Pensionär, nyss pensionär!

Under åren före det senaste millenieskiftet väcktes tanken att skapa en trädgårdsförening i Skurup med omnejd.  En av de ivrigaste förespråkarna var Lena Wigholm Lindberg och hon var också övertygad om att man skulle kunna hitta ett ställe där föreningen skulle kunna skapa en trädgård. Frågan samlade en grupp som drev frågan framåt i en gemensam riktning. Målet var att anlägga trädgården genom att förädla både jord och människors kunskap, ja, att kultivera helt enkelt!
2001 bildades Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening och en gammal bortglömd och övergiven bit mark invid före detta Trädgårdsmästarbostaden,  som hörde till Svaneholms slott, var platsen som skulle omdanas och göras till en gemensam trädgård för både förening och allmänhet.

Entusiasterna och eldsjälarna slog sina kloka huvuden ihop. Listor, ritningar och planer gjordes upp. Man fick sponsorer som bidrog med arbetskraft,  jord och maskiner och de första åren var det ett tungt jobb med att röja ogräs och att dränera området som var mycket fuktigt med Svaneholmssjön nära. Det hände att föreningen fick höra mutter och klagomål för att det inte hände något på platsen. Så som de aktiva slet och jobbade helt ideellt! En trädgård på en bortglömd och skräpig plats låter sig inte skapas i en handvändning. Här fanns ju Skurups pärla i sin linda!

Området dränerades ordentligt!

Det tog hela fem år innan de stora ytorna var dränerade och rensade från ogräs och fyra kvarter var skapade med en korsgång och ett vårdträd planterat mitt i korsgången. Vårdträdet en äkta kastanj, Castanea sativa, fick föreningen av barnen till den sista trädgårdsmästaren till slottet. Familjen bodde i trädgårdsmästarbostaden in på 60-talet och lagom till invigningen av trädgården 2006 var trädet på plats.  Så småningom skapades en träbänk runt om trädet. Där kan man nu mer sitta och njuta av omgivningarna.

Castanea sativa, äkta kastanj, en gåva från siste trädgårdsmästarens barn.

Två kvarter är för perenner, ett för rosor och ett för örter och medicinalväxter. Under årens lopp har det tillkommit både växter och flera rabatter. En trädgård blir aldrig färdig eftersom den kräver omvårdnad hela tiden och nya tankar och idéer följer på varandra. Det gäller att man har en fungerande styrelse och människor som är beredda att arbeta ideellt. Det kunde och kan trädgårdsföreningen ståta med.

Av den första eldsjälen Lena W-Lindbergs dödsbo fick föreningen pengar till ett lusthus. Det skulle vara åttakantigt eftersom Lena hade velat ha ett sådant. Hon hade varit engagerad i kommunpolitiken och från hennes vänner där fick vi pengar och köpte en ganska stor Magnolia ‘Galaxy’ som planterades vid sidan av lusthuset som ligger lite i en sluttning så man har överblick över trädgården. Sedan dess har det varje vår, när magnolian blommar, utsetts Årets Eldsjäl i föreningen.

På somrarna hålls styrelsemötena i lusthuset. Här har det blivit september.

Varje söndag mellan tio och tolv så är man välkommen att bidra med arbetet för att sköta trädgården. Ett litet basgäng på fyra-fem män, många eldsjälar där, arbetar stadigt i trädgården från mars till november. Några kommer en annan dag som passar bättre och rensar i de stora blomsterkvarteren när det behövs. Man jobbar, pratar trädgård och livet, fikar och njuter. Under sommaren kommer många in och tittar, frågar och intresserar sig för hur det fungerar. ”Får man komma in?” är det vanligt att nya besökare säger och alltid är det någon som avbryter sitt arbete för en stund. Trädgården är alltid öppen och många går en runda runt sjön och sätter sig sedan vid en av alla uteplatser, som föreningen har ordnat, och fikar.

Undertecknad var ordförande för föreningen i åtta år och hyser största respekt för trädgårdsarbetarna och deras idoga arbete. Jag vill rikta ett särskilt tack till Anders Hjalmarsson, som i många år har haft huvudansvar för trädgården men det är lätt att konstatera att ensam hade ingen klarat detta arbete!

