Pensionär, nyss pensionär!

Jag packar upp ännu ett minne som  gnistrar o glimmar lite i småkyliga november månad. Under somrarna har vi ofta många besök hos oss. Trogna gäster är de gamla vännerna Allan o Kjerstin. Här fikar vi på caféet inne på Kulturen i Lund.

Om man har känt varandra sedan tonåren så vet man ungefär nästan allt om varandra. Vi gillar alla att åka på olika utflykter och i somras besökte vi Kulturen i Lund. Där var det  en fotoutställning och en Hasse&Tagedito. Vår mesta tid ägnade vi nog ändå åt de gamla husmiljöerna.
Och så är ju fikaaspekten viktig. Här nedan en låtsasfika i en riktigt gammal stugmiljö.

Vår ambition var att se mycket men inte allt. En runda i botaniska trädgården efteråt fick mig att vilja plantera den här buskvallmon i trädgården! Så praktiskt med skylten!

Min vän den gamle fotografen fastnade för åkern hemmavid med Chrystanthemum coronarium, kranskrage. Bonden tar fröna och säljer till Kina. Där odlar man den som grönsak och äter den i ett tidigt skede! Intressant och vackert!

Tomtebloss på er allihop!
Finns det såna nu för tiden? Jag har i alla fall fler i den här formen så jag återkommer./Agneta

Det finns stunder som man vill spara! När man fingrar lite på sådana minnen blir de  sköna tomtebloss som gnistrar till i snålblåsten i gråaste november.
En fin sommardag samlades vår ganska spridda familj utanför Fleninge kyrka någon mil från Helsingborg. Tyvärr kunde inte alla närstående vara med den här dagen.

Det var början av juli och mitt andra barnbarnsbarn skulle döpas. I familjen finns en dopfunt som är över hundra år gammal och som gossens morfars farfar en gång var först att döpas i. Den putsade jag upp och levererade så den fanns på plats då vi kom in i kyrkan. Vi var inte en särskilt stor skara men stämningen var varm och god.

Prästens  ton var naturligtvis seriös men lättsam och ganska rolig. Det blev en fin stund för oss alla som var med. Även vi som inte är troende kan uppskatta en sådan stund och högtid om den hanteras just på det sättet. Lille August skötte sig för övrigt alldeles utmärkt. Mitt barnbarn Victor, som är morbror till August, var mycket uppmärksam på vad som hände och uppfattade prästens skämt vid några tillfällen. Pontus, som också är morbror till  August, sjöng vackert till kantorns fina pianospel. Vi åhörare bara njöt!

Här ovan är de stolta föräldrarna till vänster och gudföräldrarna till höger. Efteråt var det dopfika och presentöppning hemma hos den nydöpte gossen. Jag måste påpeka att vi noterade Augusts sprittande glädje över alla fina gåvor han fick! Han sken som en sol!

Om man nu har lagt ner så mycket jobb på att baka och fixa fina bakverk så måste man så klart föreviga dem innan de fikasugna gästerna börjar demolera dem.
Josefin, du är helt suverän! Tack, hela unga familjen Croneld, för ett fin minne!

Jag återkommer snart med några fler sparade stunder av helt annan karaktär!/Agneta

Det är blåsigt i Skåne och särskilt här vid kusten! En gammal kvinna, som hette Selma och bodde nära oss när vi flyttade hit, hade en grov stickad luva på huvudet året om. Jag tyckte det såg uråldrigt ut. Men hon gillade väl inte när det ven om öronen.

Luvan gör så att håret inte kan blåsa in i ögonen och kanske hålls tankarna lite bättre på plats också. Den där luvan hjälper till att skapa en fredad zon. Fast på på somrarna så känns det bättre med en solhatt. Den på bordet kan man inte ha när det blåser för den sitter inte kvar. Just nu får den vila på en krok. Den hade Selma inte gillat alls. Och inte heller solhatten som jag provade 1967- eller – 68. Jag gillade den men den var för dyr för min portmonnä. Slokhattar och baskrar hade jag flera stycken.

Det gäller att hålla i hatten när man är ute i blåsväder. Häromdagen hörde jag, i en påa inför nyheterna, den kvinnliga nyhetsuppläsaren använda en metafor bland de andra mer seriösa rubrikerna. Hon sa: Sverige är ute i blåsväder…  
För mig betyder det inte bokstavligt att det blåser hårt. Politiker och kändisar hamnar väl i blåsväder efter skandaler och felsägningar emellanåt men nu lät det som om Sverige som nation hade hamnat i blåsväder. VAD kunde det vara? VAD var det nu för skandalösa saker som upprörde…?
De kommer ju tätt ibland de där avslöjandena om folk som ogenerat skor sig på skattebetalarnas bekostnad eller om nepotism och insiderbrott. Jag väntade alltså lite oroligt på vad det handlade om.

