Pensionär, nyss pensionär!

I torsdags skulle lilla bokklubben ha träffats här hos mig för att diskutera Karin Johannissons Den sårade divan. Det snöade och blåste så infernaliskt på eftermiddagen att jag var glad över mitt svåra beslut att det var nödvändigt att ställa in träffen. Nej, inte glad på det sättet men lättad när jag följde väderutvecklingen och för  mitt inre såg hur det skulle ha blivit annars; diverse diskussionssugna tanter, väldigt trevliga sådana dessutom, som fastnat i snöhögar runt omkring i bygden och nu satt där och var fikasugna, kissnödiga, kanske hungriga och funderade på hur de skulle komma loss och vart det var bäst att ringa alltmedan deras bilar sakta bäddades in i det vackra vita.
Min gubbe var på väg hem från jobbet och fastnade tvärt i ett snödrev tvärs vägen en halvmil bort. Där satt han som berget och kunde inte komma loss. Han var ilsken på sig själv för sitt vägval tills en man med en förståndigt instoppad spade i bagageluckan dök upp och även en plogbil som  så småningom kunde bana farbar väg.  Man måste kunna bedöma hur väg och vind förhåller sig till varandra när man ska försöka köra bästa vägen, det blir ändå aldrig så att man kan göra rätt vägval hela vägen…eftersom vägar har den egenheten att de mest hela tiden vrider och vänder sig efter landskapets formationer. Sista knappa kilometern pulsade han genom snö och mot vinden för att komma hem. Bilen stod fint parkerad på en uppskottad plats hos en granne.

Jag, jag eldade i kaminerna och hade det hur bra som helst. Drack kaffe, lyssnade på radio och sen öppnade jag några mappar med bilder och började sortera. Numer har jag mina digitala bilder i ett moln…jag vet att jag inte riktigt kan förklara det, men där i molnet har jag enorma mängder foton.
Nu började jag titta, flytta, namna och att skapa nya mappar. Att bringa ordning bland alla mina bilder kommer att ta resten av mitt liv – men det är ju en trevlig sysselsättning snöiga dagar när de som ska komma på besök inte kan göra det eller när ens äkta halva blir fördröjd några timmar så är bildsortering en trevlig, ja, mycket trivsam sysselsättning.
Hittade den här bilden som jag fotograferade på vårvintern 2015;

en vissen tulpan och dess skugga samt en ruta rött genomlyst av solens sneda strålar!/A

…nej, det är förstås inte mig det handlar om utan rubriken är titeln på boken som bokklubben ska prata om på torsdag här hemma hos mig. Den sårade divan  med undertiteln Om psykets estetik och om Agnes von K, Sigrid H och Nelly S.

Vi har enbart läst skönlitteratur tidigare men den här gången valde vi sakprosa och att läsa Karin Johannissons bok om Agnes von Krusenstjerna 1894-1940, Sigrid Hjertén 1885-1948 och Nelly Sachs 1891-1970. Tre skapande kvinnor som alla tillbringade perioder av sina liv på mentalsjukhus och som trots detta ändå kunde vara verksamma och behålla sin skaparidentitet.
Nåja, kanske inte Sigrid H som slutade att måla och till slut lobotomerades. Operationen, som sonen gav sitt tillstånd till, blev misslyckad och hon dog i sviterna av den.

Överallt i vårt hus finns fysiska bokhögar men nu läser jag helst på min Letto, en nätt liten läsplatta som gör all text lätt att läsa! Man kan se texten i behagligt ljus utan att tända lampan och somna med den utan att näsbenet blir knäckt om man tappar den. 

På torsdag ska lilla bokklubben träffas och diskutera boken. Det ska bli så intressant att höra hur de andra har tyckt och vad de har uppfattat.

Jag är säker på att vi kommer att associera till Agnes von K som, intagen på olika vårdinrättningar, låg i lugnande långbad i många timmar. Hon skaffade sig flera olika privilegier och såg till att hon fick extracigaretter att röka där i badet – vilket inte gillades av hennes medpatienter.
Hon verkade få bestämma ganska mycket över sin egen behandling medan hon gick in och ur sina ”perioder” av hysteri och galenskap eller var hon inte galen? Eller vad är egentligen galenskap? Det är nog den mesta adekvata frågan.

