Pensionär, nyss pensionär!

Men, kära nån, vilka associationer hade du när du började läsa det här inlägget?

Vi bor på landet och om höstarna flyttar mössen in i huset. Men ett år flyttade de in i bilen som står utomhus fast under tak. Det dröjde lång tid innan vi upptäckte dem. Det började se konstigt ut i bilen. Små högar på golvet med diverse småsmul av olika material. Först trodde vi att det var något som kom in med våra skor… men sen började vi hitta gnagskador. Säkerhetsbältena bak och fina sömmar på baksätena var tydligen väldigt mumsiga… så vi satte ut några musfällor i bilen och fångade faktiskt ett antal möss.

Vi kunde inte begripa hur eller var de kom in, inte heller att de kunde vara så pass många, men de kan ju tränga sig igenom de smalaste springor om de bara vill. De ville väldigt gärna boa i vår bil som ju emellanåt är varm och god för en liten, nä, till synes en stor musfamilj som hittat en underbar boplats under golvet i bagageutrymmet. Där hade de boat in sig i vår utflyktspläd och bajsat flera kilo under den. Senare när vi hade bilen på verkstad så sa mekanikerna upplysande att vi hade haft möss i motorrummet där de hade gnagt på lite slangar och annat.

Hur som helst, vi blev av med dem.  Bilens värde sjönk väl lite med deras framfart – men må de vila i frid!

Höst och vår vädrar och hänger vi om våra kläder. Sommarförvarade vinterkläder ska in i husets få garderober på hösten och sommarkläderna ska samtidigt hängas ut i ett förråd. Nu i höstas blev klädställningen stående några dagar för länge på fel ställe. Det var sen skörd i år och det är då mössen bestämmer sig för att lämna sommarvistet och flytta in till människorna. Tiden sammanföll i år med den omnämnda vädringen av våra kläder. På vägen passerade mössen klädställningen och passade på att tugga sönder sex vackert trådslagna knappar på en kappa jag tycker mycket om. Jag blev purken på odågorna men de sökte väl bara material för att kunna bygga ett fint bo åt sig och de sina. Det måste man väl ha förståelse för!

När vi kom hem efter en tur till Stockholm, för ett par veckor sen,  så kände vi igen den. Lukten alltså. Lukten av död mus. Den lite sötaktiga likdoften slog emot oss när vi öppnade ytterdörren och klev in. Home sweet home! Vi gick genast på spaning. Inga möss i fällorna men när vi närmade oss proppskåpet förstod vi att nu är  det en mus som har begått harakiri i väggen bakom proppskåpet. Kanske har musen gnagt på något eller inte kunnat vända. Ja, vad vet vi, för vi kan inte komma åt den där inne i väggen.Vi lär aldrig få veta hur det gick till!

Jag erkänner att jag lite belåtet tänkte på att det kunde  vara ett välförtjänt straff, som elektriska stolen, om det nu var samma mus som ätit knappar som dött där inne i väggen. Men fy, är jag nu en sån primitiv människa? Lite väl långsökt med samma mus…och dödsstraff är verkligen inget jag förordar men är man tvungen att ha fördragsamhet med alla sina grannar så här på landet!?

Mina lägre rosor och de höga som jag aldrig skrev om i föregående rosinlägg har gnällt lite och beklagat sig! Ja, det är så där med skönheter! De är vana vid ständig bekräftelse och uppmärksamhet och känner sig förbigångna och har tjatat på mig att inte hålla på och skriva en massa trams om mig själv och hur kunde jag skriva ett helt inlägg som hette VACKERT utan att ens nämna rosorna själva…Den orangegula rosen heter Lady Emma Hamilton och var en av dem som klagade ganska gällt och högt! Ja, ja Emma, jag hörde dig!

Så nu följer ett längre inlägg om och med bilder på en del av mina rosor.
Jag har ju alltid lyssnat på dem och pratat med dem så ganska många finns redan i mitt Pladdergalleri men jag tänkte faktiskt bara visa bilder och berätta lite om några av dem. De får säga vad de vill om det! Jag avhåller mig att ta upp fakta om alla och jag berör heller inte de sjukdomar som kan drabba rosor.

Den här rosen kom med posten  som en lång och virad slana inlagd i ett stort kuvert från min syster på Gotland. Den växte på en gård som hette Gimrings från början. Så vi kallade den för Gimringsrosen. En pimpinell lärde jag mig…nu spinosissima.
Knopparna är underbara, blomningen tidig och överdådig och se såna fina nypon det blir. Jag visade stolt den här speciella Gotlandsrosen på AoT:s Rosforum och fick veta: ”Det är ju en vanlig Poppius!” Nåväl rosen är lika vacker för det. Den sprider sig och behöver rejält med plats! Köp mer jord till tomten och låt den sprida sig eller dra rotskott och skänk till vänner och bekanta.

Jag har inte räknat efter hur många olika sorters rosor jag har. Jag är ingen samlare på det sättet men nog har det blivit ett drygt hundratal olika sorter. Vad jag vet är att man ska följa rosen noga. Titta på knoppar, njuta av dem och stoppa näsan i blommorna när de slår ut och njuta av doften för att sedan spana efter nyponen. Tyvärr finns rosor utan doft och en del har inga nypon. Om jag möter en ros på min vindlande promenad genom sommaren så måste jag ner med näsan. Oundvikligt.

Det är alltid spännande att titta på knoppar och följa hela utvecklingen.    Varje ros har sitt speciella förlopp från knopp till utslagen och till det nästan  färdigblommade stadiet. Här intill syns den udda lilla guldpärlan, Perle  d’Or, som  är mer svårodlad än Poppius. Den här lilla måste ha en skyddad  och varm plats, mycket  gödsel och kärlek men då blommar den mycket och  långt ut på hösten.  Den lär ha en  teros som den ena föräldern men  ursprunget är lite oklar. Lär klara zon 3, kan med fördel odlas i kruka.