Två eldsjälar i trädgården i Svaneholm!

Vi ropar efter föryngring, men inte många hör! Det går så länge det går! Snart dyker det nog upp några som begriper sig på vikten av att dela arbetet och glädjas tillsammans åt resultatet.

Pomolog Inger Hjalmarsson på besök i trädgården.

Trädgården används också till årliga växtmarknader, trädgårdsloppisar, småkurser, kunskapstävlingar, musikstunder, pomologbesök, utställningar och fester… Vi har haft brudpar som vigts i lusthuset eller bara fotats där. Födelsedagsfester och kaffekalas… När föreningen 2011 firade 10-årsjubileum hade vi tre olika musikgrupper i trädgården, kaffeservering, försäljningsstånd med trädgårdsrelaterat och konst i trädgården. Vi vill att platsen ska vara både levande och tilltalande!

En kall novemberdag 2014 hämtade vi, Anders Hjalmarsson och jag, ett bevis på att Skurup-Söderslätts trädgårdsförening skulle få 20 000:- från Skurups Sparbank för att fortsätta utveckla trädgården!

Här nedan en bild av sista trädgårdsmästarparet som bodde i trädgårdsmästarbostaden intill Svaneholms slott!  Välkommen till en skön pärla! Med vänliga hälsningar Agneta C.

(Avfart från E65 norr om Skurup, kringlan o Svaneholm)!

Den där rubriken får snart sin förklaring! Är alldeles opassande sjuk så här i maj månad. När man inte orkar göra något och är febersvettig över hela kroppen så åker det fuktiga nattlinnet av och vid tillfällig uppgång ur sängen blir det den nya morgonrocken på! En ny morgonrock som jag hittade på herravdelningen i en ekiperingsaffär… passar bra, trevlig mjuk textil, sköna färger  men så upptäckte jag för sent att den inte är tillskuren efter Janssons frestelse…
Min mormor hette Jansson i efternamn och hade en rund fin rumpa, mamma hade den, fast sin egen, och… ni förstår. Den janssonska har följt mig…ja, både bokstavligt och mentalt både positivt och negativt hela livet!
Nu när jag har haft tid att tänka mycket så fastnade mina tankar mycket på dagens ytliga krav på utseendet och hur tärande det kan bli om man inte orkar stå emot utseendefixering. Att alltid tänka på sig själv och hur man ser ut är helt förgörande. Jag tror att det är alldeles för många unga kvinnor och män som ägnar sin tid och sina tankar till något så plågsamt som att inte känna sig trygga med att de duger och mer än det! Ni läser inte här men OM någon av er gör det, så snälla, försök avprogrammera den där delen från era hjärnor! Hjärnorna kan ni använda till så mycket kreativt, nyttigt för andra människor och roligt i stället!  Sefies-världen, medier med all reklam och ja, ni vet, förstör för er! Det är så lätt att bli offer för den otroligt massiva yttre påverkan som sköljer över oss dag som natt!

Jag visste inte hur jag såg ut när jag var tio-elva år. Jag menar verkligen det. Spegelbilden var jag bekant med men annars så var det inget särskilt. Så tycker jag att det borde vara när man är barn. Det är andra saker som ska upptäckas och utvecklas.
Den som gjorde mig medveten om att det var något ”fel” på mig var en ingift manlig släkting. Jag var bara tolv år och hade gjort om (kortat benen så det blev knäbyxor) ett par kakibyxor till mig när jag fick höra: ” Å, du ska absolut inte ha såna byxor!” Vadå absolut inte, jag förstod inte först…

