Pensionär, nyss pensionär!

Några dagars resa gör susen om man är lite trött på vardagen och om man inte är det gör det gott ändå! För att träffa familj och vänner åkte vi till Stockholm. Inget inbokat!

Frukost hos vänner är njutbart. Småprat över tekoppar som snart följs av kaffepåtår. Läsa en morgontidning som heter något annat än den där hemma. Bli lite uppassad…

Vi vandrade på Södermalms gator inte alls utan mål och mening. Vi ville gå och hälsa på hos Olle Adolphson. Han som skrev så bra låtar som den om Lilla Skinnarviksgränd.
Vi tar hjälp av GPS för att söka.

Inte efter gatan men efter Olle Adolphsons park. Parken hade gömt sig.

Bakom en oansenlig port och några omaka trampstenar upp hittade vi den och efter klivet upp och in så såg man Olle A vid ett bortre staket och med hela Riddarfjärden bakom sig.

Han finns alltid där nu mer. Hej du, Olle!  Skulptören, en annan Olle, var klasskamrat på högstadiet så det är extra roligt! Och i en blå stor sandlåda fanns ett täcke och en kudde.

Det fanns en bättre entré genom en grind i det där bortre staketet och ut till utsikten som alla älskar. Även en gråmulen dag. När jag var liten fick man klättra på några berg eller smyga in på privata tomter för att få den här utsikten – för den ville man ha!

Vi promenerade inte hela Monteliusvägen innan vi avvek från det vackra promenadstråket. Leta upp det när du är i Stockholm och kika in i den lilla parken!
Vi gillar gamla Söder och alla promenadmöjligheter här ser man bort mot Saltsjön.

Det är trevligt att flanera och hitta nya möjliga vägar att gå mot en plats eller upptäcka något roligt eller fint och oväntat på en husvägg. Ebba flyger heter det lilla konstverket.

Vi tillbringade lite tid på några ställen i Gamla Stan och avslutade själva huvudpromenaden på Medelhavsmuséet nära Gustav Adolfs torg. Där botaniserade vi i muséishopen innan vi gick upp en trappa till Bagdad café för att släcka törsten! Kan verkligen rekommenderas, ett glas rött för 55 kr, och muséet har gratis entré!
Trevligt att du var med ända hit!/A

 

 

 

 

 

Nu ska jag snart åka hem med min riktiga matte och husse. Det ska bli roligt att komma hem för borta bra men hemma bäst! Min bonusmatte BM har gjort sitt bästa (små bitar med godis, klapp och kel, sovplats i hennes säng) för att jag ska trivas och jag gillar även bonushusse BH, som jag kröp ner under täcket hos, alla tiders! Jag har gillat att kuta min BH till mötes när han kommer hem från jobbet! Sen full karriär direkt till matskålen… för då är maten plötsligt lite godare. Det är ju lite konstigt – men så funkar jag!

Jag kan tänka mig att komma tillbaka hit om det blir något mer tillfälle! Jag måste också ge en eloge till BMs vän Lotta W som klippte mina klor två gånger. Jag brukar vara lite stingslig, när det kommer kloklippning på tal, men det gick som smort! Här nere kommer några olika promenadmiljöer. De första bilderna är när vi gick vilse i skogen nära byn Ensligheten men som ni förstår så hittade vi ut igen. Sen är det bilder från Ystad Sandskog där det finns så många fina badhytter och sommarhus. I Svaneholmsskogen var det himla blött och jag försökte dra BM tillbaka till bilen men tyvärr är hon lite, men bara lite, starkare än jag. Det där hände flera gånger men på det stora hela så var det härliga promenader allihop! Jag sov i alla fall riktigt gott efteråt. Vi var på en massa andra fina ställen också men håll till godo med dessa bilder och kanske ses vi igen. Nospuss!/P

Jag har varit på väg att ge upp det här med trädgården men tror att jag har ångrat mig! Jag fantiserar lite om att anlägga en  grusträdgård, fortsätta flytta om växter och kanske att odla lite mer ätbart! Snart är allt inburet och klart. Från slutet av oktober får vi vila.

Här kommer ett hösttäcke, ett litet lapptäcke, från trädgården så här mitt i oktober.

Klicka på bilderna så får du i bästa fall veta vad du tittar på! Här nere avslutar jag med några bilder tagna inifrån huset. Höstens framfart kan vara fin inifrån om det ruskar ute!

