Pensionär, nyss pensionär!

Den är så bra att ha den där imaginära gungstolen. Jag sätter mig i den, försöker tränga bort tankarna från hemskheterna som just har hänt i Paris, det är svårt att förstå den händelsen, behöver smälta den och tänka klart. Chock, sorg och lidande orsakat av unga män som inte kan ha tänkt klart.

Jag låter, låter tankarna flyga och manar fram en tid när min framtidstro var mycket stark. Jag var övertygad om att vi skulle klara att utrota de stora sociala skillnaderna mellan människor. Vi skulle  absolut kunna klara att skapa ett någorlunda jämlikt samhälle. Jag och mina vänner drömde om det och om att leva grönare på något sätt. Världen skulle också bli bättre om människor hjälptes åt – som att bli av med Sydafrikas apartheid och få stopp på Vietnamkriget. Proggmusik, folkmusik och  ”We shall overcome some day” var något som uppmuntrade tankeflödet på ett självklart sätt.

Ett 45 år gammalt foto sätter igång en hel rad associationer. I mitt knä sitter min ettårige son och vill inte alls bli hållen. Jag minns faktiskt den där stunden ganska tydligt.

Fotostudion var  stor och spännande för en ettåring att knata runt i. Där fanns så många intressanta saker att undersöka. Inte ville han sitta i mammas knä och bli hållen med fast hand. Situationen ordnade sig rätt så fort och fotografen, som fortfarande är en mycket god vän, kunde ta bilder på en söt och glad ettåring. Att vi blev fotade berodde på att lilla familjen var på väg att lämna Stockholm.  Jag var en ung och lycklig mamma med många glada tankar om framtiden. Anledningen till flytten kan sägas rätt enkelt: kattpiss och sprutspetsar i sandlådorna i parkerna nära där vi bodde på Söder, avgaserna som sonen fått dra i sig när vi promenerade till BVC på Hornsgatan nära Hornstull.
Gröna vågen rullade fram och tillbaka över Sverige och vi fantiserade först om Hälsingland men min man fick jobb på TV Örebro. Även om en del släktingar tyckte det verkade omöjligt så fick vi ekonomin att gå ihop och lyckades köpa ett gammalt 20-talshus med stor trädgård. I trädgården fanns fruktträd och vi odlade vi potatis och grönt…
Vi bodde bara fem år i huset i Örebro innan vi flyttade ut på landet och ett 500 m2 stort falurött trähus med vita knutar och en härlig tomt på 13.000 m2 – men det är ju en helt annan historia.

Om man som barn matas med lögner, bitterhet eller ondska i ett samhälle utan framtidstro förtvinar hoppet och risken finns att man verkligen börjar tro att våld är lösningen.
Jag lyckas inte förtränga det som hände i Paris i natt. ”Vi måste vara smartare än terroristerna” säger en reporter i radion som jag just slog på. Jag kan inte tycka att det de gör är smart men förstår vad reportern är ute efter. Nu ska jag lyssna, jag måste få veta mer!

Skickar medkänsla och värmande tankar till dem som har drabbats på ett eller annat sätt!

Jag hade hört men inte riktigt insett innebörden av orden ‘förspilld kvinnokraft’ förrän jag var 19 år och en man skrattade åt en knyppeldyna jag hade tagit hem eftersom jag gick en  ettårig fackkurs i textilt arbete på en yrkesskola i Stockholm. Jag hade hoppat av gymnasiets latinlinje och dragit runt på konstgallerier och små mysiga kaféer i ungefär ett år. Först skedde det under skoltid då jag fejkade att jag åkte till skolan,  sen när det uppdagades att jag skolkat rätt länge kunde jag känna mig mer fri och fundera på vad jag ville göra i framtiden.
Jag ville nog allra helst bli textilkonstnär, precis som min kompis Lotta planerade, men jag anade att jag saknade något som L hade men kanske inte jag. Men med stor lust till textil kunskap tänkte jag att jag fick börja från grunden. Vi fick främst lära oss att sy och väva på kursen, lärarna var mycket duktiga och kunniga och jag ville inte vara hemma en dag från skolan. Knyppling och broderi ingick också i kursen, liksom textilkunskap och fackteckning. Det var ett mycket roligt år och väldigt långt från tyska verb och alla latinska gubbar som hade skrivit verser och uttalat sig i olika sammanhang.

Höstens favoritäpple Rubinola får representera kunskap av olika slag som jag tycker är så viktig och som jag alltid har varit sugen på men som jag under vissa perioder har haft svårt att ta till mig.

Mannen, som klumpigt nedlåtande uttryckte sig om mitt textila intresse, fanns i familjekretsen och var kanske 15 år äldre än jag. Han fattade ingenting av det jag gjorde eller vad det betydde för mig. Jag brydde mig inte ett dyft om honom, han var bara dum på riktigt när han skrattade och sa att knyppling var fånigt. Intresset för textilier och att få skapa saker textilt har följt mig hela livet och har varit mer eller mindre aktuellt beroende på situationen! Jag har sytt kläder och hemtextilier, skapat applikationer, stickat och broderat fritt men faktiskt inte knypplat just någonting efter utbildningen…

Ikväll ska jag gå på stickkaféet som håller hus i gamla skolan i en av småbyarna inte så långt hemifrån. Vi brukar vara ett femtontal kvinnor som träffas en gång i månaden. Stickning har varit ett stort intresse och jag har nog berättat om att jag gjorde snygga och roliga bebis-overaller i glada färger som såldes i en liten butik i Gamla stan. Det var när mina barn var små och jag stickade jämt; stående, gående och till och med liggande. Stickade andra saker också för eget bruk och till vänner. Ofta egna modeller som jag gjorde väldigt fritt. Så är icke fallet idag men jag återkommer en annan gång till det!

