Pataholm var på den gamla vägkartan märkt med en kringla och orden ‘Gammal köping’. Kaffesugna men glada lämnade vi den gamla köpingen och fortsatte norrut. Vi valde gärna bort E22 och körde på mindre vägar, det är så mycket vackrare längs de där slingrande småvägarna, tid hade vi gott om. Framåt kvällen skulle vi nå vårt bokade natthärbärge i Västervik.

Strömsrum, ah, stora ekar, grönytor, vilka spännande hus och långa alléer. Timmernabben, hrm, platser triggar minnen och nu minns jag två flickor som 1967 cyklade från Stockholm till Öland på varsin gammal fullastad cykel. Tältutrustning och allt var med för äventyr. Från Oknö utanför Timmernabben gick färjan till Borgholm och solen lyste över mina roliga minnen från den sommaren och även över oss två i vår bil den här fina dagen. Vi fortsatte norrut genom Mönsterås, fina Påskallavik och mot och förbi Oskarshamn. Norr om O körde vi in mot Virbo, i skogen, och Draget, vid havet.

Jag var nyfiken! Vad minns jag, vad var riktigt, vad är berättat för mig? Jag ville se huset, ån som vi badade i, hagarna som korna rymde från, den smala vägen till Draget. En sommar när jag var sju år var jag med min fem år äldre syster hos hennes sommarföräldrar, Karin och Uno, som bodde i den före detta gamla skolan i Virbo. I huset intill bodde fru Nordenskiöld och jag lekte med hennes barnbarn från Stockholm.

Vägen såg annorlunda ut; lite bredare, rakare och asfalterad, det där stämde inte med mitt minne. Vi körde av när skylten pekade vänster Virbo ut i skogen på en liten väg. Nu såg allt mer ut som minnena. Där vägen tog tvärt slut borde den ha gått vidare. Det fanns otrevliga skyltar men vi gick ändå av; rakt fram baksidan av rött hus och till höger ett gammalt herrgårdsliknande gult hus med enkla flyglar. Jag kände mig förvirrad, vägen hade kommit fram på fel sida av det röda huset! Hela tiden sneglade vi på de där tråkiga skyltarna och jag tog några foton för att visa min syster. Elstängsel över grinden till det gula huset, det röda huset vände baksidan till, för övrigt var det stilla soligt och tyst, inte en kotte att fråga. Jag kände att platsen var rätt men vägen var inte rätt. Dragningen av vägen är ändrad! Så klart, det kan ha skett när som helst under de senaste 65 åren, hihi. Fotona blev usla och inget att visa för någon. Klockan rann på och hur det var tog vi stora vägen. Vi anlände Västervik, hittade vårt Guest House, enkelt boende men mycket centralt i rara Västervik. Utsikt mot hamnen från den gemensamma balkongen.

• 

• 

Påföljande dag så vandrade vi i spåren av oss själva; här åt vi den där varma kvällen för längesen, över den bron gick vi flera gånger, båtsmanshusen ser precis ut som då och titta där har de byggt hus nu sen den gången. Tiden, tiden gör att saker och ting förändras men kärleksfulla vanor håller vi fast vid, påminner varandra och vi håller hand på vår Västervikspromenad!

Må väl och blomstra!/Agneta