Det har naturligtvis alltid funnits olika kroppsideal. Jag kan förresten rekommendera ‘ Kropp och kläder Klädedräktens konsthistoria’ av R. Broby Johanssen! Den finns säkert på ditt närmaste bibliotek!
Under hela min ungdom var den platta rumpan ett förhärskande ideal.
När jag var ung och smal hade jag ändå den janssonska runda rumpan och det var faktiskt jobbigt eftersom det inte passade dåvarande normen. Först den vackra skådespelerskan Audrey Hepburn och sedan så småningom fotomodellen Twiggy…
Sen började jag verkligen jämföra rumpor! Ack, ja, de är så många. Jag minns t.ex. när konstnären Lars Normann satt i TV, förmodligen på 60-talet, och språkade om nakna kvinnor med äppelrumpa respektive päronrumpa. Aha, det finns några som uppskattar rumpor som inte är platta…var min konklusion.
Men på något sätt var normen ändå stark och jag slutade en period att ha byxor. Det klädde ju inte mig…eller? Jag är fortfarande bekvämast i klänning men det är ju för att jag är knasig i roliga strumpbyxor. Det började i tonåren och har fortsatt hela livet.  Kompisen Lotta och jag dammsög Stockholm på roliga strumpbyxor eller strumpor. Inte vanligt då men mycket förekommande nu! Vi var trendledande alltså!

Min käre far körde tunnelbana och han sa: ” Måste du alltid vara så extrem, Agneta? Jag ser dina brandgula (jo, man sa så då) ben direkt när jag kör in på en station!
Man sätter fokus på något annat än att gå ner sig för något som man inbillar sig inte duger!

När jag läste till lärare hade jag fördelen att få åka på studieresa till Kenya. Vi var två klasser som åkte iväg några upplevelserika veckor i december. Någon gång skriver jag kanske om det men nu vill jag bara säga det: I Kenya uppskattar man runda rumpor! Det var inte så mycket mitt ljusa hår eller något annat, det var rumpan som fick lastbilsflak fulla med karlar att vissla och bete sig långt innan bilen hade kört ifatt mig på den långa vägen från Nairobis centrum till stället vi bodde på. Jag blev väldigt generad för just då var jag den enda vita kvinnan som gick där ogenerat i en tunn trikåkjol som visade skinkornas rörelser… Det var ju så himla varmt! Jag fattade inte att jag signalerade något annat.

Och nu i dessa tider är det okej att ha stor rumpa! Man ser det överallt! Skönt för någon som gått omkring och haft komplex!  Härligt om det dessutom är okej med alla olika former; äpple som päron som bananer och brädor och kanelbullar och ja, vilken modell som helst! Frigör tanken från kroppstvånget! Vi har hört det förr men: DU DUGER SOM DU ÄR (fast du kan ju vara ren och hel och kanske lite piffig så där)!

Trädgårdsbesök i Västra Wemmenhög

En miljötänkares uterum och trädgård

Det tog lång tid för mig att bli riktigt trädgårdsintresserad. Jag hann bli rejält vuxen med barn och faktiskt barnbarn innan det där intresset kom liksom vältrande och begärde mig. Jag kunde inte stå emot en vacker växt eller en lockande liten annons om en plantskola. Problemet var min bristande kunskap. Jag var minst femtio när suget efter att göra något åt den bristen och, för oss, den nya och stora trädgården på en kulle vänd mot Östersjöns blånande horisont.

Plötsligt ville jag läsa Allt om Trädgård, gå på trädgårdsmässor, besöka plantskolor och lära mig mer, mer och ännu mer! Bokhandlarnas trädgårdshyllor, jag säger bara det, de var äkta godis för mig. Jag kunde stå och dregla länge om jag hittade något särskilt intressant. På den tiden hade vi mycket lite pengar att svänga oss med så jag tjuvläste i bokhandeln och lånade på biblioteket. Jag intresserade mig för rotäkta, klättrande och enkelblommande rosor, jag ville absolut lära mig vetenskapliga namn på vanliga trädgårdsväxter och förstå lite hur systemet fungerade. Jag törstade helt enkelt efter ny kunskap. Det var ju bara det att jag var ganska ensam i min hunger och törst.

