Lerkrukan och poetrissan språkar lite:

                                                  –   Har du sett min nya färgglada hatt?

                                                   –  Mmm, tycker den är omodern på någe vis!

                                                   –  Hänger du inte med i modet ett skvatt?

                                                   –  Hatten ser ut som Tommelise precis.

                                                   –  Men – jag är snygg i den…sa modisten…

                                                   –  Du är fin, jag ser det!  Jag är väl ingen trist en!

                                     Miniatyrrosen Tommelise från tyska Kordes, trivs i kruka,  blommar
                                            mycket under lång tid, liten doft och poetrissan det är jag!    

   Även en allium kan ha klåda:

– Kan du ta till höger där… ja, och lite längre ner!?

Så, ja, det är bra-a-a … men lite mer till vänster!

-Jag gör så gott jag kan och faktiskt lite mer.

– Jag vet och jag är tacksam för dina tjänster.

Allium giganteum ’Globemaster’ och humla av okänd art

Vitlysingen vill ha lugn och ro men fjärilen rister av begär:

Du gillar när jag böjer min nacke för dig, men va trist

om jag tillmötesgår din önskan med ett: ‘Javisst’.

Du kan ju åtminstone försöka vara lite fin o ödmjuk!

Det skulle inte va fel o varför känner du dig sjuk?

Jo, för du tror du bli kuvad o på konfekten snuvad!

Allt eller inget, säger du ofta, men kom hit till mig o softa,

du ska se, det är inte alls farligt att ta det lugnt o varligt!

Lysimachia chletroides, vitlysing som är invasiv och älskar att få breda ut sig!

 Tovsippornas morgonkör:

Är fräsch vacker och oemotståndligt vit…

(Men inget för konnässören som längtar bortom och dit

där ingen annan har upptäckt de udda och granna

‘som får alla besökare att beundrande stanna).

…men vi struntar i konnässörens önskan så het

och njuter av vår egen medvetenhet!

Anemone sylvestris, tovsippa

,

En julivarm bild från sommarnatten

inleder 2014 års Pladder i Rabatten

där blommor pratar vitt och brett

om högt och lågt – på sitt eget sätt!

I morgon kommer lucka ett.

En liten förklaring tarvas kanske…Det är femte året jag gör en kalender på det här sättet. Många av de gamla bilderna o texterna (luckorna) finns här i min blogg just under rubriken Pladder i Rabatten. Jag kommer att använda många nya och en del gamla klassiker. Håll till godo en ny lucka öppnas varje dag. Den finns också i AoT Trädgårdsforum om det är lättare att läsa där!

Men, kära nån, vilka associationer hade du när du började läsa det här inlägget?

Vi bor på landet och om höstarna flyttar mössen in i huset. Men ett år flyttade de in i bilen som står utomhus fast under tak. Det dröjde lång tid innan vi upptäckte dem. Det började se konstigt ut i bilen. Små högar på golvet med diverse småsmul av olika material. Först trodde vi att det var något som kom in med våra skor… men sen började vi hitta gnagskador. Säkerhetsbältena bak och fina sömmar på baksätena var tydligen väldigt mumsiga… så vi satte ut några musfällor i bilen och fångade faktiskt ett antal möss.

Vi kunde inte begripa hur eller var de kom in, inte heller att de kunde vara så pass många, men de kan ju tränga sig igenom de smalaste springor om de bara vill. De ville väldigt gärna boa i vår bil som ju emellanåt är varm och god för en liten, nä, till synes en stor musfamilj som hittat en underbar boplats under golvet i bagageutrymmet. Där hade de boat in sig i vår utflyktspläd och bajsat flera kilo under den. Senare när vi hade bilen på verkstad så sa mekanikerna upplysande att vi hade haft möss i motorrummet där de hade gnagt på lite slangar och annat.

Hur som helst, vi blev av med dem.  Bilens värde sjönk väl lite med deras framfart – men må de vila i frid!