Det visade sig att det faktiskt handlade om VÄDRET. Det var helt enkelt oväder med stormar och blåsväder som drog in över Sverige och delar av Europa den helgen. Flera människor dödades och skadade i det där blåsvädret. Då tycker jag att det är helt fel att uttrycka sig med en metafor och ”skoja” med språket som en annan dålig rubriksättare i någon blaska! Fy,  P1 och ekot!

Privat kan man ju leka med ord och uttryck, jag skriver vad jag vill i min egen blogg, krönikörer och författare, diktare och gycklare kan leka med språket helt fritt men, men vad gäller nyheter ska man vara strikt!

Jag tycker faktiskt att Sverige är ute i blåsväder med så mycket som avslöjas genom alla granskningar och avslöjanden.  Uttrycket HÅLL I HATTEN kan man ju använda bokstavligt men också bildligt. I dessa dagar när det viner runt knutarna på alla möjliga sätt är det nog bäst att man håller i hatten! Så man inte spricker av ilska och avsky för vissa människor!
Allvarligt talat så skulle jag önska att en storm av just avsky fick hattarna att blåsa av dem som tjänar massor med pengar och som är synnerligen omoraliska och undanhåller miljarder i skatt. Girigheten tror jag är det värsta som har drabbat samhället. Människor blir korrupta och vältrar sig i lyx men missunnar andra den välfärd som man skulle kunna ha i ett samhället om alla bidrog på bästa sätt. En skitstövel sa på TV att han redan betalar så mycket i skatt så han liksom förtjänar att hålla undan miljonersmiljoner!
VAD ÄR DET FÖR MORAL?
I vårt land sitter kvinnor med så små pensioner att de faktiskt inget har! Dessa kvinnor kan vara lika intelligenta och påhittiga som en ”där uppe” men omständigheterna i livet har varit helt, helt annorlunda!
Här i Sverige far faktiskt  vissa barn och unga illa på grund av för små och usla bostäder. Här i vårt land finns hela familjer utan framtidshopp! Gamlingar som som lever i misär. Sjukvård som verkar bryta samman. Fattar inte de där omoraliska människorna att deras beteende skapar en fruktansvärt osund inställning till demokratin. De är aktivt med och bryter ner välfärden och det som demokrati står för. Det som skulle bli SÅ MYCKET BÄTTRE här i Sverige och överallt om det osunda beteendet kunde manglas över, rivas ner, malas till smulor och försvinna.  Generellt borde de överförmögna fatta att det skulle bli ett lyckligare liv för dem själva om de betalade mycket mer i skatt. Nu gömmer de undan pengarna i off-shore- eller brevlådeföretag i stället! Smyger och bufflar som andra kriminella och är faktiskt i mångas ögon INTE ETT DUGG BÄTTRE eftersom deras beteende triggar dumma och våghalsar att begå brott…!

De riktigt rika skulle vara med och bygga upp istället för att gröpa ur moral och utarma välfärden. För så här blir det: Kan han fiffla med skatten så kan jag… Kan de… ni vet och förstår!
Herregud vad jag går igång på det här. Hade bara tänkt en bisats. Drar ett streck—–
Om man har pengar över dricker man förmodligen mycket Champagne och blir glad i hatten. Men det blir förstås svårare att hålla i hatten om man samtidigt är lite i mössan. Då kanske det känns så här!

Här ovan syns jag vara i hatten tillsammans med barnbarnet Sara. Men det är bara barnkalas med en hög hatt av tapetpapper. Det där är många år sedan. Även så fotot med flera lärare från Östergårdsskolan i Skurup. Vi skulle ha medeltidstema och jag, i blått, skulle vara en gift och respekterad kvinna som inte gick barhuvad. Min man var riddare och skulle ut på korståg…

Jag återkommer äntligen till Selma den gamla damen som använde luva året runt. Hon kanske var arg på överheten och behövde ha en åskmolnsmössa. Vad vet jag!  Idag är ju det mest unga grabbar som måste hålla hjärnan på plats med hjälp av en ful keps.
En mycket solig sommardag kan jag känna att solhatten verkligen är bra för skallen och behövs. Annars är jag mest för baskrar och luvor. Den svarta baskern är sydd i mocka och jag har haft den höstar och vårar i mer än trettio år. Det är min favoritmössa alla kategorier. Det är ingen åskmolnsmössa i alla fall!

Den grå luvan är en riktigt skön mössa som värmer gott om öronen när det är kallt och blåser snålt! Vilken dag som helst ska jag ta tag i en mössa som jag stickade förra vintern. Den syns halvfärdig här nere men är färdigstickad nu. Trådar skall fästas och tofs ska göras…

Hanna o Sara hattar sig.

Favvomössan på!

Stickade mysteriemössor

Min mysteriemössa i ylle.

– Behöver du en mössa kanske?