Ikväll  ska ta med mig ett litet experiment som jag roade mig med i somras. Vår excellenta stickhandledare berättade en gång om att hon hade läst om en gammal metod att färga garn som började bli intressant igen. Man behöver nämligen inga kemikalier utan använder bär, frukter, bark osv från naturen, samt vatten och solljus. Dessutom behövs ett kärl som kan förslutas…

Detta är en intressant växt som jag snubblade på och blev intresserad av i vintras. En värmekrävande och ätlig växt som kallas malabarspenat. Det vetenskapliga namnet är Basella alba och kallas också för indisk spenat. Den kräver värme och ljus och måste vattnas så där var tredje dag. Hos mig har den stått i växthuset och varit väldigt vacker men ätit av den har vi just inte gjort, jo, lite. Smaklös, tycker jag, men är man hungrig så är det väl bara att knapra på.

Min sonhustru är från Laos och hon berättade att de odlar malabarspenat och äter den mest i soppa. De lägger ner bladen i sista stunden så att de bara slaknar lite. Hon varnade också för bären och att färgen var väldigt mörk och svår att tvätta bort. Bären har samma svärta som björnbär och kermesbär om de är bekanta.

Jag bestämde mig för att göra ett försök att färga med de här färgstarka bären från en i övrigt mycket vacker växt. Litet kärl med lock, jag antog att solljuset var viktigt och tog en glasburk med lock, vatten och så i med bär. Gjorde ett litet härvliknande nystan av entrådigt vitt ullgarn och band fast nystanet vid en sten så garnet inte bara flöt på ytan.

Innan jag ställde burken i köksfönstret så hällde jag bort en hel del av vattnet, satte på locket och gick och gjorde något annat i fyra veckor. Köksfönstret vetter åt sydväst så där är det soligt och efter fyra veckor såg innehållet i burken lite annorlunda ut.

Vätskan var fullständigt omöjlig att se igenom det luktade kanske lite jäst men inte otäckt. Jag hällde ut innehållet i ett hörn av vår kompost utomhus. Och ut föll ett mörkt nystan av garn. Jag sköljde i varmt och sedan riktigt kallt vatten. Sen la jag garnet på en bit hushållspapper och trodde det skulle suga upp färg men inte. Pappret var helt fläckfritt!

Jag tycker att garnet har en fantastisk underbar djup ljunglila färg. Nu återstår bara att undersöka vad man ska ha för större kärl om man ska färga större mängder garn OCH om det färgade garnet tål försiktig tvätt utan att färgen rinner bort och blir fisig efter några tvättar!

En gång tidigare i livet har jag färgat med bär. Ett par vita byxor åkte ner i blåbärsgrytan, när jag var fjorton femton så där, och de blev ljust blålila men bleknad mycket för varje tvätt men de blev aldrig helt vita vilket min mamma sörjde.
Det var hon som hade köpt de prydliga vita byxorna, hon hade ännu inte fångat upp att jag i det här skedet av livet höll på att ändra från en klädstil till en annan. Ni vet den tiden när man håller på att hitta sig själv och söker olika uttryck för det. Ja, jösses vilka speciella grejer jag kom att göra, vem har stickat skor av snören? Stänkmålat blus med akvarellfärger, omstänkning efter varje tvätt… Gjort knappar av örhängen och sytt skimrande små, små snäckor på en sorts hemmagjord yllebahytt…

Synd att det där inte finns på bild – eller kanske tur :)!

När man är ute och reser och det finns möjlighet att besöka en eller låt säga två trädgårdar så blir åtminstone den här resenären mycket nöjd. Även om vi tyckte att det var sommarväder i Lissabon så benämnde portugiserna perioden som höst. Sista dagen var vikt för promenad till Botaniska trädgården. Det skedde i ett evigt dagsregn. Vi tog regnkläder och paraply med oss och travade iväg. Så småningom kom vi fram till den lite hösttrötta trädgården där det på en hel del ställen såg övergivet och lite ovårdat ut. Men visst fanns det exotiska växter att beundra och fina miljöer att njuta av. Vi fantiserade om solstrålar som silade ner genom de vackra trädens kronor… medan vi blev allt blötare!

En hel del växter är sådana som vi har som blommande krukväxter eller de gröna stora bladväxterna som åter har blivit moderna. Här kom jag inte åt att fotografera skylten fast jag skymtade den. Kanske någon vet vad det är för skönblommande växt, nog känns den bekant!

Det var en hel häck som blommade så tilltalande. Jag tycker att det ser bekant ut men HJÄLP om du kan! Hittade ingen skylt denna gång.

Stor som en apelsin och upplagd på ett runt stenbord – men VAD är det? Fascinerande.

Buxbomshäckar  runt odlingskvarter och den här stora runda upphöjda dammen tycker jag är en tilltalande miljö. I bakgrunden stod ett hus med byggställningar och skydd runt om.
Klafs, klafs, sa det om fötterna när vi gick. Mina kängor höll vätan borta så där hade jag tur!

Det var glest med besökare, den här regniga söndagen, trots att det var fri entré till trädgården. Som allt annat i Lissabon så var det backigt och trappor med mönsterläggning på stenen. Så även om allt inte var tipptopp så kunde vi njuta trots regnet. I staden såg vi många mycket vackra stenbeläggningar.