Lars-Åke Gustavsson samlar in fakta om rosor

Någonstans såg jag en notis om Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening. Det skulle bli  årsmöte i lilla biografen på gågatan i Skurup. Jag gick dit och lät mig villigt dras in i verksamheten. Blev betalande medlem  och eftersom föreningen var ansluten till Riksförbundet Svensk Trädgård. så började den trevliga tidningen Hemträdgården dimpa ner i brevlådan. Det är lätt att tala med främlingar om man har ett gemensamt intresse och när man gör det blir främlingarna ens vänner och så sitter man i deras kök och äter soppa och tittar i växtkataloger från Åbergs trädgård eller konnässörsklubben i Göteborg… Kurser, besök i vackra trädgårdar, bra föreläsare, växtloppisar och jag vet inte vad det var för lockelser som förtrollade mig. Plötsligt blev jag dessutom suppleant i styrelsen och aktiv i programgruppen.

Det har varit intressant att tillsammans skapa fina program. Långsamt har ett nätverk med kontakter  byggts upp för mig som nästan inte kände någon med det intresset. Man kan bygga kontakter genom att träffas, njuta trädgård och ätbart samtidigt.

Vi har haft många av de allra mest kända trädgårdsföreläsarna hos oss. Kändisarna drar alltid många människor till våra möten men vi har också lyssnat på många duktiga doldisar inom trädgårdsvärlden, som har haft väl så mycket att berätta, men som tyvärr har dragit en betydligt mindre publik. Eller så kommer inte folk för att det är fotboll på TV eller snö i luften. Riktig snöstorm på skånska slätten kan ställa till det när det ska vara föreläsning i november. Det är sånt man får ta i föreningslivet.

Årlig växtmarknad 6 juni i Svaneholm, Skurup

Vilka fantastiska trädgårdar vi har besökt! Otroligt spännande och alla ser olika ut. Många ägare har ofta ett överskott av sådda eller delade plantor. De girigaste växtjägarna flockas snabbt där – kanske medan visningen av trädgården ännu fortskrider. Med tanke på alla trevliga medlemmar jag har mött, trodde jag knappt mina öron när en trädgårdsägare vid tillfälle kunde namnge en person som plockat till sig växter utan att betala. Men hör ni, så kan väl inga äkta trädgårdsmänniskor göra!?

Olika strukturer och bladformer gör trädgården  intressant

Trädgårdar, som är som smycken, har många gånger skapat sug och längtan med fina växtval och originella lösningar men faktiskt har någon gång också erbarmligt skötta trädgårdar på underliga vägar smugit sig in i programmet. Eller var det vi som kontrollerade dåligt? Ibland är det svårt att hinna eller kunna be att få komma i förväg på någon slags besiktning – som de engelska kontrollanterna inför Gula Boken.

Hur som helst; personligen får jag alltid ut någonting av ett trädgårdsbesök. Det ger mig alltid något att lyssna på en människa som berättar passionerat och kunnigt om sitt trädgårdsintresse. Fast jag tycker också mycket om att gå för mig själv och filosofera, leva mig in i trädgården och liksom slukas upp av den.

Häromdagen blev jag vald till Årets Eldsjäl 2015 i Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening. Just i ett skede när jag avgått som ordförande efter åtta år och faktiskt känt mig lite tömd på det äkta engagemanget så var det riktigt härligt att få uppskattning! Nu kan jag lugnt varva ner och bara vara en alldeles normal medlem som dyker upp här och där när det passar och kanske t o m  tappar bort programbladet… Nej, men det är ju ingen fara för programpunkterna hittar man ju alltid här på hemsidan: http://www.skurupsoderslatt.se

Trädgården (11) och en text om föreningens trädgård kommer om ett tag. Ta nu vara på maj ordentligt, det är en månad man inte får slarva bort. Njut! Sov inte så länge om morgnarna och upplev , om möjligt, näktergalens sång, lägg er inte för tidigt heller…ljuset, jag säger bara ljuset och allt det där andra vackra!

Under ett antal kvällar vintern och våren 1965, då jag var 16 år, samlade jag ihop några av flickorna i min klass i nian. Jag drog några djupa andetag och läste högt för dem ur min första bok. Det var en liten kärlekshistoria, så klart, som handlade om Cajsa och Henrik. Mina gulliga kamrater var eld och lågor och som jag minns det låg vi utslängda på golvet hemma hos Helena R. som bodde i en stor lägenhet på Hornsgatan i Stockholm. Om vi drack te efteråt kommer jag faktiskt inte ihåg men jag fick ta emot många väldigt positiva kommentarer och jag var rusig av lycka när jag senare på kvällen gick hem runt kvarteret till Krukis där jag bodde i en etta med mamma och pappa.