Höst och vår vädrar och hänger vi om våra kläder. Sommarförvarade vinterkläder ska in i husets få garderober på hösten och sommarkläderna ska samtidigt hängas ut i ett förråd. Nu i höstas blev klädställningen stående några dagar för länge på fel ställe. Det var sen skörd i år och det är då mössen bestämmer sig för att lämna sommarvistet och flytta in till människorna. Tiden sammanföll i år med den omnämnda vädringen av våra kläder. På vägen passerade mössen klädställningen och passade på att tugga sönder sex vackert trådslagna knappar på en kappa jag tycker mycket om. Jag blev purken på odågorna men de sökte väl bara material för att kunna bygga ett fint bo åt sig och de sina. Det måste man väl ha förståelse för!

När vi kom hem efter en tur till Stockholm, för ett par veckor sen,  så kände vi igen den. Lukten alltså. Lukten av död mus. Den lite sötaktiga likdoften slog emot oss när vi öppnade ytterdörren och klev in. Home sweet home! Vi gick genast på spaning. Inga möss i fällorna men när vi närmade oss proppskåpet förstod vi att nu är  det en mus som har begått harakiri i väggen bakom proppskåpet. Kanske har musen gnagt på något eller inte kunnat vända. Ja, vad vet vi, för vi kan inte komma åt den där inne i väggen.Vi lär aldrig få veta hur det gick till!

Jag erkänner att jag lite belåtet tänkte på att det kunde  vara ett välförtjänt straff, som elektriska stolen, om det nu var samma mus som ätit knappar som dött där inne i väggen. Men fy, är jag nu en sån primitiv människa? Lite väl långsökt med samma mus…och dödsstraff är verkligen inget jag förordar men är man tvungen att ha fördragsamhet med alla sina grannar så här på landet!?

Mina lägre rosor och de höga som jag aldrig skrev om i föregående rosinlägg har gnällt lite och beklagat sig! Ja, det är så där med skönheter! De är vana vid ständig bekräftelse och uppmärksamhet och känner sig förbigångna och har tjatat på mig att inte hålla på och skriva en massa trams om mig själv och hur kunde jag skriva ett helt inlägg som hette VACKERT utan att ens nämna rosorna själva…Den orangegula rosen heter Lady Emma Hamilton och var en av dem som klagade ganska gällt och högt! Ja, ja Emma, jag hörde dig!

Så nu följer ett längre inlägg om och med bilder på en del av mina rosor.
Jag har ju alltid lyssnat på dem och pratat med dem så ganska många finns redan i mitt Pladdergalleri men jag tänkte faktiskt bara visa bilder och berätta lite om några av dem. De får säga vad de vill om det! Jag avhåller mig att ta upp fakta om alla och jag berör heller inte de sjukdomar som kan drabba rosor.

Den här rosen kom med posten  som en lång och virad slana inlagd i ett stort kuvert från min syster på Gotland. Den växte på en gård som hette Gimrings från början. Så vi kallade den för Gimringsrosen. En pimpinell lärde jag mig…nu spinosissima.
Knopparna är underbara, blomningen tidig och överdådig och se såna fina nypon det blir. Jag visade stolt den här speciella Gotlandsrosen på AoT:s Rosforum och fick veta: ”Det är ju en vanlig Poppius!” Nåväl rosen är lika vacker för det. Den sprider sig och behöver rejält med plats! Köp mer jord till tomten och låt den sprida sig eller dra rotskott och skänk till vänner och bekanta.

Jag har inte räknat efter hur många olika sorters rosor jag har. Jag är ingen samlare på det sättet men nog har det blivit ett drygt hundratal olika sorter. Vad jag vet är att man ska följa rosen noga. Titta på knoppar, njuta av dem och stoppa näsan i blommorna när de slår ut och njuta av doften för att sedan spana efter nyponen. Tyvärr finns rosor utan doft och en del har inga nypon. Om jag möter en ros på min vindlande promenad genom sommaren så måste jag ner med näsan. Oundvikligt.

