Det är så härligt att ha tid för sina intressen! Jag kan lyssna på radion och vattna blommor, dricka kaffe när jag vill, läsa, gräva i trädgården, sticka iväg på en cykeltur, ta bilen till stan, väva, sticka, sy och längta efter barn och barnbarn hela dagarna om jag vill!
Jag har lyckan som pensionär att också kunna kombinera mina intressen; att skriva och att få umgås med mina växter. Ni vet de där som pladdrar och utgjuter sig över livets små förtreter eller som smått naivt gläder sig åt fantasier eller allt det skojiga i livet.
När växterna och jag umgås så har jag hört att de smått nedsättande kallar mig poetrissan. ”Hon som tror att hon är nåt för att hon lyckas skramla ihop ett rim ibland” ungefär så tror jag att de tycker…
Äsch, jag tar det, jag bjuder på det – lite får man ju stå ut med, inget att deppa för i alla fall.
Jag ska lägga in flera pladder-i-rabatten framöver. Då vet ni vem poetrissan är – det är jag!

Rubriken är naturligtvis en slags överdrift men ändå inte.
En rännstenunge, från en etta på Söder i Stockholm, ärver inga odlarkunskaper som handlar om vad man gör med jord eller vad blommorna runtomkring heter. Varken köksträdgård eller blomsterrabatt fanns i min direkta närhet som liten. Däremot fanns tidigt hos mig en sorts estetisk känsla och, som ung vuxen, en vilja att skapa vackra miljöer både ute och inne. I min fantasi, gjorde jag redan som barn, om varje plats jag var på, lekparken, Mariatorget eller vår 42 kvadratmeters lägenhet. Jag ritade och fantiserade men det handlade aldrig om trädgård.

Något levande trädgårdsintresse fanns det inte heller när sonen var ett år och hans far och jag köpte vårt första hus. MEN att det fanns en trädgård med gamla perenner och fina fruktträd var mycket viktigt för oss. Solidago lärde jag mig att allt det gula hette och Säfstaholmsäpplena var godast, tyckte vi. Jag satte lite potatis och gjorde ett grönsaksland för vi tillhörde ju gröna vågen. En grön rörelse från städerna och ut på landsbygden. För oss räckte det att flytta från centrala Stockholm till en mindre stad och skaffa hus med trädgård.

Efter fem år kunde jag lite fler växtnamn men hade slutat odla potatis. Det var underbart att bara HA en trädgård till barnen, nu var det två små rara barn som lekte i trädgården men att fördjupa kunskapen om trädgården och dess möjligheter fanns inte på intressekartan. Däremot gillade jag de sibiriska små sidenaktiga vallmoblommorna, som spred sig så villigt i gruset, och även pionerna, åbrodden, jordgubbarna och äppelträden. Där blev jag nog havande, ett frö slog rot i mig, jag bar på det utan att veta om det eller helt enkelt inte ha tid för det.

Så köpte vi, tillsammans med några mycket goda vänner, ett nerlagt ålderdomshem; ett stort rött och vitt trähus och där bildade vi storfamilj. Huset hade 25 rum och var lantligt beläget i en liten kyrkby. Tomten var enorm och låg intill en sakta igenväxande sjö och alltihop blev ett kärt hem under tio år. Jag älskade verkligen när vi alla var ute tillsammans och grovjobbade som att varje år vårstäda längs sjökanten eller då vi tog fram den gamla jordkällaren ur ett förfall, röjde upp i snår och eldade ris men tyckte inte det var lika spännande att odla ätbart men det var självklart att jag deltog. Det fanns mer trädgårdskunnande hos de andra och jag låtsades nog att jag kunde mer än jag kunde. Vi odlade främst potatis, bär och frukt, det var för att det kändes sunt och riktigt att ta hand om jord och möjligheter. Lika naturligt som att vi åkte iväg till skogen när det var svamp- och bärtider.

I många fina år bodde vi i storfamiljen och där växte barnen upp till tonåringar. Sen blev det vanligt villaliv igen och där anlade jag själv en liten entrérabatt med kullerstenar runt ett noga utvalt amerikanskt hagtornsträd. Jag valde en blodhassel och några andra vackra buskar till entréområdet och blev mycket nöjd med vad jag åstadkom. Jag tittade på strukturer och färger men var mer intresserad av helheten och miljön än växterna. Några gånger fastnade jag på plantskolan och blev stående bland raderna av perenner, buskar och träd eftersom jag plötsligt såg något som såg spännande eller intressant ut. Då hände något i mig. Jag blev nog lite nyfiken och frestad – men inte tänkte jag på att växter behöver ha olika förutsättningar vad gäller jord, ljus och vatten. Visst, jag hade en aning men det var inte mer.