Att sätta på galenskapen och stänga av den! Så uppfattar jag lite förenklat beskrivningen av hur Agnes von K agerade många gånger för att få känslomässiga utlopp som hon inte kunde få ut någon annan stans än på vårdanstalten. Där tilläts hon både att domdera, skrika och riva sig, rasa ut, och samtidigt skriva sina böcker. Hennes favoritläkare skyddade manuskripten så att hon inte skulle riva sönder dem…

Det är väl bland annat detta som Karin Johannisson försöker utröna i sin bok. Hur medvetna om sin situation och sitt handlande var de tre intelligenta och kreativa kvinnorna egentligen? Hur kunde de styra andra respektive anpassa sig till den vårdande omgivningen?  När man läser de tre fallbeskrivningarna så förstår man att det här är tre kvinnor som var mycket olika och de ska nog inte heller jämföras med andra vanliga intagna. De erhöll alla tre en speciell omvårdnad, trots allt.

För mig som läser långsamt och inte är särskilt studerad inom området psykets estetik har det varit en utmaning men absolut en intressant och spännande läsning. Jag ser hur tätt Karin Johannisson i den här bokens beskrivningar följer tidens förminskning av kvinnan som tänkande och intellektuell ganska långt in på 1900-talet. Kvinnan påverkas olika av detta, protesterar utåt, beter sig grovt och ”flabbigt”eller vänder allt inåt som Nelly Sachs, rörande och smärtsamt att läsa alltihop!

När kvinnan reagerar för högt eller för mycket sätts hon in i en för tiden passande galenskapsmall där hon spelar med i sin egen roll på ett ibland häpnadsväckande medvetet sätt. Hon ansågs intelligent men…skör, ja, supersentitiv, hysterisk, grov, sexuellt perverterad, paranoid osv
Vilka öden och intressanta liv som man blir presenterad för i boken!

I ett försök att förstå boken ännu lite bättre läste jag nyss (tack internet) en recension skriven av Johan Cullberg, professor i psykiatri, där han tycker att boken lyfter fram den där tidens manliga privilegier att bestämma hur normalitetens gränser skulle dras.
Ja, just det, jag tänkte mycket på det under tiden jag läste; läkarna som nämns i boken var alla män och det var de som vårdade efter den tidens normer och kunskap. Gränserna drogs helt enkelt inte lika för män och kvinnor… samma beteende fick olika namn, behandlades olika och fick också olika uppmärksamhet från omgivningen.

På torsdag blir det alltså först eftermiddagsfika med bokprat som jag verkligen ser fram emot. När vi har diskuterat färdigt och enats om nästa bok så ska vi göra något ovanligt. Med tänd ljuslykta och med badkläderna på går vi ut, även i minusgrader, för att sjunka ner i vårt nya utomhus-spa.  I det varma vattnet ligger vi och gottar oss med massagestrålar och allt.
Nu mer är vi bara fyra bokälskare kvar i vår lilla bokklubb så vi har gott om plats och tid att bubbla på. Efter badet så blir det varm soppa eller gryta av något slag. Har inte bestämt det ännu!

Ha det bra!/A

                               Invigningen i höstas hade vi tillsammans med svåger och svägerska!
                               

Januari: Jag tänker tillbaka på barndomen och hur man minns den. Flickan i den randiga klänningen med de pinniga benen är jag som är på sommarbete hos min syster Lenes sommarföräldrar i Småland.
Jag har min imaginära gungstol som hjälper mig med resor i tid o rum och trollar fram suddiga minnen.

Februari: Då är jag på jakt efter ljuset och våren med kameran men beskriver också hur mitt trädgårdsintresse syns inomhus. Tja, fast tulpaner vill väl alla ha på köksbordet i denna månad!

Mars: Skriver kaxigt att jag går ut  för att arbeta i trädgården varje dag och att jag brukar komma in någon gång i oktober. Huvudet är alltid fullt med planer och idéer men inte visste jag att en arm skulle börja bråka med mig eller att vädret skulle bli konstigt nästan genom hela trädgårdssäsongen. Firar också ett år som pensionär och bloggare! Bjuder er läsare att välja glas och dryck!

April: Kanske berättar jag för min danska vän om hur jag hittar ett intressant brev i skrivbordslådan eller att det viktigaste av allt är gemenskap mellan människor men att man också måste lära sig att uppskatta det lilla och det vackra som finns runtomkring oss. Han lyssnar alltid på mina funderingar.

