Jag har tur som älskar mitt hem men som ändå ständigt kan vara på gång med olika sorts fantasiresor. Om man verkligen ska resa bort från det älskade hemmet måste man förbereda sig väl. Jag ska snart iväg på en lång resa men kan lämna det mesta till min käresta som stannar hemma. Jag undrar hur det ser ut i vinterträdgården om några veckor, jag får spara sådder av chili, tomater och annat till hemkomsten, inte behövs det någon som tar posten och vattnar blommorna. MEN det blir ovant och konstigt att resa själv och det försöker jag förbereda mig för.

Just nu heter min reskamrat Susan Faludi. Hon är en skicklig ciceron som leder både mig och sig själv genom ett vittomfattande mörkrum. Hennes bok heter just ‘Mörkrummet’ och hon reser för att möta sin pappa som hon inte har träffat på flera år. Han har efter många år och ett sorts familjeliv i USA flyttat tillbaka till Budapest. Genom möten och samtal, återblickar och minnen växer berättelsen fram. Jag förs inte varsamt men heller inte bryskt genom Centraleuropeisk historia, svåra politiska skeenden och vandrar genom gamla släktvåningar, palats och muséer, sitter i källaren hos pappan och tittar på gamla bilder. Hela tiden krockar sinnesbilden av pappan med det HON han ganska nyligen har opererat sig till. Allt är en väl berättad och spännande resa och den packar jag ner i mitt handbagage.

En del av min nära kära familj bor väldigt långt borta. Därför är jag ständigt på väg att resa –  i fantasin om inte annat – jag är faktiskt oftare hemma än bortrest. Jag tänker på flyg och klimat och utsläpp och tycker DET är jobbigt. Hur mycket bidrar jag i jämförelse? Skulle man kanske kunna kvotfördela detta med utsläpp? Det där med att de mer förmögna kan klimatkompensera tycker jag är galet. Tankarna snurrar.
Ikväll har jag dock lagt upp en resväska, tagit fram passet och försäkringspapper. En hög med sommarkläder togs fram ur gömmorna och jag prövade och funderade. Ska med, ska inte med, ska med eller inte… Och badkläder, träningskläder, skor…

Medan jag packar sommarkläder tänker jag på filmen ‘Walking out’ som utspelar sig i vintriga berg i Nordamerika. En ung grabb åker från Texas på sin årliga sommarferie hos sin pappa. I början verkar pojken lite butter och osäker och pappan är väldigt kantig och hård. Han verkar genast vilja göra om sin lite motsträviga men solmjuka son till en stenhård jägare. De ger sig av upp i bergen och pappan lär ut allt han kan om vildmarksliv. Han målar upp bilder av björnarnas liv och mest om älgen de ska skjuta. Det blir väderomslag och det vilda i naturen kryper allt närmre medan snö och kyla försvårar hela vandringen. Här blir jag som uppslukad av berättelsen och är med dem i de där kalla och snöiga bergen medan deras situation blir allt värre. Inget blir som pappan hade utmålat och… nej, jag ska inte avslöja hur allt slutar.  Att kunna göra en sådan resa från ett bekvämt soffhörn är helt fantastiskt. En gåva, tycker jag, som sällan är blasé.

På matbordet ligger mina mediciner, jag får bara inte glömma dem! Jag måste påminna min man om fågelmatningen. En kasse med Ahlgrens bilar och Kavlis Baconost, som barnbarnet Carl Victor längtar efter, finns där. Men också några mycket försenade julklappar som, genom klantigt PostNord-strul, inte kom med i en annan resenärs packning före jul trots rekommenderad försändelse.

Denna gång ska jag göra den långa resan själv och är mest förväntansfull men har så klart en del funderingar runt vissa situationer. Det mesta känns ändå tryggt och bra.
Som sagt ska jag ha min Letto, läsplattan, med boken Mörkrummet som intellektuellt sällskap på flyget. Det räcker långt. Stödstrumpbyxorna ska fram och vilka skor ska jag nu ha på resan… många små saker surrar runt.
Jag är förväntansfull och längtar efter det riktiga mötet vid framkomsten!

En strand i närheten byts under några veckor mot en annan långt borta. Bilder är ju ett annat bra sätt att resa på och jag kommer att dela med mig!
Resenärer är förresten bra på slängkyssar…/Agneta