Tack, för att du höll ut och läste! Sätt på dig en åskmolnsmössa och håll i hatten!/ Agneta

Redigerar och återpublicererar, idag  den 1 mars 2021, något jag skrev i juli 2016 och även publicerade 2017 i samband  med avslöjanden om sexuella trakasserier och metoo.
Vad är det med män? Så ställs frågan då och då i min närhet och ibland på mediala platser. Vi hör om våldsbrott som äger rum runtomkring, män och ynglingar skadar och dödar varandra eller så pågår våld i hemmen bakom stängda dörrar i pandemins spår och blir knappt ens nyheter i radio, TV eller tidningar. Jag måste lufta mina enkla och kanske något naiva tankar. Vad består mäns frustration av? Kvinnor begår ytterst sällan liknande dåd. Så vad är det med män? Bara vissa män är det på sin plats att tillägga.Man ska aldrig generalisera men jag vet hur det är med de män jag känner mycket nära eller de som finns i min bekantskapskrets! De männen är alldeles normala och fungerande och tar sig samman och löser problem om de har några. De löser naturligtvis problemen utan våld och förhoppningsvis genom samtal med någon närstående eller likasinnad.
De flesta män jag känner är varma, upplysta och tillmötesgående. De är medvetna om människors lika värde och är generösa och tillåter andra människor ha sin egen tro och sina egna åsikter, de följer med vad som händer i världen och blir förbannade när de hör om dumheter som andra män gör. ”Kastrera den jäveln” är en spontan reaktion jag har hört från en normal pappa men det betyder inte att han själv ville se till att straffet verkligen genomfördes.
De flesta män som jag känner har vänner som de gillar och gör trevliga saker med då och då, de älskar och respekterar sina sambos och skurar badrummet utan diskussion för att det är bara sånt jobb man delar på, trötta fruar uppskattas och kan överraskas och få njuta goda frukostbrickor! De flesta små barn som jag känner och hör talas om får ha sin föräldralediga pappa hemma i alla fall under en tid. Förskolebarnen blir hämtade på förskolan av en storebror, pappa eller en morfar och sjuåringarna får läsa läxan för en lyssnande far eller farfar. Vilken vinst för alla parter!
Det är normalt idag i vårt moderna land och görs av plikt och kärlek i en lagom blandning! Så där fortsätter det med omtanke och omsorg  för växande barn, tonåringar och unga vuxna…far och son delar tankar om livet, morfar och barnbarn bygger upp en gemenskap med respekt för varandra. Jämlikhet kan vi också kalla det för.Visst finns det, även bland män som jag känner, de som lider av någon slags tillfällig frustration eller som drabbas av depression. De blir förbannade på sin partner, gör dumheter och tar ett glas för mycket, äter fel och är allmänt mänskliga…och önskar att de vore någon annan stans eller äntligen fick ett jobb eller hade ett annat jobb, en annan flickvän/fru/partner och så vidare – men vi vet alla vad dessa män INTE gör trots nedstämdhet eller frustration — inga övergrepp alls mot någon annan människa!De är intelligenta och slåss i de stunderna med sina egna tankar därför att de vet att vänskap och kärlek är större, starkare och bättre än våld, hat och förstörelse. Kvinnor och män borde vara oslagbara tillsammans! Inte bara för dig och mig utan för alla! Och jag antar att det är så de allra flesta tänkande och kännande män är och därför önskar jag att alla vanliga vänliga män orkar förklara detta för de andra männen som uppför sig som idioter närsomhelst de har chansen på offentliga platser, i hemmets ”lugna vrå” eller i skydd av mörker precis var som helst i samhället!

1 mars 2021 återpublicerar jag den här lätt redigerade texten som är nästan fem år gammal. Aktuell än idag med tanke på våld mellan gäng och i ljuset av att det blivit mer våld i hemmen som en följd av isolering på grund av coronapandemin. Vi måste hjälpas åt att inte vända ryggen till!
Jag vill påpeka att jag absolut inte har något emot samkönade familjeförhållanden. Alla har rätt till kärlek så länge det är efter eget val! Jag fick en muntlig kommentar/fråga om det efter detta inlägg förra gången.
Tack, M, för att jag fick låna dina skor.
Lev väl!/Agneta

Trädgårdssäsongen 2017 är snart över… Det rodnar och vissnar och faller ihop överallt i trädgården. Det är okej så här års får jag väl medge. Årstiden ger mig också tillåtelse att sitta och läsa eller skriva eller bara vara ute utan krav och bara ströva runt. Ännu finns det krukor som måste in men annars så kan jag luta sig tillbaka. Men den flitiga sidan vill sätta lökar och rensa och flytta runt växter som måste delas. Det tar aldrig slut med trädgård och än tänker jag inte göra slut med den – även om jag har funderat på det!

Jag vill fortsätta men… Ett tag blev jag trött och less bara av att veta vad som krävs för att trädgården ska fortsätta vara fin. Förvaltningsskötsel tänkte jag, det får bli satsning på förvaltning och att minska antalet växter. Helt osentimentalt så där! MEN:

SONY DSC

SONY DSC

Tänker tillbaka på årets säsong. Vårlökarnas villiga blomning väller upp ur jorden, ogräset vet ännu sin plats. Endast glädje och fröjd över att det växer och blir vackert!
Jorden berikas med guldvatten och överallt spirar och knoppas det i ett överflöd.