Trots att mina äldre syskon hade flyttat hemifrån fanns det inte svängrum nog, bara i köket och badrummet kunde man stänga en dörr om sig! Det var inte roligt att ta hem vänner och tvinga ut mamma och pappa på en extra långpromenad eller att be dem sitta i lilla köket hela kvällen, fast om jag hade bett dem så hade de kanske gjort det! De visste att jag skrev och närde författardrömmar. Min bok var inte alls skriven för vuxna öron utan bara ämnad för min egen åldersgrupp. Hur som helst så blev jag mycket uppmuntrad och mitt självförtroende fick sig en knuff framåt. Tänk, tänk om jag äntligen skulle våga…
När sommaren kom så gjorde jag en hemlig och modig handling som jag inte hade diskuterat med någon. Jag samlade ihop alla papper till manuskriptet och skrev ett personligt brev till min bästa kamrats mamma Rigmor som passande nog var bibliotekarie och dessutom lektör. Jag visste att hon läste ungdomsböcker från ett eller flera olika förlag, så jag fattade mod och postade det för mig mycket viktiga kuvertet. Det var en sån speciell handling att jag minns hur vädret var, vad jag hade på mig för kläder  och i vilken låda jag lät det tjocka och tunga  kuvertet dimpa ner med en duns.

Jag hade en luftig vit skjortblus som jag stänkt ner med vattenfärg i lila och rosa nyanser och ett par byxor som jag hade färgat med blåbärssaft! Solen stod högt, det var varmt och doftade lite barrskog, luften stod helt stilla när jag vandrade iväg från vår sommarstuga på Hölö för att gå till brevlådan i Stavsnäs. Det var lite ångestladdat men ändå som någon slags frigörelse att besluta att nu fick det bära eller brista. Nu skulle jag vara modig och våga visa att jag kunde skriva och att det fanns en vilja att få det läst och kanske, kanske tryckt eller inte det kanske, men sen någon gång längre fram eller…

Idag hittade jag ett brev skrivet på sommaren 1965. Brevet från Rigmor med hennes kloka ord men också för unga mig några nedslående rader om lite tradiga dialoger och att träna på att skriva noveller och nyttan av att läsa de stora författarna. Den gången såg jag nog inte det positiva omdömet som också fanns där. Idag när jag läser boken om HenriK och Cajsa och sedan brevet så ser jag ju hur relevant och klokt brevet var formulerat! Jag var inte mogen nog att ta emot hela innehållet i det. Kunde inte se en del av budskapet för de grå molnen skymde solen. Jag vet inte om jag någonsin fick det sagt till R. och nu är det för sent och inte betydelsefullt alls. Jag är ju fortfarande en skrivande människa som helt enkelt inte kan låta bli!
Här nedan är en bit ur brevet från Rigmor och ett foto på mig och en Klas som jag var tillsammans med en liten tid under den där perioden – men det var absolut inte vi som var Cajsa och Henrik.

Just nu svämmar medierna över av förfärliga nyheter. Världen är visst vacker, jo, faktiskt, men människor kan förutom att vara goda, varma och omtänksamma också döda i religionens namn och inte dra sig för att tjäna pengar på andra människors olycka, trycka ihop flyktingar på dåliga båtar, rent av kasta ej simkunniga och barn i havet! Och allt som de flyende människorna har gjort är att ge sig av för att försöka få ett bättre liv någon annanstans – och vem skulle inte det!?

Det är en tid när hat och motsättningar förmörkar tillvaron för många och vi…ja, vad kan man göra? Sprida glädje kanske, stoppa huvudet i sanden för att slippa, börja hjälpa till någonstans, vara allmänt snäll, bjuda en främling på mat, få andra att skratta och muntra upp den som deppar… visa något vackert på bloggen! Som bilden här ovan; visst är det fint – min svåger och svägerska i Budapest!

