Pensionär, nyss pensionär!

Om livet som nybliven pensionär!

Janssons frestelse eller min afrikanska…

10 kommentarer

Den där rubriken får snart sin förklaring! Är alldeles opassande sjuk så här i maj månad. När man inte orkar göra något och är febersvettig över hela kroppen så åker det fuktiga nattlinnet av och vid tillfällig uppgång ur sängen blir det den nya morgonrocken på! En ny morgonrock som jag hittade på herravdelningen i en ekiperingsaffär… passar bra, trevlig mjuk textil, sköna färger  men så upptäckte jag för sent att den inte är tillskuren efter Janssons frestelse…
Min mormor hette Jansson i efternamn och hade en rund fin rumpa, mamma hade den, fast sin egen, och… ni förstår. Den janssonska har följt mig…ja, både bokstavligt och mentalt både positivt och negativt hela livet!
Nu när jag har haft tid att tänka mycket så fastnade mina tankar mycket på dagens ytliga krav på utseendet och hur tärande det kan bli om man inte orkar stå emot utseendefixering. Att alltid tänka på sig själv och hur man ser ut är helt förgörande. Jag tror att det är alldeles för många unga kvinnor och män som ägnar sin tid och sina tankar till något så plågsamt som att inte känna sig trygga med att de duger och mer än det! Ni läser inte här men OM någon av er gör det, så snälla, försök avprogrammera den där delen från era hjärnor! Hjärnorna kan ni använda till så mycket kreativt, nyttigt för andra människor och roligt i stället!  Sefies-världen, medier med all reklam och ja, ni vet, förstör för er! Det är så lätt att bli offer för den otroligt massiva yttre påverkan som sköljer över oss dag som natt!

Jag visste inte hur jag såg ut när jag var tio-elva år. Jag menar verkligen det. Spegelbilden var jag bekant med men annars så var det inget särskilt. Så tycker jag att det borde vara när man är barn. Det är andra saker som ska upptäckas och utvecklas.
Den som gjorde mig medveten om att det var något ”fel” på mig var en ingift manlig släkting. Jag var bara tolv år och hade gjort om (kortat benen så det blev knäbyxor) ett par kakibyxor till mig när jag fick höra: ” Å, du ska absolut inte ha såna byxor!” Vadå absolut inte, jag förstod inte först…

Scan-150519-0003 Scan-150519-0001

Det har naturligtvis alltid funnits olika kroppsideal. Jag kan förresten rekommendera ‘ Kropp och kläder Klädedräktens konsthistoria’ av R. Broby Johanssen! Den finns säkert på ditt närmaste bibliotek!
Under hela min ungdom var den platta rumpan ett förhärskande ideal.
När jag var ung och smal hade jag ändå den janssonska runda rumpan och det var faktiskt jobbigt eftersom det inte passade dåvarande normen. Först den vackra skådespelerskan Audrey Hepburn och sedan så småningom fotomodellen Twiggy…
Sen började jag verkligen jämföra rumpor! Ack, ja, de är så många. Jag minns t.ex. när konstnären Lars Normann satt i TV, förmodligen på 60-talet, och språkade om nakna kvinnor med äppelrumpa respektive päronrumpa. Aha, det finns några som uppskattar rumpor som inte är platta…var min konklusion.
Men på något sätt var normen ändå stark och jag slutade en period att ha byxor. Det klädde ju inte mig…eller? Jag är fortfarande bekvämast i klänning men det är ju för att jag är knasig i roliga strumpbyxor. Det började i tonåren och har fortsatt hela livet.  Kompisen Lotta och jag dammsög Stockholm på roliga strumpbyxor eller strumpor. Inte vanligt då men mycket förekommande nu! Vi var trendledande alltså!

Min käre far körde tunnelbana och han sa: ” Måste du alltid vara så extrem, Agneta? Jag ser dina brandgula (jo, man sa så då) ben direkt när jag kör in på en station!
Man sätter fokus på något annat än att gå ner sig för något som man inbillar sig inte duger!

När jag läste till lärare hade jag fördelen att få åka på studieresa till Kenya. Vi var två klasser som åkte iväg några upplevelserika veckor i december. Någon gång skriver jag kanske om det men nu vill jag bara säga det: I Kenya uppskattar man runda rumpor! Det var inte så mycket mitt ljusa hår eller något annat, det var rumpan som fick lastbilsflak fulla med karlar att vissla och bete sig långt innan bilen hade kört ifatt mig på den långa vägen från Nairobis centrum till stället vi bodde på. Jag blev väldigt generad för just då var jag den enda vita kvinnan som gick där ogenerat i en tunn trikåkjol som visade skinkornas rörelser… Det var ju så himla varmt! Jag fattade inte att jag signalerade något annat.

Och nu i dessa tider är det okej att ha stor rumpa! Man ser det överallt! Skönt för någon som gått omkring och haft komplex!  Härligt om det dessutom är okej med alla olika former; äpple som päron som bananer och brädor och kanelbullar och ja, vilken modell som helst! Frigör tanken från kroppstvånget! Vi har hört det förr men: DU DUGER SOM DU ÄR (fast du kan ju vara ren och hel och kanske lite piffig så där)!