När man studerar en ros utveckling så
blir bilder med alla stadier så bra och
tydliga eftersom de visar så bra hur  rosen verkligen ser ut. Om någon pekar  på en enkelblommande ros och frågar mig: ”Vad är det där för nåt?” och jag berättar att det är en ros så blir många mycket förvånade. Det finns hos många en vanföreställning om att en ros bara  kan se ut som bukettrosor eller s.k. rabattrosor.

Den sämskinnsgula rosen är en gåva men jag tror att den heter Amber Cover. Knoppen är orange och sedan bleknar blomman ju äldre den är.  Det här är också en liten och söt ros. Den är tåligare och mindre krävande än Perle d’Or. Det finns White Cover och Lavendel Cover också. Ibland kan man köpa flera lite billigare samtidigt, bra om man har några hål i rabatten. Tyvärr har de ingen doft men å andra sidan har man ju inget luktorgan i knähöjd! Inte jag i alla fall.

Det här är en storväxt Mme Plantier som blir så stor som  den får lov att bli! Söta rödrosaknoppar som slår ut i stora
vita fluffiga klasar och samtidigt omges plantan av en fantastisk doft. De ca fyra veckorna den blommar är magiska! Jag vill ha både engångsblommande rosor och de som remonterar, blommar om, eller blommar kontinuerligt. Den rosa bortanför madammen heter Maria Lisa. Jag är så förtjust i de enkelblommande men storväxta höga rosorna och som har tusentals små blommor på varje planta och som med sin massverkan slår knockout på rosägaren. Jag älskar också de fyllda, stora och väldoftande rosorna som man kan borra in näsan i. Här syns båda typerna. Det är tio-tolv meter dem emellan.

 Den lilarosa rosen heter  Schneekoppe, snökullar, och  tillhör gruppen rugosarosor. Deras  bladverk är lite  annorlunda och jag tror att det är anledningen att vissa rosälskare förskjuter rosorna i den här  gruppen! Louise Bugnet är t. ex.en  känd  ros i  samma grupp. De flesta  rugosor är enkla att sköta och de blommar mycket och länge. Jag slår  gärna ett slag för dem!

Bakifrån och uppifrån syns en gul knopp och en nästan vitrosa blomma som är på väg att slå ut. Framifrån tittar vi in i en ros med ett rosarött öga men med det konstiga namnet Blue eyes. Den är korsad mellan en ros och en annan växt ur rosfamiljen. Det här är en alltså halvros som antagligen har fått sitt namn för att förädlaren hoppades att partiet runt ståndarna skulle bli blått. Tji, så här blev det och jag tycker att den är rolig och fräck och den är ovanlig, vilket är kul för en rostok. Den här kan ni leta upp i Pladdergalleriet och läsa om!

Den krämvita rosen är en favoritros som heter Crocus rose och är framtagen av den engelska rosförädlaren David Austin. Han har tagit fram många rosor som ska se ut som gammaldags rosor och dofta mycket. Det stämmer bra och det speciella är ju att de blommar länge och mycket. Den gula småblommiga rosen på samma bild kallar jag Bromsrosen. Vi körde i Malmö och den stod i ett vanligt blomsterhandelsfönster och lyste mig i ögonen. Jag ropade genast ”Bromsa!” till min man som körde. Jag skyndade in och köpte krukrosen som var namnlös…en ros bara! Planterade den i trädgården och den trivs, man kan chansa alltså!

Lady Emma Hamilton här nedanför är en av de vackra David Austin-rosorna.  Jag har några stycken just för de fina egenskaperna. Det jag har  märkt är att några av dem har en svacka efter ca tio år. Jag får följa  noga och se om en del av  dem har en begränsad storhetstid. De har ju vi andra så det kan man ju ha förståelse för!

Oj, nu har jag helt glömt tid och rum. Jag har massor kvar att visa och berätta, men det gör jag framöver i ett annat inlägg! Är du själv en rostok med en eller många rosor?

Jag skyndade mig gatan fram och plötsligt kutade en liten gumma upp jämte mig! Jag såg henne först skymta förbi i skyltfönstrets spegling. Hastigt hann hon  ifatt mig någonstans ifrån och inte vet jag varifrån hon kom. Hon kutade för benen var verkligen snabba, precis som mina, men hon kutade också på ett annat sätt för ryggen var böjd och hela överkroppen framåtlutad.

Hon såg så gammal ut!  Jag tvärbromsade och stirrade på den lilla kvinnan i fönstret – det var ju JAG!

Förvirrad och lite förskräckt! Vad hade plötsligt hänt?

Men, nej, det hände inte plötsligt men min varseblivning kom som ett slag. Vart hade min hållning tagit vägen? Så nu försöker jag tänka på att någon lyfter mig varsamt i håret men rakt upp. Rakt upp så att kroppen rätas ut och hållningen blir bättre…jag får inte glömma bort det bara. Så länge benen pinnar på och huvudet hålls högt så…

På natten efteråt tänkte jag: I morgon måste jag återuppta min träning! I morgon ska jag börja något nytt, absolut, det ska jag!

Man är ingen rosenknopp längre!

Jag tror inte jag är ensam om den här typen av upplevelser men den var omvälvande!

När det regnar hela dagen eller om man inte känner sig riktigt i form då är det bra att få syn på sånt som är vackert.  Att lära sig att uppskatta det som är vackert för ögat och själen är en stor tillgång. Det kan inte trösta dig i din djupaste sorg eller ta bort faran vid svåra situationer, sjukdomar eller krig men det kan få dig att härda ut. Till vardags är det en av de bästa kryddor i livet som du lätt kan ta till dig och del av.Att se det vackra i det lilla och i det stora.

