Annika Ekdahl är själv högst levande i en kropp av kött och blod men hon är sina vävar. Det måste vara så, annars hade jag inte stått där, i en sal på Waldemarsudde, känt mig alldeles uppfylld och börjat gråta. En lycklig gråt över att få ha upplevt konsten! Tårarna bara kom när jag långsamt rört mig fram och tillbaka flera gånger genom salarna med hennes stora VÄVDA BILDVÄRLDAR för min blick.
Kombinationen av hantverksskicklighet, färgkänsla och bildkompositioner smälte ihop och blev för mig en genomgripande och stark konstupplevelse!

Fotografierna här kan inte göra hennes verk rättvisa!  Parkteatern till höger är från 2006 och på håll syns guldmedaljongerna, nära ser man myllret av djur och människor. T. ex en hare som tycks bli bjuden på en semla… Här nere en närbild på en mindre del av gobelängen Parkteatern. Färgåtergivningen är tyvärr inte heller riktigt rättvis men ni får en aning av det hela. Utställningen håller på till den 11 februari 2018 så åk, bara åk!

Många vävar är ca 3×3 meter och vävda i en helhet på en bred vävstol med liggande varp i lin. Här ovan ser vi Darlings från 2003 som är 1×3 meter.  I ett rum för sig visas en intressant dokumentär där Annika Ekdahl berättar hur hon jobbar. Det var en snutt ur den på You Tube som gjorde att jag satte upp Walemarsudde på agendan inför höstens Stockholmsresa. Bara några få gånger i livet har jag upplevt konst som verkligen drabbat och förfört mig så här.

Mellan mattan på golvet och gobelängen på väggen är det 17 år – och många andra vävda alster. Det tar mellan ett och ett och ett halvt år eller ännu mer att väva de här riktigt stora vävarna. Allt garn färgar Annika hemma hos sig i Kyrkhult i Blekinge. Barockfesten är från år 2000 och rölakansmattan på golvet heter Post festum (4,50 x 2,80m)  och blev färdig i år. Min vän Kjerstin som går där är väl kanske ca 1, 68 meter över havet.

Här nedanför är det detaljer ur två olika vävar. Follow me – Shine med pianisten

och Follow me – Grow.  Ser hur mannens ansikte blir ljust av skärmljuset! Jag beundrar och blir inspirerad även om jag vet att jag aldrig skulle kunna göra något liknande. Men jag känner mig glad och upplyft! Vilken konstnär och vilken fantastisk utställning! Nu efteråt känns det fortfarande så när jag tittar på bilderna.
I många av Annika Ekdahls motiv finns det avbildade människor som på Bröllopet i Queens från 2002. På gobelängen finns både levande och döda familjemedlemmar och vänner till brudparet.

Här är lite information om tekniken. Den bör nog läsas på datorns skärm, skylten var stor och det var lite skumt där. Men är du intresserad så kan du nog uttyda texten!

Avslutar med ännu en underbar väv, Road Movie, som berättar om intryck från en bilresa från Blekinge till Norrland. Man kan hitta en pyttebil om man tittar noga och kan klicka upp bilden. Den här gobelängen var med i en utställning, på Nationalmuséum 2012, utställningen hette Slow art. Och det är du ju det med vävning; det tar tid, det ska ta tid, det får ta tid.

På något sätt tycker jag att den invävda tiden i gobelänger och mattor är kärnan till hur enastående den här textila konsten av Annika Ekdahl är.
Om  du har möjligheter – avstå inte från att besöka Waldemarsudde i Stockholm senast elfte februari 2018!/Agneta