När jag fick min lärarexamen var jag 32 år. Året var 1981 och jag var mycket lycklig. I tre år hade jag varje vecka pendlat från min storfamilj i lilla Viby i Närke till Linköping för studiernas skull. Min son och min dotter var 9 och 7 år gamla när jag började studera. Åren innan hade jag läst in gymnasiet på KomVux och barnen var införstådda med att jag skulle fortsätta att studera några år till. Deras pappa gick ner i tjänst så att han kunde vara hemma lite mer när jag skulle vara borta hela veckorna. Jag var faktiskt inte orolig för barnen när jag körde iväg i min lilla röda Citroên. Jag tyckte att min familj ställde upp så fint för mig!

Storfamiljen, som var min familj i tio år, var en himla fiffig och fin form av familj. Vi bodde i ett stort hus på landet och hade massor med rum och utrymmen åt oss och besökande gäster. Tre mammor och tre pappor och deras barn delade på härligheten. Vi hade ett sovrum och tre kök…nej, det var ju så min fd man brukade skoja när folk var nyfikna eller rent av insinuanta. Vi hade ett kök och…det där ska jag nog berätta om vid ett senare blogginlägg!

Hur som helst, min son och dotter åkte skolbuss och när de kom hem på eftermiddagen så fanns alltid någon av de andra vuxna hemma. Oftast var det extramammorna eftersom det fanns småbarn att sköta om och även om de här papporna var radikala så var det där med pappaledighet inte så utvecklat som nu.
Så här efteråt har jag frågat mina barn om de hade det svårt eller om de led mycket av att jag var borta men…nej, det gick så bra och jag visste ju vilka fina extraföräldrar och bra pappa de hade hemma. Jag kom hem alla helger och lov och såg alltid till att jag hade  pluggat klart i veckorna så att jag var fri helt och hållet.

Så var förutsättningarna när jag började på utbildningen till mellanstadielärare. I flera år hade mina drömmar varit att bli en superbra lärare för barn i den härligaste åldern jag visste! Jag ville se barn utvecklas till hela fungerande och kreativa människor under min trygga och kunniga ledning. Jag ville väldigt mycket helt enkelt.

I söndags kom jag hem från en intensiv helg där jag träffade flera av mina studiekamrater från tiden i Linköping. Vi turistade i trevliga Norrköping, åkte spårvagn, fikade på Broadway och pratade, pratade, pratade förstås hela tiden. Så fanns fina och roliga affärer i det omgjorda industriområdet men det var knappt vi såg hur de såg ut för att prata, prata var så viktigt.

Men så trevligt man hade gjort i de gamla industrikvarteren! Vi försökte se ett par utställningar där i det vackra industrilandskapet mitt i Motala Ström men pratade mest hela tiden. Hur några av oss lyckades köpa något i museishopen samtidigt förstår jag knappt!

Något vi alla var överens om var att vi tyckte att utbildningen var så bra! Detta pratade vi mycket om och det var väldigt lite snack om det vi inte tyckte om! Naturligtvis fanns det både lärare och saker att vara lite kritiska mot MEN det var helt enkelt en fantastisk utbildning!
Vi hade lärarledd undervisning från åtta till fyra i princip varje dag. Matte och mattemetodik. Svenska och svenskmetodik. Engelska och…ja, ni förstår resten. Jag kände själv att jag gick framåt väldigt mycket i många ämnen men särskilt i både matematik och engelska. Jag älskade lektionerna i biologi och historia för att de lärarna kunde mycket och var bra förebilder i sättet att lära ut. Det var också ämnen jag läste extra kurser i.
Att ha bild och musik, med mycket inspirerande lärare, och att få fint material som vi kunde fortsätta att jobba med gav en bra grund att stå på. Vi läste litteratur och diskuterade, åkte på skidutbildning i Jämtland, lärde oss fåglar och insekter och hade lägerskolemetodik…
På den tiden hade vi många veckors praktik parvis och i slutet av utbildningen kom en lång praktik som ensam lärarkandidat – det hette så då – i klassen och några dagar även utan handledare. Det var underbart bra och nyttigt!
Vi fick oss itutade att efter läkarutbildningen kom vår i kostnad…tja, man ska väl inte spara in på det finaste vi har – barnen menar jag!

Att vara klasslärare och ha många ämnen betyder att man måste lära sig mycket och kunna mycket. Det är viktigt att bygga med byggstenar (ämnen) men huset man bygger ska hålla ihop. Att kunna se sammanhang och hjälpa barnen förstå hur mycket i vår värld hänger ihop är oerhört viktigt.
Att ge kulturella värden vikt och tyngd är en stor uppgift. De olika ämnena tycker jag att man ska börja fördjupa på riktigt lite senare i skolan. På gymnasiet kan man verkligen leverera de djupa ämneskunskaperna utan att för den skull glömma att de estetiska ämnena är guld värda för människor i stark utveckling som de är i under tonåren.

Jag blev det jag ville och jag har mest härliga och roliga minnen från många arbetsintensiva år i olika skolor och med olika uppgifter. Jag hade säkert också kunnat arbeta med något annat men utan mina kära studiekamrater hade jag inte kommit att tänka på allt det här! De andra är i farten fortfarande och jag lever mitt pensionärsliv men så mycket vi fortfarande har tillsammans! När vi sa ‘hej då’ så tårades mina ögon och jag glömde tacka för allt som jag fick vara med om.

Nästa gång blir det här hos mig, sa vi, det ska bli! Jag tänker guida i Ystad och sen kan vi prata, prata, prata…och jag ska bjuda Maria, Anna-Lena, Eva och Bitte på….