Bilder från universum kan få mig att kippa efter luft men det är väl också för att universum är så svårt att f-ö-r-s-t.å. Ser man det på bild så ser man en bit av universum som i alla fall ä-r.
Det är så mycket jag tycker är vackert och njutbart. Utan graderingar här: Små rara stilleben med minnen som gör att du känner dig väl till mods. En designad lampa. En vacker profil. Blommor i en glasburk. Färska frukter på ett fat. Gemenskapen med människor som bryr sig om varandra. Breda vyer över sköna landskap. Mjukt på hårt, sött och salt…

Jag är inte så glad över att exponera mina nära och kära men människors ögon är något av det vackraste man kan se. Här är en tio år gammal bild på ett av mina fina barnbarn. Den är tagen en riktigt kall vinterdag med vit snö och sprakande solsken.

Jag har haft förmånen att kunna resa en del i mitt liv. Några gånger har jag vänt åter till landskap som lockar mitt öga och får mitt hjärta att klappa. I Skottland har jag varit flera gånger för naturen,
vandringar och det härliga språkets skull.

Tidigare i höstas var jag och hälsade på en gammal barndomsvän.
I huset finns en sådan vacker trappa. Nej, nej, nej, ingen paradtrappa
med svängda räcken och tjusiga detaljer. På steget där färgen är avskavd och precis där ljuset faller som vackrast, satt ofta deras gamla hund. Han
väntade på att matte eller husse skulle komma hem och det blev så vackert. Må de aldrig måla om den trappan.

Jag har alltid intresserat mig för arkitektur. Ända sedan barnsben har jag tittat på hus och byggnadsstilar. Älskar jugendhus
och funkis och riktigt gamla kåkar och speciella hus som öppnar sinnet, bjuder in dig att tycka om det. För snart ett år sedan var jag och min man i Barcelona. Jag var mycket nyfiken att utforska spåren av Gaudi i staden. Där fanns många…Vi gick aldrig in i den stora katedralen för den hade en groteskt lång  kö in och själva huset var just groteskt i mina ögon. Inte roligt eller spännande utan bara groteskt. Inne i ett hus ombyggt efter Gaudis idéer hittade vi däremot många vackra och roliga detaljer,
Här är avslutningen på ett trappräcke så utsökt krusidulligt och fantasieggande.
Entrén till Gaudiparken är fantasifull och sidorna på trappan upp har en otroligt böljande och inspirerande mosaik. Nu är det ju jag som får bestämma i den här bloggen vad som är vackert, vilken tur för mig!

Spännande och vackra ställen finns överallt! Här är en perfekt enkel sittplats för kaffestunden med utsikt och ibland är det till exempel en kvist rostvin som har hamnat på trappen utanför dörren som får mig att se hur enkelt det vackra är. Det behövs minsann inga krusiduller det kan vara både rakt och organiskt, hårt och mjukt och komplettera varandra fint.

I Marrakech blev jag fullständigt knockad! Inte av alla dofter, basarer eller haschkakorna de sålde på torget om kvällarna. Nej, det var Majorelle Garden som tog andan ur mig. Jag gick med tappad haka och bara insöp så mycket det var möjligt.
Majorelle var konstnär och smälte ihop sina idéer med lokal formkultur och skapade på så sätt något helt eget i början av 1900-talet. Se på det vita vattnet i den blå dammen mot den citrongula färgen. Snyggt!? Otroligt i mina ögon.
Frukter är ju bland det vackraste man kan tänka. Här är citrusfrukter på ett Marockanskt bord.

På soluppgångsbilden vaknar Marrakech med böneutrop från minareten och solen som stiger över Atlasbergen. Sen vaknar staden med mycket brus och skrammel.

Det var februari när vi åkte…vi mötte våren men veckan efter blev det snöstorm. Ett runt bord med vit duk, vin och lite tilltugg fick oss att sitta i solen en hel dag i Rom. Vi hade gått så mycket och tittat på alla vackra byggnader och fontäner att det snurrade i våra huvuden. Den dagen var torget och restaurangen med det lediga bordet det allra vackraste vi såg! Och så alla vackra människor som skrotade runt i solen på samma sätt som vi. Fast vi förblev sittande i flera timmar. Vi satt vackert den dagen!

Jag återkommer lite längre fram med andra bilder under rubriken vackert!
Och avslutar med en bild från Österlen lyser. En ny tradition sedan några år. Bilden är från Hammenhög som var årets ljusby och hade flera spännande installationer och ljussättningar. I år är det Kivik som under helgen vid Allhelgona lyser upp med levande ljus och aktiviteter som i många av de andra byarna på Österlen.
För alla som har en gnutta barn inom sig tycker detta är både vackert och mystiskt på något vis.

Vem har inte alltid älskat rosor?

Jag! De var tråkiga, förutsägbara, stod i rader som pinnar med sina onaturligt stela huvuden på skaft. Så tråkiga och förutsägbara, så in i vassen o-charmiga och… Jag hade en massa argument, om nu någon hade besvärat sig med att fråga, som byggde på såna rosor som  jag hade sett i stela planteringar på torg och gator i dåtidens Stockholm och senare på torg och annorstädes i oinspirerade anläggningar med diverse enformiga och mestadels röda rabattrosor.

