Akebia quinata och äppelblom

Ibland när jag planerar min alldeles fria pensionärsdag så tittar jag på sköna fåtöljen och högarna med väntande böcker.  Åh, jag har sån lust att sitta fint med en kopp svart kaffe och åtminstone unna mig en av Alice Munros noveller eller en bok som Stoner av John Williams eller småleende njuta av Bodil Malmstens dagböcker. Då är trädgården jobbig och pockar på mig med sina krav. Jamen, jag HAR ju börjat dela och flytta perenner och jag har minsann också minskat på asylrabatten men, nej, klar med höstarbetet är jag inte. Inte än. Inte än.

Men vad man gör på hösten har ju verkligen betydelse för hur vår och försommaren i trädgården ser ut. Tänk på det, säger jag övertygande till mig själv!

Några veckors arbete återstår innan jag är nöjd. Om man inte hittar lust tvingas man att hämta inspiration någonstans och jag satt igår kväll och navelskådade mina egna fotoalbum på datorns stora skärm. WOW, man behöver inte gå över ån efter vatten, jo, ibland, men jag hittade bilder och ropade flera gånger på min man: Kom, kom och se hur vi har det!

Kanske kan du också hitta inspiration…

Här är några bilder från springbrunnsrabatten. Bilderna är tagna över tid och vid olika årstider. Nedanför lägger jag några olika bladbilder för jag gillar att tänka blad och hur man kan variera intrycket av rabatten med hjälp av bladens olika utseende och struktur.

Här finns också några få rosbilder snart blir det ett särskilt inlägg med  och om rosor, bara rosor!

Myskhybridrosen från Lens: Reine Chabeau

Vit stormhatt, Aconitum

En liten White Cover i en blandad rabatt

I förgrunden favoritsalvian Coradonna och den vackra men lite sjukliga Macy’s Pride

Seiun Kaku, en japansk favorit

Lilla Francine Austine och den större Comtes de Champagne

Lite höstkänsla med Acer palmatum Seiun Kaku och ormbunke från vildhörnan

Adiantum pedatum med svarta intressanta stjälkar och stora blad på en cematis.

En rosbukett för inspirationen!

Idag har jag fem alldeles väldigt fina barnbarn och ett barnbarnsbarn på väg och är ändå inte lastgammal! Det är en rikedom och en glädje som är svår att förklara för den som ännu inte har haft eller kan få dela den känslan. Även om jag är medveten om  vad som sätter punkt för livet så tänker jag ljust, för det mesta ljust, när jag tänker på de kommande åren. Rädd för den allra sista skrumpnande delen av livet är jag nog men inte själva döden, dock detta; den känns så långt borta och avlägsen ännu. Frågor om framtiden ännu längre bort är annorlunda. De handlar om hur livet kommer att gestaltas för just barnbarnen och barnbarnsbarnen. Deras barn, de som kommer där efter känns ännu mycket avlägsna.

Jag lever mycket i nuet och kan glömma att jag är mamma, farmor och mormor för stunden – men bara för stunden. Det har sina fördelar att leva  nu och här. Vilka nackdelarna är kan vem som helst tänka ut men fördelarna… att vara närvarande i nuet ger en stark livskänsla. Det här har jag blivit allt bättre på. Det var nog lite annat när jag var yngre men nu med vuxna barn och när mitt äldsta barnbarn väntar sitt första barn och när jag leker med mitt yngsta barnbarn, som är sex år, så väcks ofta tankar om deras framtid och kommande liv.

En sak som oroar är orättvisorna i samhället och i världen. En utjämning av levnadsvillkoren är oundvikligt den viktigaste frågan för att att undvika sociala katastrofer och urartade liv.  Grogrunden för hat och missnöje finns i fattiga länder, förtryckta områden och våra segregerade områden och leder oundvikligen till motsättningar istället för utveckling. Detta är en ofantligt stor fråga där mat, vatten, utbildning för alla och sjukvård överallt måste komma i främsta  rummet. Kan vi verkligen bara tänka på oss själva? Jag tror inte det.

Av en händelse halkade jag in på Ann Lundbergs TV-program Landgång då hon besökte ett fartyg,  African Mercy, där  välgörenhet drev rörelsen och sjukhuspersonal tog emot barn med gomspalt, människor som led av synskador, tumörsjuka  i vad, för mig, verkade en enda röra MEN vilka människomöten det blev. Jag blir lycklig när jag hör och ser gott som händer på platser jag inte ens visste fanns. Svenskar brukar vara bra på att ge av sitt överflöd vid katastrofer och även till vardags. Min man och jag har ett fadderbarn genom organisationen Plan och jag vet många andra som har fadderbarn och också ger till olika hjälporganisationer som Läkare utan gränser och Rädda Barnen.