Fin höst alla trädgårdsvänner!/A

girighet eftersom det är grunden till mycket av problemen i samhället och världen – men så vill jag egentligen inte börja min blogg! Nu känns det som om jag måste det.
Jag skulle t o m kunna säga att jag hatar den girighet som leder till mänskligt moraliskt förfall och därmed vidare till kriminalitet, miljöförstöring, polarisering mellan de som har och de som inte har ekonomiska förutsättningar att leva värdigt. Detta är ingen genomtänkt och fin analys men det är ändå så det känns inuti. Jag vill vara försiktig med hur jag använder vissa ord.

Jag har svårt med att så många nu för tiden säger att de känner HAT mot en massa harmlösa saker och oskyldiga människor; som till exempel Bert-Åkes dansorkester, frälsningsarmén, att skala apelsiner, tandläkaren, slipsar, Pelle Svanslös, foträta skor, tiggarna,  folkmusik, saltlakrits,  de som är födda Värnamo, dadaismen eller att skriva tre punkter i slutet av en mening…

Det missbrukas ord och dess valörer och jag är säkert inte oskyldig men kan vi inte bli mer försiktiga och återhållsamma?
Ordet HATA blir  ju helt urvattnat och utslitet om man verkligen skulle behöva ett tydligt och starkt ord! Det verkar tyvärr vara likadant på många ställen här i världen. Är inte det där fördumning? Liksom mycket annat som hamnar på sandlådenivå. Jag orkar snart inte höra våra svenska politiker heller men – nej, det där ska jag inte grotta ner mig i just nu!

Jag ryser när jag hör Donald Trump uttrycka sig om hur han som president tänker ”ordna upp saker och ting”. Det är kusligt och att lyssna på så kallade diskussioner mellan de två amerikanska presidentkandidaterna väcker antipati hos mig. Vilket mardrömsval för de amerikaner som vill leva i en medveten och förnuftig demokrati. Måtte det bli så att TRUMP förlorar tack vare sina dumheter!

En annan sak när jag ändå är på det här spåret: Vi har lärt oss att vara kritiska och att allt ska vara transparent men räcker det med att klaga och dra fram skiten och bara titta på den  – UTAN att själv göra något? Måste man inte försöka vända på stenar, tvätta byken, rensa avloppet och börja bygga upp istället för att ständigt bara riva ner – annars går vi under av allt klagande!
Vår värld är tillräckligt komplicerad i sig på grund av olika konflikter!
Vad gör då jag? Jag klagar just nu på … äh, det begrep du väl!?
Tur att han lyssnar på mig min tystlåtne danske vän./A

 

Söndag. Växlande väder idag och jag har jag fått springa fritt omkring i hela trädgården utan koppel.Det är härligt att vara ute! Lite blommor är det kvar i rabatterna men jag är mer intresserad av att sniffa mig fram! Jag undersöker varje vrå i min egen takt och hittar många mysiga stigar och snår. Hurra, så härligt, nu är de nog säkra på att jag inte sticker iväg. På eftermiddagen hade vi gäster här och då fånade jag mig lite så de trodde faktiskt att jag var valp. Jag bet alldeles vilt i en kudde till exempel och hoppade runt i min korg. När gästerna gick så var det dags att sova. Två nätter i rad har jag valt att hoppa upp i sängen där uppe på kvällen. Jag börjar alltså känna mig allt mer hemma, men ändå…jag har ylat lite för att få mer uppmärksamhet. Jag har faktiskt tyckt lite synd om mig själv. Särskilt bonusmatte blir lite påverkad av det där ljudet, he, he!

Måndag. Igår blev det ingen lång promenad så idag skulle vi gå en promenad på förmiddagen men som det regnade. Bonusmatte sa att naturen  i sig var vackrare än en kultiverad trädgård. Det där resonemanget hängde jag inte med i. Jag försökte vända om flera gånger men det lyckades inte, nu lyssnade hon inte alls på mig.

Jag är glad att vi gick ändå för det var en härligt frisk promenad. Den ska vi nog göra om i fint väder någon dag, tyckte jag att bonusmatte sa till mig.