Så småningom, med barnen utflugna, efter flera flyttar, brytningar och förändringar i livet, så hamnade jag och min man här på en kulle med utsikt över Östersjön. Vi hittade snabbt var sitt jobb, efter första sommaren köpte vi en gammal bil och ägnade sedan den mesta tiden åt vårt lilla hus.
– Huset blir vår pärla, sa vi och jämförde haspar till fönstren.
Ekonomin gjorde att vi ofta var tvungna att lägga band på oss, hitta på egna lösningar och vara kreativa. Allt gick framåt med huset de första åren.

På grund av olika omständigheter i livet hamnade jag i den där renoveringsvevan i utmattningsdepression och det var någonstans i den där sjukdoms- och läkeprocessen som jag upptäckte trädgården på riktigt. Jag började tänka trädgård, fantisera trädgård och vara i den på ett annat sätt. Se med andra ögon – jag UPPTÄCKTE!

I tre månader satt jag i en fåtölj i kupan på ovanvåningen och plöjde Lars-Åke Gustavsson två stora band ‘Rosor för nordiska trädgårdar’. De vackra och tilltalande bilderna och de korta beskrivande texterna passade mig perfekt eftersom jag hade så svårt att koncentrera mig.
Jag hade knappt hunnit pipa att jag önskade de där böckerna förrän min man hade beställt dem. Jag var själaglad över att bara få hålla i dem och flera år senare berättade jag för L-Å Gustavsson vad de där böckerna betytt för mig och mitt tillfrisknande. Han satte sin kråka i del ett och berättade att han å andra sidan fått höra att en annan kvinna hade fått spräckt näsben eftersom hon hade legat och läst just den tjocka tyngre delen!
Vissa böcker måste man läsa sittande i en skön fåtölj så man kan hålla boken uppslagen med en penna och ett block… Bilderna gjorde mig förälskad och alldeles pirrig. De väckte både längtan och förväntan. Jag skulle, jag ville, jag måste plantera rosor och de skulle vara rotäkta och gammeldags! Inga rabattrosor skulle göra sig besvär här på kullen. Nej, en rosengång med klätterrosor skulle det bli!

I min närhet fanns Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening som jag sökte mig till, jag lånade trädgårdsböcker på bibblan, läste trädgårdstidningar och gick studiecirkel för att lära mig mer om växternas vetenskapliga namn. Ville kunna och ville förstå!
Jag var över femti och befann mig på andra planhalvan och detta blev som en fullständig explosion inom mig. Det fanns en helt ny intressant värld att utforska och sakta, sakta började trädgården att utvecklas genom många små och stora, förståndiga och oförståndiga beslut.

Att förändra eller bygga en trädgård är inget kvick-fix! Man måste hålla tålamodet hårt i hampan hela tiden utan att samtidigt förtränga den där härliga känslan som vi kallar för LÄNGTAN.
Längtan efter att se hur knoppen utvecklas, om verkligheten blir som planen vi hade, om fröet inom oss gror och kan bli något vackert.

Om min text väcker associationer och tankar hos dig så vore det intressant att få veta det!

Lite programförklaring kanske: Alla fotografier och texter är mina egna. Det här är min lekstuga och jag har riktigt roligt när jag skriver och också när jag framför Pladder i Rabatten.
Det började egentligen som en adventskalender för några år sedan. Jag la en bild med text som en lucka varje dag på Allt om Trädgårds Trädgårdsforum. Växterna i min trädgård fick lufta tankar, diskutera med rabattkompisar och andra. Det passade bra där och blev uppskattat av tillräckligt många för att jag skulle göra det flera år. Jag har också haft program hos trädgårdsföreningar och liknande där jag har pladdrat på. Det ska vara lite opretantiöst och roligt, tänkvärt ibland och helknasigt emellanåt, grötrim är tillåtet men också lite knäppa rim som …året – …bärfisluktspåret.
Jag har många, många bilder och texter kvar men vet inte riktigt hur det kommer att se ut när jag lägger in ännu många fler här på bloggen.
Jag hoppas att ni kan njuta av bildrna fast formatet blir lite konstigt. Jag gör metabilder av ett redan färdigt dokument och beskär dessa för det finns inget annat sätt för mig att skapa ett blädderbart galleri av materialet. Jag gitter inte göra om allting, trots att jag är pensionär med all tid i världen!
Därför ser det inte supersnyggt ut men det får vara så, bara någon av er, kära läsare, drar på smilbanden och har det trevligt mitt i min pladdrande växtlighet.

