När vi kom hit var det läget som var det absolut viktigaste. Huset var skruttigt och väldigt litet, det fanns ett tätt men skabbigt uthus som hade varit för kon och grisen. Ett före detta litet torp mitt i det sydskånska jordbrukslandskapet. Ett gammalt koställe säger man i den här delen av Skåne för att göra skillnad på det och en präktig skånegård. Det här var ett ställe för fattigfolk; en bit mark på ett utsatt och blåsigt ställe utan ordentlig väg fram till bostaden.

Då fanns här en viktig ko, en gris och kanske några höns, tänker vi som bara har haft en älskad katt här i huset på höjden. Fast hela trädgården är befolkad, nåja, befåglad av stora och små fåglar. När flyttfåglarna kommer på vårarna  eller säger adjö på hösten så ser vi spännande fåglar men annars älskar vi dem som vi alltid har runt omkring oss i trädgården. Olika finkar, sädesärlor, trastar av alla slag, talgoxar, rödstjärtar ibland, blåmesar och rödhakar förstås. Näktergalen när det är den tiden, duvor och göken,  svartfågel, glador och vråkar och så sjöfågel runt omkring när åkrarna plöjs. Där också tofsvipor och lärkor håller till.  Här är gott om snår, buskar och träd för dem alla och ett sjungande, sisande, kvittrande och drillande som vi njuter av så mycket vi bara kan!

Men igår vid frukost hörde vi plötslig en duns mot köksdörren. Vi fick oväntat besök. Det var en trast som var helt omtumlad, men andades, och låg länge på sidan. Jag smekte den med pekfingret och kände pickandet, hämtade vatten, mer som en gest, jag trodde den skulle dö.

Efter en timme hade den rest sig och bajsat lite. Efter ytterligare en halvtimme så kom jag tillbaka, dörren knäppte till och kvickt tog den fart och flög skickligt in under taket på vår öppna verandan och ut på södersidan.
Hur en trast ser vet jag inte men den flög med snabba kraftiga vingslag mot den här vyn:

Utsikten mot böljande kullar och havet och med horisonten där hav och himmel möts 28 km bort kan den lilla fågeln ha sett och det var den vyn  som förtrollade oss när vi kom hit.
180 grader åt andra hållet böljar åkerlandskapet fortsättningsvis norrut och där syns Romeleåsens vackra höjdsträckningar med lysande gula rapsfält på våren och där eventuell snö ligger kvar lite längre på vårvintern. Utsikten måste sägas vara enastående men ännu har vi inte lyckats fånga det med kameran på ett rättvist sätt. Ögat ser mer. Upplevelsen blir större och starkare!

Grannar har vi kors och tvärs över åkrarna åt alla håll men ingen granne bor precis vid vår tomtgräns där vår trädgård tar slut. Där utanför är det brukad åker – alltså även det kultiverad mark. Runt oss har vi haft de fyra vanligaste sädesslagen (korn, vete, råg och havre), raps, sockerbetor och i år har det varit lite ovanligare med rödklöver på ena sidan och gräsodling på andra.
När gräsfröna var skördade så klipptes hela den enorma åkern så det blev en gräsmatta. Ja, ingen golfgrön green men gångbart och vilka underbara möjliga promenader som plötsligt erbjöds oss!

Idag, 28 september, var det strålande sensommar och när det var vattnat i växthuset satte jag på mig promenadskorna och gick ut på östsidan av tomten. Jag hade bara telefonen med mig men en annan dag ska jag ta riktiga kameran med mig. Inget enda foto kan motvara verkligheten. Det storslagna i det öppna soldränkta landskapet. Tystnaden avbröts av tranornas trumpetande himmelsplogar med hundratals fåglar i varje sträck och av färgglada traktorer som inte på något sätt kunde tävla i ljudnivå med tranorna. Allt var ren och skär glädje och njutning och det försökte jag fånga mobilkameran. Var så god; en bit Sydskåne som har råkat bli vår närmaste omgivning och efter 20 år känns som en kär hembygd. Det är är ju den stora trädgården där jorden vänds, stenar plockas bort och…ja, ni vet!

 

Den här gamla stenkyrkan från 1100-talet ser vi natt som dag. Fram till midnatt är tornet vackert belyst enbart för vår skull så klart. Varje lördag klockan 18.00 hör vi helgmålsringningen från den. Den tillhör kulturlandskapet och historien men också oss! 

Saxe satte denna sten efter Åsbjörn, sin kamrat, Tokes son. Han flydde inte vid Uppsala men kämpade så länge han hade vapen.
Så står det med runskrift och man kan läsa på skylten intill att stenen är rest på 1000-talet några hundra meter från kyrkans plats. Den stod vid en bro och runstenen sprängdes i bitar på 1700-talet när man byggde en ny bro! Bitarna passades in i bygget av den nya bron och 1996 kom stenen till sin nuvarande plats. Stenbron restaurerades och bitarna sammanfogades igen så gott det gick!
Visst känner man historiens vingslag ännu mer och tydligare när allt inte är perfekt!

Jag träffade en trevlig kyrkvaktmästare som berättade för mig att man hade ordningsställt en minnesgravlund  på den här vackra platsen med utsikt mot Östersjön. Förfäderna visste ju precis vad de gjorde när platsen en  gång valdes till kyrkobygget.
Kyrkvaktmästaren förklaradedet där med minnesgravlund  och det sa lite klick i mig för jag har inte vetat hur jag vill ha det efter mötet med döden. Nu tror jag att jag vet. (Jag vill flyga vidare på starka snabba vingar).
Men utan gudstro har vissa saker känts svåra att tänka ut men nu har jag nog bestämt mig. Istället för att skoja och säga: Kan jag få ståplats i glaskista med utsikt från Sjörups gamla kyrkogård, så säger jag: Minnesgravlunden blir perfekt. Ingen grav att sköta men en plats där askan är nergrävt och en bronsplakett med namn. En bänk att ha kaffetermosen och ostmackan på och att titta ut över havet från om man vill, men bara då.

Tankfull men samlad bestämde jag mig för att det var dags att promenera hemåt. Innan dess hade jag dessvärre behov att utföra och att vara kvinna på kyrkogård i det läget är inte riktigt roligt. Plötsligt blev jag medveten om något jag aldrig sett tidigare;  en liten byggnad i ena hörnan av kyrkogården. Hrm, var det en…jaaa! En skänk från ovan, nej, kyrkoskatten kan jag tacka för den bekvämligheten! Vilken tur att jag alltid har betalat, trots allt!

Samlade ihop mig och mina tankar och gick den fina grusvägen hem där den soligaste platsen i hela min värld väntade. Var så god och sitt så länge och njut av utsikten! Härifrån västsidan på vår koställe kan man nämligen se både mot havet och åsen! Man får bara vrida lite på huvudet…