 Det här är Thevetia nånting, det finns 8 olika arter och busken var stor och skylten förmodligen överväxt. I Botanica hittade jag den på sidan 882… Jag blev väldigt förtjust i både blad och blomma
men den skulle säkerligen inte trivas i vårt klimat och förresten; eftersom den vill ha sandig jord, skyddat läge och mycket vatten under blomningen så kan vi ju inte ha den här på vår leriga blåsiga kulle…

Thevetia är släkt med Oleander som vi såg flera av och som blommade för fullt, likaså olika Hibiscus, stora som mindre träd, som stod i full blomning! En dag tog vi fika under en uppstammad underbar rosablommande H.

Här och var i staden finns det backiga platser med lite förvildad blomning. Här är det Ipomoea, vilken låter jag vara osagt, och lite annat som vackert klär in och förskönar ett stort brant område. Bra att passa på att stanna, beundra och samtidigt vila ben och fötter lite…
Vi såg mest gamla och enklare hus men på botaniska lutade vi oss ut över en mur… med en spännande växt som kastade sig ut över murkrönet. Den  ville väl ta sig ett dopp kanske!

Trots backighet, regn och avstånd tog vi aldrig spårvagn någonstans eftersom vi hade fått fart på fötterna och tyckte om att förflytta oss på det sättet. Vi tänkte ta nr 28 eller 25 för de har bra rutter varifrån man kan se Lissabon. Det blev som sagt aldrig av att vi åkte men visst är de ett trevligt inslag i gatubilden.

På Rua de Conceicao (här ska det vara diverse kråkor över och under några bokstäver) ligger några mycket gamla sybehörsaffärer på rad. Lyckofrossa för intresserade. Knappar, underbara knappar, i guldfärgade pappkartonger, verkligen synd att jag inte syr längre.  Ett fullständigt eldorado i varje butik. Fransar, band, tofsar, spännen och tillbehör. Garner, tråd, snören, stickor och… ingången till en av butikerna var i romantisk jugendstil.

Ja, just, man går lite på jakt när man är på resa. Vi är ju fortfarande jägare och när man inte vill skjuta djur så lägger man ner andra sorts byten. Finns det något man kan ta hem?
Något byte måste det finnas som jag kan lägga ned – i resväskan alltså, tänker jag! Jag gillar att resa med lätt packning och ofta med bara handbagage typ liten väska på hjul. Jag köpte några små saker som t.ex. den blåvita keramiken som jag gillar och så garn, spanskt, och örhängen, nepalesiska, och prickiga strumpbyxor som jag gillar och alltid är på jakt efter…

Jag vill gärna återvända till Portugal och se vackra platser som världsarvsstaden Sintra, träffa de vänliga människorna och njuta av enkel mat och goda viner. Vandra i bergsområden, se Atlanten rulla in. Tänk att åka bil på landsbygden i Portugal och söka vacker keramik och krukor framför allt. Sånt passar ju inte i handbagaget på flyget!
Lägger du ner byten på dina resor?
-Adeus, än en gång!/A

Vad vet man om en stad eller ett land, för den delen, efter några dagars semester? Just nu snurrar vår tvättmaskin med tvätt från resan. Mest underkläder och strumpor… det blev många och långa promenader i sol som regn varje dag. Det är som det bör eftersom man bäst upptäcker en stad med apostlahästarna; topografin med floden Tajo som delar staden, kullar med katedraler och kastell som sticker upp och vinkar lockande på oss turister, gamla vackra hus som är renoverade eller där någon har börjat någon gång men utan att fullfölja… och backiga gator och stråk och ju knöligare och brantare desto mindre renoverat och mer slitet såg det ut! Bara ett par snäpp bort från de centrala stråken behövde vi gå för att hitta tvätt utanför fönstren. Linor i flera rader och många klädnypor i varje plagg… tänk att få ett par nytvättade underbrallor i huvudet, nej, så klart att den som hänger har koll på läget!

Här har till och med någon hängt vackert vävda handdukar framför ytterdörren, det kommer nog inga gäster idag! Vi upptäckte snart hur gästvänliga och pratsamma ‘lisboetas’ var bara någon började tala.

Här nedan är bilder från Castelo de Sao Jorge, belyst på kvällen och synlig över hela staden. Kastellet började byggas 500 f.Kr. men många delar är moriska och från senare tider. Den förste kungen i Portugal hette Alfons och han, nej hans soldater, krigare, rövare, riddare… erövrade det moriska citadellet 1147. Här byggdes senare kungafamiljens residens… fin utsikt vill väl alla ha!

Gammal som gatan brukar man säga – kan väl bokstavligt beskriva den här bilden från kastellet Sao Jorge!

Kaffe och förfriskningar kunde man praktiskt taget få överallt. Det vimlade av restauranger både finare och enklare. Inför varje besök läste vi i pocketguiden men ofta lät vi fötterna styra de egentliga vägarna mot målet. På vägen ser man alltid något och fantiserar om ett och annat. En liten semesterlägenhet kanske? Men, men där bor ju någon redan!

I brist på eget boende får man ju gå ut och äta och det är ju en stor del av semesterlivet. Vi kunde sitta ute alla kvällar men det här är dagens fisk i stadsdelen Alfama. Dagens fisk var grillad lax, potatis och enkel sallad. Rakt upp och ner och mycket gott på ett familjedrivet ‘hål i väggen’ med kvinnor i köket som blev riktigt glada då vi och vårt trevliga ressällskap, som ni säkert har sett här ovan på några bilder, spontant visade vår uppskattning.

Fortsatt skildring från Lissabon följer om några dagar.
Adeus, säger vi, och ser så här nöjda ut!