Det ÄR svårt att överblicka framtiden och det är svårt att forska om framtiden men personligen tror jag att vi måste ställa in oss och kommande generation på att leva enklare och mer naturnära. Vi behöver inte allt vi har utan skulle klara oss med färre saker, enklare standard – och jag menar inte att vi ska gå tillbaka till stampat jordgolv. På våra breddgrader måste vi ha möjligheter att skydda oss mot regn, vind och kyla så klart…

Läste Viveka Ljungströms krönika i senaste Allt om Trädgård och hon uppmanade alla att läsa före detta generaldirektören för Kemikalieinspektionen Ethel Forsbergs bok ‘Makt plast gift och våra barn’ (Sarstad 2014).  I krönikan berättar Vivecka L att boken inte är en larmrapport men ”…en väckarklocka för oss alla som då och då faller ner i drömmen om att världen är god och bra och att det finns goda krafter som ser till att det onda inte vinner. För så är det inte. Inte om vi inte ifrågasätter och lär oss nytt. Vi måste vakna medborgare och konsumenter. Vi har ansvar.” Sedan återberättas lite om vad Ethel Forsbergs bok handlar om och jag känner att det där måste man nog ta del av. Varför vill kemikalieindustrin inte gärna berätta vad deras produkter innehåller? Det som döljs är det något skumt med.

Alla som hörde talas om eller läste Rachel Carsons ‘Tyst vår’ i början av 60-talet minns hur hon beskrev följderna av bl a DDT-användningen och dess förödande konsekvenser. Fåglarna skulle tystna.  Hemska tanke! Nånting hände i omvärlden, folk läste och förbannade och DDT blev faktiskt förbjudet!

Vi kan fortfarande höra och se fåglar idag! Tack och lov!

Vi måste bli duktigare på att ta reda på följder av allt vi gör, få stopp på förpackningshysterin ÄVEN om det påverkar den mycket omfattande förpackningsindustrins framtid. Man vill inte veta om all plast som flyter runt i våra hav men vi MÅSTE veta och propagera, agera och kräva sakernas förändring! Hur ska man kunna göra något om man stoppar huvudet i sanden?

Människan är uppfinningsrik och fyndig men man kanske inte bara ska lita på de goda krafterna om man vill att framtiden ska vara ljus även för barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Ta reda på sakers tillstånd, alltså skaffa kunskap och verka i tid, i en för våra efterkommandens bästa riktning…

Vi borde inte ha tid för terrorbalans och religionskrig vi borde bara ha tid för att ta hand om framtiden tillsammans!

Här är ett foto av min vän Kjerstin och mig från augusti 2002. På fotot sitter vi på knä på golvet hemma hos Kjerstin och tittar på bilderna som vi har tecknat varannan dag så att vi gemensamt har täckt ett helt år. Från en sommar till nästa sommar. När jag ville berätta om det här i bloggen 2014  hörde av mig till min vän och fick hennes tillåtelse att berätta om vårt årslånga projekt ‘Varannan dag’.

Den första bilden ritade jag första augusti 2001. Situationen var sådan att vi båda, som då bodde på 50 mils avstånd från varandra, var i eller hade varit i en kris på var sitt håll. Jag för min del hade varit fullständigt utmattad och deprimerad och därför  varit sjukskriven men snart skulle jag börja jobba igen. Då fick jag en idé och ville dra in Kjerstin i ett projekt som jag tänkte på något sätt kunde vara bra för oss. Det handlade om att göra enkla ”porträtt” av hur vi mådde varannan dag. Jag ringde och förberedde mig för att hon skulle säga nej men till min glädje sa hon ja. Vi bestämde måttet 13×13 cm och att vi inte skulle måla i olja precis utan vara flyhänta men ärliga med bilderna. Däremot skulle vi inte visa varandra vad vi hade gjort utan titta på våra bilder först när projektet var genomfört. Här nere kan jag bara visa mina teckningar.

Nu sitter vi där på knä och många känslor far genom oss och vi visar, pekar och förklarar. Våra män håller sig lite avvaktande och låter oss samtala. En massa bilder har det blivit under året och vi pratar lågmält om hur och varför en del bilder blev precis så som de blev. Kjestin har knutit ihop en del av sina bilder med linjer från den ena teckningen till den andra. Jag ser hur dåligt hon har mått under året men inte bara det. Det finns andra som visar en smula glädje och hopp. Jag tycker att hennes bilder är konstnärliga och intressanta och hon för sin del säger : – Varför kom jag inte på en sån idé? och så pekar hon på något jag själv inte är så nöjd med.