 

Vi lämnade stigen vid bäcken som förresten kallas för Kärleksstigen och rinner ut i havet, nej, stigen rinner inte ut i havet – det gör bäcken!. Jag tyckte bara det var våta löv och kladdigt där. Det lilla slottet heter Charlottenlund och i den gula stugan  kunde lantarbetarna på slottet lämna sina barn medan de arbetade. Min promenadkompis sa att hon skulle ta reda på hur det var med det där! Kultur och historia är ju rätt intressant, tycker jag nog.
Nu vill jag sova så nospuss allihop!/P

Det är inte alls dumt att vara utlånad som hund! Jag gillar de nya utomhusstråken här. De gamla där hemma är så välbekanta allihop, ja, jag känner ju nästan igen precis alla lukter!
Havet här gillar jag verkligen att titta på! Man får huka sig lite bakom sanddynerna bara.

Min bonusmatte tror att jag skulle kunna bli intresserad och läser ordet högt flera gånger. HUNDBADPLATS, läser hon.  Jag skakar i kroppen bara jag tänker på det! Man ser på den bilden med skylten, där hunden är i vattnet, att jag med kroppsspråket tydligt avvisar förslaget. Inte en sån här ruskigt blåsig dag i alla fall.

Efter en lång stund vid havet börjar vi promenera tillbaka och går förbi så vackra vyer. Jo, en hund upptäcker annat också – när det ligger något mojsigt i gräset, gropar och gångar, dofter efter diverse djur, eller något som prasslar i buskarna. Det är härligt och jag glömmer blåsten och jag skvätter mest hela tiden. Det måste märkas att jag har varit här!

Fina minnen sparar jag på, de tar jag fram och nosar rätt på när det är lite trist!
Nospussar och tjingeling!/P

 

 

Jag är lite omtumlad men rätt nöjd ändå för sån är jag. Nu har jag lagt mig i min korg och tänker vila ett tag. För en stund sen var jag ute i solen. Så många nya goda dofter och spännande ställen att undersöka. Här finns det finfina ställen att bajsa på!

I söndags förstod jag att något var på gång. Det var väskor och prylar överallt där hemma. Jag hoppades verkligen att vi skulle åka hit, här är det bra och människorna i huset är bäst! Jag får en munsbit bredvid ibland – men inte alltid och det är ju för att jag ska hålla vikten, jag försöker acceptera det… jag får jobba lite på det om jag säger så!
De som bor här busar lagom mycket med mig även om hon kan bli fjantig ibland så är hon riktigt bra! Han är också bra för i morse bar han upp mig i sängen på ovanvåningen. Jag får tydligen sova där också om jag vill. Det ska jag nog pröva ikväll!
Här finns många bra promenader att ta och jag gillar att kuta runt i den stora trädgården. Jag har varit här flera gånger och hälsat på. Det är fritt och spännande med alla de där intressanta lukterna som finns överallt utomhus.

I måndags var matte och husse nästan lite onödiga faktiskt, de släpade ut mig fast det regnade och blåste. Jag gillar aldrig sånt väder men man måste ju lätta på blåsan och så där. Sen for vi in till den lilla stan och gjorde en massa tråkiga ärenden in och ut ur butiker.Jag fick ju aldrig gå in och på ett ställe luktade det så himla gott av kanelbullar. De tror att jag inte fattar det ordet men det gör jag visst. När vi kom hem så kom det en fin människa hit. Hon kom för min skull, låg på knä och pratade med mig och fiskade upp små  godbitar, tre blev det, och jag kände att hon luktade som hund och vän på en gång.

 I morse när jag vaknade så var husse och matte lite röriga, de for omkring och plockade med en massa saker. En kort tur ut för min del och sedan borrade jag ner mig i sängen under täcket. Där var det fortfarande varmt och gott och jag blev kvar en god stund. Hörde att något var på gång, gick och la mig på en post med dörren ut i sikte. Jag höjde knappt ögonbrynen när de alla lämnade huset utan letade upp ett mjukt ställe och bäddade in mig.
Nu förstår jag inte läget helt och fullt. Bilen med min hundbur står kvar här utanför men min matte och husse har tagit alla väskor och är inte längre här. Men jag är kvar och jag är väldans bra på att vänta! Jag har gjort det förr på andra ställen och de har alltid kommit.
Hon som bor här tog ut mig på en solskenspromenad. Jag stod högst på den lilla vägen med nosen mot vinden och tittade på utsikten. Sen fick jag själv bestämma stigar och vägar och sniffa mig fram precis som jag ville! När jag var nöjd vände jag och gick bestämt hemåt och väl hemma vid huset visade jag att jag ville in. Här ska jag minsann stanna och ha det bra tills dess att matte och husse kommer tillbaka! / Nospuss från Pricken!