Är man kaxig och skriver i mars att nu går jag ut i trädgården och kommer inte in förrän i oktober så får man väl erkänna att det har gått så där med allt det förplanerade trädgårdsarbetet!
Höst blir det ju ändå och detta år kan snart läggas till handlingarna som avslutat trädgårdsår eller…? Nu har jag bestämt mig för att inte berätta om mina planer för någon eftersom mina planer alltid är för stora och för många – helt enkelt mycket mer än jag mäktar med! Jag får kanske nu mer skylla på åldern eller på min onda högerarm och influensan som i år tog musten ur mig redan i maj. Jag tänker inte summera trädgårdsåret 2015 ännu men bjuda på höstbilder från vår trädgård här i Skåne vid Sydkusten. Bilderna är från den 17-19 oktober och jag tycker att färgprakten är ovanligt stor i år. Det är underbart att gå runt och njuta av det som ännu bjuds i trädgårdsväg. Kom en sväng med mig!

Parrotia persica, papegojbuske, har ett bladverk som är fint hela säsongen men höstfärgen är enligt min mening enastående! Här nedan sys den uppstammade varianten som vi har här i den låga eftermiddagsolens skugga! Fikonet har fått gula blad  och olivträden ska snart bäras undan.

För varje dag som går så glesas bladverken ur men temperaturen verkar ha fastnat på tio grader och det är ju skönt. Idag visade termometern i skuggan 15 grader klockan tre! Hela september var det sensommar och riktigt behagligt. Men visst är det lite bråttom att få in allt som måste ha vinterskydd då man aldrig har en aning om när frosten kommer. Allhelgonahelgen brukar vara ett riktmärke.

Sitter på kökstrappan tar en paus och fikar. Måste hämta kameran när Gillenia trifoliata, trebladsspira, glöder medan Viburnum davidii, davidsolvonet ståtar med sin härliga mörkgröna färg.

Pelargoner bärs in i omgångar varför i hela världen har vi så många… annat måste också in i den lilla vinterträdgården. Bära och flytta om, göra mera plats…ännu återstår de stora växterna…uj, uj, uj, som man säger i Närke! Få se, saknas gör fuchsior, kamelior, olivträd stora och små, citronträdet och…

Många pelargoner trängs på fönsterbrädena även inne i huset. Här i vinterträdgården får en del vara under vintern och så kan de få mellanlanda i växthuset när dagstemperaturen stiger på våren.

Vinterträdgården byggde vi mot gaveln på det som förut var hemviste för kon och grisen. Här inne håller vi tio grader så att de stora kameliorna kan börja blomma i januari. Snart måste jag klippa dem mer – men det bär emot för storleken har också betydelse…ja, många fler blommor blir det ju!

Pirran är min bästa vän! Jag baxar de tunga krukorna ombord på den och sedan behövs lyfthjälp av någon med större muskler än jag har! Här en klätterpelargon och två fuchsior som snart måste in.

Idag gick jag omkring i solen och såg flera rosor som blommade stillsamt, träd som tappade sina blad, höstfärger som tog tag i mig och kände mig nöjd med trädgården som fortfarande ger av sitt överflöd.

Austin-rosen Crocus rose blommar fortfarande! Flera rosor vill mer och producerar enstaka rosor och man njuter av de där rosorna så här års. Några har doft och det är bara att ta en sniff när man går förbi!

Häggen ‘Schuberti’ har tappat många av sina alltid  lysande röda blad medan de stora schersminerna gulnar så långsamt… Jag ägnar rätt mycket tid åt att klippa och röja i den här delen av trädgården.

Lite förryckt kanske men vem kan tro att det är den 18 oktober? Jo, jag förstås som har tittat på stockrosen och sagt till den: ”När du har blommat klart ska jag rycka upp dig. Här ska du inte växa begriper du väl!?” Men den har bara nickat vänligt och fortsatt att blomma! Så även idag.

Rosen Nostalgi håller ställningarna medan trollhasseln, som står bakom, gulnar långsamt och det är väl så där det blir med oss också. Någonting händer långsamt… medan andra delar av oss håller ställningarna!

När jag fick min lärarexamen var jag 32 år. Året var 1981 och jag var mycket lycklig. I tre år hade jag varje vecka pendlat från min storfamilj i lilla Viby i Närke till Linköping för studiernas skull. Min son och min dotter var 9 och 7 år gamla när jag började studera. Åren innan hade jag läst in gymnasiet på KomVux och barnen var införstådda med att jag skulle fortsätta att studera några år till. Deras pappa gick ner i tjänst så att han kunde vara hemma lite mer när jag skulle vara borta hela veckorna. Jag var faktiskt inte orolig för barnen när jag körde iväg i min lilla röda Citroên. Jag tyckte att min familj ställde upp så fint för mig!

Storfamiljen, som var min familj i tio år, var en himla fiffig och fin form av familj. Vi bodde i ett stort hus på landet och hade massor med rum och utrymmen åt oss och besökande gäster. Tre mammor och tre pappor och deras barn delade på härligheten. Vi hade ett sovrum och tre kök…nej, det var ju så min fd man brukade skoja när folk var nyfikna eller rent av insinuanta. Vi hade ett kök och…det där ska jag nog berätta om vid ett senare blogginlägg!

Hur som helst, min son och dotter åkte skolbuss och när de kom hem på eftermiddagen så fanns alltid någon av de andra vuxna hemma. Oftast var det extramammorna eftersom det fanns småbarn att sköta om och även om de här papporna var radikala så var det där med pappaledighet inte så utvecklat som nu.
Så här efteråt har jag frågat mina barn om de hade det svårt eller om de led mycket av att jag var borta men…nej, det gick så bra och jag visste ju vilka fina extraföräldrar och bra pappa de hade hemma. Jag kom hem alla helger och lov och såg alltid till att jag hade  pluggat klart i veckorna så att jag var fri helt och hållet.