SONY DSC

I maj överrumplar frost och biter sig fast. Allt böjer sig i stelnade formationer mot marken. Nä, ska det verkligen vara så här?
Det gör riktigt ont inuti att se mot jorden böjda nackar och känna hur stelt allt är.

Hur går det då med min Paeonia mlokosewtschii? Fryser den ihjäl så är åtta, kanske tio års längtan och väntan bortkastad. Jag lägger av, då lägger jag av, jag lägger helt enkelt ner det här med trädgård. Ska man behöva ha det som med småbarn? Oroa sig hela tiden… inget kul.
Ser ni så bra det blev! Över förväntan fint klarade de sig och en stor lättnad infann sig!
Grönskan går inte att hindra, floran tar sin plats och dofter sprider sig. Pioner knoppas och allt är ljuvt och underbart. Svavelpionen reser sig, är kraftfull och levererar tre fulländade knoppar. Underbart är kort men just UNDERBART!

Regnet öser ner och de stora gamla blommande multiflororna blir till gröna buskar med bruna skrynkliga påsar. Årets blomning av de stora rosbuskarna går nästan helt åt skogen.  Njutningens stund inhibiteras! Jag tröttnar på trädgård igen. Vill inte hålla på. Går mest och glor lite, har sekatören i handen som av gammal vana. Pliktskyldigast klipper jag lite ändå. Ser inte riktigt men fotar ändå ibland. Vilken tur!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Flera sommargäster uttalar sig om hur fin trädgården ändå är. Då rapar själv upp sånt jag INTE gillar höra från andra; Jag pekar på något fult och säger … Jamen, titta på den där busken! Helt ur slag – jag borde ha… och så allt jag borde ha gjort för fem, för två år sedan eller i våras eller förra månaden eller alldeles nyss.

SONY DSC

SONY DSC

HB4116

Gör lite vad jag måste men vänder ofta ryggen åt det jag borde ta itu med. Det är inte så att jag sitter på rumpan och sippar drinkar hela tiden – jo, ibland – men inget känns riktigt roligt med trädgården som bara kräver något av mig! Då är det mycket roligare att vara med alla trevliga och kära gäster som denna sommar kom och besökte oss.

Någon dag mellan besöken tog jag skottkärran och gjorde lite grovjobb. Tänk, det piggade upp!

SONY DSC

Hittar en del motbevis nu EFTERÅT genom det linsen har sett och minnet har sparat!
Lite tur är det att ha snälla gäster och gamla AoT-forum-vänner som är positiva och peppande. Här nere morgonbilder från svala augusti med morgondimmor.
Till vänster klockan sex och till höger en timme senare!

Jodå, gäster har peppat mig och september blev nästan sommarens pärla utom några mycket regniga dagar. Eller tänk att få bli glad så här: igår öppnade jag ett frankerat kuvert och hittade tre sorters tomatfrön som en stilig man, med en kolonistuga på Söder, av pur snällhet skickat till mig utan att jag själv frågat efter det. STORT VARMT TACK!
KLART jag vill fortsätta med min trädgård. Ser fram emot en ny säsong. Jag har rent av börjat planera något för den nya säsongen. Givetvis ska jag fortsätta med trädgård!
Har jag någonsin yppat något annat?

Det här är den gamla marockanska väggbrunnen som frös sönder. Den nya är har samma vattenutkast och är snarlik. Den har åkt in på frostfri vinterförvaring i huset. Vi har höstat och nu är det bara stora krukor kvar ute.

Tyvärr har de flesta bilderna inget växtnamn alls. Kanske kommer jag någon gång att sysselsätta mig med det och att rensa i mitt enorma bildarkiv – men det är en annan historia! Tack för att du kom hit och tog dig tid att titta runt i vissa delar av trädgården! Välkommen tillbaka!/Agneta

En av de få fina dagarna i somras lyckades vi pricka in för en dressintur. Det var när mitt barnbarn Victor var här hemma på besök från Thailand och bodde hos oss några veckor.

Ja, så klart, hans föräldrar var förstås med…  För några år sedan cyklade jag dressin i Fyledalen och nu var vi nyfikna på turen som utgår från Björnstorp för då skulle vi kunna fika hos Systrarna på solhjulet i samband med dressincyklingen. Det gjorde vi också. Mysigt ställe med möjlighet att göra lite annat än bara fika! Gunga och klättra till exempel.

Systrarna på Solhjulet har bara öppet under sommarsäsongen. Den fina dagen gjorde att vi valde att sitta ute och solen silade ner genom löven på de stora träden runt omkring.
Turen börjar i Björnstorp och går mot Veberöd men först vill man ju bekanta sig med hur dressinen fungerar.