Det är alltid spännande att titta på knoppar och följa hela utvecklingen.    Varje ros har sitt speciella förlopp från knopp till utslagen och till det nästan  färdigblommade stadiet. Här intill syns den udda lilla guldpärlan, Perle  d’Or, som  är mer svårodlad än Poppius. Den här lilla måste ha en skyddad  och varm plats, mycket  gödsel och kärlek men då blommar den mycket och  långt ut på hösten.  Den lär ha en  teros som den ena föräldern men  ursprunget är lite oklar. Lär klara zon 3, kan med fördel odlas i kruka.

När man studerar en ros utveckling så
blir bilder med alla stadier så bra och
tydliga eftersom de visar så bra hur  rosen verkligen ser ut. Om någon pekar  på en enkelblommande ros och frågar mig: ”Vad är det där för nåt?” och jag berättar att det är en ros så blir många mycket förvånade. Det finns hos många en vanföreställning om att en ros bara  kan se ut som bukettrosor eller s.k. rabattrosor.

Den sämskinnsgula rosen är en gåva men jag tror att den heter Amber Cover. Knoppen är orange och sedan bleknar blomman ju äldre den är.  Det här är också en liten och söt ros. Den är tåligare och mindre krävande än Perle d’Or. Det finns White Cover och Lavendel Cover också. Ibland kan man köpa flera lite billigare samtidigt, bra om man har några hål i rabatten. Tyvärr har de ingen doft men å andra sidan har man ju inget luktorgan i knähöjd! Inte jag i alla fall.

Det här är en storväxt Mme Plantier som blir så stor som  den får lov att bli! Söta rödrosaknoppar som slår ut i stora
vita fluffiga klasar och samtidigt omges plantan av en fantastisk doft. De ca fyra veckorna den blommar är magiska! Jag vill ha både engångsblommande rosor och de som remonterar, blommar om, eller blommar kontinuerligt. Den rosa bortanför madammen heter Maria Lisa. Jag är så förtjust i de enkelblommande men storväxta höga rosorna och som har tusentals små blommor på varje planta och som med sin massverkan slår knockout på rosägaren. Jag älskar också de fyllda, stora och väldoftande rosorna som man kan borra in näsan i. Här syns båda typerna. Det är tio-tolv meter dem emellan.

 Den lilarosa rosen heter  Schneekoppe, snökullar, och  tillhör gruppen rugosarosor. Deras  bladverk är lite  annorlunda och jag tror att det är anledningen att vissa rosälskare förskjuter rosorna i den här  gruppen! Louise Bugnet är t. ex.en  känd  ros i  samma grupp. De flesta  rugosor är enkla att sköta och de blommar mycket och länge. Jag slår  gärna ett slag för dem!

Bakifrån och uppifrån syns en gul knopp och en nästan vitrosa blomma som är på väg att slå ut. Framifrån tittar vi in i en ros med ett rosarött öga men med det konstiga namnet Blue eyes. Den är korsad mellan en ros och en annan växt ur rosfamiljen. Det här är en alltså halvros som antagligen har fått sitt namn för att förädlaren hoppades att partiet runt ståndarna skulle bli blått. Tji, så här blev det och jag tycker att den är rolig och fräck och den är ovanlig, vilket är kul för en rostok. Den här kan ni leta upp i Pladdergalleriet och läsa om!

Den krämvita rosen är en favoritros som heter Crocus rose och är framtagen av den engelska rosförädlaren David Austin. Han har tagit fram många rosor som ska se ut som gammaldags rosor och dofta mycket. Det stämmer bra och det speciella är ju att de blommar länge och mycket. Den gula småblommiga rosen på samma bild kallar jag Bromsrosen. Vi körde i Malmö och den stod i ett vanligt blomsterhandelsfönster och lyste mig i ögonen. Jag ropade genast ”Bromsa!” till min man som körde. Jag skyndade in och köpte krukrosen som var namnlös…en ros bara! Planterade den i trädgården och den trivs, man kan chansa alltså!