Så var förutsättningarna när jag började på utbildningen till mellanstadielärare. I flera år hade mina drömmar varit att bli en superbra lärare för barn i den härligaste åldern jag visste! Jag ville se barn utvecklas till hela fungerande och kreativa människor under min trygga och kunniga ledning. Jag ville väldigt mycket helt enkelt.

I söndags kom jag hem från en intensiv helg där jag träffade flera av mina studiekamrater från tiden i Linköping. Vi turistade i trevliga Norrköping, åkte spårvagn, fikade på Broadway och pratade, pratade, pratade förstås hela tiden. Så fanns fina och roliga affärer i det omgjorda industriområdet men det var knappt vi såg hur de såg ut för att prata, prata var så viktigt.

Men så trevligt man hade gjort i de gamla industrikvarteren! Vi försökte se ett par utställningar där i det vackra industrilandskapet mitt i Motala Ström men pratade mest hela tiden. Hur några av oss lyckades köpa något i museishopen samtidigt förstår jag knappt!

Något vi alla var överens om var att vi tyckte att utbildningen var så bra! Detta pratade vi mycket om och det var väldigt lite snack om det vi inte tyckte om! Naturligtvis fanns det både lärare och saker att vara lite kritiska mot MEN det var helt enkelt en fantastisk utbildning!
Vi hade lärarledd undervisning från åtta till fyra i princip varje dag. Matte och mattemetodik. Svenska och svenskmetodik. Engelska och…ja, ni förstår resten. Jag kände själv att jag gick framåt väldigt mycket i många ämnen men särskilt i både matematik och engelska. Jag älskade lektionerna i biologi och historia för att de lärarna kunde mycket och var bra förebilder i sättet att lära ut. Det var också ämnen jag läste extra kurser i.
Att ha bild och musik, med mycket inspirerande lärare, och att få fint material som vi kunde fortsätta att jobba med gav en bra grund att stå på. Vi läste litteratur och diskuterade, åkte på skidutbildning i Jämtland, lärde oss fåglar och insekter och hade lägerskolemetodik…
På den tiden hade vi många veckors praktik parvis och i slutet av utbildningen kom en lång praktik som ensam lärarkandidat – det hette så då – i klassen och några dagar även utan handledare. Det var underbart bra och nyttigt!
Vi fick oss itutade att efter läkarutbildningen kom vår i kostnad…tja, man ska väl inte spara in på det finaste vi har – barnen menar jag!

Att vara klasslärare och ha många ämnen betyder att man måste lära sig mycket och kunna mycket. Det är viktigt att bygga med byggstenar (ämnen) men huset man bygger ska hålla ihop. Att kunna se sammanhang och hjälpa barnen förstå hur mycket i vår värld hänger ihop är oerhört viktigt.
Att ge kulturella värden vikt och tyngd är en stor uppgift. De olika ämnena tycker jag att man ska börja fördjupa på riktigt lite senare i skolan. På gymnasiet kan man verkligen leverera de djupa ämneskunskaperna utan att för den skull glömma att de estetiska ämnena är guld värda för människor i stark utveckling som de är i under tonåren.

Jag blev det jag ville och jag har mest härliga och roliga minnen från många arbetsintensiva år i olika skolor och med olika uppgifter. Jag hade säkert också kunnat arbeta med något annat men utan mina kära studiekamrater hade jag inte kommit att tänka på allt det här! De andra är i farten fortfarande och jag lever mitt pensionärsliv men så mycket vi fortfarande har tillsammans! När vi sa ‘hej då’ så tårades mina ögon och jag glömde tacka för allt som jag fick vara med om.

Nästa gång blir det här hos mig, sa vi, det ska bli! Jag tänker guida i Ystad och sen kan vi prata, prata, prata…och jag ska bjuda Maria, Anna-Lena, Eva och Bitte på….

När man vaknar på morgonen och hör nyheterna så kan det kännas som om man får en smäll. Var uppmärksam på det du har att vara glad över, det som väcker förväntan i dig och känn tacksamhet för att solen går upp och att livet ändå rullar på och… Ord räcker inte alltid till! Ibland blir de för många helt enkelt! Textsätt gärna bilderna för dig själv!

Ingen är nämnd och inte heller glömd trots att det inte finns foton på alla eller allt…hej med kram!

Detta var en repris från 2015 men det gjorde väl inget! Lev väl och blomstra!/Agneta

När vi kom hit var det läget som var det absolut viktigaste. Huset var skruttigt och väldigt litet, det fanns ett tätt men skabbigt uthus som hade varit för kon och grisen. Ett före detta litet torp mitt i det sydskånska jordbrukslandskapet. Ett gammalt koställe säger man i den här delen av Skåne för att göra skillnad på det och en präktig skånegård. Det här var ett ställe för fattigfolk; en bit mark på ett utsatt och blåsigt ställe utan ordentlig väg fram till bostaden.

Då fanns här en viktig ko, en gris och kanske några höns, tänker vi som bara har haft en älskad katt här i huset på höjden. Fast hela trädgården är befolkad, nåja, befåglad av stora och små fåglar. När flyttfåglarna kommer på vårarna  eller säger adjö på hösten så ser vi spännande fåglar men annars älskar vi dem som vi alltid har runt omkring oss i trädgården. Olika finkar, sädesärlor, trastar av alla slag, talgoxar, rödstjärtar ibland, blåmesar och rödhakar förstås. Näktergalen när det är den tiden, duvor och göken,  svartfågel, glador och vråkar och så sjöfågel runt omkring när åkrarna plöjs. Där också tofsvipor och lärkor håller till.  Här är gott om snår, buskar och träd för dem alla och ett sjungande, sisande, kvittrande och drillande som vi njuter av så mycket vi bara kan!