En bearbetad repris: För fyra år sedan började jag skriva lite om vårt ställe och hur vi hamnade här på en kulle men mest om det som skulle komma att bli mitt största intresse under så många år; Trädgården!
Nu, lite då och då under 2018, lägger jag till en del text och foton mest av sämre kvalitet fotade rakt av ur fotopärmen.  Här handlar det om åren1995/96.
En grå vintermorgon vaknade jag i andrahandslägenheten i den gamla söderförorten Hammarbyhöjden och jag var fylld av varm glädje. Jag berättade genast min fantastiska dröm för min man som bestämt sa:
– Det där är ju Skåne!
Nästa morgon var vi lediga från våra jobb och det var nära att vi missade det tidiga morgontåget söderut. Tunnelbanan hade blivit stillastående ett tag i en tunnel och vi hade sprungit genom hela Centralen för att hinna med tåget. Jag tappade ett örhänge men det upptäckte jag inte förrän vi flåsande kom ombord på tåget sekunden innan det rullade iväg. Örhänget var förlorat men resan vunnen och den skulle så småningom föra oss på krokiga vägar hit, till vårt ställe. Vi hade bott i Stockholm, min barndomsstad, ett halvår och redan börjat längta efter att kunna öppna en dörr, gå rakt ut med kaffekoppen och ha jord under fötterna.

I den där drömmen stod jag i en dörröppning och lutade mig mot en blåmålad karm. Jag hade en kaffekopp i handen och bakom mig hörde jag hur min man tryggt pysslade med något inomhus. Vid min vänstra sida vajade höga stockrosor i klara färger. Huset var långt, väldigt långt och lågt. Det var mycket pittoreskt och charmigt med bulligt gult halmtak. Kullarna runtomkring var vidsträckta, mycket gröna och böljade i långsam rytm ner mot ett blått hav där många skepp stävade åt olika håll. En stor lycka fyllde mig och det var den lyckan som jag vaknade med! – Jag har haft en fantastisk dröm, sa jag och berättade. Det var då min käresta slog fast: – Det där är ju Skåne!

På tåget planerade vi en massa saker, fantiserade men samtidigt var vi också tvungna att se verklighetens möjligheter. Vi hade båda bra jobb i Stockholm men vårt ekonomiska utrymme var verkligen snävt.
Nu hade vi ordnat det så att vi kunde låna en bil och en moster att övernatta hos. Vi tänkte oss att huset i drömmen låg på Österlen och mostern bodde turligt nog där. Vi körde runt till olika mäklare och knöt lite kontakter. Vi bekantade oss med de små byarna och jämförde huspriser.
Senare kom vi att lägga ett bud på ett hus som låg i en av byarna vid havet. Huset var kanske beboeligt men det var mycket som tvunget måste åtgärdas. Vi hoppades att vi skulle ha en chans men insåg sedan att de, som tog emot buden, måste ha skrattat ihjäl sig; vårt bud blev slaget med långt över en miljon kronor!
Vi utökade vårt sökområde och bad mäklare skicka information om lämpliga objekt till oss och en dag hittade vi en liten svart-vit bild på något som liknade ett ruckel.
Utsikt över havet stod det, litet uthus, stor tomt, fruktträd och bärbuskar…
Det stod inte: Plank och växtlighet döljer havsutsikten, en stor del av tomten har blivit ett skrotberg med bildelar, möbler, soffdynor och diverse.

Det stod inte heller: Ovanvåningens golv sviktar illavarslande, köksgolvet lutar mot diskbänken, ingen charm inne i huset, fula fönster och dörrar, plastgolv, några ruttna golvbjälkar, motordelar på fönsterbrädena och porrtidningar på toan, blöjpaket…
Vi la ett skambud och begärde att skrot och skräp skulle vara bortstädade om vi skulle köpa stället. Marknaden var just då på köparens sida, huset hade varit till salu i ett halvår och banken krävde att ägaren sålde huset. Vi hade tur och huset blev vårt.