Jag använde inte bara vitt papper utan tog olika bakgrunder som kunde förmedla något av hur jag mådde och hade det. På den högra bilden med cykeln här ovan sticker mitt huvud upp ur en cykelkorg. Min första bild har jag ritat på en textsida ur min bok som jag hade skrivit på till och från i tio år. Anteckningen från den dagen är: ” Mitt skrivande har gått i stå och på kvällen bara trista telefonsamtal.” Skrev anteckningar till många av bilderna. Jag hade planerat o lagat mat till gäster. Anteckningarna: ”Mycket mattankar men det blev stjälkselleri med mandelsmör, citronpeppar och rosenbröd, laxpasta, spenat med gorgonzolasås, vitvinssabayonne med färska frukter, trevlig kväll på verandan.” Så livet pågick som vanligt.
Ibland försökte jag visa hur samma dag kunde kännas svajig. Jag oroade mig mycket för arbetet som hade börjat. Citat: ”Kände mig som en ballong som lättade under dagen men sen gick luften ur ganska rejält.” Det blev flera ballongbilder och jag väljer en.

Tillbaka till de där dagarna sommaren 2002 när Kjerstin och jag för första gången visar våra teckningar för varandra och ser dem alla på en gång. Vi pratar och låter bilderna ligga till sig, flyttar dem lite i andra grupperingar än varannan dag ett helt år… så efter ett par dagar är det dags för hemfärd.

Jag tar mina bilder med mig och vagt säger vi att vi borde kanske göra något av projektet. Ingen av oss har riktigt kraften att ta tag och skapa något utåt för andra.

Då, 2014, kände Kjerstin att det hade varit bra för henne att delta i ett sammanhang men att göra bilderna inte hade betytt något för att må bättre. Så var det nog för mig också men jag har skrivit några gånger att jag tänkte bra just när jag gjorde bilden. Jag tyckte att det hade hjälpt mig att få analysera och rita.
Så blev det som det blev. Mina teckningar har legat nerpackade i en låda tillsammans med korta anteckningar och Kjerstin, ja, hon eldade upp sina.

Eftersom jag hittade teckningarna igen och har använt några få i nya blogginlägg så känns det bra att berätta bakgrunden en gång till. Det här är en lätt bearbetad repris från 2014, som var mitt första år som bloggare.

Lev väl och blomstra!/Agneta

Ni som har följt bloggen vet att jag tidigare har beskrivit hur vi tursamt hamnade här på en kulle med Östersjön i horisonten och ett böljande landskap med Romeleåsen åt norr. Jag berättade hur en utmattningsdepression och en bok om rosor, i kombination med en längtan efter att skapa, fick mig att överhuvudtaget tänka på trädgård och att verkligen upptäcka vår egen trädgård. Jag såg möjligheter.
Mina första försök var ganska trevande, ja, rent av både famlande och fumliga. Men jag är bra på att fantisera och jag visste (i alla fall fläckvis) hur jag ville ha det och hur jag skulle gå till väga (trodde jag).
Visionen var att skapa en vackert blommande oas med många gammaldags och rotäkta rosor där fåglar och fjärilar trivdes. Engelsk cottage-stil kanske med växter som vävde ihop underbart romantiskt. Paletten var ju inte alldeles tom eftersom någon brukat trädgården sedan huset byggdes på 1920-talet. En riktigt stor ormhassel var det bästa och raderna av planerade granar på en del av tomten var det sämsta. Där emellan fanns det redan en del träd och buskar samt några röda rosor.
Man ska ju alltid göra sina egna misstag och lära sig av dem men somliga misstag kan vara ganska fatala; som att ta bort vindskyddande buskar när man bor på en kulle vid kusten. Man måste uppleva alla årstider på ett nytt ställe för att förstå platsen. I maj kan det ju se så här underbart ut när rapsen blommar:

I februari när vinden drar med sig snö till skånsk snöstrorm kan det se ut så här: Vi tog helt sonika bort en mängd buskar för att jag tyckte att de bara var fula och stickiga och trodde att trädgården skulle bli finare utan dem. I alla år därefter har jag ångrat tilltaget. Jag vet inte hur många buskar vi tog bort och vill inte tänka på det ekonomiskt heller (buskarnas pris x tiden de fått växa sig stora)…
Och jag hade ju missat något annat väsentligt; buskarnas röda vackra bladverk och jag hade inte heller sett de söta ljusgula blommorna. Vi fattade helt enkelt inte det viktiga med att buskarna var stora och täta, helt perfekta för att sila vinden även på vintern, speciellt som de var planterade innanför en yttre rad med popplar och glesare buskar. Det blev helt klart dragigare och mer inbjudande för snön. Varsågod alla isande vindar och snödrev, kom in i vår trädgård!
Jag skriver om min miss med berberisbuskarna i ett ”Pladder” så här:
Vi sparade en buske och ytterligare en har skjutit upp ur marken så nu har vi två men de förslår ingenting mot den här östliga vintervinden. För att man ska förstå vad snö betyder här i det öppna landskapet jämfört med snö längre uppåt landet måste man ha upplevt skånsk vinter. Här blir det snökaos även vid mindre snömängder på grund av att vinden driver ihop snön. Titta på den här bilden som visar hur snön från öster har lagt sig i drivor. Här krossar den rosen Mozart som precis nåt verandataket:

När jag väl hade upptäckt vilka möjligheter trädgården erbjöd mig så började det hända saker. Det som satte in var växtbegäret, roslängtan, blomsjukan, nyplanteringsglädjen och det var det som drev mig framåt. Jag gjorde en massa nybörjarfel. Jag valde inte växter efter platsen utan bara efter hur jag tyckte att de såg ut; vackert, sött och spännande skulle de vara. Jag tänkte inte så mycket på att olika växter önskar olika miljöer. Växter dör om de inte trivs! Eller så förtvinar de långsamt och lever i skuggan av sitt rätta jag. Alla växter trivs absolut inte i styv lera. Jorden här består allra mest av lera blandat med en del kalksten. Det finns plus och minus med det.

Jag besökte plantskolor, läste, tittade i andras trädgårdar och då upptäckte jag en massa härliga växter som jag ville ha. Jag skaffade en hel del växter och planterade i små grupper i ytterkanterna på den stora gräsytan. Jag köpte, fick och kunde till och med byta mig till några plantor och så uppstod min första planteringskö. Hjälp, var skulle jag plantera allt? Ibland fick jag till en asylrabatt där växterna fick stå och vänta tills den riktiga rabatten var uppgrävd och klar…så de nya plantorna kunde flytta in på riktigt. Varje gång jag behövde en ny rabatt var jag tvungen att be min man gräva. Mina armar lyfte spaden och så klang det till och tog tvärstopp. Väl grävt en gång kunde jag ta vid och gräva om och jordförbättra. Asylen blev min räddning, jag ordnade det med pallkragar.
Jag vet att jag inte är ensam om att ständigt ha kö och inte heller om att springa omkring med galen blick och leta plats för de där två, tre senast införskaffade älsklingarna som bara ber om att få komma ner i jorden. Vissa har fått vänta i asylen i ett par år innan de har fått komma i jord på ett riktigt ställe.
Här kanske? eller här…men om jag flyttar den dit så kan jag få ner de här två där borta om jag tar bort den höga och flyttar längre bak eller…
Principen borde vara; tänk ut var rabatten ska vara, gör i ordning platsen, gräv, jordförbättra och skaffa plantorna först när rabatten är formad och klar. Plantera efter en färg-, form- och höjdplan och håll dig till den! Bilden visar en plats som bara var gräs/ogräs från början. Här gjorde vi gångar med grus en stenlagd del och rabatt med springbrunn.

Rena tokerier är det att ta in invasiva växter i rabatter om man inte håller efter dem. Det kan vara mycket vackra och fina växter men de vet inte hut, håller sig inte på sin plats utan brer ut sig som om de vill äga hela världen. När min trädgårdslust nyss var väckt fick jag en växt som kallas för fattigmansbambu. Jag tyckte den var väldigt snygg och planterade den i en nyuppgrävd rabatt i ett hörn av den då stooora gräsmattan. Sedan läste jag på AoT Trädgårdsforum och på google att växten var ett slide och att den i princip kunde få ett sånt rotsystem att den lyfte hus eller i alla fall lite åt det hållet. Det var katastrofberättelser även från England och själv såg jag snart enorma snår av den i t.ex. Sandskogen i Ystad. Jag utmanade ödet i ett par säsonger och sen grävde jag bort slidet. Jag tror att det var ett parkslide men hittar ingen bild på det vackra eländet så jag kan inte kontrollera. Jag tog bort allt, trodde jag i alla fall. Fortfarande (många år senare) kan de speciella bladen titta upp. Det betyder att någonstans där nere håller den på med underjordisk verksamhet.
I nästa avsnitt om misstag (för det finns ju flera feltänk i mitt trädgårdsliv) kommer jag bl a att visa bilder på vackra men invasiva växter. Sen måste jag… tänka om det här var en bra idé.
Om du inte har somnat ännu så får du gärna kommentera!