Lady Emma Hamilton här nedanför är en av de vackra David Austin-rosorna.  Jag har några stycken just för de fina egenskaperna. Det jag har  märkt är att några av dem har en svacka efter ca tio år. Jag får följa  noga och se om en del av  dem har en begränsad storhetstid. De har ju vi andra så det kan man ju ha förståelse för!

Oj, nu har jag helt glömt tid och rum. Jag har massor kvar att visa och berätta, men det gör jag framöver i ett annat inlägg! Är du själv en rostok med en eller många rosor?

Jag skyndade mig gatan fram och plötsligt kutade en liten gumma upp jämte mig! Jag såg henne först skymta förbi i skyltfönstrets spegling. Hastigt hann hon  ifatt mig någonstans ifrån och inte vet jag varifrån hon kom. Hon kutade för benen var verkligen snabba, precis som mina, men hon kutade också på ett annat sätt för ryggen var böjd och hela överkroppen framåtlutad.

Hon såg så gammal ut!  Jag tvärbromsade och stirrade på den lilla kvinnan i fönstret – det var ju JAG!

Förvirrad och lite förskräckt! Vad hade plötsligt hänt?

Men, nej, det hände inte plötsligt men min varseblivning kom som ett slag. Vart hade min hållning tagit vägen? Så nu försöker jag tänka på att någon lyfter mig varsamt i håret men rakt upp. Rakt upp så att kroppen rätas ut och hållningen blir bättre…jag får inte glömma bort det bara. Så länge benen pinnar på och huvudet hålls högt så…

På natten efteråt tänkte jag: I morgon måste jag återuppta min träning! I morgon ska jag börja något nytt, absolut, det ska jag!

Man är ingen rosenknopp längre!

Jag tror inte jag är ensam om den här typen av upplevelser men den var omvälvande!

När det regnar hela dagen eller om man inte känner sig riktigt i form då är det bra att få syn på sånt som är vackert.  Att lära sig att uppskatta det som är vackert för ögat och själen är en stor tillgång. Det kan inte trösta dig i din djupaste sorg eller ta bort faran vid svåra situationer, sjukdomar eller krig men det kan få dig att härda ut. Till vardags är det en av de bästa kryddor i livet som du lätt kan ta till dig och del av.Att se det vackra i det lilla och i det stora.

Bilder från universum kan få mig att kippa efter luft men det är väl också för att universum är så svårt att f-ö-r-s-t.å. Ser man det på bild så ser man en bit av universum som i alla fall ä-r.
Det är så mycket jag tycker är vackert och njutbart. Utan graderingar här: Små rara stilleben med minnen som gör att du känner dig väl till mods. En designad lampa. En vacker profil. Blommor i en glasburk. Färska frukter på ett fat. Gemenskapen med människor som bryr sig om varandra. Breda vyer över sköna landskap. Mjukt på hårt, sött och salt…

Jag är inte så glad över att exponera mina nära och kära men människors ögon är något av det vackraste man kan se. Här är en tio år gammal bild på ett av mina fina barnbarn. Den är tagen en riktigt kall vinterdag med vit snö och sprakande solsken.

Jag har haft förmånen att kunna resa en del i mitt liv. Några gånger har jag vänt åter till landskap som lockar mitt öga och får mitt hjärta att klappa. I Skottland har jag varit flera gånger för naturen,
vandringar och det härliga språkets skull.

Tidigare i höstas var jag och hälsade på en gammal barndomsvän.
I huset finns en sådan vacker trappa. Nej, nej, nej, ingen paradtrappa
med svängda räcken och tjusiga detaljer. På steget där färgen är avskavd och precis där ljuset faller som vackrast, satt ofta deras gamla hund. Han
väntade på att matte eller husse skulle komma hem och det blev så vackert. Må de aldrig måla om den trappan.