När jag på en underlig slingrig väg kom att förälska mig i rosor så var det en äkta förälskelse med pirr, lust och allt. Ja, jag ville väl inte precis para mig med rosorna men annars var det en total fascination som grep mig. Jag visste precis vilka rosor jag ville ha här i trädgården på vår kulle. De som grep tag i mig var de som stod längst bort från rabattrosorna. Jag kände pirret och lusten till de som var enkelblommande, kanske dubbla och rotäkta, bara de inte var röda… Jag kunde sitta och titta på bilder, läsa beskrivningar och fantisera om dem. Först var det bara en sorts idealiserad avståndskärlek. Inte olycklig utan bara härligt intensiv och trängtande! Under en ganska lång  period handlade det om att fantisera och visualisera och sedan satte jag igång med att förverkliga drömmen. Drömmen blev i mitt fall inte precis så fantastisk, som det jag såg för mitt inre, men den blev av!

När man upplever trädgården idag så är kronologin inte viktig alls. Då konstateras bara att jisses här bor en rostok med rosor av alla de slag, o, ja! I detta avsnitt koncentrerar jag mig på klätterrosor och höga buskar. Jag berättar bara som det faller mig in och bilderna får tala sitt språk! Alla bilder är mina egna och av lite varierad kvalitet. Bilden ovan: Se på Rosa Helenae ‘Hybrida’!

Först en riktigt tidig kärlek, som börjar blomma redan i slutet av maj, är mandarinrosen, Rosa moyesii. Den står som solitär i vår skog så vi är tvungna att gå en liten sväng för att hälsa på. Nu mer böjer jag min nacke bakåt för att se och njuta av de vackra röda blommorna som dinglar där högt uppe ovanför mig. Fin mild doft och nyponen är trevligt bakvända på något sätt. Den kan bli upp till fyra meter hög – är på god väg – och den växer stadigt och lite vasformat! Den är härdig långt upp i landet så skaffa den!

En ros, som alla talade om, som det skrevs om i alla magasin och som jag naturligtvis köpte från Roskraft var Rosa Helenae ‘Hybrida’ den vi kallar honungsrosen. Doften är fantastisk och de krämgula halvfyllda blommorna helt ljuvliga. Det var med förvåning som jag, året efter plantering, såg att ‘Hybrida’ hade mörkrosa knoppar,  inte började blomma i slutet på juni utan i mitten av juli. Blommorna var utan den där stora doften, de var mörkt rosa och fyllda i stället för de där halvfyllda krämvita. Det var första felleveransen av rosor. Det har blivit fler under årens lopp här. Nåja, på hösten samma år fick jag en ‘Hybrida’ utan kostnad och konstaterat att rosen jag redan hade var en Dorothy Perkins. En klassiker bland klätterrosorna. Följden blev att i samma pil har jag en honungsros som blommar under första delen av sommaren och en D.P. som kommer senare! Ibland möter de varandra i skarven som på bilden här intill.  Dorothy P till vänster har precis börjat blomma och Rosa Helenae ‘Hybrida till höger har lite kvar att ge av sin blomning! Det har inte alls blivit fel men de är kanske inte så gigantiska eftersom de konkurrerar under samma träd.  Så länge trädet orkar så kan jag njuta av det där misstaget med felleveransen.

Jag har en bok där jag de första åren klistrade in kvitton, etiketter och gjorde anteckningar ibland. Från år 2000 hittar jag denna anteckning ”…vi har byggt en pergola mellan gräsmattan och  före detta skogen… DÄR SKA DET VÄXA ROSOR!”

På kvittot från Roskraft kan jag läsa: 2 Lady Godiva, 2 Bobbie James, 2 Toby Tristram, 2 Thalia remontant, 1 Longicuspis och 1 Veilchenblau. Summan för detta var 850:- alltså 85 spänn per planta rotäkta ros!

Två av de här klättrarna är inte vita eller krämvita! Lady Godiva är en mycket söt fylld rosa klättrare och är en så kallad sport av Dorothy Perkins. Det har alltså spontant uppkommit (muterat) grenar av en DP som har burit dessa ljusare rosa blommor. Så      har man delat och sticklingförökat sporten och gett den ett nytt namn. På bilden har den kastat sig ut från rosenbågen och gett äppelträdet en andra ljuvlig  blomning.

Den andra färgrika rosen är den underbara Veilchenblau som jag inte har sett blomma sedan den planterades och växte upp över bågen. Jag inbillar mig att den gläder alla fåglar som har ett annat perspektiv över rosengången än jag. Rosorna på rosengången blommar överdådigt i ett enda stort virrvarr. Varje år frågar jag mig: Vad i helskotta ska jag göra med allt det här…

Förra året började jag rensa lite av det döda trasslet under hela berget av blommande grenar. Här syns ingången från trädgårdssidan. Ett äppelträd på höger sida skymmer en del av blomningen.

Först en virrvarrbild med flera av de härliga vita klättrarna. Den vita enskilda här intill tror jag är Toby Tristram, tror därför att litteraturen är lite förvirrande, jag tycker den liknar honungsrosen lite, men kanske kan den vara en fröplanta till Rosa multiflora. Detta läser jag i  Roserier av Rolf Ginstmark.

Jag har några riktigt stora rosor, framme till höger på bilden en kanadensisk ros som heter John Davies. De här rosorna går att använda som klättrare om man inte vill ha dem som höga buskar. En som jag håller lite kort på max 2 meter genom klippning är den fina tjeckiska rosen Marietta Silva Tarouca. De rosa enkla  kuporna  tilltalar mig mycket och de blommar hela sommaren. Den är frisk om än lite storkbent där den står med skugga  och kanske för mycket konkurrens runt fötterna. Kronbladen bleknar mot vitt mot centrum, så vackert mot de gula ståndarna. Hon har rätt långa ögonfransar den där Marietta!