Den första sommaren var en utforskarsommar med varmt väder och stilla nätter. Vi beställde nya fönster och dörrar. Vi hade ingen bil utan cyklade 16 km för att kunna köpa färg, cyklade hem igen och började måla för utsidan skulle bli fin innan vi började inomhus. Till mjölken och brödet var det fyra km.
Oxlar och höga syréner ramade in och täckte för utsikten men vi flyttade bord och stolar ut på den lilla grusvägen utanför och satt där på nätterna åt och drack med dem som ville komma och hälsa på oss. På dagarna fick gästerna åka på egna utflykter eftersom vi ville jobba med huset. Innan hösten och vintern kom hade vi ett beting att göra.
När vintern kom var det en vargavinter, en Skånevinter, med drev och djup snö runt vårt hus. Man blir ofta fast hemma i sånt snöoväder i Skåne.

På hösten hade vi lämnat trädgården som den var. Raden med ölandstokar fick stå där de stod. De röda buskrosorna på var sida av huset rynkade jag lite på näsan åt. Jag hade aldrig gillat röda rosor av någon anledning som jag inte begriper nu. Jag tror jag associerade till röda rabattrosor på rad. Jag strosade omkring och försökte se vad som växte i de olika väderstrecken. Jag krattade små högar med pinnar som blåst ner från alla popplar, granar och björkar. Allt med trädgården var väldigt planlöst från början, det skulle dröja några år innan trädgårdsintresset började blomma på riktigt. Men nu hade vi en dörr att öppna och kunde ta kaffekoppen i handen och gå rakt ut på solvarm jord.

Första våren var så spännande. Bonden hade sått raps runt oss, det var precis vad vi hade hoppats.  Vi beskar pilarna längs med vägen och det stora rosablommande körsbärsträdet blommade så vackert. Några år senare fick det någon sjukdom och tvärdog. Jag kan fortfarande sakna det maffiga trädet.

Där sitter jag med kaffekoppen på kökstrappen i maj för 22 år sedan och njuter av rapsfältet utanför. Havet där bortom böljande åkrar är dolt bakom det bruna planket, en rad höga oxlar och en hög syrénhäck men jag vet ju att det finns där. Bostadshuset hann bli uppsnyggat exteriört innan vintern kom men ännu fanns det inga stora trädgårdsdrömmar. Ingen tanke på en anlagd innergård med grusgångar, kullersten och springbrunn och uthusdelen är kvar med sina mathoar till djuren.
Tack för att du läste! Då och då blir det fler repriser från vår kulle och trädgården.
/Agneta

VÅR trädgård, brukar jag säga.
DIN, säger min man, som alltid är den som klipper gräset och gräver i vår tunga lerjord när jag berättar om trädgårdsplaner och drömmar. Jag tror att han säger så för att betona att planerandet och ansvaret för skötseln är mitt, så att han bara kan njuta av det fina och inte känna sig tvungen att rensa eller känna ånger över att det inte är perfekt överallt.
I ett tidigare liv hade jag ägt några olika hus med trädgårdar.  Så köpte vi två det lilla fula och risiga huset på en kulle med vacker avståndsutsikt mot Östersjön. Hav och himmel möter varandra 28 km från vår boplats. Mellan hus och hav böljar ett öppet åkerlandskap med skogsdungar, torp och gårdar utspridda.

Ur fotoalbumet är dessa två bilder från 1995 när vi hade bestämt oss för att köpa huset. Vi begärde att allt skrot skulle vara borta när vi tillträdde som ägare.

Det vackra höga läget var väsentligast, tomten kom liksom på köpet. Vi satte igång att renovera huset utifrån en ansträngd budget och bytte först fönster och dörrar och målade utsidan.
Här nere är en bild från 1995 och det som senare skulle bli vår innergård. Det trasiga gamla växthuset mot fähuset är ännu inte rivet.  Det är kökstrappen man ser i vänstra kanten. På den undre bilden från 2006 kan man se hur fähuset och en del av innergården blev. Jämför gullregnet på de bilderna! Den tredje bilden är innergården så som den såg ut 2011. Det blir lite olika uttryck varje år och det är lustfyllt.

Fähuset invigdes som ”Lillkyrka” 2003 och där växthuset fanns är nu vinterträdgården, som blev klar ett par år senare. Huskroppen har förlängts mot sydost. Innergården fick därmed vindskydd från öster och en veranda (1999) som skyddade mot västanvindar. Här anlade vi en trädgård med grusgångar, en kullerstenshörna, en tegelterrass och annat som kommer i senare uppdaterade blogginlägg!