Jag har alltid intresserat mig för arkitektur. Ända sedan barnsben har jag tittat på hus och byggnadsstilar. Älskar jugendhus
och funkis och riktigt gamla kåkar och speciella hus som öppnar sinnet, bjuder in dig att tycka om det. För snart ett år sedan var jag och min man i Barcelona. Jag var mycket nyfiken att utforska spåren av Gaudi i staden. Där fanns många…Vi gick aldrig in i den stora katedralen för den hade en groteskt lång  kö in och själva huset var just groteskt i mina ögon. Inte roligt eller spännande utan bara groteskt. Inne i ett hus ombyggt efter Gaudis idéer hittade vi däremot många vackra och roliga detaljer,
Här är avslutningen på ett trappräcke så utsökt krusidulligt och fantasieggande.
Entrén till Gaudiparken är fantasifull och sidorna på trappan upp har en otroligt böljande och inspirerande mosaik. Nu är det ju jag som får bestämma i den här bloggen vad som är vackert, vilken tur för mig!

Spännande och vackra ställen finns överallt! Här är en perfekt enkel sittplats för kaffestunden med utsikt och ibland är det till exempel en kvist rostvin som har hamnat på trappen utanför dörren som får mig att se hur enkelt det vackra är. Det behövs minsann inga krusiduller det kan vara både rakt och organiskt, hårt och mjukt och komplettera varandra fint.

I Marrakech blev jag fullständigt knockad! Inte av alla dofter, basarer eller haschkakorna de sålde på torget om kvällarna. Nej, det var Majorelle Garden som tog andan ur mig. Jag gick med tappad haka och bara insöp så mycket det var möjligt.
Majorelle var konstnär och smälte ihop sina idéer med lokal formkultur och skapade på så sätt något helt eget i början av 1900-talet. Se på det vita vattnet i den blå dammen mot den citrongula färgen. Snyggt!? Otroligt i mina ögon.
Frukter är ju bland det vackraste man kan tänka. Här är citrusfrukter på ett Marockanskt bord.

På soluppgångsbilden vaknar Marrakech med böneutrop från minareten och solen som stiger över Atlasbergen. Sen vaknar staden med mycket brus och skrammel.

Det var februari när vi åkte…vi mötte våren men veckan efter blev det snöstorm. Ett runt bord med vit duk, vin och lite tilltugg fick oss att sitta i solen en hel dag i Rom. Vi hade gått så mycket och tittat på alla vackra byggnader och fontäner att det snurrade i våra huvuden. Den dagen var torget och restaurangen med det lediga bordet det allra vackraste vi såg! Och så alla vackra människor som skrotade runt i solen på samma sätt som vi. Fast vi förblev sittande i flera timmar. Vi satt vackert den dagen!

Jag återkommer lite längre fram med andra bilder under rubriken vackert!
Och avslutar med en bild från Österlen lyser. En ny tradition sedan några år. Bilden är från Hammenhög som var årets ljusby och hade flera spännande installationer och ljussättningar. I år är det Kivik som under helgen vid Allhelgona lyser upp med levande ljus och aktiviteter som i många av de andra byarna på Österlen.
För alla som har en gnutta barn inom sig tycker detta är både vackert och mystiskt på något vis.

Vem har inte alltid älskat rosor?

Jag! De var tråkiga, förutsägbara, stod i rader som pinnar med sina onaturligt stela huvuden på skaft. Så tråkiga och förutsägbara, så in i vassen o-charmiga och… Jag hade en massa argument, om nu någon hade besvärat sig med att fråga, som byggde på såna rosor som  jag hade sett i stela planteringar på torg och gator i dåtidens Stockholm och senare på torg och annorstädes i oinspirerade anläggningar med diverse enformiga och mestadels röda rabattrosor.