Maj: I början av maj är jag stolt farmor när mitt äldsta o härliga barnbarn Josefin gifter sig med sin Robin! Gissa vem av de fina två som är elektriker och vem som om ett halvår är färdig lokförare!

Juni: De tidigblommande rosorna och bokintresset blommar (läser lätt på läsplattan Letto) om det berättar jag men också att jag nu mer, efter åtta år som ordförande, endast är  njutande medlem i  Skurup-Söderslätts Trädgårdsförening. Varje år den 6 juni är det växtmarknad i föreningens trädgård.

Juli: Vänner och familj är året runt välkomna på korta eller längre besök. Under sommaren brukar de vara många och det blir utflykter men också samvaro hemma när trädgården prunkar som mest. Det där handlar blogginläggen om men också att det ibland krävs mycket funderande att få ihop en bra text…

Augusti: Ett härligt projekt med mitt yngsta barnbarn blev äntligen av. Den lilla vedspisen lyftes ut men först späntades ved, vispades smet osv. Allt tog sin tid men så roligt och gott! Victor och jag driver ett låtsashotell ihop där vi är ansvariga för att gästerna har det bra och får god och vällagad mat…

September: Mina vänner fåglarna gör ibland fatala misstag och krockar med fönster. Lite vila och omsorg behöver väl alla ibland och i ett inlägg kommer jag fram till ett beslut om den där långa vilan…

Oktober: Nyheterna kan ge förtvivlan och oro – om det skriver jag lite då och då och de enkla strategier jag har för att hålla tankarna klara så att de inte grumlas av grubbel.  Ett av två inlägg finner man här om fantastiska Lissabon och det avslutar oktoberinläggen som annars innehåller lite ditten och datten.

November: Istället för att sammanfatta ett egentligen konstigt trädgårdsår så skriver jag om det som är härligt och bra med trädgården. Att samla värme med hjälp av mur och växthus och vår lilla ”innergård”.

December: Årets sista månad är snart slut och ingen snö har ännu fallit över våra nejder. Jag berättar om hur det är att vara insnöad och om att hitta små och stora bloss av ljus när skymningen faller!

Tack ALLA som har läst min blogg och kanske funnit en och annan karamell att suga på! Jag önskar er ett Gott Nytt År och var snälla mot er själva och andra – det är inte mjäkigt utan mäktigt! /Kram från A

Jag önskar alla en GOD JUL; min kära familj här och där i världen, de fina stora o små bonusmänniskorna i Stockholm, gamla och nya vänner, elever  och trädgårdskompisar lite överallt, mina nyare vänner som inte firar jul men som försöker och vill hitta en plats som känns ‘hemma’ i vårt land och alla som jag inte direkt känner men som läser min blogg eller som jag möter på FB ibland!

Min Mats och jag önskar ALLA ett Gott Nytt År medan tomten lugnt vilar natt i vår juliträdgård!/A

Visst är det vackert med snö men mitt första möte med snö i Skåne blev på sitt sätt ganska dramatiskt!
Det hände under den allra första vintern i huset som vi hade börjat att renovera. Både min man och jag var lediga eftersom det var vinterlov och han skulle åka till Malmö för att vara tillsammans med sin dotter några efterlängtade dagar när hon skulle komma till farmor och farfar. Vi hörde att det kunde bli snöoväder och jag skulle alltså vara hemma utan bil några dagar men jag hade ved till kaminerna och mat i kylskåpet och trevliga saker att sysselsätta mig med så…väl förberedda tyckte vi att vi var och snöskoveln stod på post utanför ytterdörren.

Eftersom vi sover under taket hörde vi hur vintervinden ven och blåste och att snön föll förstod vi MEN vi var inte förberedda på hur det såg ut på vägarna. Inga plogade vägar utom de allra största längre bort. Min man gick, antagligen snett framåtlutad mot snöfall och vind,  beslutsamt de sex kilometerna i intensivt snöfall till närmaste pågatågsstation. Ersättningsbuss tog honom till Malmö eftersom inget på räls kunde ta sig genom snödreven. Det fungerade fint men var i sista momangen. Snart var i princip alla vägar oframkomliga!

Snöfallet och vinden tilltog. Jag eldade i kaminerna, gjorde vardagliga saker läste och levde i fantasin skyddat i en liten varm koja i storskogen – ett ensamt men utsatt ställe i världen – en barndomsfantasi som följt mig genom livet. På morgonen vaknade jag och fattade inte först varför det var så skumt inne. Det gick inte att se ut genom sovrumsfönstret. Det var helt igentäppt av snö! Otroligt! Vi sov ju på ovanvåningen visserligen är detta torparställe en låg byggnad men ändå.