 

Jag sätter mig till rätta i min imaginära gungstol och tänker på den lilla flickan inom mig.

12 barn från Onsdagsvägen i Hökarängen. Sex flickor och sex pojkar i olika åldrar. Det är något sorts kalas och föräldrarna har hyrt lokalen, tror jag. Hade jag inte bilden skulle händelsen vara glömd och gömd i minnets opålitliga arkiv. Året kan vara 1953 och  min syster som haft hjärtmuskelinflammation sitter bakom mig. Hon låg så länge på Sachsska barnsjukhuset att hon blev tvungen att gå om årskurs tre. Jag var för liten för att förstå att det var allvarligt.
Sjukvården var till för alla och blev man sjuk så fick man den vård som man behövde och kunde få. Jag har hela uppväxten hört berättelserna om bristen på pengar i hemmet men att skola och sjukvård var till för alla. Sverige var på 50-talet ett föregångsland! Det där matades vi med och ur det hade osund nationalism kunnat växa men så var icke fallet. Vi tillhörde den kader av fattiga arbetarbarn som skulle få chansen att gå i skola, ta studenten och studera på universitet utan att föräldrarnas inkomst skulle spela någon roll!
Framtidstron växte under hela min barndom.

Åter till fotot: Jag har ljus klänning med puffärmar och rosett i håret. Min hand höjs och jag sitter på språng som om jag var på väg någonstans. Bredvid mig sitter en blond och brunögd pojke i snickarbyxor på knä och som jag ett år senare skulle bli stormande kär i.  Säg inte att man inte kan vara kär när man är fem år för det kan man och det kan fortsätta även under ens sjätte år. Här på bilden har det ännu inte hänt!

För flickan längst fram till höger skulle i mig växa en ful och taggig svartsjuka som gjorde så ont, så ont.Säg inte att man inte kan vara svartsjuk i den åldern för jag kände den sjukan och led av den. Hon hette Rose-Marie, ett så vackert namn, tyckte jag, det ville jag väl också heta! Nej, just DET minns jag inte utan det hittade jag på för det hade kunnat vara så! Rose-Marie och pojken var båda ett år äldre än jag och det är SANT! De började i ettan före mig och jag ville också börja. Jag kunde ju redan läsa och skriva men mamma sa: Du ska leka ett år till! Men det där hade ännu inte hänt när det här fotot togs.

På den tiden var man inte så van vid att fotograferas, det var nog i sig en lika stor händelse som att ha kalas på det här sättet i hyrd lokal. Så var det i alla fall för oss barn i Hökarängen. Det där intensiva och starka hade inte heller hänt mig ännu, inte när vi sitter på kalaset lite underligt uppradade och tittar på fotografen eller någon annan som försöker fånga vårt intresse.
Jag var bara fyra och om vi lägger till 63 levnadsår till så förstår man att det är stor skillnad mellan den lilla flickan då och den flickan som jag fortfarande alltid har inom mig! Henne är jag rädd om för hon gör mig livligare och mer levande – kanske lite i alla fall!/A.

 

 

I dagens läge, med allt fasansfullt som händer varje dag, när människor som anser sig vara mer värda än andra, förnedrar och spottar på människor på grund av deras härkomst, hudfärg eller då man är beredd att döda människor i religionens namn eller för att tillskansa sig makt eller mer pengar – då, det är då, man behöver upptäcka och påminna varandra om de små kärleksfulla handlingarna som ständigt pågår runt omkring oss.

Jag är lättrörd och har ofta försökt svälja gråt i situationer då det är glädje som egentligen är grunden till tårarna eftersom det inte alltid är bekvämt att berätta att man gråter just av en sorts ibland oförklarlig men uppfyllande glädje. Naturens skönhet och kärleksfulla människor startar ofta det där hos mig. Jag tror jag delar det med många andra. Jag gråter när jag hör barn sjunga ‘Den blomstertid nu kommer’ eller när någon gör någonting riktigt fint för en annan person. Jag blir glad när folk uttrycker sin uppskattning spontant till en medmänniska!  Vi måste bli ännu bättre på det där!