Åter till ursprungstexten: Vitkalkat skulle det vara och allt trä skulle bli blått så som vi sett hus på Österlen. Jag tror att vi första året kalkade putsen sju gånger, det var som att måla med mjölk. Kalken släppte sedan fläckvis varje år under vintersäsongens hårda väder och det var bara att kalka om igen till sommaren. Tur att huset är litet, sa vi då 1995 och framåt. Nu mer använder vi silikatfärg och behöver måla långt mer sällan.
Trädgården bara var som den var. Ingen av oss hade något riktigt intresse för den men den var mysig och omväxlande att gå runt i. Jag tyckte visserligen illa om den långa raden med förväxta och risiga ölandstokar framför huset men älskade den stora fina ormhasseln som redan då var hög och hade kraftiga vridna grenar. Fotot är  från 2006.

Ur fotoalbumet en inklistrad bild från sommaren 1996. På vintern skar vi ner grenarna på pilarna som står utanför tomten och där bortanför blommar rapsen för fullt. Vi var så lyckliga! Gräsmattan är ett minne blott men en del av spireabuskarna har vi kvar.

Min man med sin syster och svåger 1996 ur fotoalbumet. Bevis att vi satt stilla ibland!
Det fanns massor med kärs på ett par ställen, några gamla fruktträd och buskar utspridda här och där. Ett brunt plank och en ridå av oxlar skymde sikten mot havet. Men vi visste att den fanns där.
En hörna på tomten kallade vi skogen för där var det illa nog planterat en tät grandunge. Det passade ju inte in i åkerlandskapet runtomkring. Där fanns en tall och ett lärkträd och några hasselsnår också.
Vad vi inte förstod från början var att det utsatta läget på kullen krävde skydd mot hårda vindar och att det antagligen var därför som någon tidigare ägare hade planterat granskog i nordost och dubbla häckar åt öster. Ryssvinden, med iskyla och mängder av snö från just öster, är förskräcklig och omöjlig att förstå om man inte har upplevt den.

Vi högg ner trettio risiga och fula granar och det blev ljust och härligt i skogen, solen nådde ner, marken blev grönare och vi upptäckte flera schersminbuskar och annat som missgynnats och dolts av granris. Mot norr kunde vi plötsligt njuta av utsikt mot en böljande Romeleås.
Jag pekade mot en rad med berberisbuskar och sa till min man: Dom ska bort! Stickiga och hemska är dom!
Vi behöll ett par buskar och långt senare skulle jag upptäcka bladens fina färgspel och vilka små fina konstverk blommorna var.
Bara knappt ett halvår efter granfällningen kom en kraftig storm från väster. Vinden grep tag i takpannorna som singlade upp i luften och gick sönder mot marken. Ytterligare tio små och ett par stora träd blåste omkull. Nu hade vi verkligen fått det luftigt eftersom planket var borta och oxlarna beskurna till sin halva höjd och dessutom hade jag rensat de knotiga stammarna från grenar. Nu kunde man sitta inne vid matbordet och titta ut över Östersjön, se fartygen stäva åt olika håll och det var någon gång i den vevan som min trädgårdslust väcktes!

Idag har skogen fått ett litet gäng med nya mindre träd. Om dem berättar jag i ett annat inlägg framöver. En blodhägg ‘Schubertii’ finns där till exempel.

Om man en annan sommardag, till exempel 2017, står ungefär på platsen där den röda bilen är (två bilder uppåt) och vänder ryggen åt huset då ser man idag det här. Vårt bilhus – en slags carport… och grönskan som finns nu är lite av allt det jag/vi har planterat under loppet av några rusiga år driven av stor trädgårdslust.

