Jag sätter mig till rätta i min imaginära gungstol och tänker på den lilla flickan inom mig.

12 barn från Onsdagsvägen i Hökarängen. Sex flickor och sex pojkar i olika åldrar. Det är något sorts kalas och föräldrarna har hyrt lokalen, tror jag. Hade jag inte bilden skulle händelsen vara glömd och gömd i minnets opålitliga arkiv. Året kan vara 1953 och  min syster som haft hjärtmuskelinflammation sitter bakom mig. Hon låg så länge på Sachsska barnsjukhuset att hon blev tvungen att gå om årskurs tre. Jag var för liten för att förstå att det var allvarligt.
Sjukvården var till för alla och blev man sjuk så fick man den vård som man behövde och kunde få. Jag har hela uppväxten hört berättelserna om bristen på pengar i hemmet men att skola och sjukvård var till för alla. Sverige var på 50-talet ett föregångsland! Det där matades vi med och ur det hade osund nationalism kunnat växa men så var icke fallet. Vi tillhörde den kader av fattiga arbetarbarn som skulle få chansen att gå i skola, ta studenten och studera på universitet utan att föräldrarnas inkomst skulle spela någon roll!
Framtidstron växte under hela min barndom.

Åter till fotot: Jag har ljus klänning med puffärmar och rosett i håret. Min hand höjs och jag sitter på språng som om jag var på väg någonstans. Bredvid mig sitter en blond och brunögd pojke i snickarbyxor på knä och som jag ett år senare skulle bli stormande kär i.  Säg inte att man inte kan vara kär när man är fem år för det kan man och det kan fortsätta även under ens sjätte år. Här på bilden har det ännu inte hänt!

För flickan längst fram till höger skulle i mig växa en ful och taggig svartsjuka som gjorde så ont, så ont.Säg inte att man inte kan vara svartsjuk i den åldern för jag kände den sjukan och led av den. Hon hette Rose-Marie, ett så vackert namn, tyckte jag, det ville jag väl också heta! Nej, just DET minns jag inte utan det hittade jag på för det hade kunnat vara så! Rose-Marie och pojken var båda ett år äldre än jag och det är SANT! De började i ettan före mig och jag ville också börja. Jag kunde ju redan läsa och skriva men mamma sa: Du ska leka ett år till! Men det där hade ännu inte hänt när det här fotot togs.

På den tiden var man inte så van vid att fotograferas, det var nog i sig en lika stor händelse som att ha kalas på det här sättet i hyrd lokal. Så var det i alla fall för oss barn i Hökarängen. Det där intensiva och starka hade inte heller hänt mig ännu, inte när vi sitter på kalaset lite underligt uppradade och tittar på fotografen eller någon annan som försöker fånga vårt intresse.
Jag var bara fyra och om vi lägger till 63 levnadsår till så förstår man att det är stor skillnad mellan den lilla flickan då och den flickan som jag fortfarande alltid har inom mig! Henne är jag rädd om för hon gör mig livligare och mer levande – kanske lite i alla fall!/A.