Nu är det insekternas tid!
Jag gillar de flesta utom flugorna i köket. Flugsmällorna får arbeta flitigt så här års. Vi har färre flugor nu än när vi flyttade hit eftersom kor gick och mumsade gräs ganska nära oss på den tiden. Det var väl minst tio år sedan som de sista korna försvann från omgivningen. Trist på sitt sätt men skönt att slippa den stora fluginvasionen.
Myggor har vi sällan några. De blåser bort. Getingar har vi förstås och i år såg vi, tidigare än vanligt, hur de började bygga sina vackra bon på olämpliga ställen.
Humlor har en speciell plats i mitt hjärta, det är väl därför jag har valt en humla som illustration till hemsidan. Pladdret till den finns att läsa i sidogalleriet. Humlan och temyntan som samtalar om vetenskapliga spörsmål…

När fjärilsbusken blommar så kommer fjärilarna och fladdrar runt på sina vackra små vingar. Mest fascinerad är jag över vandringsfjärilarna som faktiskt flyr våra vintrar och drar till sydligare breddgrader. Amiralen är en sån och kommer hit från södra Europa…hur hittar den? För amiralens skull och flera andra fjärilar ska man inte ta bort alla nässlor från trädgården. De är viktiga för larverna som livnär sig på nässelbladen.
De fjärilar som man ser tidigt på våren har övervintrat i något ihåligt träd eller liknande. Påfågelögat och nässelfjärilen är sådana övervintrande fjärilar som man kan få se redan i mars här i Skåne.
Idag har jag räddat flera som stått och envist fladdrat i en evig kamp mot glasrutan i ett stängt fönster. Att de står just där förstår jag inte eftersom många fönster och dörrar står öppna mot friheten hela dagarna nu i värmen.
Det är ganska lätt att fånga dem i sina kupade händer, men inte alltid lätt att fånga fjärilar eller andra insekter i kameran. Ibland behagar de sitta en stund så att man kan passa på att ta en bild.
Bilderna tillhör Pladder-i-rabatten-galleriet så jag lägger in dem där senare.

Har du sett dem och gått förbi utan att lägga en slant eller erbjuda något ätbart? En del människor säger att de borde förbjudas. Nej, kanske inte de men det de gör. Någon tycker att man ska ta in dem till någon sorts social kontroll och där ska de ges möjlighet till utredning… och vidare ska vissa åtgärder sättas in. Ryktet går att i Holland gör de så och löser därmed problemen… och i Danmark förbjuder man tiggeriet och löser problemen… eller?

Och jag, jag skäms. Vi pratar om människor, människor som kanske har ett hopp men som måste förödmjuka sig för att få mat för dagen och i bästa fall lite till och jag skäms över att vi inte har kommit längre i Europa. De djupa klyftorna sliter isär samhällsbyggnaden och jag, som har fått chansen att utbilda mig, lämna uppväxtens trångbodda enrummare och min arbetarklass och leva ett bra liv, jag skäms. Min klassresa skedde i ett socialt välordnat samhälle med likadana utbildningsmöjligheter för alla, jo faktiskt, och även om vi hade det enkelt så hade vi tak över huvudet och ett generellt framtidshopp! Bara vi inte förhävde oss så kunde vi bli något. Göra nytta för samhället och få det bättre än våra föräldrar. Så sa man och det trodde vi på.

Har du sett någon ligga framstupa på den smutsiga trottoaren med pannan i stenen? Hur känns det? Jag mår fysiskt dåligt och skäms över att en människa förödmjukar sig på det där sättet inför alla dem som bara går förbi. Jag tror att detta kan väcka förödande förakt och avståndstagande mellan människor.
Jag är inget bättre även om jag lägger en slant i mössan ibland, köper en tidning ibland och lyssnar en stund på musiken som bjuds. Men jag blir också provocerad när någon uppfordrande skakar mynten i en pappmugg och liksom kräver att jag ska lägga fler slantar där.
Tänker mig in i situationen. Det är svårt att förstå. Det är omöjligt att ta in och sedan kommer känslan av skam. Jag slipper inte undan den känslan, bara just för stunden när jag lägger en slant.