I Veberöd vid gamla tegelbruket vänder man dressinen och cyklar tillbaka och förbi startplatsen i Björnstorp och sen i riktning mot Dalby. Rälsen upphör tvärt vid en väg. Det känns nästan lite snopet men då vänder man igen och cyklar tillbaka till Björnstorp.

Vi turades om att cykla eller åka och jag ville ju dokumentera lite. Några gånger var det skumpigt värre. Lite slamrigt är det med dressincykling också men det var ändå roligt. Ungefär halvvägs finns en trevlig rastplats med rustika bord och bänkar. Den utnyttjade inte vi men det är ju utmärkt för medhavd fika. Då lyfter man bara av dressinen från spåren. Där får den stå och vila sig medan man tar fikapaus!

Victor hade lite svårt att nå ner till pedalerna. Det var inte heller så lätt att sänka sadeln, men han fick slita lite på byxbaken och kasa lite fram och tillbaka. Med hjälp av lätt nerförslut så rullade dressinen ganska lätt. Det var lite märkligt för det kändes som om det var lite nerförslut mest hela tiden… alltså åt båda hållen!

Det var härligt när sträckan gick i en lång tunnel av grönska. Vi såg också Romeleåsens sluttningar, betesdjur i hagar, odlingar och öppna landskap.

Skulle jag jämföra Fyledalens dressin och Björnstorps så… tror jag att jag struntar i det! Den här turen bjöd hur som helst på allra bästa sällskapet!
Det är härligt att sitta och titta på bilder från sommaren. Regniga och kyliga dagar bleknar och det är såna här dagar och stunder som man minns. /Agneta

Kvinnorna i vävstugan kallar jag för mina VÄVINNOR för jag tycker om att leka med ord. På torsdagskvällarna träffas vi och väver. Ja, man kan förstås gå till vävstugan när man vill. Jag håller på med tunna servetter i olika färger. Entrådigt inslag i lin, bara tuskaft så tekniken är enkel. Det spännande är hur inslaget och varpen blandar sig.

Just en torsdag, fast tidigt på morgonen, var vi sju vävinnor som tog tåget från Rydsgård (två stationer efter Ystad) till Växjö. Vi skulle besöka den stora vävmässan där, VÄV 2017.
Många resenärer på stationen i Rydsgård, kom efter oss och blev lite nervösa eftersom  vi tabbade oss när vi skulle lösa biljetter i Skånetrafikens automat. Jag vill inte påstå att det var något större fel på automaten… Tills sist hade vi alla biljetter till Växjö utom en av oss som skulle lösa resten av resan från Hässleholm. Där blev det en språngmarsch och ett perrongbyte i sista stund och precis sekunden före ”sista stund” fick den sjunde vävinnan sin nya biljett till resten av resan. På håret – men vi hann!

Pust, många glada skratt, och en del stickat, blev det på Krösatåget ända fram till Växjö. Vi var bra fikasugna men såg att buss nr 3, som var vår anslutning till mässområdet, stod inne och var färdig för avgång. Vi skyndade oss till bussen och sa till busschauffören att vi skulle till vävmässan, vi sa INTE namnet på hållplatsen utan bara VÄVMÄSSAN. Jag tyckte chauffören såg lite osäker ut men han viftade in oss i bussen.
Tack vare att vi diskuterade mässan på bussen så var det en ung passagerare som upplyste oss: Ni åker bussen åt fel håll… men ni kan gå av här framme… där är övergångsstället… gå bort till hållplatsen på andra sidan gatan och åk tillbaka till Resecentrum. Fortsätt sedan till Arenastaden där mässan är!

Pedagogiskt, lugnt och stilla, hade hon förklarat! Det är så de tar hand om vilsna tanter i Växjö! Och tänk, skyltarna som upplyser om VÄV 2017 är högre än själva domkyrkans två smala spiror!
Sitt fint, var lugn, jag ska berätta om mässan men…
När vi väl kommit in på mässan behövde vi fika, helst med det samma. En extra bussutflykt hade gjort oss än mer kaffesugna. Precis framför oss tog kaffet tvärt slut, men nå, ja, det tog tid men till slut fick vi äntligen vårt kaffe. Nu var vi äntligen redo att ta in det som fanns att se. Det var mycket och varierat; färgglatt, enkelt och avancerat, en hel del om ull, vävda saker, spännande och annorlunda jämte traditionella dukar och annat, dämpade färgskalor, vävtillbehör, kläder, stilrent grått och vitt och mycket mycket mer.   Vi var nyfikna och började storögda ströva omkring. Då gick plötsligt brandlarmet! Ingen övning, utan på riktigt, det var rökutveckling och alla mässbesökare, säljare och personal fick använda nödutgångarna och snällt gå ut i friska luften. Där stod vi ett tag och undrade om det var det trista slutet på vävmässan för vår del. Det visade sig vara överhettning i en hisstrumma som var orsaken. Efter någon halvtimme kunde vi gå in igen! Äntligen blev det sedan några timmars hel koncentration på det vi hade kommit dit för! Här nere kommer foton och videosnuttar. De kan synas vara på tvären men det blir rätt när man klickar igång dem!