Men igår vid frukost hörde vi plötslig en duns mot köksdörren. Vi fick oväntat besök. Det var en trast som var helt omtumlad, men andades, och låg länge på sidan. Jag smekte den med pekfingret och kände pickandet, hämtade vatten, mer som en gest, jag trodde den skulle dö.

Efter en timme hade den rest sig och bajsat lite. Efter ytterligare en halvtimme så kom jag tillbaka, dörren knäppte till och kvickt tog den fart och flög skickligt in under taket på vår öppna verandan och ut på södersidan.
Hur en trast ser vet jag inte men den flög med snabba kraftiga vingslag mot den här vyn:

Utsikten mot böljande kullar och havet och med horisonten där hav och himmel möts 28 km bort kan den lilla fågeln ha sett och det var den vyn  som förtrollade oss när vi kom hit.
180 grader åt andra hållet böljar åkerlandskapet fortsättningsvis norrut och där syns Romeleåsens vackra höjdsträckningar med lysande gula rapsfält på våren och där eventuell snö ligger kvar lite längre på vårvintern. Utsikten måste sägas vara enastående men ännu har vi inte lyckats fånga det med kameran på ett rättvist sätt. Ögat ser mer. Upplevelsen blir större och starkare!

Grannar har vi kors och tvärs över åkrarna åt alla håll men ingen granne bor precis vid vår tomtgräns där vår trädgård tar slut. Där utanför är det brukad åker – alltså även det kultiverad mark. Runt oss har vi haft de fyra vanligaste sädesslagen (korn, vete, råg och havre), raps, sockerbetor och i år har det varit lite ovanligare med rödklöver på ena sidan och gräsodling på andra.
När gräsfröna var skördade så klipptes hela den enorma åkern så det blev en gräsmatta. Ja, ingen golfgrön green men gångbart och vilka underbara möjliga promenader som plötsligt erbjöds oss!

Idag, 28 september, var det strålande sensommar och när det var vattnat i växthuset satte jag på mig promenadskorna och gick ut på östsidan av tomten. Jag hade bara telefonen med mig men en annan dag ska jag ta riktiga kameran med mig. Inget enda foto kan motvara verkligheten. Det storslagna i det öppna soldränkta landskapet. Tystnaden avbröts av tranornas trumpetande himmelsplogar med hundratals fåglar i varje sträck och av färgglada traktorer som inte på något sätt kunde tävla i ljudnivå med tranorna. Allt var ren och skär glädje och njutning och det försökte jag fånga mobilkameran. Var så god; en bit Sydskåne som har råkat bli vår närmaste omgivning och efter 20 år känns som en kär hembygd. Det är är ju den stora trädgården där jorden vänds, stenar plockas bort och…ja, ni vet!

Den här gamla stenkyrkan från 1100-talet ser vi natt som dag. Fram till midnatt är tornet vackert belyst enbart för vår skull så klart. Varje lördag klockan 18.00 hör vi helgmålsringningen från den. Den tillhör kulturlandskapet och historien men också oss! 

Saxe satte denna sten efter Åsbjörn, sin kamrat, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala men kämpade så länge han hade vapen.
Så står det med runskrift och man kan läsa på skylten intill att stenen är rest på 1000-talet några hundra meter från kyrkans plats. Den stod vid en bro och runstenen sprängdes i bitar på 1700-talet när man byggde en ny bro! Bitarna passades in i bygget av den nya bron och 1996 kom stenen till sin nuvarande plats. Stenbron restaurerades och bitarna sammanfogades igen så gott det gick!
Visst känner man historiens vingslag ännu mer och tydligare när allt inte är perfekt!

Jag träffade en trevlig kyrkvaktmästare som berättade för mig att man hade ordningsställt en minnesgravlund  på den här vackra platsen med utsikt mot Östersjön. Förfäderna visste ju precis vad de gjorde när platsen en  gång valdes till kyrkobygget.
Kyrkvaktmästaren förklaradedet där med minnesgravlund  och det sa lite klick i mig för jag har inte vetat hur jag vill ha det efter mötet med döden. Nu tror jag att jag vet. (Jag vill flyga vidare på starka snabba vingar).
Men utan gudstro har vissa saker känts svåra att tänka ut men nu har jag nog bestämt mig. Istället för att skoja och säga: Kan jag få ståplats i glaskista med utsikt från Sjörups gamla kyrkogård, så säger jag: Minnesgravlunden blir perfekt. Ingen grav att sköta men en plats där askan är nergrävt och en bronsplakett med namn. En bänk att ha kaffetermosen och ostmackan på och att titta ut över havet från om man vill, men bara då.

Tankfull men samlad bestämde jag mig för att det var dags att promenera hemåt. Innan dess hade jag dessvärre behov att utföra och att vara kvinna på kyrkogård i det läget är inte riktigt roligt. Plötsligt blev jag medveten om något jag aldrig sett tidigare;  en liten byggnad i ena hörnan av kyrkogården. Hrm, var det en…jaaa! En skänk från ovan, nej, kyrkoskatten kan jag tacka för den bekvämligheten! Vilken tur att jag alltid har betalat, trots allt!

Samlade ihop mig och mina tankar och gick den fina grusvägen hem där den soligaste platsen i hela min värld väntade. Var så god och sitt så länge och njut av utsikten! Härifrån västsidan på vår koställe kan man nämligen se både mot havet och åsen! Man får bara vrida lite på huvudet…

Jag går och gör kaffe så länge!