Följ  gärna med när jag uppdaterar mina gamla texter och lägger till bilder! De bilder som är av riktigt dålig kvalitet har jag fotat papperskopior direkt ur fotoalbum. / Agneta

Vad betyder det att ha ett hem att känna sig ”hemma” i? Det tänkte jag mycket på igår. Jag återvände till mitt jobb för en dag eftersom jag skulle vikariera. De vuxna eleverna, som studerar svenska, har kommit till Sverige av tusen och en olika anledningar och texten vi läste var ur boken Eldens hemlighet skriven av Henning Mankell.
Miljön är inbördeskrigets Mozambique och huvudpersonerna flyr långa vägar till fots för att komma undan banditerna som har dödar allt i deras väg, pappa, syskon och till och med hundar. När huvudpersonen Sofia ser havet för första gången känner hon det som om hon har kommit hem. Hon vill stanna men det går inte. Hon frågar sin mor vart de är på väg men får bara svaret bort. Sofia tänker sig att Borta är namnet på en fysisk by.
Efter en lång vandring med svullna och såriga fötter kommer de äntligen fram till en by där de kan känna sig någorlunda trygga. De kan bygga sig en ny hydda av strå och lera och känna sig hemma fast de är borta och människorna där talar en mängd olika språk.
Eleverna tyckte att det var ett bra slut på det kapitlet men boken är inte slut där och jag har ingen möjlighet att få följa deras tankar och känslor till bokens slut.
Mötet med texten och eleverna satte igång en massa frågor som är viktiga att reflektera över. Jag har lyssnat till många berättelser som träffar mitt i prick eller snuddar vid Sofias upplevelser under flykten och det som händer sen när man har landat någonstans – Borta.
Flykten kan vara precis så dramatisk i verkligheten och att komma fram till ett nytt ställe kan vara precis så svårt men också precis så skönt som i boken. Bara man får en chans att bygga sig en hydda och gå ut på fälten och arbeta! Sen är det nog skönt att komma hem.

Bara inte de trångsynta och hotfulla människorna bullrar allt högre i våra trapphus.

Jag har en ganska stor trädgård och när jag vistas ute under växtsäsongen händer det att jag hör babbel eller pladder runtomkring mig. Det händer, märkligt nog, att jag uppfattar vad växterna pratar om eller vad de tänker på. Någon gång dras jag in i samtalet och får ibland stå till svars för ett och annat. En annan gång får jag höra en stillsam eller kanske trånande monolog. Allehanda småkryp uttrycker också sina känslor och tankar. Det är för det mesta bara mysigt att lyssna på dessa roliga samtal. Men ibland, ja, kanske lite för ofta, får jag höra gnäll och en och annan spydighet också. Då hör jag minsann att de som pratar låter precis som vi andra! 

Nere på högra sidan hittar man ett galleri som heter Pladder i rabatten och där kommer nya inlägg från och med nu men då utan att visa dem här också. Dagens pladder är en monolog vars ursprung egentligen handlar om förväxling mellan vad som är orm- respektive trollhassel. Man kan klicka upp bilderna i pladdergalleriet för att sedan se dem i en följd (när jag har hunnit lägga in fler) och då syns texten mycket bättre!

Jag har dokumenterat stunderna i trädgården under flera år och nu vill jag dela med mig av dem!

Min äldsta syster rattar den stora tunga Volvon genom ett landskap fullt av sol. Träden i dungarna viskar i purpur och gult. Jag känner mig fri och glad och jag anar vart min syster tänker köra oss. Snart vet jag och när bilen slukat ganska många mil och vägen böljar och vindlar sig fram över Söderåsens bokskogsbackar så har vi hunnit prata om ditten och datten. Det blir en skön stund tystnad. Vi måste inte prata hela tiden för att trivas tillsammans.
– Vad är det där för grottmänniskor, frågar jag och glömmer att sätta in min kära syster i mina tankar.
Hon vrider undrande huvudet i min riktning men vänder åter koncentrationen mot vägen.
– Jag tänkte på mannen som de slog ihjäl i Helsingborg i går. Jag behöver förstå hur såna människor tänker annars…
– Tänker? De tänker inte.
– Älskar de fotboll, tror du? Vad är det egentligen som styr dem?
– Öl, sprit eller andra droger. De hade slagit sönder en restaurang där det satt familjer med barn.
Vi blir nerstämda båda två och tänker på grottmänniskorna. Det är oundvikligt att dessutom tänka på alla familjer som måste överväga om de ska våga gå på fotboll något mer.
Sen pratar vi om Putin och vår mellansyster som bor på Gotland där ryssarna har en hamn i Slite. Ska man vara rädd för ryssen? Har inte världen kommit längre? Är inte krig väldig omodernt och…
– Nu är vi snart framme vid första stoppet!
I kvällningen, med den sjunkande solen över Danmark, är det min tur att ratta hemåt mot Sydkusten och syster har passagerarsätet. Tillsammans utvärderar vi dagen; en skön biltur, en yllefabrik i Klippan, några inköp av presenter, en felkörningskringla med ringlande å och Hallandsåsen i fonden, en mysig saluhall med finfin lunchbuffé i Höganäs, en ny hög med böcker från bokoutlet och sist men inte minst smaskigt fika och gemenskap hos systerdotter och hennes ungdomar i en gammal gård vid havet.
Men så var det de där grottmänniskorna.