När jag på en underlig slingrig väg kom att förälska mig i rosor så var det en äkta förälskelse med pirr, lust och allt. Ja, jag ville väl inte precis para mig med rosorna men annars var det en total fascination som grep mig. Jag visste precis vilka rosor jag ville ha här i trädgården på vår kulle. De som grep tag i mig var de som stod längst bort från rabattrosorna. Jag kände pirret och lusten till de som var enkelblommande, kanske dubbla och rotäkta, bara de inte var röda… Jag kunde sitta och titta på bilder, läsa beskrivningar och fantisera om dem. Först var det bara en sorts idealiserad avståndskärlek. Inte olycklig utan bara härligt intensiv och trängtande! Under en ganska lång  period handlade det om att fantisera och visualisera och sedan satte jag igång med att förverkliga drömmen. Drömmen blev i mitt fall inte precis så fantastisk, som det jag såg för mitt inre, men den blev av!

När man upplever trädgården idag så är kronologin inte viktig alls. Då konstateras bara att jisses här bor en rostok med rosor av alla de slag, o, ja! I detta avsnitt koncentrerar jag mig på klätterrosor och höga buskar. Jag berättar bara som det faller mig in och bilderna får tala sitt språk! Alla bilder är mina egna och av lite varierad kvalitet. Bilden ovan: Se på Rosa Helenae ‘Hybrida’!

Först en riktigt tidig kärlek, som börjar blomma redan i slutet av maj, är mandarinrosen, Rosa moyesii. Den står som solitär i vår skog så vi är tvungna att gå en liten sväng för att hälsa på. Nu mer böjer jag min nacke bakåt för att se och njuta av de vackra röda blommorna som dinglar där högt uppe ovanför mig. Fin mild doft och nyponen är trevligt bakvända på något sätt. Den kan bli upp till fyra meter hög – är på god väg – och den växer stadigt och lite vasformat! Den är härdig långt upp i landet så skaffa den!

En ros, som alla talade om, som det skrevs om i alla magasin och som jag naturligtvis köpte från Roskraft var Rosa Helenae ‘Hybrida’ den vi kallar honungsrosen. Doften är fantastisk och de krämgula halvfyllda blommorna helt ljuvliga. Det var med förvåning som jag, året efter plantering, såg att ‘Hybrida’ hade mörkrosa knoppar,  inte började blomma i slutet på juni utan i mitten av juli. Blommorna var utan den där stora doften, de var mörkt rosa och fyllda i stället för de där halvfyllda krämvita. Det var första felleveransen av rosor. Det har blivit fler under årens lopp här. Nåja, på hösten samma år fick jag en ‘Hybrida’ utan kostnad och konstaterat att rosen jag redan hade var en Dorothy Perkins. En klassiker bland klätterrosorna. Följden blev att i samma pil har jag en honungsros som blommar under första delen av sommaren och en D.P. som kommer senare! Ibland möter de varandra i skarven som på bilden här intill.  Dorothy P till vänster har precis börjat blomma och Rosa Helenae ‘Hybrida till höger har lite kvar att ge av sin blomning! Det har inte alls blivit fel men de är kanske inte så gigantiska eftersom de konkurrerar under samma träd.  Så länge trädet orkar så kan jag njuta av det där misstaget med felleveransen.

Jag har en bok där jag de första åren klistrade in kvitton, etiketter och gjorde anteckningar ibland. Från år 2000 hittar jag denna anteckning ”…vi har byggt en pergola mellan gräsmattan och  före detta skogen… DÄR SKA DET VÄXA ROSOR!”

På kvittot från Roskraft kan jag läsa: 2 Lady Godiva, 2 Bobbie James, 2 Toby Tristram, 2 Thalia remontant, 1 Longicuspis och 1 Veilchenblau. Summan för detta var 850:- alltså 85 spänn per planta rotäkta ros!

Två av de här klättrarna är inte vita eller krämvita! Lady Godiva är en mycket söt fylld rosa klättrare och är en så kallad sport av Dorothy Perkins. Det har alltså spontant uppkommit (muterat) grenar av en DP som har burit dessa ljusare rosa blommor. Så      har man delat och sticklingförökat sporten och gett den ett nytt namn. På bilden har den kastat sig ut från rosenbågen och gett äppelträdet en andra ljuvlig  blomning.