Det första jag fäste ögonen på var vävar av en grupp studerande på Grimslövs folkhögskola. De hade inspirerats av Karin Boyes fjärde diktsamling För trädets skull.  Resultatet tycker jag är tilltalande. Kanske inte originellt men varför måste allt vara det? Det är fint när vävarna kommer i rörelse. Jag är så glad om unga människor kan hitta det textila uttrycket över huvud taget. Se på videon ovan!

Konst eller kläder? En monter från HDK Högskolan för design och konsthantverk,  vid Steneby, som hör till Göteborgs universitet. Textil/kropp/rum så kallades montern.

Den här väven med trasor och garner påminner mig om något jag gjorde till det första egna hemmet. Jag hade visserligen gått fackkurs i vävning men sydde fast återvunna trasor med hjälp av symaskin – se inget är nytt under solen! Det blev något färgglatt som hängdes på väggen. Det var i slutet av 60-talet då jag drömde ett par år om att bli textilkonstnär. HDK:s verksamhet presenterades ganska ingående på VÄVTORGET där ‘speakers corners’ fanns. Hade jag varit ung så…

 Jag har lite svårt att gå i grupp när jag vill se mycket t.ex. på en utställning. Då blir jag mer koncentrerad på gruppen och vad de ser eller önskar se och jag går miste om en massa egna intryck. Därför gick jag runt för mig själv ganska mycket. Men då blir man så glad av välkända ryggtavlor… Titta där står ju Lotta och Paula! Att spinna är vardag för dem men också något att njuta av.

Här prövar Paula hur det är att spinna merinoull med elkraft!

Svensk Hemslöjds monter hade många smakfullt utvalda saker. Men som helhet blir det lite för stiligt och stelt i mina ögon – även om varje detalj är just vacker. Den här skillnaden mellan montrarna är väldigt trevlig och inspirerande. Det är en stor mängd intryck som tränger sig på och vill bli uppmärksammade under några timmar. Den som hade ro kunde sätta sig och väva en bit! Bra för den som skulle vara där två eller tre mässdagar. Vi skulle ju så småningom ta rätt buss och tåga hemåt igen.

Vi strålade samman några gånger och bytte lite åsikter och gav varandra idéer var man kunde se något särskilt. Ni måste se våffelväven! Musmattan är kul. Det finns en väldigt  fin julduk i Dragsnörenas monter. Har ni sett de där vackra vävarna utmed väggen nära kaféet Jag upplevde mässan utan att dokumentera allt.

Juldukarna syns precis i början av den här videon. Du kanske ser något annat du tycker är fint eller skulle vilja väva!

I en monter visade man stickade och vävda saker av Gotlandsull. Vilka underbara naturliga ullfärger! Det var i Solkustens spinnverkstads monter. Där blev jag förälskad i en stickad kofta…men den syns inte på just denna lilla video!

En liten video på ett ställe där det såldes rullar med entrådigt och tvåtrådigt lingarn i underbara kulörter. Jag stod och fingrad länge på några rullar och tänkte på mina servetter! Jag köpte ingenting där heller!

När vi samlade ihop oss på eftermiddagen var de flesta ganska trötta och mätta på intryck. Jag hade inte hunnit runt till alla montrar men sett mig till en massa inspiration!

Att man blir glad av att spinna och jobba med händerna syns på  Lotta här!

Nu dröjer det visst tre år innan nästa stora vävmässa genomförs någonstans i Sverige. Jag hoppas innerligt att vävningen inte försvinner utan att intresset kan väckas bland de unga i samhället. Du har fått några skärvor av allt som fanns på VÄV 2017. Det var kul att du tittade och kanske såg du något intressant!/ Agneta

Så heter en essä-samling av brittiska Jeanette Winterson. Ni vet hon med ‘Det finns andra frukter än apelsiner’! JW skriver rappt och roligt, tycker jag.  När jag skrattade högt och min käre undrade vad jag skrattade åt så läste jag en bit och det blev direkt tummen ner därifrån. Han tyckte att det var mest ordbajseri. Därför är det ganska vanskligt att rekommendera böcker.

För ett par veckor sedan så träffades vi i lilla bokklubben. Vi var hos Kersti i den rent pastorala miljön med gröna kullar, en liten djup dödissjö, en röd stuga med höns som springer omkring och får i hagen. Det var en av de regniga dagarna men vi satte oss vid det vackert dukade bordet och åt en härlig lunch tillsammans utan att oja oss särskilt över vädret. Vi hade utsikt mot fåren som betade.
Vi brukar börja med att äta tillsammans och ibland kan vi inte låta bli att börja diskutera boken med en gång. För det mesta pratar vi lite annat först.
Roligast blir diskussionerna när vi tycker lite olika. Denna gång tyckte vi lika bra om boken alla fyra men det blev ändå en livlig och rolig diskussion! Så många roliga åsikter och citat som krävde att få bli upplästa tycker jag att det var längesedan vi hade! Boken innehåller essäer om den konst som vi upplever i musik, litteratur och de klassiska konstformerna. Om författandet skriver Jeanette Winterson: Det finns många verktyg som en författare kan tigga sig till eller låna, men sin mejsel måste hon tillverka själv, precis som Michelangelo gjorde.
Alla citat är ur den här essäsamlingen och skrivs med kursiv stil.