På sistone har jag överraskats och helt oväntat fått spännande försändelser, med rara växter till trädgården! Avsändarna är personer som jag bara känner lite och just tack vare trädgårdsintresset. Rörd till tårar av glädje, ja!

Det hände flera gånger en förlängd underbar sensommarhelg på Öland. Alltså att ögonen tårades av glädje! Min kära dotter med familj bor där och jag liksom badade i små men kärleksfulla handlingar hela tiden;  jag får tid till förtroendefulla samtal med min dotters yngsta flicka som precis har börjat studera på universitetet. Vi pratar, spelar spel och gör utflykter tillsammans med hela eller delar av familjen.

En kväll lagade hon väldigt god mat när det hade varit full fart hela dagen och jag längtade efter en stunds vila och alla andra behöver göra lite annat.

Och min dotters äldsta flicka visade mig hur huset, där hon bara har bott ett par månader, ska inredas och bli. Här nedan är det hur köket ”ska bli” och jag förstår precis hennes glädje och stolthet – ögonen lyser! Sedan, när vi gick runt på den stora tomten omgärdad av kalkstensmurar, frågade hon mig ivrigt om olika råd när det gäller odling och trädgårdens utformning.

Ganska nyligen har hon flyttat ihop med en ung man och de har tagit sig an den här gamla gården där det finns mycket, ujuj, väldigt mycket att göra. Det finns starkt drivande krafter som får unga människor att leva kärleksfullt enkelt och spartanskt medan hål i väggar täpps till och trista  för längesedan fulrenoverade fasader byts ut och får vackra fönster och dörrar… Det är kärleksfullt att också fundera på att ge gården ett namn som påminner om mannen som bott där tidigare ”…han verkar så omtyckt av alla! ” Kanske blir det så.

Men mina tårar kom senare, och jag svalde och svalde, när vi delvis gick med i själva paraden och sen tittade på  resten av tåget i Kalmar Pride.

Jag såg en massa olika människor vandra förbi i tusental, familjer, dansande ungdomar, politiska partivänner, vanliga transor, en massa barn från kulturskolan, fackföreningar, svenska kyrkan, olika kommuners företrädare…men inga smaklösa typer med dildos i pannan eller liknande. Vilken energi som strömmade ut i kärleksfull gemenskap för att värna om allas rätt till just det; kärlek! Då blev jag gripen och ögonen blev blanka och tårades!

En eftermiddag promenerade min dotter och jag till den hemliga trädgården i skogen. En underbar trädgård som ligger helt oväntat i en liten lövskog. Från en grusväg kommer man till en stenmur och en vacker liten trägrind. De som sköter trädgården nu är två män vars far en gång började odla blommor och ätbart där i skogen. Här finns inget bostadshus men marken hör till deras ägor. De sätter ut egentillverkade möbler att sitta vid om man kommer och har fika med sig.  De två bröderna odlar som pappan gjorde, rader med växter och allt är så välkomnande och fint. När vi vandrade där så blev jag uppfylld av vördnad för de här bröderna som så omsorgsfullt sköter allting och låter grannar och andra komma och njuta av deras fars livsverk som de nu så förtjänstfullt tar hand om. De måste ju känna kärlek för de vackra öppningarna och gliporna i den skyddande skogen. Fast de själva kanske aldrig skulle kalla det för kärlek.

Just när jag gick och tänkte på det där så kom de två bröderna körande. De är mycket blyga och börjar ingen spontan konversation precis. Jag tog några steg närmare men, nej, de tittar ner i backen eller börjar pyssla med något så jag blir lite forserad och babblar på; tack så mycket för att det är så fint och att vi får komma helt spontant. Ja, min dotter är ju granne med er mamma… och jag har varit här många gånger…och jag måste säga att jag älskar er trädgård!
Då tittade den ene brodern upp och nickade sitt svar: tacktack. Jag tyckte att jag såg ett litet leende./A

 

 

Det är september och sensommar som aldrig tidigare. Fantastiskt väder och det är precis bara att fortsätta med sommarkläder, äta glass och ta sig dopp om man känner för det. För några timmar sedan kom jag hem från en härlig långhelg på Öland. Det finns en plats på Öland där jag vet att du, Frida, älskade att vara när du var yngre. Du kanske kommer ihåg att  min dotter och hennes familj bor på Öland. Jag hade några mycket fina dagar precis som jag hoppades då jag satte mig på tåget dit!