Får jag presentera Betty Corning!? För ett par blogginlägg sedan visste jag inte vad det var för klematis. Nu kan jag säga hennes rätta namn. Det är hon värd som fortfarande blommar så fint.

Måndag: Jag råkar vara född med riklig livsglädje eller om den är förvärvad. Jag vet inte! Känner nästan alltid glädje inför en ny dag men ibland är det naturligtvis lite segt att gå upp ur den varma sängen. Börjar som vanligt med en god kopp te och Ystads Allehanda.
Vinkar av M som kör tidigt till jobbet och sätter mig med ‘Änglarnas  sorg’ av Jon Kalman Stefanson.  Jag fryser in i ben och märg, håller på att drunkna i det iskalla havet, störta utför branter och…Pojken har följt med sjörädda postbudet Jens på en farlig tur med först båt och sedan häst för att hämta och lämna post på de mest otillgängliga och avlägsna ställen man kan tänka. Snöstormen drar fram och gör sikten obefintlig medan den fruktansvärda kylan och tröttheten får pojken att vilja somna i snön.
Inget lätt liv på Island när inga som helst bekvämligheter finns. Stefanssons språk är vackert och mycket beskrivande men har nästan för många tänkvärdheter invävda…klokskapen får ha någon måtta!
Under förmiddagen tittar jag till bloggen som jag la ut igår. Den som började med en drink i solen och sedan svängde över till funderingar runt flyktingarna som söker sig till vårt land i dessa tider. Kollar statistik och eventuella kommentarer. Det känns bra. Jag menar inte själva flykten förstås.

Cyklar i sommarblåst till vävstugan efter lunch. Jag ser Åses bil när jag svänger upp framför gamla skolan. Trevligt med vävkompis! Vi snackar och väver ett par timmar. Jag skulle helst vilja bli klar med duken på torsdag men småproblem dyker upp på slutet och jag inser fakta. Jag behöver mer tid!
På kvällen är det stickcafé med gamla och nya deltagare men på min stickning blir dessvärre ingenting gjort. Ska lägga upp maskor men räknar fel hela tiden. Kan inte koncentrera mig. Samma som när jag ska läsa ibland. Kan inte koncentrera mig. Kan inte få till det. Lägger ner den icke påbörjade stickningen i påsen, kör hem och tänker på de trevliga kvinnorna som alla stickade runt omkring mig.

Tisdag: Gör en massa praktiskt både ute och inne hela dagen, nödvändiga måstesaker. Läser lite i ‘Änglarnas sorg’ och talar med Kersti i telefonen. Vi talar om bokklubben och Språkcaféet i Skurup.
På kvällen ska M och jag se en film tillsammans men vi är trötta och avbryter för att fortsätta en annan dag. M lägger sig och jag läser mail, växlar några ord på fejan, läser inlägg, tittar på små dumma filmer med djur och bebisar. Somnar ganska tidigt.

Onsdag: Åker med M till Ystad eftersom jag ska till optikern. Havet är så vackert här vid sydkusten! Jag kan aldrig se mig mätt på den här kuststräckan – alla årstider är lika tilltalande! Älskar landskapet runt omkring oss. Öppet stort, otroligt blåsigt men magiskt när det är lugnt annars spännande. Det kan ju inte vara magiskt jämt!
Går på fik i väntan på synundersökning, grov fralla med ost, svart kaffe och Mariaklockans åttaslag.
Tänker på onsdagsträningen som redan har börjat för terminen, längtar till nästa vecka trots att det blir jobbigt. Måste komma igång med vardagsrutinerna nu efter sommaren och motion som tilltalar mig.
Nya glasögon kostar ett stort hål i plånboken men jag måste ha nya! Får hem glasögonbågar i en tjusig väska. Ska visa M och dem jag träffar men vill absolut bestämma själv.

Går på fik efteråt för en påtår och lässtund i boken. Gillar att studera folk på fik!
Gör inköp på Systembolaget, Granngården och Willys och ska sen köpa medicinen som sedan några år reglerar mitt höga blodtryck. Alla recept har gått ut! Måste fixa det. Har ifrågasatt om jag behöver alla fyra mediciner nu när jag som pensionär sällan stressar. Kör hem när alla ärenden är avklarade.
Hämtar M vid bussen i regnet. Njuter av att äta middag och vara tillsammans. Som vanligt avslutar M och jag middagen i de små röda marockanska fåtöljerna med var sin espresso och liten whisky . Vi uttrycker både bekymmer och glädje. Planerar de kommande dagarna. Jag fastar från kl. 22.00.

Torsdag: Skjutsar M till bussen och kör till Novakliniken i Rydsgård. Lämnar prover på laboratoriet och de kontrollerar blodtrycket. Ovanligt lågt… Får tid till läkarbesöket om en vecka.
Kör hem och städar, tvättar och bakar äppelkaka. Jag bakade den gamla Fyriskakan som jag har bakat i äppeltider varje höst sedan barnen var små. Så saftig och god!
Vävning på kvällen och många vävglada kvinnor infinner sig. Vi planerar städfest till mitten av oktober.

Fredag: Rattar bilen mot Helsingborg. Ska hämta Victor som har ledigt från skolan. Det nya akvariet på Malmö hus muséum väntar på oss. Vi har lite otur för alla djuren i terrarierna har gått och gömt sig…men till slut ser vi på ett ställe att lövhögarna är två giftiga ormar och faktiskt finns lite simmande fiskar i ett akvarium, vi åker hiss och går och fikar. En sjuåring och farmor kan förlusta sig! Efter ytterligare ett litet varv så vill Victor hem till farmors hus! Väl hemma spelar vi spel, läser högt, leker affär och pratar en massa tills det är dags att starta hotellrörelsen. Då hackas, kokas och steks det i köket så det står härliga till!
Vid dukat bord njuter sen personal och gäster av den goda maten. Vi bubblar en massa och enas om att rätten med stekt grönkål med bacon och valnötter var en höjdare. Alla är ganska trötta och vid elvatiden sover vi. Barn som vuxna.