Här nedan högsommarträdgård…njutningstider som kanske får oss att glömma bekymmer en stund!

Det här är alltså andra inlägget med sånt jag tycker är vackert! Sånt som gör gott med oss människor!

Det är inte alltid bilden är vackert fotat, men innehållet är något vackert, t.ex två av mina barnbarn; systrarna, som nu är unga kvinnor, och som när de var små och bodde i Tjeckien. Längtan efter dem var enorm och lyckan när vi äntligen träffades var så stor så stor.  Njut, du också, av bilderna en stund!

Vackra miljöer borta och hemma gör en mer harmonisk än man normalt tänker på! Tänk vad lyckligt lottade vi är som slipper gå på ökentorra gator med bombade hus och sönderslagen infrastruktur!

Man kan till och med ha en liten porlande springbrunn som fåglarna kan bada i i gullregnets månad.

Vårt pyttelilla arbetskök som jag gillar att experimentera och laga mat i gärna med yngsta barnbarnet!

Jag vill verkligen inte uppmana någon att stoppa huvudet i sanden men jag tror vi måste påminna varandra om att upptäcka det vackra och njuta av stunden. De sista bilderna här visar det viktigaste av allt gemenskap!
Vi hör ihop, människor ska vara tillsammans så att man också kan njuta av att vara ensam ibland och orka att engagera sig. Var och en på sitt sätt i stort som smått! Den här gången måste jag avsluta med att skicka varma och inga slentrianmässiga 😉 kramar till er som läser!/Agneta

I morgon ska jag… sååå tänker jag ofta under kvällen före nästa dag.

När jag går och lägger mig analyserar jag noga vad dagen egentligen förde med sig och sen sätter jag upp målet för morgondagen! Vad måste göras och vad vill jag? Vad vill jag prioritera och vad måste prioriteras?

Sedan sover jag gott men ibland bara ryckvis eller inte alls… Dålig nattsömn bär ingen bra mylla för nästa dag! I den myllan gror ingen kreativitet eller glädje…eller det är i alla fall svårt! En mördarsnigel kan inte ha en segare tillvaro än den man har efter en natt med dålig sömn!

Men, som sagt, oftast sover just den här pensionären gott!

Under natten så hinner jag för det mesta glömma vad jag analyserade och hur jag bestämde målen för den nya dagen och hur de ser ut! Till frukost så vet jag ändå vilka saker som var bra under gårdagen och vad som var mindre bra. Vädret, lusten och kanske ett tvingande måste styr hur och vad jag gör med min  nya dag.

Så kommer den nya dagen med öppen famn mot mig och jag gör nästan precis vad som faller mig in!

Var alldeles nyss på resa till Prag. Vi bodde med fantastiskt läge på Lilla Sidan (Male Strana) på hotell Kampa med en fantastisk frukostmatsal. En kort promenad till Moldaus strand, Karlsbron och så vidare runt i den vackra staden! Vi hade min mans syster och svåger som ressällskap och det fungerar alltid så bra. Vi gillar att insupa resorten till fots och äta och dricka enligt landets seder mellan varven.

En dag stod jag utanför hotellet och väntade på resten av gänget. Hade baskern på huvudet, blommiga ben och roliga kängor. Ett litet rysktalande sällskap kom strosande i småregnet på den smala gatan. Mannen till vänster på bilden stannade och pekade på mig och sa något – förmodligen om mig. De andra lyssnade och log stort och därpå tog de upp sina kameror och telefoner medan den lilla flickan med röd tröja sprang fram och ville bli fotograferad vid min sida. Jag log snällt och vi vinkade båda mot kamerorna. De tackade artigt och travade muntert vidare.

Vad sjutton ljög karln ihop? Jag fantiserade ihop lite olika varianter och skrattade för mig själv.

