Idag har jag fem alldeles väldigt fina barnbarn och ett barnbarnsbarn på väg och är ändå inte lastgammal! Det är en rikedom och en glädje som är svår att förklara för den som ännu inte har haft eller kan få dela den känslan. Även om jag är medveten om  vad som sätter punkt för livet så tänker jag ljust, för det mesta ljust, när jag tänker på de kommande åren. Rädd för den allra sista skrumpnande delen av livet är jag nog men inte själva döden, dock detta; den känns så långt borta och avlägsen ännu. Frågor om framtiden ännu längre bort är annorlunda. De handlar om hur livet kommer att gestaltas för just barnbarnen och barnbarnsbarnen. Deras barn, de som kommer där efter känns ännu mycket avlägsna.

Jag lever mycket i nuet och kan glömma att jag är mamma, farmor och mormor för stunden – men bara för stunden. Det har sina fördelar att leva  nu och här. Vilka nackdelarna är kan vem som helst tänka ut men fördelarna… att vara närvarande i nuet ger en stark livskänsla. Det här har jag blivit allt bättre på. Det var nog lite annat när jag var yngre men nu med vuxna barn och när mitt äldsta barnbarn väntar sitt första barn och när jag leker med mitt yngsta barnbarn, som är sex år, så väcks ofta tankar om deras framtid och kommande liv.

En sak som oroar är orättvisorna i samhället och i världen. En utjämning av levnadsvillkoren är oundvikligt den viktigaste frågan för att att undvika sociala katastrofer och urartade liv.  Grogrunden för hat och missnöje finns i fattiga länder, förtryckta områden och våra segregerade områden och leder oundvikligen till motsättningar istället för utveckling. Detta är en ofantligt stor fråga där mat, vatten, utbildning för alla och sjukvård överallt måste komma i främsta  rummet. Kan vi verkligen bara tänka på oss själva? Jag tror inte det.

Av en händelse halkade jag in på Ann Lundbergs TV-program Landgång då hon besökte ett fartyg,  African Mercy, där  välgörenhet drev rörelsen och sjukhuspersonal tog emot barn med gomspalt, människor som led av synskador, tumörsjuka  i vad, för mig, verkade en enda röra MEN vilka människomöten det blev. Jag blir lycklig när jag hör och ser gott som händer på platser jag inte ens visste fanns. Svenskar brukar vara bra på att ge av sitt överflöd vid katastrofer och även till vardags. Min man och jag har ett fadderbarn genom organisationen Plan och jag vet många andra som har fadderbarn och också ger till olika hjälporganisationer som Läkare utan gränser och Rädda Barnen.

Det ÄR svårt att överblicka framtiden och det är svårt att forska om framtiden men personligen tror jag att vi måste ställa in oss och kommande generation på att leva enklare och mer naturnära. Vi behöver inte allt vi har utan skulle klara oss med färre saker, enklare standard – och jag menar inte att vi ska gå tillbaka till stampat jordgolv. På våra breddgrader måste vi ha möjligheter att skydda oss mot regn, vind och kyla så klart…

Läste Viveka Ljungströms krönika i senaste Allt om Trädgård och hon uppmanade alla att läsa före detta generaldirektören för Kemikalieinspektionen Ethel Forsbergs bok ‘Makt plast gift och våra barn’ (Sarstad 2014).  I krönikan berättar Vivecka L att boken inte är en larmrapport men ”…en väckarklocka för oss alla som då och då faller ner i drömmen om att världen är god och bra och att det finns goda krafter som ser till att det onda inte vinner. För så är det inte. Inte om vi inte ifrågasätter och lär oss nytt. Vi måste vakna medborgare och konsumenter. Vi har ansvar.” Sedan återberättas lite om vad Ethel Forsbergs bok handlar om och jag känner att det där måste man nog ta del av. Varför vill kemikalieindustrin inte gärna berätta vad deras produkter innehåller? Det som döljs är det något skumt med.

Alla som hörde talas om eller läste Rachel Carsons ‘Tyst vår’ i början av 60-talet minns hur hon beskrev följderna av bl a DDT-användningen och dess förödande konsekvenser. Fåglarna skulle tystna.  Hemska tanke! Nånting hände i omvärlden, folk läste och förbannade och DDT blev faktiskt förbjudet!

Vi kan fortfarande höra och se fåglar idag! Tack och lov!

Vi måste bli duktigare på att ta reda på följder av allt vi gör, få stopp på förpackningshysterin ÄVEN om det påverkar den mycket omfattande förpackningsindustrins framtid. Man vill inte veta om all plast som flyter runt i våra hav men vi MÅSTE veta och propagera, agera och kräva sakernas förändring! Hur ska man kunna göra något om man stoppar huvudet i sanden?

Människan är uppfinningsrik och fyndig men man kanske inte bara ska lita på de goda krafterna om man vill att framtiden ska vara ljus även för barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Ta reda på sakers tillstånd, alltså skaffa kunskap och verka i tid, i en för våra efterkommandens bästa riktning…

Vi borde inte ha tid för terrorbalans och religionskrig vi borde bara ha tid för att ta hand om framtiden tillsammans!