Här hade vi för ett drygt halvår sedan flyttat från Stockholm  till den södra delen av Sveriges sydligaste landskap och…jag hade aldrig sett på maken! Snabbt ur sängen och så flukt ut genom kupan som vetter ut mot det böljande landskapet. Inte mycket snö ute på åkrarna men…runt vårt hus och i trädgården hade all snö fastnat! Och dreven med snö låg tätt över vägen.

Snöskoveln stod stadigt och säkert i de höga snövallarna utanför dörren men dörren gick inte att öppna. Hur jag än puffade och knuffade så satt den fast. Jag klädde mig varmt och klättrade ut genom ett fönster och plumsade ner i snön. Med stor möda kunde jag skotta fram dörren och skotta en stig till vedförrådet.

Telefonsamtal till Malmö…allt bra och roligt där! Jag hade också roligt för det var ju ingen katastrof. Jag hade mat, el, ljus och värme, telefonen fungerade och snöskottning är också en sysselsättning. Detta var i februari 1996 och de som bodde här i trakterna och längre ut på Österlen vet vad jag talar om. Jag tror att bandvagnar användes för att hjälpa insnöade och isolerade gamlingar med förnödenheter. Jag lyssnar nästan aldrig på lokalradio, eftersom P1 är min melodi, men då lyssnade jag mest hela tiden på de båda skånska lokalstationerna.

Jag var insnöad i tre dygn och led faktiskt ingen nöd alls. Genom att puffa upp sovrumsfönstret och sticka ut snöskoveln så kunde jag så småningom också få in västerljuset i köket där nere.
Sedan dess har vi haft några sådana häftiga snöstormar och varit insnöade ett antal gånger. Vår väg plogas privat för den är så liten och nästa väg ligger sist i en prioriterad plogningsordning, så många gånger har vi fått parkera bilen avlägset och promenera, pulsa fram i snön långa sträckor. Jag har ibland känt mig som en kvinna på ryska tundran som lutande strävat mot isande vind i ymnigt snöfall för att komma hem. Det är mysigt att komma innanför dörren OM värmen funkar men…i övrigt ganska så jobbigt och inte ett dugg romantiskt.

Nu var det många år sedan det verkligen slog till på det sättet och det är skönt men samtidigt kan jag sakna den vackra snön. Det ombonat och mysiga med vita vidder och solsken eller som ljuset i vintermörkret.

Lite snö till jul vore  ju inte så dumt i alla fall! Det skulle pigga upp i decembermörkret!

Alla bilder är från senare vintrar. /A

Vet ni varför man inte hinner göra allt man vill som pensionär? Jag vet för jag kastade ut frågan på FB och fick flera trovärdiga svar som jag sammanfattar: Man har mycket att göra i sin trädgård och med alla barnbarn och man har blivit långsam och så får man ägna mycket tid åt att leta efter sina förlagda saker; glasögonen, bästa pennan, nyckeln till brevlådan, mejladressen som man bestämt vet skrevs på ett rutigt papper, lillpaddan, senaste numret av Vi, festörhängena, bästa tofflorna, det där himla bra receptet på…ja, och så vidare!
Då är det tur om man är funtad så att det där inte är något att hänga upp sig på! Man gör vad man hinner och de där försvunna grejerna finns ju någonstans bara inte exakt där man först tror sig ha lagt dem! De kommer fram så småningom!
Man ska inte oroa sig i onödan med fjutteproblem när tiden vi är mitt i är fylld av mörka rapporter överallt ifrån! Då gäller det att hålla huvudet kallt så att man kan tänka bra, känna empati och göra något gott för medmänniskorna och inte sjunka ner i mörkerträsket!

Jag blir så glad av alla små bloss av glädje som lyser upp en annars ganska mörkt målad tid. Se några exempel här och jag kunde berätta om många, många fler för jag har tränat hela livet att hitta dem:

Att träffa lille Ayaz  då-och-då! Han vägde lika litet som ett enliters mjölkpaket när han föddes och han fick ligga flera månader på sjukhus med sin kloka och kärleksfulla mamma. Här får han, lite försenat, en ett-års-present och jag måste ju visa honom hur man gör…

Att ha privilegiet att ha fred omkring sig och kunna gå på fik ibland och ta en kopp i lugn och ro!