Tänker på kvinnan som böjer nacken för överheten på gården utanför konstmuséet. Hon är nästan platt som en planka och tittar ner i marken, sån blir man kanske om man sover i… Jag har upplevt det tidigare och undrar lite om tjeckernas förhållningssätt till sina sängar. Allt var mycket bra på hotellet utom just sängarna! Hårda madrasser som inte ger vika för någon utputande kroppsdel! Jag gillar inte hängmattor men var ska man göra av höfterna på en träartad planka till madrass? Som tur var blev vi utmattade av långa promenader och upplevelser så vi sov rätt gott ändå! Fast en natt såg jag programmet om Totta Näslunds musik på min padda, tänk vilka finesser som kan hjälpa en att uthärda sömnlöshet i hårda sängar! CNN tjatade samma nyheter hela tiden, jag hängde skapligt med i första genomgången angående den fruktansvärda flygolyckan i alperna, och därför var play-funktionen den optimala räddningen!

Vi såg fantastiska byggnader och miljöer i den vackra staden som fått ett riktigt lyft sen jag var där senast. Massor med vackra hus i jugendstil, smala gator med nyrenoverade hus i fräscha kulörter. Många turister kryllade överallt och Karlsbron måste nog upplevas sent nattetid eller tidiga morgnar. Man äter billigt och bra bara ett stenkast utanför absoluta centrum. Ölen är alltid god och vi prövade många goda sorter. En gång frågade vi inte vad det var utan beställde in Radler från menyn. Gör inte det! Det är öl utspätt med läskeblask…tvi vale!

Vi hade alla sorts väder! Snöglopp, vindbyar som vände paraplyer, störtregn och strålande sol!

När ni har sett den sista bilden, med mig i vimlet framför det astronomiska uret från 1300-talet, hoppas jag att ni hjälper mig att lista ut vad den ryska mannen kan ha ljugit ihop för historia om kvinnan utanför hotellet! Varför ville den söta lilla tösen bli fotograferad med en fullständig främling?

Jag blev nyss pensionär! Hur länge kan det kännas så? Många tror att jag var lite korttänkt när jag bestämde mig för vad min blogg skulle heta men…se jag hade tänkt ganska mycket. När det inte känns som nyss så ska jag nog sluta blogga eller hitta på något annat.

Det har gått ett år sedan första blogginlägget, ca 10 000 visningar och besökare från massor med olika länder. Det är ju inget om man jämför med storheter inom bloggvärlden som har hundratusentals följare men för mig är det fint att ni vill läsa och ibland kommentera. Vill ni fortsätta att följa min inte rakt utstakade blogg så blir jag mycket glad och tillika nöjd!

Välkommen välj ett glas för jubileums-skålen! Vilket glas tar du?

Sen är det fiffigt ordnat så att om du laddar ner ett specialaktiverat tangentbord kommer det att fungera i ca en veckas tid… H2O = gott kallt kranvatten, C= champagne,  Ö = öl,  VV = vitt vin, RV = rött vin, M= mjölk, J=Juice, D = drink,

pvdv = precis vad du vill!

Tyvärr misslyckades jag med försöket att fixa tilltugg via cyber space men det kan du väl fixa själv!?

Skickar många tack och goda tankar! /Agneta

Så här års blommar mina kamelior i vår lilla vinterträdgård. Jag går ofta dit för att hämta något, fylla  vattenkannan men när kameliorna blommar måste jag stanna en extra stund. Automatiskt sätter jag på radion och så reser jag ut i världen på resor jag aldrig skulle kunna ha gjort i verkligheten! Men jag upptäcker också att jag hamnar i min imaginära gungstol igen. Jag tror att jag trivs i den där gungstolen och lyssnar samtidigt på radion medan pekfingret undersöker om krukorna har rätt fuktighet. Händerna plockar bort fula blad, någon kruka vrids och gamla krukor diskas.
Jag glömmer tid och rum och bara är…

Vi hade inte TV förrän pappa hade vunnit pengar på tipset i början av 60-talet men radion var väsentlig under hela min uppväxt. Jag minns när vi satt i det stora köket i Hökarängen i mitten av 50-talet och lyssnade på Lennart Hyland som programledare i Snurran. Jag var fem eller sex år och det var ett familjeprogram. Jag kan faktiskt fortfarande sjunga en bit av signaturlåten…
Runt, runt, runt…det snurrar, det snurrar… Det hörs väl att jag sjunger!?