Lördag: Halva vuxenenheten ägnar hela soliga dagen åt ett utomhusprojekt som kräver flera händer. Vi andra spelar spel, tar det lugnt,  serverar kaffe, kaka och senare mat! Den som vill får plocka i sig tomater och eftermognade jordgubbar och smaka på chilifrukernas styrka! Min sonhustru som sällan tycker att chilifrukterna här är tillräckligt starka smakar på en av två sorter som jag odlar och…jösses vilken reaktion! Den gula habaneron var STARK nog!

Vid måltiden skär Victor med vänster hand och jag frågar om han brukar göra det. Sedan diskuterar vi det där med att vara tvåhänt och då säger den sjuåriga lille gossen: – Pappa, det heter väl ambidexteus när man använder båda händerna?
Vi blir lite förstummade, mobiltelefonerna far upp och ordets ursprung och olika användning  diskuteras. Det är storebror Pontus som har använt ordet! Somliga lär fort och lätt. Framåt sen eftermiddag skiljs vi åt med tack, kramar och ”…ha det bra – vi ses igen”!

Söndag: Efter frukost åker trädgårds- och jobbarkläder på. Jag fortsätter att röja upp i buskage och snår. Trädgården har växt mig över huvudet och jag måste klippa ner, ta bort, öppna mot himlen och solen. Få in ljus på vissa ställen som allt mer har hamnat i skuggan. M vet att jag har problem med värk i höger arm. Det kommer och går. Klippning…aj, aj. På eftermiddagen åker vi och köper en batteridriven men nätt tigersåg för grenar upp till 8 cm. Den ska göra susen, tror jag, och nu kan jag säga:

– Keo, hjälper alltid mig i trädgården! Min rara söta sonhustru från Laos heter just Keo!

Den nya veckan knackar på…vad spännande den ska bli! Kram till dig som orkat hänga kvar!/A

Igår var det vindstilla och riktigt varmt på västgaveln. Jag gjorde två svalkande drinkar och bjöd min käre man att komma till den slösande solen för att sitta ner och njuta en stund. Tids nog är mörkret och kylan över oss.  Kvällen före hade vi haft en rätt rivig diskussion om situationen i världen och vad som egentligen händer i Europa och Sverige just nu. Vad kan jag, vi, svenskar, européer egentligen göra?
Rätt mycket tänker jag…

Så mycket som vill bli sagt men så svårt att formulera utan att bli patetisk eller långrandig eller någonting annat som känns fel. Det är så lätt att säga fel, göra fel och att bli missförstådd idag när allt för många har sina ståndpunkter huggna i sten.

Det är mycket jag inte vet och säkert inte förstår heller MEN ett är jag säker på och det är att vi måste hjälpa dem som söker hjälp. Annars är vi vedervärdiga människor och samhället blir likadant. Som en givande medmänniska sa på radion apropå de romska tiggarna: Jag vill både lägga i muggen och skicka pengar till hjälporganisationer som jobbar i Rumänien! (Där fick regeringen ingen poäng)!
En annan medmänniska sa: Här i Mariefred har vi gett dem jobb!

Kan man – så gör man det också förstås – bara man gör vad man verkligen kan! Den som inte har pengar har kanske tid!
Att ge av sin tid och sitt engagemang är fint nog!  Behovet kommer att bli enormt och skygglapparna måste bort. De flesta i vårt land har det bra och de har kanske aldrig brottats med tanken att en skandalöst orättvis värld skapar enorma problem.

Nu vandrar, åker och färdas folk mot olika destinationer i sina försök att hitta en möjlighet att bygga ett nytt liv. Vi kan hjälpa till och göra många saker i stort som smått! Visst kommer det att bli problem med allt möjligt det kan vi vara säkra på. Jag tänker inte ens räkna upp allting eftersom du som läser redan vet en massa!

Själv tror jag att jag är bäst på att hjälpa i det lilla. Ta mig till närmaste flyktingförläggning, gå på språkcafé, kanske bli kontaktman eller kontaktperson för någon familj. Inte glömma dem som redan är här oavsett varför de har kommit hit. Jag har inte tänkt klart men somligt gör jag redan! Jag vill och måste göra mer på hemmaplan och nu är det sannerligen hög tid!

Fadderbarn har min man och jag haft i många, många år och det borde alla med en stadig inkomst ha! Man kan bli världsförälder för någon hundring i månaden. De välmående länderna måste hjälpa fattiga länder att utvecklas, vi kan t.ex. bekosta träd som planteras för lokalbefolkningens bästa och mot ökenutbredning. Man kan bli skogsägare i Vi-skogen eller ge bort träd i present till vänner som ändå har allting! Folkvandring på grund av klimatförändringar är väl bara att vänta!? Det är bara en tidsfråga.

Tids nog är fysiskt mörker och kyla över oss men jag tycker om att få längta och vänta på något bättre. Jag tänker att det gör väl alla människor!
Om det så är våren, trygghet varje dag, ett varmt hem eller något som mättar!

Man gör vad man kan – bara man inte stoppar huvudet i sanden eller vänder ryggen till. Nu är människor med stora bekymmer här och knackar på dörren! Vad tycker du är viktigast att göra?