När vi lunchade på torget i Ystad för någon vecka sedan kom en medelålderskvinna och bad om mat. Jag hade precis svalt min mat men reste mig inte för att köpa en lunch till henne. Jag blev glad när jag såg någon annan kvinna ge henne några smörgåsar men kände skam å mina egna vägnar.
Vi vet alla att de flesta är romer och är tredje, fjärde, femte klassens medborgare i sina ursprungsländer.
För mer än tjugo år sedan såg jag romska unga flickor i lackrött och pälsbrämat stolpa omkring på stilettklackar i skitiga grå gränsbyar i dåvarande Tjeckoslovakien och senare även i Tjeckien när gränserna var öppnare. De sålde sina kroppar till hugade chaufförer av diverse slag. Hela familjer levde på deras inkomster och alla lät det ske eftersom inga andra inkomster fanns.
Jag har sett de romska tiggarna i Neapel med spädbarn på armen och så smutsiga att inte ens en skicklig konstnär skulle kunnat gissa sig till hudfärgen. Jag såg dem i Rom och London långt innan de kom hit men nu är problemet hela Europas. Det måste lösas i Europa för de här människorna bor här och vi kan inte låtsas om att de inte finns. Vi ser dem ju varje dag.
Jag skämdes alldeles förfärligt häromveckan när jag läste en ledare i tidningen. Där påstods att de stora klyftorna i samhället var bara bra för då fick människorna LUST att kämpa och komma framåt…
Hu, vad jag skämdes och så blev jag riktigt arg. Hur tänkte människan som skrev det där? Förstår du?

Vid frukosten ute på verandan föreslog min käre man en cykeltur i det fina vädret. Eftersom vi har några ärenden i Ystad idag så tog vi beslutet att det får bli målet för vår första gemensamma cykeltur i sommar. Jag rebloggar ett inlägg som jag skrev  för tre år sedan. Efter det tror jag ni förstår hur glad jag känner mig inför en cykeltur längs den underbara kustvägen till och från Ystad. Nu blir det cykelsommarnjutning! Vassego’!

En cykel måste rulla! (1)  Det finns en gammal bild på mig när jag är ungefär sju år. Bakom mig står min mellansyster som är fem år äldre än jag. Fotot är taget i Småland där vi var hos hennes sommarföräldrar och jag hade min röda cykel med mig. Den hängdes på bussen och fick följa med på den långa resan från Stockholm via Norrköping och till Virbo kvarn, tror jag det hette, och sedan samma resa fast åt andra hållet hem igen. Bilden är svartvit men cykeln var vackert röd. Den där cykeln var för stor eller så var jag för liten. Den skulle räcka länge och var köpt begagnad och i början kunde jag inte sitta och cykla utan fick stå upp. Tja, detta var på 50-talet och även en begagnad cykel kostade mycket pengar och man fick nöja sig… Jag nöjde mig inte, nej tvärt om; jag var överlycklig över cykeln och hade den sedan i många, många år.

Nu, nästan sextio år senare, har jag en elcykel som hjälper mig att kunna cykla både långt och kort i det här backiga och blåsiga landskapet som vi bor i. Jag är lika lycklig över den här cykeln faktiskt som över min första cykel. Cykelturerna hade alldeles glesnat och min gamla cykel stod mest lutad mot en vägg och fick till slut vänta på cyklisten alldeles för länge mellan gångerna. Det var innan jag skaffade den här modellen som har växlar och som jag kan reglera hur mycket hjälp från batteriet jag vill ha. Man kan inte sitta och bara åka, nänä, man måste trampa hela tiden men ta stöd av batteriet när vinden eller backarna gör livet surt.
En natt, när elcyklarna var nya, hade vi varit på fest en knapp mil bort och då hände följande; I ett långt svagt uppförslut såg jag en ung man knega uppför backen med gungande rörelser ganska långt före oss. Jag cyklade före min man men ökade hjälpen på batteriet och trampade på. Snart cyklade jag lätt förbi den unge mannen som såg en aning rödsvettig och förvånad ut när tanten gled om honom med lätta tramp och glad min. Min man kom efter och informerade om att vi hade investerat i elcyklar nyligen.
– Ja, jag tänkte väl…pustade den mycket yngre mannen en aning stukad.

För några dagar sedan var vi på Ven och…ja, cyklade! Fast på hyrcyklar. Ven är en fantastisk sommarö och så fin att cykla på. Ingen trafik att tala om och många smala cykelstigar att välja på och alla bjuder på de skönaste utsikter man kan tänka sig. Blå linfält, sädesfält i gult, havet och många fina hus. Problemet är att matställena ligger tätt men ön är liten så intaget blir större än uttaget kan man väl säga utan att ljuga.
Det här var en gåva till en god vän som fick det i 60-årspresent. En övernattning på ett alldeles utmärkt B&B ingick förstås och det bästa av allt: Vi hade sagolik tur med vädret.