Att se hur den stora kamelian slår ut inomhus, redan i december, under sin vinterförvaring är glädje!

Att få träffa, leka och spela spel med yngsta barnbarnet är en sann fröjd och ett bloss i vardagen!

Att få se något oväntat kreativt och roligt, i ett annars fult hörn av staden, är mycket stimulerande.

Att en gråtung höstdag kunna välja att stanna inomhus, ha tak över huvudet och mat i kylskåpet är egentligen alldeles fantastiskt (som vi så lätt tar alldeles för självklart)!

Att kunna resa utan problem, känna sig fri och välkommen – och att inte alldeles tomhänt behöva be om att få stanna utan kunna åka hem till sitt vanliga hem igen är ren lycka. Det är också vad den lite gamla bilden här nedan visar. Tre generationer min son, hans yngste son och barnbarn (nu är hon 14 månader), tänk att få vara med om detta och att ha dem relativt nära. Vi kan träffas när vi behöver det!

En vacker skymningsstund med månskära är något fint att njuta av!

Högerns framgångar runt omkring i världen är skrämmande. Nej, att människor som tänker och känner kan ansluta sig till dessa irrläror skrämmer mig mest! Att de faktiskt tror att de har lösningen till en ljusare och bättre värld! Det trodde väl de som litade på Hitlers manipulerande ord också!? Lätt att peka på vad det ledde till för det stora flertalet människor!
När vi lever i en tid då vi måste samarbeta och lösa problem så forsar nationalisterna fram och blottar sina åsikter allt mer öppet. De eldar hus och trakasserar människor med annan bakgrund och tror säkert att de gör något bra. De pratar sig varma för att vi måste stänga och låsa om Sverige. Det som händer utanför är egalt och… man blir ledsen och trött på dumheterna! Likadant forsar deras gelikar fram i Polen, Frankrike, i våra grannländer och den där  inhumana och korkade mångmiljonären i USA får allt fler anhängare!

Vi kan inte prata om människor som volymer utan de är ett stort antal människor, såna som du och jag, på flykt. Gränskontroller behövs nog för att styra upp det hela och självklart kan inte Sverige ta emot alla. Sånt måste, ja, måste gå att lösa i Europa!

Även om skymningsljuset är vackert ska vi inte tillåta att detta tidens mörker faller över Sverige!

Skickar en volym varma kramar till alla, jag tror det kan behövas! Ta emot den som vill./A

Rundvandringen, för att spana på trädgårdssäsongen 2015, började för två inlägg sedan i den del av trädgården som vi kallar innergården…

Innergården  i början av sommaren  med några vita digitalis, Viburnum davidii och Gillenia trifoliata.

I förra inlägget fortsatte vi sedan upp till växthuset och muren som samlar värme till värmekrävande växter men nu…nu vänder vi det bornholmska fikonet ryggen eftersom de där fikonen aldrig blev mogna,

Ficus Carica ‘Smyrna’ bornholmskt fikon.

en dag mitt i sommaren låg frukterna runt omkring på marken, vi hoppas på skörd nästa sommar!

När vi har mur- och växthusområdet bakom oss så ser vi först till vänster nordsidan av gamla garaget nu mer använder vi det som förråd. Detta är på något sätt en baksida av en del av huset och här har jag planterat ett riktigt vackert träd. Gleditia ‘Ruby lace’ ett korstörne med sirligt bladverk i vacker färg. Det tror själv att det är en pendula för grenarna är alldeles för veka. Jag har hittills bundit upp och stöttat dem men tror att jag ska klippa in grenarna lite i vår för att de inte ska bli för långa och tyngande.

Hösten är här och Gleditians grenverk slänger omkring. Jag undrar hur det här ska sluta! En pelaridegran strävar på uppåt. Här är länge ganska djup skugga.

Vinkeln mellan huskropparna gör att endast under högsommaren nås alla växter av solen medan det är sämre beställt med det både höst och vår, då det är mycket skugga på några ställen. I björken klättrar en enkelblommande ros som heter Seagull.
Vem har sagt att det inte går att ha rabatt under en björk? I alla fall så mår växterna prima och frodas i den här rabatten som bara är tre-fyra år gammal.