Den andra färgrika rosen är den underbara Veilchenblau som jag inte har sett blomma sedan den planterades och växte upp över bågen. Jag inbillar mig att den gläder alla fåglar som har ett annat perspektiv över rosengången än jag. Rosorna på rosengången blommar överdådigt i ett enda stort virrvarr. Varje år frågar jag mig: Vad i helskotta ska jag göra med allt det här…

Förra året började jag rensa lite av det döda trasslet under hela berget av blommande grenar. Här syns ingången från trädgårdssidan. Ett äppelträd på höger sida skymmer en del av blomningen.

Först en virrvarrbild med flera av de härliga vita klättrarna. Den vita enskilda här intill tror jag är Toby Tristram, tror därför att litteraturen är lite förvirrande, jag tycker den liknar honungsrosen lite, men kanske kan den vara en fröplanta till Rosa multiflora. Detta läser jag i  Roserier av Rolf Ginstmark.

Jag har några riktigt stora rosor, framme till höger på bilden en kanadensisk ros som heter John Davies. De här rosorna går att använda som klättrare om man inte vill ha dem som höga buskar. En som jag håller lite kort på max 2 meter genom klippning är den fina tjeckiska rosen Marietta Silva Tarouca. De rosa enkla  kuporna  tilltalar mig mycket och de blommar hela sommaren. Den är frisk om än lite storkbent där den står med skugga  och kanske för mycket konkurrens runt fötterna. Kronbladen bleknar mot vitt mot centrum, så vackert mot de gula ståndarna. Hon har rätt långa ögonfransar den där Marietta!

Maria Lisa är en underbar enkel multifloraros som blommar i rosarött. Den syns med en vit ros i förgrunden och ML lyser i rosarött i mitten  av bilden. Den har tre riktiga pålar med tvärstöd  att slänga sina grenar över. I år har jag klippt ur den riktigt då de var full av döda  grenar. I vår ska den få rejält med gödsel för det har jag varit lite snål med, men det syns sannerligen inte.

Medelhavsträdgårdar är ju populärt och kanske genomtjatat men om man som vi bor i det sydligaste landskapet så kan man ju testa sempervirensrosorna som också kallas för medelhavsrosor. Klasarna med pomponlika blommor och de rosa knopparna är typiska för Félicitét et Perpétue.  Doften är sagolik och blomningen börjar i mitten av juli. Den slänger ut årskotten långt och är  lite oregerlig men den står i en av kraftiga pålar formad trekant som fångar in dem, eller så får jag leda in dem. För varje år bygger den på höjd och bredd och ska helst inte klippas. Både Maria Lisa och F&P kräver stor plats i trädgården.

Félicité et Perpétue, halvbild

Félicitét et Perpétue förädlades i Frankrike 1827 och namnet är efter förädlarens två döttrar.

Den här fina franska rosen heter Gerbe Rose är en korsning av Rosa wichuariana x Baroness Rotschild, och växer på vårt bilhus så man ser den fantastiska blomningen från ytterdörren och när man kommer hem. Det är en utsatt blåsig plats mot sydväst  men den lär klara nordvända platser också. Den växte raskt till ca 3 meters höjd och har varit frisk och fin i alla år MEN i år har den varit eländig. Sommaren 2014 har varit en prövning för rosorna som har drabbats av flera olika sjukdomar. Det sjuka kastar jag i hushållssoporna och vet att det blir bränt.  Nästa år börjar ju i år så jag har klippt den hårt, lett upp de nya skotten och ska sent i höst behandla planta och jord med Binab så får vi se hur det blir. Det här var några av mina höga buskrosor och klättrare.

Min första förälskelse har falnat lite men jag har under åren vidgat min syn på rosor och känner genast igen när jag tänder till på en ros skillnaden är idag att jag nu väljer ur ett mycket bredare spektra. Nu mer tycker jag att nästan allt är vackert men jag behöver ju inte ha ALLT i min trädgård.