Maria Lisa är en underbar enkel multifloraros som blommar i rosarött. Den syns med en vit ros i förgrunden och ML lyser i rosarött i mitten  av bilden. Den har tre riktiga pålar med tvärstöd  att slänga sina grenar över. I år har jag klippt ur den riktigt då de var full av döda  grenar. I vår ska den få rejält med gödsel för det har jag varit lite snål med, men det syns sannerligen inte.

Medelhavsträdgårdar är ju populärt och kanske genomtjatat men om man som vi bor i det sydligaste landskapet så kan man ju testa sempervirensrosorna som också kallas för medelhavsrosor. Klasarna med pomponlika blommor och de rosa knopparna är typiska för Félicitét et Perpétue.  Doften är sagolik och blomningen börjar i mitten av juli. Den slänger ut årskotten långt och är  lite oregerlig men den står i en av kraftiga pålar formad trekant som fångar in dem, eller så får jag leda in dem. För varje år bygger den på höjd och bredd och ska helst inte klippas. Både Maria Lisa och F&P kräver stor plats i trädgården.

Félicité et Perpétue, halvbild

Félicitét et Perpétue förädlades i Frankrike 1827 och namnet är efter förädlarens två döttrar.

Den här fina franska rosen heter Gerbe Rose är en korsning av Rosa wichuariana x Baroness Rotschild, och växer på vårt bilhus så man ser den fantastiska blomningen från ytterdörren och när man kommer hem. Det är en utsatt blåsig plats mot sydväst  men den lär klara nordvända platser också. Den växte raskt till ca 3 meters höjd och har varit frisk och fin i alla år MEN i år har den varit eländig. Sommaren 2014 har varit en prövning för rosorna som har drabbats av flera olika sjukdomar. Det sjuka kastar jag i hushållssoporna och vet att det blir bränt.  Nästa år börjar ju i år så jag har klippt den hårt, lett upp de nya skotten och ska sent i höst behandla planta och jord med Binab så får vi se hur det blir. Det här var några av mina höga buskrosor och klättrare.

Min första förälskelse har falnat lite men jag har under åren vidgat min syn på rosor och känner genast igen när jag tänder till på en ros skillnaden är idag att jag nu väljer ur ett mycket bredare spektra. Nu mer tycker jag att nästan allt är vackert men jag behöver ju inte ha ALLT i min trädgård.

Akebia quinata och äppelblom

Ibland när jag planerar min alldeles fria pensionärsdag så tittar jag på sköna fåtöljen och högarna med väntande böcker.  Åh, jag har sån lust att sitta fint med en kopp svart kaffe och åtminstone unna mig en av Alice Munros noveller eller en bok som Stoner av John Williams eller småleende njuta av Bodil Malmstens dagböcker. Då är trädgården jobbig och pockar på mig med sina krav. Jamen, jag HAR ju börjat dela och flytta perenner och jag har minsann också minskat på asylrabatten men, nej, klar med höstarbetet är jag inte. Inte än. Inte än.

Men vad man gör på hösten har ju verkligen betydelse för hur vår och försommaren i trädgården ser ut. Tänk på det, säger jag övertygande till mig själv!

Några veckors arbete återstår innan jag är nöjd. Om man inte hittar lust tvingas man att hämta inspiration någonstans och jag satt igår kväll och navelskådade mina egna fotoalbum på datorns stora skärm. WOW, man behöver inte gå över ån efter vatten, jo, ibland, men jag hittade bilder och ropade flera gånger på min man: Kom, kom och se hur vi har det!

Kanske kan du också hitta inspiration…

Här är några bilder från springbrunnsrabatten. Bilderna är tagna över tid och vid olika årstider. Nedanför lägger jag några olika bladbilder för jag gillar att tänka blad och hur man kan variera intrycket av rabatten med hjälp av bladens olika utseende och struktur.

Här finns också några få rosbilder snart blir det ett särskilt inlägg med  och om rosor, bara rosor!

Myskhybridrosen från Lens: Reine Chabeau

Vit stormhatt, Aconitum

En liten White Cover i en blandad rabatt

I förgrunden favoritsalvian Coradonna och den vackra men lite sjukliga Macy’s Pride

Seiun Kaku, en japansk favorit

Lilla Francine Austine och den större Comtes de Champagne

Lite höstkänsla med Acer palmatum Seiun Kaku och ormbunke från vildhörnan

Adiantum pedatum med svarta intressanta stjälkar och stora blad på en cematis.

En rosbukett för inspirationen!

Idag har jag fem alldeles väldigt fina barnbarn och ett barnbarnsbarn på väg och är ändå inte lastgammal! Det är en rikedom och en glädje som är svår att förklara för den som ännu inte har haft eller kan få dela den känslan. Även om jag är medveten om  vad som sätter punkt för livet så tänker jag ljust, för det mesta ljust, när jag tänker på de kommande åren. Rädd för den allra sista skrumpnande delen av livet är jag nog men inte själva döden, dock detta; den känns så långt borta och avlägsen ännu. Frågor om framtiden ännu längre bort är annorlunda. De handlar om hur livet kommer att gestaltas för just barnbarnen och barnbarnsbarnen. Deras barn, de som kommer där efter känns ännu mycket avlägsna.

Jag lever mycket i nuet och kan glömma att jag är mamma, farmor och mormor för stunden – men bara för stunden. Det har sina fördelar att leva  nu och här. Vilka nackdelarna är kan vem som helst tänka ut men fördelarna… att vara närvarande i nuet ger en stark livskänsla. Det här har jag blivit allt bättre på. Det var nog lite annat när jag var yngre men nu med vuxna barn och när mitt äldsta barnbarn väntar sitt första barn och när jag leker med mitt yngsta barnbarn, som är sex år, så väcks ofta tankar om deras framtid och kommande liv.

