Här är ett foto av min vän Kjerstin och mig från augusti 2002. På fotot sitter vi på knä på golvet hemma hos Kjerstin och tittar på bilderna som vi har tecknat varannan dag så att vi gemensamt har täckt ett helt år. Från en sommar till nästa sommar. När jag ville berätta om det här i bloggen 2014  hörde av mig till min vän och fick hennes tillåtelse att berätta om vårt årslånga projekt ‘Varannan dag’.

Den första bilden ritade jag första augusti 2001. Situationen var sådan att vi båda, som då bodde på 50 mils avstånd från varandra, var i eller hade varit i en kris på var sitt håll. Jag för min del hade varit fullständigt utmattad och deprimerad och därför  varit sjukskriven men snart skulle jag börja jobba igen. Då fick jag en idé och ville dra in Kjerstin i ett projekt som jag tänkte på något sätt kunde vara bra för oss. Det handlade om att göra enkla ”porträtt” av hur vi mådde varannan dag. Jag ringde och förberedde mig för att hon skulle säga nej men till min glädje sa hon ja. Vi bestämde måttet 13×13 cm och att vi inte skulle måla i olja precis utan vara flyhänta men ärliga med bilderna. Däremot skulle vi inte visa varandra vad vi hade gjort utan titta på våra bilder först när projektet var genomfört. Här nere kan jag bara visa mina teckningar.

Nu sitter vi där på knä och många känslor far genom oss och vi visar, pekar och förklarar. Våra män håller sig lite avvaktande och låter oss samtala. En massa bilder har det blivit under året och vi pratar lågmält om hur och varför en del bilder blev precis så som de blev. Kjestin har knutit ihop en del av sina bilder med linjer från den ena teckningen till den andra. Jag ser hur dåligt hon har mått under året men inte bara det. Det finns andra som visar en smula glädje och hopp. Jag tycker att hennes bilder är konstnärliga och intressanta och hon för sin del säger : – Varför kom jag inte på en sån idé? och så pekar hon på något jag själv inte är så nöjd med.

Jag använde inte bara vitt papper utan tog olika bakgrunder som kunde förmedla något av hur jag mådde och hade det. På den högra bilden med cykeln här ovan sticker mitt huvud upp ur en cykelkorg. Min första bild har jag ritat på en textsida ur min bok som jag hade skrivit på till och från i tio år. Anteckningen från den dagen är: ” Mitt skrivande har gått i stå och på kvällen bara trista telefonsamtal.” Skrev anteckningar till många av bilderna. Jag hade planerat o lagat mat till gäster. Anteckningarna: ”Mycket mattankar men det blev stjälkselleri med mandelsmör, citronpeppar och rosenbröd, laxpasta, spenat med gorgonzolasås, vitvinssabayonne med färska frukter, trevlig kväll på verandan.” Så livet pågick som vanligt.
Ibland försökte jag visa hur samma dag kunde kännas svajig. Jag oroade mig mycket för arbetet som hade börjat. Citat: ”Kände mig som en ballong som lättade under dagen men sen gick luften ur ganska rejält.” Det blev flera ballongbilder och jag väljer en.

Tillbaka till de där dagarna sommaren 2002 när Kjerstin och jag för första gången visar våra teckningar för varandra och ser dem alla på en gång. Vi pratar och låter bilderna ligga till sig, flyttar dem lite i andra grupperingar än varannan dag ett helt år… så efter ett par dagar är det dags för hemfärd.

Jag tar mina bilder med mig och vagt säger vi att vi borde kanske göra något av projektet. Ingen av oss har riktigt kraften att ta tag och skapa något utåt för andra.

Då, 2014, kände Kjerstin att det hade varit bra för henne att delta i ett sammanhang men att göra bilderna inte hade betytt något för att må bättre. Så var det nog för mig också men jag har skrivit några gånger att jag tänkte bra just när jag gjorde bilden. Jag tyckte att det hade hjälpt mig att få analysera och rita.
Så blev det som det blev. Mina teckningar har legat nerpackade i en låda tillsammans med korta anteckningar och Kjerstin, ja, hon eldade upp sina.

Eftersom jag hittade teckningarna igen och har använt några få i nya blogginlägg så känns det bra att berätta bakgrunden en gång till. Det här är en lätt bearbetad repris från 2014, som var mitt första år som bloggare.

Lev väl och blomstra!/Agneta