Så heter en essä-samling av brittiska Jeanette Winterson. Ni vet hon med ‘Det finns andra frukter än apelsiner’! JW skriver rappt och roligt, tycker jag.  När jag skrattade högt och min käre undrade vad jag skrattade åt så läste jag en bit och det blev direkt tummen ner därifrån. Han tyckte att det var mest ordbajseri. Därför är det ganska vanskligt att rekommendera böcker.

För ett par veckor sedan så träffades vi i lilla bokklubben. Vi var hos Kersti i den rent pastorala miljön med gröna kullar, en liten djup dödissjö, en röd stuga med höns som springer omkring och får i hagen. Det var en av de regniga dagarna men vi satte oss vid det vackert dukade bordet och åt en härlig lunch tillsammans utan att oja oss särskilt över vädret. Vi hade utsikt mot fåren som betade.
Vi brukar börja med att äta tillsammans och ibland kan vi inte låta bli att börja diskutera boken med en gång. För det mesta pratar vi lite annat först.
Roligast blir diskussionerna när vi tycker lite olika. Denna gång tyckte vi lika bra om boken alla fyra men det blev ändå en livlig och rolig diskussion! Så många roliga åsikter och citat som krävde att få bli upplästa tycker jag att det var längesedan vi hade! Boken innehåller essäer om den konst som vi upplever i musik, litteratur och de klassiska konstformerna. Om författandet skriver Jeanette Winterson: Det finns många verktyg som en författare kan tigga sig till eller låna, men sin mejsel måste hon tillverka själv, precis som Michelangelo gjorde.
Alla citat är ur den här essäsamlingen och skrivs med kursiv stil.

Jag försöker ju skriva lite annat än bloggen och jag kan lova er att det är inte lätt att tillverka den där mejseln!  Om en författare ska lyckas på sina egna villkor måste hon ägna dag och natt åt att göra sin stil med sin mejsel.  Ja, så klart det är också därför det tar kraft att skriva. Det går inte att sitta och vänta på att inspirationen ska komma. Jobba på och gör det natt och dag! Jag tänker att det här är kanske Wintersons beskrivning av en sån som jag: Varje kompetent tillfällighetsskrivare kan spika ihop en habilt gjord litterär möbel… men det duger ju inte, man måste ha sin egen mejsel för att skapa riktig litteratur.

De två bikuporna är nya för året och de ska inspekteras. Ett särskilt lugn infinner sig tills vi börjar, på riktigt, tala om boken vi alla gillade. De första essäerna handlar bl a om konsten att få syn på konst på till exempel ett konstmuseum. Hur svårt det är att verkligen uppleva något.  Betraktaren ser inte färgerna på duken, han ser färgen på pengarna.
Senare skriver JW så här: När välbekantskänslan blir för stark tränger sig historien, populariteten, associationerna in mellan betraktaren och bilden och blockerar den. Det är inte bara målningar som råkar ut för detta, all konst gör det.
Detta är ett av skälen till att konstnärer, oavsett medium, har förnyelsen som sitt kall. Jag menar inte att det förflutna ska förkastas i ett nytt verk, tvärtom: det förflutna ska återerövras. Det ska inte  gå förlorat i auktoritetstro, det ska inte sugas upp i välbekantheten. Det ska återbekräftas och återinföras i sin egen ursprungliga kraft. Leonardo är närvarande i Cézanne, Michelangelo strömmar genom Picasso och vidare in i Hockney. Detta är inte förfädersdyrkan, det är konstens linearitet. Det är snarare sambandssökande än påverkan. De där sista meningarna tycker jag är så underbart självklara att det är trist att det inte är jag själv som kom på det, haha!

Sann konst, när den drabbar oss, utmanar det ”jag” vi är.  Jag tänker på när jag, för några år sedan, såg Michelangelos marmorstaty Pietà i Peterskyrkan och bara ville börja gråta. Marmorstenen var så full av utmejslad sorg och kärlek hos Maria som håller sin döde son i sina armar Jag drabbades verkligen helt oförberedd av något äkta som fanns där. Och jag är alls icke troende.

Jeanette Winterson kan sin brittiska litteraturhistoria och i avsnitten om litteratur förstår jag att jag kan mycket lite  – men jag blir sugen på att studera litteraturhistoria. Men min usla långsamhet vid läsning gör det omöjligt för mig. Men kanske en kurs i konsthistoria… hur som helst jag blev mycket inspirerad av den här boken.
Ännu är jag väl inte för gammal för att jobba på det där med att att hitta min mejsel eller att utveckla min begreppsvärld över huvud taget.

Här slutar jag med ett av de roliga citaten: För många år sedan, då jag helt kort levde tillsammans med en börsmäklare som hade en bra vinkällare, frågade jag honom hur jag skulle lära mig något om vin. ”Drick det”, sa han.

Det är ju just det; för att förstå och uppskatta litteratur måste man läsa och för att kunna njuta och ta emot konst måste man titta på konst av alla de slag.
Eller som att lära sig att tycka om en smak. Man måste kanske smaka den många gånger innan man tycker om den! Sen älskar man den -.

Kvällarna mörknar nu och skuggorna blir längre. Tack för att du läste! /Agneta

Bilden ovan är utsikten hemifrån, den jag aldrig tröttnar på, från september 2016./A