En sak som oroar är orättvisorna i samhället och i världen. En utjämning av levnadsvillkoren är oundvikligt den viktigaste frågan för att att undvika sociala katastrofer och urartade liv.  Grogrunden för hat och missnöje finns i fattiga länder, förtryckta områden och våra segregerade områden och leder oundvikligen till motsättningar istället för utveckling. Detta är en ofantligt stor fråga där mat, vatten, utbildning för alla och sjukvård överallt måste komma i främsta  rummet. Kan vi verkligen bara tänka på oss själva? Jag tror inte det.

Av en händelse halkade jag in på Ann Lundbergs TV-program Landgång då hon besökte ett fartyg,  African Mercy, där  välgörenhet drev rörelsen och sjukhuspersonal tog emot barn med gomspalt, människor som led av synskador, tumörsjuka  i vad, för mig, verkade en enda röra MEN vilka människomöten det blev. Jag blir lycklig när jag hör och ser gott som händer på platser jag inte ens visste fanns. Svenskar brukar vara bra på att ge av sitt överflöd vid katastrofer och även till vardags. Min man och jag har ett fadderbarn genom organisationen Plan och jag vet många andra som har fadderbarn och också ger till olika hjälporganisationer som Läkare utan gränser och Rädda Barnen.

Det ÄR svårt att överblicka framtiden och det är svårt att forska om framtiden men personligen tror jag att vi måste ställa in oss och kommande generation på att leva enklare och mer naturnära. Vi behöver inte allt vi har utan skulle klara oss med färre saker, enklare standard – och jag menar inte att vi ska gå tillbaka till stampat jordgolv. På våra breddgrader måste vi ha möjligheter att skydda oss mot regn, vind och kyla så klart…

Läste Viveka Ljungströms krönika i senaste Allt om Trädgård och hon uppmanade alla att läsa före detta generaldirektören för Kemikalieinspektionen Ethel Forsbergs bok ‘Makt plast gift och våra barn’ (Sarstad 2014).  I krönikan berättar Vivecka L att boken inte är en larmrapport men ”…en väckarklocka för oss alla som då och då faller ner i drömmen om att världen är god och bra och att det finns goda krafter som ser till att det onda inte vinner. För så är det inte. Inte om vi inte ifrågasätter och lär oss nytt. Vi måste vakna medborgare och konsumenter. Vi har ansvar.” Sedan återberättas lite om vad Ethel Forsbergs bok handlar om och jag känner att det där måste man nog ta del av. Varför vill kemikalieindustrin inte gärna berätta vad deras produkter innehåller? Det som döljs är det något skumt med.

Alla som hörde talas om eller läste Rachel Carsons ‘Tyst vår’ i början av 60-talet minns hur hon beskrev följderna av bl a DDT-användningen och dess förödande konsekvenser. Fåglarna skulle tystna.  Hemska tanke! Nånting hände i omvärlden, folk läste och förbannade och DDT blev faktiskt förbjudet!

Vi kan fortfarande höra och se fåglar idag! Tack och lov!

Vi måste bli duktigare på att ta reda på följder av allt vi gör, få stopp på förpackningshysterin ÄVEN om det påverkar den mycket omfattande förpackningsindustrins framtid. Man vill inte veta om all plast som flyter runt i våra hav men vi MÅSTE veta och propagera, agera och kräva sakernas förändring! Hur ska man kunna göra något om man stoppar huvudet i sanden?

Människan är uppfinningsrik och fyndig men man kanske inte bara ska lita på de goda krafterna om man vill att framtiden ska vara ljus även för barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Ta reda på sakers tillstånd, alltså skaffa kunskap och verka i tid, i en för våra efterkommandens bästa riktning…

Vi borde inte ha tid för terrorbalans och religionskrig vi borde bara ha tid för att ta hand om framtiden tillsammans!

Här är ett foto av min vän Kjerstin och mig från augusti 2002. På fotot sitter vi på knä på golvet hemma hos Kjerstin och tittar på bilderna som vi har tecknat varannan dag så att vi gemensamt har täckt ett helt år. Från en sommar till nästa sommar. När jag ville berätta om det här i bloggen 2014  hörde av mig till min vän och fick hennes tillåtelse att berätta om vårt årslånga projekt ‘Varannan dag’.

Den första bilden ritade jag första augusti 2001. Situationen var sådan att vi båda, som då bodde på 50 mils avstånd från varandra, var i eller hade varit i en kris på var sitt håll. Jag för min del hade varit fullständigt utmattad och deprimerad och därför  varit sjukskriven men snart skulle jag börja jobba igen. Då fick jag en idé och ville dra in Kjerstin i ett projekt som jag tänkte på något sätt kunde vara bra för oss. Det handlade om att göra enkla ”porträtt” av hur vi mådde varannan dag. Jag ringde och förberedde mig för att hon skulle säga nej men till min glädje sa hon ja. Vi bestämde måttet 13×13 cm och att vi inte skulle måla i olja precis utan vara flyhänta men ärliga med bilderna. Däremot skulle vi inte visa varandra vad vi hade gjort utan titta på våra bilder först när projektet var genomfört. Här nere kan jag bara visa mina teckningar.

Nu sitter vi där på knä och många känslor far genom oss och vi visar, pekar och förklarar. Våra män håller sig lite avvaktande och låter oss samtala. En massa bilder har det blivit under året och vi pratar lågmält om hur och varför en del bilder blev precis så som de blev. Kjestin har knutit ihop en del av sina bilder med linjer från den ena teckningen till den andra. Jag ser hur dåligt hon har mått under året men inte bara det. Det finns andra som visar en smula glädje och hopp. Jag tycker att hennes bilder är konstnärliga och intressanta och hon för sin del säger : – Varför kom jag inte på en sån idé? och så pekar hon på något jag själv inte är så nöjd med.