Precis för en vecka sedan så var vi i Ystad på morgonen och vinkade av ett par vänner som transporterat sina cyklar från hemstaden Nyköping till Ystad för att starta en 250 mil lång cykeltur till Haparanda.
Jag överräckte en cykelbrosch som ska följa med på deras cykling och så blev det kramar och lycka-till-rop. Tänk vad en idé och mycket jäklaranamma kan leda till!
De har under våren tränat styrka och cykling med och utan packning och räknar med 10 mil om dagen i 25 dagar. Max en månad ska turen ta med några vilodagar.
Den där morgonen i Ystad var först grå och kall och 100 meter efter start fick de dra på sig alla sina regnkläder.
Efter starten körde vi sedan till Hammars backar där de höga kullarna och himlen får ett speciellt ljus från havet. Vi väntade bekvämt vid bilen på cyklisterna och solen sken igen, två glada cyklister gled lätt fram på cykelvägen. Vi tog några bilder också med deras padda på vilken de dokumenterar cyklingen. Vill någon följa deras tur så ska jag länka till bloggen de skriver för att man ska kunna följa deras äventyr.

Deras cyklar ska nu rulla vidare varje dag i ca tre veckor till, 10 mil om dagen… Vår lyxcykling på Ven var en riktig lättviktare i jämförelse men vår upplevelse var alldeles, alldeles underbar!
Jag för min del tar min älskade cykel när jag vill och låter den rulla så länge den och jag orkar! Att höra däcken mot vägen och njuta av omgivningen är frihet och lyckokänsla!

Tillägg 6 juli 2017: Mina vänner har numer cyklat runt hela Sveriges kust. Etapp två började en annan sommar med sämre väder vid norska gränsen och slutade här i Ystad. Jag cyklade med på turen härifrån till Ystad… på min elcykel förstås!
Gillar du att cykla?/A

Junipladder i rabatten… Ja, här kommer några passande pladder i denna ljuvliga sommartid. Det är sanslöst tidig blomning i år och jag plockar rosor och nävor och sätter i vaser. Jag sniffar och njuter och går förbi ogräset! Njut, människa, njut!
Jag tar några pladder från den här ljuvliga tiden! Låt dig bara inte nedslås av pladdret som ibland avslöjar just det där att växterna är precis som alla vi andra!

När jag lägger Fru Gullan Vintergäcks och rosornas plidderpladder här så är det bara en del av alla jag har. Jag har inte riktigt hittat det rätta sättet att publicera de här metafilerna, men klicka upp dem så de blir större och lättare att läsa!

Det hade gått fem år sen jag hade den där fantastiska nattdrömmen som till slut förde oss till ett hus på en kulle i Skåne. Nu gick jag runt i min trädgård och hade helt klart för mig att rosor skulle det bli!
Helst och absolut flest enkelblommande och rotäkta rosor för det tyckte jag var naturligt och kanske mest ursprungligt. Nyponrosor vid vägkanten är underbara. Jag älskade de där försynta och små och alltså de som var minst fläskiga och storvulna. Jag var av den åsikten att vissa rosor kan vara för mycket, som en hårdsminkad blondin i för djup urringning och med flera kilo blingbling på sig. Såna ville jag ju inte ha i trädgården!

Dessförinnan hade jag gjort en del andra planteringsförsök med lite av varje. Har en tjock röd bok med inklistrade lappar och kvitton och med små snabba anteckningar klottrade intill: ‘…en liten stängel verkar klara sig!’
Detta om chokladblomman som jag beställde från Allt om Trädgård i mars -98. Med en annan penna skrivet vid ett senare tillfälle: ‘Dog utan blomning!’
Ett annat misslyckande var oktoberstormhatt invid huset: ‘Blev inget, vissnade ner!’ En del av de där misslyckandena kan absolut ha berott på blåsten som vi inte hade försvar mot men mest var det nog mina bristande kunskaper som ledde till ganska många nederlag i trädgården.

Jag har, som tur är, fortfarande kvar några udda växter från de allra första försöken: svart nysrot och koreansk vaxblomma till exempel. Jag föll för nysrotens veckade stora blad vid ett besök på Tirups Örtagård och på Åbergs Trädgård utanför Ystad hade jag en sensommardag sett en stor och fin blekgulblommande vaxklocka. Där köpte jag tidigt den älskade väna och försynta anagrambräckan som jag nu mer har flera av. Den frösår sig alltid på de rätta ställena nämligen…