Ett sms förebådade att ett paket skulle anlända lagom till min sista arbetsdag. Vilken överraskning! Jag fick inte öppna det, skrev vännerna, förrän jag kom hem på eftermiddagen. Jag hörde att det rasslade och tänkte att det var ett tusenbitarspussel. Fel, det var en AKTIVITETSDOSETT som skulle hjälpa mig att få en viss struktur på mina dagar…
Nu vet jag precis vad jag ska göra på morgonen, vilken som är dagens aktivitet och vad jag ska göra till trekaffet. På söndagar får jag vila utan instruktioner och förslag på sysselsättningar.
I dosettens fack för måndag morgon fanns en beskrivning på baksidan och ett paket som skulle öppnas.

En sorts äggklocka med rockmusik kallar in mig när äggen är färdigkokta!
Dagens aktiviteter kan vara olika som att blogga, läsa annonserna för storhandling, tid att väva dagtid (en liten spole med sammetsgarn), baka till helgen (paket med vackra muffinsformar) osv. Dosettfacken för trekaffet innehöll alla väldoftande kaffebönor och ett korsord eller sudoku eller läsa bok (paket med Lena Anderssons senaste) osv.
Ett sånt roligt och noga uttänkt påhitt från vänner som känner mig väl! Jag blev mycket överraskad och glad och så är jag ju så himla tacksam att jag slipper tänka själv! Nu får dagarna struktur så som givarna tänkt och dagarna behöver inte förslösas på tid som rinner bort utan att något vettigt blir gjort!

Alla som gör debut på något sätt undrar en massa saker. Redan under hösten 2013 började jag samla lite papper i en mapp men jag läste inte särskilt noga. Jag lade olästa böcker i travar och det blev några högar tidningar och tidskrifter också. Lite ostädat i skåp och förvaringsutrymmen fick det också vara för det kunde ju vänta till sen.
Jag ringde lönekontoret och skojade att jag måste fråga vad som var viktigt att göra eftersom jag aldrig hade gått i pension tidigare. Jo, jag skulle… Jag sa upp mig från jobbet i god tid eftersom chefen skulle hinna fixa ersättare. Jag köpte en liten tunn fin pensionärsalmanacka i julklapp till mig själv och började föra över anteckningar från 22 mars och framåt 2014. Min bautastora lärarkalender ska absolut läggas undan när jag debuterar som pensionär.
Pensionsmyndighetens hemsida fick flera besök utan att jag blev klokare för det. Ekonomin… tja, hur ska man få allt att gå ihop? För mig är det tur att mina käre man är yngre än jag, och nej, jag ska nog inte oroa mig. Garderoben är ju full av paltor och jag kan alltid trixa till något nytt av det gamla. Maten behöver inte bli dyr och man kan plöja bort perennerna och rosorna och odla potatis istället! Ha höns, en liten gris, bygga en lagård och…
När människor frågar hur det känns att dagen P närmar sig och undrar vad jag ska göra av all ledig tid så spricker automatiskt ett från-öra-till-öra-leende upp i mitt ansikte. Alla ser att jag är nöjd med mitt beslut. Men hur gör man för att få drömmar, planer och idéer att bli verklighet nu när man kan bestämma själv? Jag vill inte falla in i en sunkig det-gör-jag-i-morgon-rytm. Jo, ibland när regnet slår mot fönsterrutorna och jag har planerat att jobba i min trädgård. Eller då Skåne blir översnöat och jag inte kan åka iväg till barn och barnbarn, som jag hade tänkt, då finns en annan dag! Jag ska ju ändå skriva, fotografera, lyssna på mina växter som babblar och pladdrar i rabatten, sticka till radioföljetongen, gå långa promenader vid havet, cykla till vävstugan när det regnar, vikariera när jag har lust och ork, skriva viktiga och roliga texter i min blogg, städa mig smal, skriva bok, göra en oväntad långfilm, skriva ännu fler böcker och vandra i en evighet dit näsan pekar…
Välkommen till min blogg Pensionär, nyss pensionär!