Jag använde inte bara vitt papper utan tog olika bakgrunder som kunde förmedla något av hur jag mådde och hade det. På den högra bilden med cykeln här ovan sticker mitt huvud upp ur en cykelkorg. Min första bild har jag ritat på en textsida ur min bok som jag hade skrivit på till och från i tio år. Anteckningen från den dagen är: ” Mitt skrivande har gått i stå och på kvällen bara trista telefonsamtal.” Skrev anteckningar till många av bilderna. Jag hade planerat o lagat mat till gäster. Anteckningarna: ”Mycket mattankar men det blev stjälkselleri med mandelsmör, citronpeppar och rosenbröd, laxpasta, spenat med gorgonzolasås, vitvinssabayonne med färska frukter, trevlig kväll på verandan.” Så livet pågick som vanligt.
Ibland försökte jag visa hur samma dag kunde kännas svajig. Jag oroade mig mycket för arbetet som hade börjat. Citat: ”Kände mig som en ballong som lättade under dagen men sen gick luften ur ganska rejält.” Det blev flera ballongbilder och jag väljer en.

Tillbaka till de där dagarna sommaren 2002 när Kjerstin och jag för första gången visar våra teckningar för varandra och ser dem alla på en gång. Vi pratar och låter bilderna ligga till sig, flyttar dem lite i andra grupperingar än varannan dag ett helt år… så efter ett par dagar är det dags för hemfärd.

Jag tar mina bilder med mig och vagt säger vi att vi borde kanske göra något av projektet. Ingen av oss har riktigt kraften att ta tag och skapa något utåt för andra.

Då, 2014, kände Kjerstin att det hade varit bra för henne att delta i ett sammanhang men att göra bilderna inte hade betytt något för att må bättre. Så var det nog för mig också men jag har skrivit några gånger att jag tänkte bra just när jag gjorde bilden. Jag tyckte att det hade hjälpt mig att få analysera och rita.
Så blev det som det blev. Mina teckningar har legat nerpackade i en låda tillsammans med korta anteckningar och Kjerstin, ja, hon eldade upp sina.

Eftersom jag hittade teckningarna igen och har använt några få i nya blogginlägg så känns det bra att berätta bakgrunden en gång till. Det här är en lätt bearbetad repris från 2014, som var mitt första år som bloggare.

Lev väl och blomstra!/Agneta

Ni som har följt bloggen vet att jag tidigare har beskrivit hur vi tursamt hamnade här på en kulle med Östersjön i horisonten och ett böljande landskap med Romeleåsen åt norr. Jag berättade hur en utmattningsdepression och en bok om rosor, i kombination med en längtan efter att skapa, fick mig att överhuvudtaget tänka på trädgård och att verkligen upptäcka vår egen trädgård. Jag såg möjligheter.
Mina första försök var ganska trevande, ja, rent av både famlande och fumliga. Men jag är bra på att fantisera och jag visste (i alla fall fläckvis) hur jag ville ha det och hur jag skulle gå till väga (trodde jag).
Visionen var att skapa en vackert blommande oas med många gammaldags och rotäkta rosor där fåglar och fjärilar trivdes. Engelsk cottage-stil kanske med växter som vävde ihop underbart romantiskt. Paletten var ju inte alldeles tom eftersom någon brukat trädgården sedan huset byggdes på 1920-talet. En riktigt stor ormhassel var det bästa och raderna av planerade granar på en del av tomten var det sämsta. Där emellan fanns det redan en del träd och buskar samt några röda rosor.
Man ska ju alltid göra sina egna misstag och lära sig av dem men somliga misstag kan vara ganska fatala; som att ta bort vindskyddande buskar när man bor på en kulle vid kusten. Man måste uppleva alla årstider på ett nytt ställe för att förstå platsen. I maj kan det ju se så här underbart ut när rapsen blommar:

I februari när vinden drar med sig snö till skånsk snöstrorm kan det se ut så här: Vi tog helt sonika bort en mängd buskar för att jag tyckte att de bara var fula och stickiga och trodde att trädgården skulle bli finare utan dem. I alla år därefter har jag ångrat tilltaget. Jag vet inte hur många buskar vi tog bort och vill inte tänka på det ekonomiskt heller (buskarnas pris x tiden de fått växa sig stora)…
Och jag hade ju missat något annat väsentligt; buskarnas röda vackra bladverk och jag hade inte heller sett de söta ljusgula blommorna. Vi fattade helt enkelt inte det viktiga med att buskarna var stora och täta, helt perfekta för att sila vinden även på vintern, speciellt som de var planterade innanför en yttre rad med popplar och glesare buskar. Det blev helt klart dragigare och mer inbjudande för snön. Varsågod alla isande vindar och snödrev, kom in i vår trädgård!
Jag skriver om min miss med berberisbuskarna i ett ”Pladder” så här:
Vi sparade en buske och ytterligare en har skjutit upp ur marken så nu har vi två men de förslår ingenting mot den här östliga vintervinden. För att man ska förstå vad snö betyder här i det öppna landskapet jämfört med snö längre uppåt landet måste man ha upplevt skånsk vinter. Här blir det snökaos även vid mindre snömängder på grund av att vinden driver ihop snön. Titta på den här bilden som visar hur snön från öster har lagt sig i drivor. Här krossar den rosen Mozart som precis nåt verandataket:

När jag väl hade upptäckt vilka möjligheter trädgården erbjöd mig så började det hända saker. Det som satte in var växtbegäret, roslängtan, blomsjukan, nyplanteringsglädjen och det var det som drev mig framåt. Jag gjorde en massa nybörjarfel. Jag valde inte växter efter platsen utan bara efter hur jag tyckte att de såg ut; vackert, sött och spännande skulle de vara. Jag tänkte inte så mycket på att olika växter önskar olika miljöer. Växter dör om de inte trivs! Eller så förtvinar de långsamt och lever i skuggan av sitt rätta jag. Alla växter trivs absolut inte i styv lera. Jorden här består allra mest av lera blandat med en del kalksten. Det finns plus och minus med det.