Jag försöker ju skriva lite annat än bloggen och jag kan lova er att det är inte lätt att tillverka den där mejseln!  Om en författare ska lyckas på sina egna villkor måste hon ägna dag och natt åt att göra sin stil med sin mejsel.  Ja, så klart det är också därför det tar kraft att skriva. Det går inte att sitta och vänta på att inspirationen ska komma. Jobba på och gör det natt och dag! Jag tänker att det här är kanske Wintersons beskrivning av en sån som jag: Varje kompetent tillfällighetsskrivare kan spika ihop en habilt gjord litterär möbel… men det duger ju inte, man måste ha sin egen mejsel för att skapa riktig litteratur.

De två bikuporna är nya för året och de ska inspekteras. Ett särskilt lugn infinner sig tills vi börjar, på riktigt, tala om boken vi alla gillade. De första essäerna handlar bl a om konsten att få syn på konst på till exempel ett konstmuseum. Hur svårt det är att verkligen uppleva något.  Betraktaren ser inte färgerna på duken, han ser färgen på pengarna.
Senare skriver JW så här: När välbekantskänslan blir för stark tränger sig historien, populariteten, associationerna in mellan betraktaren och bilden och blockerar den. Det är inte bara målningar som råkar ut för detta, all konst gör det.
Detta är ett av skälen till att konstnärer, oavsett medium, har förnyelsen som sitt kall. Jag menar inte att det förflutna ska förkastas i ett nytt verk, tvärtom: det förflutna ska återerövras. Det ska inte  gå förlorat i auktoritetstro, det ska inte sugas upp i välbekantheten. Det ska återbekräftas och återinföras i sin egen ursprungliga kraft. Leonardo är närvarande i Cézanne, Michelangelo strömmar genom Picasso och vidare in i Hockney. Detta är inte förfädersdyrkan, det är konstens linearitet. Det är snarare sambandssökande än påverkan. De där sista meningarna tycker jag är så underbart självklara att det är trist att det inte är jag själv som kom på det, haha!

Sann konst, när den drabbar oss, utmanar det ”jag” vi är.  Jag tänker på när jag, för några år sedan, såg Michelangelos marmorstaty Pietà i Peterskyrkan och bara ville börja gråta. Marmorstenen var så full av utmejslad sorg och kärlek hos Maria som håller sin döde son i sina armar Jag drabbades verkligen helt oförberedd av något äkta som fanns där. Och jag är alls icke troende.

Jeanette Winterson kan sin brittiska litteraturhistoria och i avsnitten om litteratur förstår jag att jag kan mycket lite  – men jag blir sugen på att studera litteraturhistoria. Men min usla långsamhet vid läsning gör det omöjligt för mig. Men kanske en kurs i konsthistoria… hur som helst jag blev mycket inspirerad av den här boken.
Ännu är jag väl inte för gammal för att jobba på det där med att att hitta min mejsel eller att utveckla min begreppsvärld över huvud taget.

Här slutar jag med ett av de roliga citaten: För många år sedan, då jag helt kort levde tillsammans med en börsmäklare som hade en bra vinkällare, frågade jag honom hur jag skulle lära mig något om vin. ”Drick det”, sa han.

Det är ju just det; för att förstå och uppskatta litteratur måste man läsa och för att kunna njuta och ta emot konst måste man titta på konst av alla de slag.
Eller som att lära sig att tycka om en smak. Man måste kanske smaka den många gånger innan man tycker om den! Sen älskar man den -.

Kvällarna mörknar nu och skuggorna blir längre. Tack för att du läste! /Agneta

Bilden ovan är utsikten hemifrån, den jag aldrig tröttnar på, från september 2016./A

Vi gjorde en  liten avstickare från en längre bilresa i somras. Vi lämnade Europavägen och körde till Bergs slussar. Vi behövde en paus, röra på benen lite, se den fina miljön och kanske vara med om någon slussning. För länge sedan färdades jag många gånger på Göta kanal med båt i ett ”tidigare liv” och ville visa en liten bit den gamla pärlan .

