man kamouflerar det med öar  av julrött pynt och ljus. Blommor är viktiga men ganska dyra… då köper jag jultulpaner till en vas och bär den från ett ställe till ett annat. På nätterna står den svalt och fräschar till sig! Amaryllis är billiga på stjälk.  Jag tar också murgröna, kvistar, tuja och sånt i trädgården.

I år blev det ett lagom pyntande steg-för-steg-långsamt allt medan diverse CD-skivor med jullåtar och spellistor från Spotify har serverat musik i lagom doser. När första advent närmar sig måste man röja ur ett smalt, trångt men djupt skåp. Där längst in under trappan finns adventstakar och julgrejer. Det är då man beslutar vilka grejer som ska fram och vad som får stå över just detta år.
Nästa gång du kommer kan vi göra lite mumma och en macka. Så här års finns det alltid lite extra i kylskåpet även om vi har det mycket måttligt i år. /Julkram från Agneta

 

Annika Ekdahl är själv högst levande i en kropp av kött och blod men hon är sina vävar. Det måste vara så, annars hade jag inte stått där, i en sal på Waldemarsudde, känt mig alldeles uppfylld och börjat gråta. En lycklig gråt över att få ha upplevt konsten! Tårarna bara kom när jag långsamt rört mig fram och tillbaka flera gånger genom salarna med hennes stora VÄVDA BILDVÄRLDAR för min blick.
Kombinationen av hantverksskicklighet, färgkänsla och bildkompositioner smälte ihop och blev för mig en genomgripande och stark konstupplevelse!

Fotografierna här kan inte göra hennes verk rättvisa!  Parkteatern till höger är från 2006 och på håll syns guldmedaljongerna, nära ser man myllret av djur och människor. T. ex en hare som tycks bli bjuden på en semla… Här nere en närbild på en mindre del av gobelängen Parkteatern. Färgåtergivningen är tyvärr inte heller riktigt rättvis men ni får en aning av det hela. Utställningen håller på till den 11 februari 2018 så åk, bara åk!

Många vävar är ca 3×3 meter och vävda i en helhet på en bred vävstol med liggande varp i lin. Här ovan ser vi Darlings från 2003 som är 1×3 meter.  I ett rum för sig visas en intressant dokumentär där Annika Ekdahl berättar hur hon jobbar. Det var en snutt ur den på You Tube som gjorde att jag satte upp Walemarsudde på agendan inför höstens Stockholmsresa. Bara några få gånger i livet har jag upplevt konst som verkligen drabbat och förfört mig så här.

Mellan mattan på golvet och gobelängen på väggen är det 17 år – och många andra vävda alster. Det tar mellan ett och ett och ett halvt år eller ännu mer att väva de här riktigt stora vävarna. Allt garn färgar Annika hemma hos sig i Kyrkhult i Blekinge. Barockfesten är från år 2000 och rölakansmattan på golvet heter Post festum (4,50 x 2,80m)  och blev färdig i år. Min vän Kjerstin som går där är väl kanske ca 1, 68 meter över havet.

Här nedanför är det detaljer ur två olika vävar. Follow me – Shine med pianisten

och Follow me – Grow.  Ser hur mannens ansikte blir ljust av skärmljuset! Jag beundrar och blir inspirerad även om jag vet att jag aldrig skulle kunna göra något liknande. Men jag känner mig glad och upplyft! Vilken konstnär och vilken fantastisk utställning! Nu efteråt känns det fortfarande så när jag tittar på bilderna.
I många av Annika Ekdahls motiv finns det avbildade människor som på Bröllopet i Queens från 2002. På gobelängen finns både levande och döda familjemedlemmar och vänner till brudparet.

Här är lite information om tekniken. Den bör nog läsas på datorns skärm, skylten var stor och det var lite skumt där. Men är du intresserad så kan du nog uttyda texten!

Avslutar med ännu en underbar väv, Road Movie, som berättar om intryck från en bilresa från Blekinge till Norrland. Man kan hitta en pyttebil om man tittar noga och kan klicka upp bilden. Den här gobelängen var med i en utställning, på Nationalmuséum 2012, utställningen hette Slow art. Och det är du ju det med vävning; det tar tid, det ska ta tid, det får ta tid.

På något sätt tycker jag att den invävda tiden i gobelänger och mattor är kärnan till hur enastående den här textila konsten av Annika Ekdahl är.
Om  du har möjligheter – avstå inte från att besöka Waldemarsudde i Stockholm senast elfte februari 2018!/Agneta

 

Från sommaren och hösten finns en hel del guldklimpar att gräva fram. En del har jag redan publicerat här i andra sammanhang men vad gör det? Bilder blir ju inte utslitna av att tittas på! Eller blir de?

Det har blivit september och en gyllene morgon såg det ut så här mot sydost. Rapsen är skördad från åkern runt tre sidor av vår tomt. September blev en oväntat fin månad efter en kall vår och rätt kylslagen sommar i övrigt.  Men när Lisa och Peter kom så skvalade regnet nästan hela tiden. Det enda vi kunde göra var att sitta inne och äta och dricka vin! Sååå synd om oss!
Vad roligt att påminna varandra och dela många minnen men också att tala om det där att faktiskt våga sig på nya saker i livet – oavsett ålder. Peter lutar sig mot Sören Kierkegård och citerar: ”Att våga är att förlora fotfästet en stund. Att inte våga är att förlora sig själv.”
Här nere ser Lisa och jag på pricken ut som när vi träffades i Närke på Östansjö skola i början av 80-talet…visst! Så roligt det är att träffas igen efter många, många år!

 

På en av bilderna här ovan gör Lisa o Peter en sittande  antiregndans ”… oh, rain, rain, oh, get away…” Följden blev en fin solskensdag då det var dags för avfärd, så dags då, ja!.

Men samma dag fast på kvällen anlände andra gamla vänner som vi har träffat mer frekvent. För att jag t.ex. ska kunna vara hundvakt… eller för all del bara för att vi har så mycket gemensamt i livet! Det textila, storfamiljen, husrenoveringar, trädgård…

 

Här är vi ute och promenerar i Beddingestrand med vännerna Lotta, Magnus och Pricken. Lotta och jag har känt varandra i nästan 60 år! Om ett år, 2018, måste det bli något slags jubileum! Det är inte klokt vad tiden går. Jag kommer ihåg hur vi letade i hela Stockholm efter lila eller oranga strumpbyxor. Oftast  fanns det bara beiga, svarta och vita. Då var vi tonåringar och nu… är vi så här glada och varenda människa som vill kan gå omkring med färgglada strumpbyxor – och blommiga – och randiga – och prickiga.
Vilken tur att världen utvecklas åt rätt håll, he, he!
Om man inte ska bli rå av det brutala som händer i världen så måste man kunna njuta av vänner och naturen här där man bor!  En kvartett odlingslandskap och natur från vår omgivning.  Här kan man cykla runt och bara njuta!

 

I förra veckan var vi i Stockholm och vi besökte en utställning på Waldemarsudde som fick mig att gråta för den var så bra! Jag ska skriva om det i nästa blogginlägg. /Agneta