Jag besökte plantskolor, läste, tittade i andras trädgårdar och då upptäckte jag en massa härliga växter som jag ville ha. Jag skaffade en hel del växter och planterade i små grupper i ytterkanterna på den stora gräsytan. Jag köpte, fick och kunde till och med byta mig till några plantor och så uppstod min första planteringskö. Hjälp, var skulle jag plantera allt? Ibland fick jag till en asylrabatt där växterna fick stå och vänta tills den riktiga rabatten var uppgrävd och klar…så de nya plantorna kunde flytta in på riktigt. Varje gång jag behövde en ny rabatt var jag tvungen att be min man gräva. Mina armar lyfte spaden och så klang det till och tog tvärstopp. Väl grävt en gång kunde jag ta vid och gräva om och jordförbättra. Asylen blev min räddning, jag ordnade det med pallkragar.
Jag vet att jag inte är ensam om att ständigt ha kö och inte heller om att springa omkring med galen blick och leta plats för de där två, tre senast införskaffade älsklingarna som bara ber om att få komma ner i jorden. Vissa har fått vänta i asylen i ett par år innan de har fått komma i jord på ett riktigt ställe.
Här kanske? eller här…men om jag flyttar den dit så kan jag få ner de här två där borta om jag tar bort den höga och flyttar längre bak eller…
Principen borde vara; tänk ut var rabatten ska vara, gör i ordning platsen, gräv, jordförbättra och skaffa plantorna först när rabatten är formad och klar. Plantera efter en färg-, form- och höjdplan och håll dig till den! Bilden visar en plats som bara var gräs/ogräs från början. Här gjorde vi gångar med grus en stenlagd del och rabatt med springbrunn.

Rena tokerier är det att ta in invasiva växter i rabatter om man inte håller efter dem. Det kan vara mycket vackra och fina växter men de vet inte hut, håller sig inte på sin plats utan brer ut sig som om de vill äga hela världen. När min trädgårdslust nyss var väckt fick jag en växt som kallas för fattigmansbambu. Jag tyckte den var väldigt snygg och planterade den i en nyuppgrävd rabatt i ett hörn av den då stooora gräsmattan. Sedan läste jag på AoT Trädgårdsforum och på google att växten var ett slide och att den i princip kunde få ett sånt rotsystem att den lyfte hus eller i alla fall lite åt det hållet. Det var katastrofberättelser även från England och själv såg jag snart enorma snår av den i t.ex. Sandskogen i Ystad. Jag utmanade ödet i ett par säsonger och sen grävde jag bort slidet. Jag tror att det var ett parkslide men hittar ingen bild på det vackra eländet så jag kan inte kontrollera. Jag tog bort allt, trodde jag i alla fall. Fortfarande (många år senare) kan de speciella bladen titta upp. Det betyder att någonstans där nere håller den på med underjordisk verksamhet.
I nästa avsnitt om misstag (för det finns ju flera feltänk i mitt trädgårdsliv) kommer jag bl a att visa bilder på vackra men invasiva växter. Sen måste jag… tänka om det här var en bra idé.
Om du inte har somnat ännu så får du gärna kommentera!

Nu är det insekternas tid!
Jag gillar de flesta utom flugorna i köket. Flugsmällorna får arbeta flitigt så här års. Vi har färre flugor nu än när vi flyttade hit eftersom kor gick och mumsade gräs ganska nära oss på den tiden. Det var väl minst tio år sedan som de sista korna försvann från omgivningen. Trist på sitt sätt men skönt att slippa den stora fluginvasionen.
Myggor har vi sällan några. De blåser bort. Getingar har vi förstås och i år såg vi, tidigare än vanligt, hur de började bygga sina vackra bon på olämpliga ställen.
Humlor har en speciell plats i mitt hjärta, det är väl därför jag har valt en humla som illustration till hemsidan. Pladdret till den finns att läsa i sidogalleriet. Humlan och temyntan som samtalar om vetenskapliga spörsmål…

När fjärilsbusken blommar så kommer fjärilarna och fladdrar runt på sina vackra små vingar. Mest fascinerad är jag över vandringsfjärilarna som faktiskt flyr våra vintrar och drar till sydligare breddgrader. Amiralen är en sån och kommer hit från södra Europa…hur hittar den? För amiralens skull och flera andra fjärilar ska man inte ta bort alla nässlor från trädgården. De är viktiga för larverna som livnär sig på nässelbladen.
De fjärilar som man ser tidigt på våren har övervintrat i något ihåligt träd eller liknande. Påfågelögat och nässelfjärilen är sådana övervintrande fjärilar som man kan få se redan i mars här i Skåne.
Idag har jag räddat flera som stått och envist fladdrat i en evig kamp mot glasrutan i ett stängt fönster. Att de står just där förstår jag inte eftersom många fönster och dörrar står öppna mot friheten hela dagarna nu i värmen.
Det är ganska lätt att fånga dem i sina kupade händer, men inte alltid lätt att fånga fjärilar eller andra insekter i kameran. Ibland behagar de sitta en stund så att man kan passa på att ta en bild.
Bilderna tillhör Pladder-i-rabatten-galleriet så jag lägger in dem där senare.