Ingen kanal här ovan men ett vackert sädesfält som fångade min uppmärksamhet medan vi parkerade.  När Göta kanal byggdes grävdes nästan 90 km för hand av de 190 km mellan Östersjön och Vänern. Många spadar med jord, tunga stenar och… ja, pust, det måste ha varit slitigt och svettigt värre! Det var många soldater som kommenderades att delta i bygget. Jag läste någonstans att det som mest var 7000 man som samtidigt jobbade med bygget under 1812. Bland annat lär det ha varit en mindre del ryska desertörer som var med och byggde.
Tillsammans med mina barn och deras far har jag gått med båt och slussat genom alla sträckor från Mem vid Slätbaken, Östersjön till Sjötorp i Vänern. Fast olika sträckor olika år – vackra och rofyllda sträckor och mer spännande slussningar emellanåt. En galning kastade en gång i ett ankare i slussen och gjorde inte an på rätt sätt. Det höll på att gå åt fanders men ordnade sig till sist. En annan gång satt ett gäng vuxna och snapsade och åt sill medan ett par grabbar i tolvårsåldern skulle ta hand om båtens väl och ve, hålla i tampar och rep samt se till att båten rörde sig i samma riktning som de andra båtarna i slussen. Det var för svårt för dem och de där stackars grabbarna fick ta emot mycket ovett från kaptenen ombord.

Men oftast är det ju lugnt och fint både vid kanalgång och slussar. Skilsmässodiket som kanalen kallas ibland. Nu är det ju bara fritidsbåtar och turbåtar i kanalen.  Men från början var det ju tänkt som en transportled och fungerade så ända fram till 1950-talet.
Balzar von Platen hette mannen som, fram till 1810, ivrigt pläderade för att kanalen skulle byggas. Då togs äntligen beslutet av regeringen men idén om ett kanalbygge var riktigt gammal och hade funnits redan på 1500-talet.  Jag gillar skarpt såna där projekt och att läsa om dem och titta på  kartor och läsa statistik.

Vid Berg, en bit utanför Linköping, finns det många slussar i rad och där måste slussande båtarägarna räkna med att få publik som följer hela skådespelet. Både turbåten Wasa Lejon och segelbåten här ovan stävar österut. Efter sista slussningen neråt har man kommit ut på Roxens västra sida.
Hur som helst kanalen finns där även för icke båtägare och är som sagt en pärla. Besök Göta kanal, åk båt på den om du har chansen, cykla längs sträckor av den och så kan man ju äta glass och fika intill den! Ett fint och enkelt utflyktsmål om man befinner sig i närheten.

Kanske någon redan har förstått att jag håller på med lite utfyllnad här…  Jag har inte varit så inspirerad att skriva i min blogg just nu men vill inte överge den.
För just nu skriver jag något annat och det är möjligt att jag framöver delar med mig av det på något sätt.
Man vet aldrig! /Agneta

Ganska nyligen så hade vi ett ärende ut på Österlen. Vet ni, Österlen är vackert även en regnig dag! Vi tycker att det är minst lika vackert hemma hos oss på ‘Västerlen’ men det där speciella ljuset finns bara på Österlen. Det blir väl så när havet ramar in landskapet både söder och österut! Jag har aldrig lyckats fånga det ljuset och den där dan regnade det så förbålt så det var inte värt ett försök ens.

Hemma hos oss sken solen när vi körde iväg men på vackra Österlen vräkte regnet ner! Det var ett litet uppehåll mellan skurarna så att vi kunde få i oss en sillamacka i hamnen i Simrishamn. Vi hade tänkt oss till Kivik men himlen var kolsvart och över Stenshuvud ljungade blixtarna. Vi vände om västerut och tänkte att det fick väl bli just bara en sån dag. Bara en bilpromenad i regn när ärendet var ordnat.

En ganska kaxig text på ett hus i Hammenhög fick oss att stanna. En bit av Medelhavet kunde passa med den där Lucifer-värmen som har legat still hela sommaren. Vi har för vår del frusit mest hela juni och juli.  Den här augustidagens temperatur var trots allt behaglig och vi behövde bara skula lite för regnet. Vilket bra skånskt ord för att ta skydd någonstans när det regnar eller är allmänt dåligt väder; att s-k-ula som i s-k-ola!

Oj, här fanns mycket att titta på. Den mesta keramiken tillverkas i Grekland efter en idé och prototyp tillverkad av butiksägarinnan. De mustiga färgerna gjorde oss glada och vi köpte några rödglaserade fat. Jag älskar kannor… men hur många kan man ha?

På baksidan av huset fanns en utgång till en liten omgärdad trädgård. Hade det inte regnat så hade vi gärna slagit oss ner. Det fanns flera mysiga sittplatser – men som sagt!

Här hade jag gärna suttit i solen  och njutit en fikastund. Det får bli en annan utflyktsdag. Det fanns inte bara keramik att köpa utan tvålar, goda oljor,  olika typer av fetaost och oliver. Smakprov av bröd, ost och oliver kändes rätt för stället men fel i ösregnet!

Vi gick runt där under vinrankorna ganska länge och skrotade. I ett gammalt hem som vårt behöver man inte så mycket saker – och vi hade ju köpt de röda faten!

Innan vi tackade för oss hörde vi att ägarna skulle åka till sitt Grekland i september. Men vi, vi körde hem genom regnet. Vi var  nöjda med vår lilla bit av Medelhavet som var noga nerstoppat i en påse och hemma var grusvägen torr./ Agneta