Under ett antal kvällar vintern och våren 1965, då jag var 16 år, samlade jag ihop några av flickorna i min klass i nian. Jag drog några djupa andetag och läste högt för dem ur min första bok. Det var en liten kärlekshistoria, så klart, som handlade om Cajsa och Henrik. Mina gulliga kamrater var eld och lågor och som jag minns det låg vi utslängda på golvet hemma hos Helena R. som bodde i en stor lägenhet på Hornsgatan i Stockholm. Om vi drack te efteråt kommer jag faktiskt inte ihåg men jag fick ta emot många väldigt positiva kommentarer och jag var rusig av lycka när jag senare på kvällen gick hem runt kvarteret till Krukis där jag bodde i en etta med mamma och pappa.

Trots att mina äldre syskon hade flyttat hemifrån fanns det inte svängrum nog, bara i köket och badrummet kunde man stänga en dörr om sig! Det var inte roligt att ta hem vänner och tvinga ut mamma och pappa på en extra långpromenad eller att be dem sitta i lilla köket hela kvällen, fast om jag hade bett dem så hade de kanske gjort det! De visste att jag skrev och närde författardrömmar. Min bok var inte alls skriven för vuxna öron utan bara ämnad för min egen åldersgrupp. Hur som helst så blev jag mycket uppmuntrad och mitt självförtroende fick sig en knuff framåt. Tänk, tänk om jag äntligen skulle våga…
När sommaren kom så gjorde jag en hemlig och modig handling som jag inte hade diskuterat med någon. Jag samlade ihop alla papper till manuskriptet och skrev ett personligt brev till min bästa kamrats mamma Rigmor som passande nog var bibliotekarie och dessutom lektör. Jag visste att hon läste ungdomsböcker från ett eller flera olika förlag, så jag fattade mod och postade det för mig mycket viktiga kuvertet. Det var en sån speciell handling att jag minns hur vädret var, vad jag hade på mig för kläder  och i vilken låda jag lät det tjocka och tunga  kuvertet dimpa ner med en duns.

Jag hade en luftig vit skjortblus som jag stänkt ner med vattenfärg i lila och rosa nyanser och ett par byxor som jag hade färgat med blåbärssaft! Solen stod högt, det var varmt och doftade lite barrskog, luften stod helt stilla när jag vandrade iväg från vår sommarstuga på Hölö för att gå till brevlådan i Stavsnäs. Det var lite ångestladdat men ändå som någon slags frigörelse att besluta att nu fick det bära eller brista. Nu skulle jag vara modig och våga visa att jag kunde skriva och att det fanns en vilja att få det läst och kanske, kanske tryckt eller inte det kanske, men sen någon gång längre fram eller…

Idag hittade jag ett brev skrivet på sommaren 1965. Brevet från Rigmor med hennes kloka ord men också för unga mig några nedslående rader om lite tradiga dialoger och att träna på att skriva noveller och nyttan av att läsa de stora författarna. Den gången såg jag nog inte det positiva omdömet som också fanns där. Idag när jag läser boken om HenriK och Cajsa och sedan brevet så ser jag ju hur relevant och klokt brevet var formulerat! Jag var inte mogen nog att ta emot hela innehållet i det. Kunde inte se en del av budskapet för de grå molnen skymde solen. Jag vet inte om jag någonsin fick det sagt till R. och nu är det för sent och inte betydelsefullt alls. Jag är ju fortfarande en skrivande människa som helt enkelt inte kan låta bli!
Här nedan är en bit ur brevet från Rigmor och ett foto på mig och en Klas som jag var tillsammans med en liten tid under den där perioden – men det var absolut inte vi som var Cajsa och Henrik.