Vi sa ju i våras att vi skulle ta en dag i sommar och prata om allt kul vi gjorde tillsammans när du var min elev på Östergårdsskolan. Titta på bilder och läsa texter ihop.
Gjorde vi det, Frida? Träffades alltså! Nänämensan, inte blev det av, typiskt oss.  Nu är du tillbaka på ditt internat vid gymnasiet i Kristianstad och vi får ta nya tag! Jag får försöka ha lite framförhållning och ta kontakt med din mamma så jag vet när du är hemma! Jag vill ju väldigt gärna få något tillfälle att fira dig nu när du fyller 20 år nu sent i september!

Kommer du ihåg, från träffen i våras, att vi tittade på de där taktila bilderna som jag gjorde till dig för att du skulle få inspiration till nya berättelser. Ungefär en gång i veckan gjorde jag en ny taktil bild och varje gång var du så ivrig att få föra dina händer över bilden för att försöka förstå vad den föreställde. Du fick alltid undersöka först och sedan pratade vi om den innan du började diktera och jag fick skriva allt vad tyglarna höll.

Haha, tyglar, ja, det var ofta du hittade på berättelser om flickan Lucia och hennes häst. Det blev många kapitel till slut. Djur hade ofta framträdande roller i dina berättelser. Ibland skrev du bildtext på punktskrift men dina händer ville inte riktigt lyssna på vad din hjärna sa till dem och det tog lång tid. Man kan väl säga att ditt tålamod tröt. Men du var bra på att fantisera och diktera och jag försökte hänga med i svängarna!

Det tänkte du inte på, tror jag, men det var genom de här stunderna som du fick en viktig del av svenskundervisningen. Det var att förstärka ditt fina ordförråd ännu mer, att använda och förstå gamla och nya uttryck, synonymer och grammatik. Vi pratade om olika sorts texter och om hur man kan börja och avsluta berättelser och hur viktigt det är att knyta ihop säcken…och att saker och ting måste hänga ihop!

Ibland tänkte jag att jag skulle göra en bild så att du kunde skriva något om dig själv. Men där fick jag alltid tji för det ville du aldrig göra. Bilden med sängen var en sån bild och bilden här nere från badhuset också men…nä, nä, det kunde du glömma, Agneta. Frida, du ville nästan alltid bara fantisera om något helt annat och det gjorde du verkligen också! Inte ville jag hindra dig att göra det du var bra på och hade så roligt med. Bilderna var ju till för att stimulera ditt berättande, det var ju det allra viktigaste!
Jag tror att det här kan vara bra att läsa för den som inte har en aning om vad en taktil bild är och vad det ska bara bra för! Vad tror du, Frida?

Frida, jag pratade inte med dig om hur lång tid det kunde ta att få ihop en bild. Nu när du är vuxen kan jag berätta att det tog från ett par till många timmar att samla ihop material, tänka ut innehåll och sedan göra själva bilden men samtidigt var det ju roligt. Jag var alltid på jakt efter nya idéer och letade mycket efter små riktiga saker som kunde passa in i en bild.
En affär vid Lilla Torg i Malmö var favoritstället. Där hade de allt från små möbler till fiskespön och annat som man kunde bygga en bild runt. Jag använde olika material för att dina fingrar skulle hitta spännande och intressanta saker att associera till. Samtidigt var det viktigt att andra kunde se vad bilden föreställde så att ni skulle kunna prata om det. Även om jag inte alltid var nöjd med bilden själv så var jag alltid nöjd med våra skrivarstunder när du flödade av tankar och idéer som du fick genom de taktila bilderna!

Har du dator med talsyntes på din skola? Ja, så klart att du har, jag kan inte tänka mig annat. Talsyntes behövs väl i dina språkstudier också, kan jag tro. Visst är det bra med teknik, bara det fungerar!
Vi får prata mer om det här när vi träffas nu någon gång under hösten!  Jag tar kontakt med din mamma eftersom en 20-åring måste firas och fina minnen måste vårdas, eller hur?!/Kram Frida, från din gamla lärare A