Å, vad jag gillade Nicke Lilltroll och hans: Må så grankott allihop!
Är det någon mer än jag som minns de kluriga hälsningarna från granskogen? Jag känner mig lite som hundra år när jag skriver det här för medievärlden idag är helt annorlunda än när jag började lyssna på radion för sextio år sedan!

Fragment av mysiga  radiostunder kommer till mig. Mamma och jag sitter i lilla köket på Krukmakargatan och lyssnar spänt på radioteater eller en radiodeckare med flera avsnitt och spännande cliffhangers (fast det visste vi inte att det hette) som lämnade en spänd förväntan kvar hos oss. Nästa vecka…

Jag blev väldigt bekant med de där politikerna som satt länge i riksdag och regering Tage Erlander, Hedlund och Sträng. Jag kände igen deras röster och såg i tidningen hur de såg ut. Sven Stolpes intensiva röst åt sig in, det var mest gubbar. Lena Larsson röst gillade jag och beundrade hennes inredningsstil som jag sett i tidningar någonstans.
Vi hörde monotona rapporter om aktier på börsen och den lika trist sjörapporten i väntan på något annat värt att lyssna på. Jo, vi satt faktiskt och väntade. Jag ritade inredningar efter inspiration från Lena Larsson, min mellansyster sydde kläder och hattar för hand eftersom vi inte hade någon symaskin och mamma stoppade strumpor. Allt medan radio stod på.

Jag upptäckte legendarer som Barbro Alving, Bang, och andra genom att lyssna brett och stort och gärna! Sommarpratarna till exempel kunde både roa och oroa, det är ett program jag fortfarande njuter av att lyssna på. På sextiotalet var det också Radio Nord, piratradio från en båt på Östersjön, och sena kvällar Radio Luxemburg med den senaste popmusiken. På lördagarna satt jag i köket med Tio i Topp och sminkade mig. Sotsvart mascara och ljust läppstift – så skulle det vara!

Jag tror På minuten började på sextiotalet med Moltas Eriksson och Stig Järrel, inte så pratigt o tjafsigt som idag men lika roligt, tyckte vi. Humoristiska Mosebacke Monarki med underbara underfundiga skämt och fyndigheter…

En kväll kom jag hem från min kompis Lotta och när jag öppnade dörren hörde jag upprörda radioröster från mammas transistor. Det var släckt och mörkt och mamma bara hyssjade på mig: Schschsch!!!
Lägenheten var liten och hon sov i hallen men just den här kvällen låg hon påklädd i mörkret och hörde direktsända nyheter från Dallas. John Kennedy hade just blivit skjuten.

Lotta och jag skrev till ett ungdomsprogram en liten betraktelse över hur man kunde se olika människor som frukter; vindruvor är söta och hänger ihop i grupper, bananer kan vara lite sega i början med under ytan är de softa och medgörliga… Till vår förtjusning blev vår text uppläst och vi pös av stolthet.

Radion har alltid varit viktigare än TV för mig. Jag är alltså en riktig radiot, och att laga mat utan P1 är mördande trist. Då känner jag mig halv, en viktig ingrediens saknas! Min man älskar att höra musik strömma ut i huset och så fort vi sätter oss till bords byter vi från prat till musik. Då är det ju inte alltid radion utan Spotify eller musikanläggningen som susar i bakgrunden så man kan prata med varandra.
Att stå i vinterträdgården och lyssna på radion samtidigt som jag  håller på med sådder, sticklingsförökning och omplantering är, som sagt, lyckliga stunder. Jag lyssnar på dokumentärer, allt som har med litteratur och kultur att göra, nyheter, ja, faktiskt nästan alla typer av program och hänger med på vad som händer inom olika sfärer. Jag gillar att vara allmänbildad och hålla mig a jour.
Man kan nog säga att P1 är min rara trevliga sällskapshunds som får mig att mysa och skratta och samtidigt mitt universitet som bjuder mig kunskaper och insikt.
Lyssna på P1 hälsar radioten Agneta!