Men nu blev jag, runt millenieskiftet, helt förälskad och absolut galen i rosor.
Jag hade min rosbibel ‘Rosor för nordiska trädgårdar’ som jag läste fram- och baklänges. När jag hälsade på min son och hans familj i Helsingborg besökte jag gärna Flora Linnea. Jag gick också och lyssnade på Franziska Krölls föredrag ‘I rosens namn’ med diabilder. Det handlade om rosornas historia och om deras dofter. Jag har antecknat pappret fullt med kommentarer om dofter och utseende. Här hörde jag också för första gången talas om de engelska rosorna från David Austin.
Vid frågestunden efteråt frågade jag hur Franziska såg på rotäkta rosor och varför en del rekommenderar dem.
– Om man vill ha rosens sanna själ väljer man rotäkta!
Både lite flummigt och poetiskt så det svaret svalde jag med hull och hår. Det är klart att man måste ha rosens sanna själ! Nu ville jag genast ha gammaldags buskrosor som doftade och blommade vackert. Jag ville ha klätterrosor i varje träd – helst engångsblommande men absolut rotäkta skulle de vara, så man fick längta, följa knopparna och sedan sniffa intensivt i några ljuvligt dyrbara veckor…

Jag kom förbi de rena fantasierna och satte igång att planera en rosengång som skulle bli en välvd, rosenklädd öppning mellan två stora rum i trädgården. På ena sidan den så kallade skogen åt öster, fast barrträden var borta sen en tid, och den stora grönytan som vi kallade gräsmattan mot väster. Mellan dessa rum växte en hög, stor och gammal rad av rikblommande trädgårdsprakttry.
Några sådana buskar skulle offras och jag ritade en överliggare som exempel på bågarna över gången som min man sedan snickrade. Träet målades grått och sen var det dags att inhandla rosor.
Jag körde till Roskraft som jag hade hört talas om och också hade läst om i den fina boken från 1998; Österlenska trädgårdar av Mia Gröndahl och Anette Åberg.

Att köra genom det vackra skånska landskapet är oftast en fröjd. Det här var en sån solig sensommardag och en man med halmhatt och lysande ögon mötte mig. Det var Rolf Ginstmark och han tittade på min lapp där jag hade skrivit ner de klätterrosor som jag noga hade valt ut ur Lars-Åke Gustavssons bok.
– Vilka väderstreck har du? Hur lång är gången?
Jag gav honom uppgifterna och sen: – Nu ska vi slå dem med häpnad.
Egentligen begrep jag inte vad han menade, vilka skulle vi slå med häpnad? Men jag lät mig svepas med i entusiasmen och glädjen han visade när han plockade fram helt andra rosor än mina på lappen. Den här plantskolan skulle bli ”min” här fanns källan till de rosor jag sökte.

På sensommaren år 2000 skaffade jag alltså ; 2 Lady Godiva (små blekrosa och vackert fyllda), 2 Bobbie James (krämvita med ljusgul ton, dubbla blommor, stark doft), 2 Toby Tristram (stora klasar små enkla krämvita), 2 Thalia remontant (små halvfyllda, engångsblommande, rent vita), en Veilchenblau (halvfyllda, violetta med vita stänk, söt doft), en Rosa Longicuspis (vit, enkel).
Detta med hjälp av en engagerad och rospassionerad Rolf Ginstmark och hans Roskraft, plantskolan för rotäkta rosor, drömmen som fått honom att lämna det trygga arbetet på skattemyndigheten.

Rolf satte kryss på en teckning av bågen så att jag visste var jag skulle plantera vilken ros. Mitt hjärta sjöng hela vägen hem med godbitarna i bagageluckan.

När jag nån vecka senare planterade dyrgriparna så kisade jag mot solen och föreställde mig hur det skulle komma att se ut om några år. Då visste jag att de första stapplande stegen var tagna i riktning mot att förverkliga drömmen om en lummigt blommande och vacker rosenträdgård.
Men jag visste inte då att nåt år senare var Rolf Ginstmark död efter en storm som krossat växthus, drömmen och ekonomin. En katastrof som lämnade hans familj och alla rosälskare, som hunnit träffa Rolf, i sorg och bedrövelse.
Hustru Else och en dotter fortsatte företaget och många rosor här i trädgården ÄR rotäkta och från Roskraft. En regnig sommardag 2002 var jag där med min trädgårdsförening eftersom vi skulle anlägga ett rosenkvarter i föreningens trädgård i Svaneholm, Skurup. Då köpte föreningen ‘Roserier Något slag av en roskatalog’ som Rolf skrev 1999. Den är nog tyvärr svår att få tag på.

Idag vet jag saker jag borde ha gjort annorlunda men det kommer jag att skriva om i ett speciellt avsnitt med misstag och tokerier i trädgården.
Fåglarna har åtminstone en mycket vacker utsikt minst en månad varje sommar när de flyger över rosengången och jag, som bara kan flyga i fantasin, får sitta på en bänk och njuta av doften och vattenfallet av blommande rosor.