10 thoughts on “Janssons frestelse eller min afrikanska…

  1. Verkligen tänkvärt, Agneta! Men, som du säger, tyvärr är det väl inte selfies-ungdomarna som läser det här. Vi som läser har säkert kommit över det där ständiga tänkandet på hur man ser ut, eller hur man blir uppfattad. Hoppas jag i alla fall!

    Tänk, jag har alltid tyckt att det är snyggt med riktiga rumpor! Antagligen för att jag själv mer har (hade) jeansfigur – om man ska uttrycka det snällt. Helt har man kanske inte riktigt kommit över utseende-tänket, inser att det är en s.k. muffinsmage som putar över jeanskanten! Attans, så retligt!

    • Vet du, jag tror nog att det är bra om man är lite fåfäng och tänker lite lagom hälsosamt på hur man har det med sin kropp! Jag vill nog fortfarande vara lite piffig och varför sätta på sig något fult när man kan… för när jag helt slutar med det då är det nog kört!

  2. Ja, man tycker verkligen synd om unga idag med tanke på kroppsfixeringen. Det är nog värre för dom än det var för oss. Men från det jag började skolan har jag alltid förstått att jag har varit för tjock. Det har verkligen följt mig genom alla år. Det är först nu på ”gamla” dar som jag accepterar hur jag ser ut och faktiskt kan se att jag inte är så värst tjock. Jag har haft knepiga ”glasögon” att se på mig själv förut.
    Jag tycker absolut att en kvinna med lite former är tusen gånger snyggare än de magra exemplar som visar upp modekläderna. Det är ju dessutom så att det yttre är av liten betydelse jämfört med det inre.
    Tråkigt att du är sjuk, jag hoppas att du kryar på dig snart!

    • Karin, du har flera gånger talat om dig själv som tjock och det kan jag inte begripa. Du upplevs som normal (vad nu det är) och inget annat! Det finns många mulliga som är både vackra och fina! Blir man för tjock så kan man få gigantiska problem med hälsan, så det kan man ju försöka undvika.
      I min vuxna ålder har jag pendlat mellan 46-74 kg. Det är inte heller bra. Det har berott på hur mycket/lite jag har tränat och/eller inte sprungit. Nu kan jag inte träna. I morgon ska jag i alla fall försöka få komma till en läkare…

  3. För tjock eller för smal, för kort eller för lång. Jag har alltid varit lång, mina klasskamrater gick ledigt under min arm. Hur mycket jag än stoppar i mig förblir jag ett benrangel. Det jobbigaste var i skolan. Jag fick mycket konstig öknamn; Helga Långben, och liknande. Nu när man passerat 70 tycker jag ändå (näää) att jag borde mullat till mig. Samtidigt tänker jag; varför? jag är som jag är, punkt och slut. En sak är säker, jag är väldigt tacksam för att jag är så gammal som jag är.
    Sedan har öknamnen gjort att jag fullkomligt struntar i hur folk ser ut utanpå, vad jag ser och beundrar är insidan. Och den, insidan, tycker verkligen att du har.

    • Ja, visst har det alltid funnits tryck på oss men jag tror att det är etter värre med de där utseende- och kroppsidealen idag. Nu bombarderas ungdomarna från alla håll! Ja, vi är som vi är, eller nej, vi försöker lära oss att bli bättre på något sätt – inte stagnera eller fastna utan så där, lite vågat, blicka framåt. Framåtblick, trots att vi snurrar på efter pensioneringen och fortfarande både känner och tänker när vi upplever den komplicerade världen som i värsta fall mest ger misströstan! Då förlorar unga sig till ytterligheter och i värsta fall springer de förbi oss och glömmer lyssna!
      Ja, herregud, man ser ut som man gör!

  4. Det klart jag undrade vad som menades med den exotiskt satta rubriken. Genast gick min fantasi igång. Det måste finnas en BAKtanke med den? Snabbt kom jag fram till att det inte handlade om en rätt som är populär på julbord. Fast ändå. Julskinkan hör hemma där. Men den är inte importerad från Afrika. Jag trodde att du skulle skriva om en afrikansk lilja som oväntat majblommade. Hur man än vänder och vrider på ting har man rumpan bak. En sak som fick mig att tänka ”inte snälla tankar”, var när jag såg ett amerikanskt program om småbarn som ställde upp i skönhetstävlingar. Där föräldrar skjutsade runt dem till olika tävlingar. Allt var på högsta allvar. Målet att vinna priser och pengar. Sorgligt. Låt barn vara barn och inget annat. Det där skulle jag kunna skriva en tjock tegelstensroman om. Kontrasten till hur afrikanska barn svälter … bäst att stanna där. Hoppas du kurerar dig snart och att det blir några grader varmare utomhus. Krya på dig kramar.

  5. I morgon blir det provtagning o koll så jag fattar varför jag ligger som en padda. Jag är van vid att hålla igång för det mesta o när man inte kan det så…blir det så tråkigt, jag är glad att jag i mina tankar ramlade över ämnet o fick till rubriken. Även om jag skojar lite med texten så fins det stora problem med ungdomars fixering vid utseende som jag behövde lufta utan att stå med pekpinnen! Tack, din krya-på-dig-kram har redan börjat verka. Det rycker lite i vattenkannsarmen – är det torrt i växthuset? Kram på dig själv!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s