Jag tror att jag mötte ordet prokrastinering i radioprogrammet ”Spanarna” i höstas. Eller om det var en krönikör som skrev roligt om det där. För mig var det hur som helst ett helt nytt ord men vi förstår snabbt vad det handlar om när innebörden analyseras. Jag drar lite på munnen och tänker att jag är och alltid har varit en prokrastinerare – om man nu kan använda ordet på detta sätt.

Inte tror jag att jag kommer använda det här ordet så ofta men som psykologiskt fenomen förekommer det i en del texter.

Alla bilder i den här texten har jag plockat ur mitt enorma fotogalleri som är ordnat i olika oordnade mappar. Jag tänker hela tiden att jag verkligen måste rensa , sortera och kasta.  Bilderna och mapparna ska döpas om så jag vet vad jag har och var jag kan hitta just den bilden eller typen av bilder.  Det kan väl inte vara så ruskigt jobbigt?!

– Jag ska göra det där under kommande höst och vinter, sa jag bestämt i somras. Under den mörka årstiden ska jag sitta och göra det systematiska utrensningsarbetet, sa jag. Så det äntligen blir ordning, sa jag… Men har jag? – Näää, och nu blir det ju ljusare tider… Fotona är mest från privata trädgårdar som jag har besökt någon gång men inte är helt säker på VAR de är ifrån.

 Under mitt liv har jag skrivit mycket, som sedan har hamnat i byrålådan, redan innan jag har knutit ihop eller löst upp alla trådarna i handlingen. Jag har undvikit att komma till slutet för vad skulle jag sen göra av det hela? Kanske låta någon annan läsa, men det är ju obehagligt! Det är ju som att ge bort stora bitar av mitt kött och blod.
Vilja men inte våga skicka iväg det till någon för bedömning. Jag låter det ligga där det låg för jag skulle ändå säkert ta tag i det vid ett senare tillfälle. Jag skriver de sista kapitlen en annan gång! Typisk prokrastinering att inte våga komma i mål för rädslan att texten inte duger. Rädsla för att ha underpresterat.

Igår skulle jag baka en kaka till ett gemensamt gottebord hos några vänner. Jag förberedde mig, såg till att alla ingredienser fanns hemma, läste receptet ett par gånger. Tänkte snabbt att jag kanske hade valt fel kaka. Bläddrade och letade efter ett annat recept men… och så gjorde jag någonting helt annat i stället. Nu mitt i natten inser jag att det var dumt att skjuta bakningen till förmiddagstimmarna i morgon. Någon annan kaka har jag inte grejer till så det får bli den där saffranskakan med hallon och färskost.

Jag var ordförande i en trädgårdsförening under åtta år. Det var mestadels mycket roligt och jag lärde mig otroligt mycket av mina duktiga trädgårdsvänner. Men till slut blev det som om jag alltid hade dåligt samvete för något jag förhalade eftersom det var obehagligt  eller jobbigt på något sätt. Eller för att  jag redan borde ha genomfört ett uppdrag eller om jag hade gjort det skulle jag nog ha kunnat göra det bättre!

Efter en ganska lång tids tänkande kom jag fram till att jag ville avsäga mig uppdraget. Det var lite konstigt men jag förhalade att tala om det där för de andra i styrelsen. Kanske för att jag visste att det var svårt att lämna uppdraget om det inte fanns någon som verkligen ville ta över ordförandeklubban. Jag vet inte varför men jag höll tyst om mitt beslut, i minst ett år, innan jag äntligen satte ord på vad jag ville.
 Visst är det härligt när man äntligen har städat färdigt!? Jag kan skjuta upp trista vardagssysslor ganska länge. Ingen lust att diska undan just nu ikväll trots att det är trevligare att komma upp till en ren diskbänk. På något sätt hittar jag på alla möjliga andra intressantare saker att göra på väg till diskbänken eller dammsugaren. Nu när jag är pensionär och min man arbetar så är det självklart min uppgift att sköta hemmet. Kanhända att jag väljer alternativa aktiviteter istället för det som jag bestämde igår skulle göras idag.  Oftast så blir det inte ordentligt städat här förrän vi ska få besök. Ibland är det faktiskt nödvändigt att ha en tidpunkt när allt måste vara klart. Då först blir det gjort.

För någon av er kan det kanske vara nödvändigt att ha kniven på strupen för att man ska leverera ett jobb som man har lovat. Då kanske tidspressen hjälper en att slutföra jobbet! Men det kan ju också vara helt onödigt att dra på sig den ångest det kan bli att skjuta upp viktiga göromål. Att ta itu med saker omedelbart bums är ju rätt vettigt. Men jag har svårt med det.  I mitt jobb som lärare planerade jag faktiskt alltid noga och sköt sällan upp det som jag var tvungen att göra inför kommande lektioner.

Prokrastinering handlar alltså om den där ovanan att skjuta upp något till morgondagen. Man hittar på en massa mindre viktiga saker att göra och skjuter medvetet något mycket viktigare göromål till morgondagen. Man kan ägna sig åt sin smartphone eller såsa runt och dagdrömma för att slippa ringa det obehagliga samtalet eller kanske fullfölja en viktig uppgift som kräver alltför mycket koncentration.

När jag sökte på ordet prokrastinering hittade jag ett foto på Fritjof Nilsson Piratens gravsten. Jag har besökt kyrkogården i Ravlunda på Österlen åtminstone ett par gånger och letat upp den speciella gravstenen. Den texten tänkte FNP ut bra! Så här står det:

Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen 31 jan 1972

Jag är nyfiken i en strut. Hur har du det med det där? /Agneta