Om vi tittar lite till höger (nedan) så finns ett par spännande stigar som inte direkt syns men de leder ner i det vi kallar skogen och lite vildare delar av trädgården. Där är det ljuvligt att gå när de väldoftande schersminbuskarna blommar eller sipporna knoppas och slår ut på våren. Barn gillar stigarna och buskagen, här kan man gömma sig och fantisera om att bo i en stor skog hos de vilda djuren.

Några stora björkar, silverpoppel, schersminbuskar och ett litet nysatt träd finns på gränsen ner mot vår lilla skog. Precis i högra kanten av bilden finns ett litet träd det är en Acer mandshuricum ‘Kuriler’ som jag hoppas ska växa till sig och bli ett riktigt vackert träd om några år.

Vi går några meter framåt och har vedhögen till höger. Under björken ser man solljuset och skuggorna! Se hur fint Bistorta affinis avslutar rabatten till vänster. Det här ska vi snart titta lite närmare på!

Här går man vidare på gräs eller sten mot entréområdet men vi vänder om och håller oss bakom…

Mellan dessa båda områden ligger en ganska växtomfattande rabatt som är en sån som har växt mig över huvudet. Här finns några olika buskar, flera pioner, lite vår – och höstblommande växter, ganska många rosor, bland andra underbara Single Cherry som är en Pimpinell (nu Spinosissima) som blommar tidigt, har härlig doft och är så vacker med kronbladens silvriga utsidor! Den gör mig alltid väldigt glad, snåret börjar bli ganska stort :)!

Therese Bugnet är en kanadensisk rugosaros som mestadels är fin med nya grenar som är vackert röda. Den har fin doft och börjar blomma tidigt och remonterar  men har fått allt färre blommor med åren. Den behöver nog helt enkelt få lite mer gödsel kommande säsong. Jag lovar Therese en ordentlig dos.

Själv- eller fågelsådd Clematis vitalba, skogsklematis mitt i en rabatt där den absolut inte ska vara!

Jag hade tänkt hålla mig till och koncentrerar mig på det som är lite fint men måste dra fram en sak som är så jobbig. Jag, mitt dumma nöt, planterade en skogsklematis (se ovan) på ett annat ställe i vår trädgård och nu har den spritt sig hit på något vis och jag upptäckte det plötsligt en dag för den har satt sig nere inne mellan det tätt planterade växterna! Den är en infiltratör av första graden! Det är kanske 40 meter mellan moderplantan, som jag håller på att totalsanera, och den här hemska avkomlingen. Jag har börjat lyfta växter runt om för att till slut komma åt roten. Målet är att jag ska lyckas våren 2016! Håll tummarna att jag ska lyckas, kanske måste jag be om grävhjälp!

Thalictrum speciosissimum är trevlig med sitt blådaggiga bladverk och ljusgula blomställningarna. Den leder oss in mot sandstensterrassen som är lite bred här men sen smalare runt huskroppen fram till ytterdörren på andra sidan. En annan dörr (nedan) vetter ut mot terrassen och där kan man stå och njuta en blek småregnig sensommardag. Kärleksörten ‘Matrona’ har slagit ut rakt fram och nära den öppna dörren står det variegerade getriset och brer ut sig lite. Diervilla lonicera heter det men sortnamn har jag inget. Kanske någon som läser vet vad den här trevliga växten är för sort!?

Här finns några Hosta och några Helleborus. Jag har  delat Hosta sieboldiana, ‘Elegans’ och flyttat en rotklump hit. Daggfunkia har så vackert blågröna stora blad!  Det ger också en djup tillfredsställelse att dela och flytta egna växter som man gillar inom trädgården men också naturligtvis att dela med sig och ge bort växter till trädgårdsvänner. Här finns också några andra funkior.

Här syns den härliga benveden i ett ganska tidigt skede på hösten.  Bakom den blommar ‘Matrona’ med sina rejäla blomställningen i en kraftfull grårosa ton. Ja, jag vet att vi uppfattar färger lite olika…

Euonymus alatus ‘Compactus’ får ju en härligt brinnande färg och står så länge! På sommaren är bladen gula och mer anspråkslösa.

Längre ner i den rabatten finns den vanliga kärleksörten och här nås den av solens ljuvliga strålar.

Allra längst ner i samma rabatt växer en väldigt trevlig marktäckare Bistorta affinis ‘Darjeeling red’ bergormrot på svenska. Den är fin hela långa sommaren och brer ut sig om den får. Fint att den har flera nyanser av rosa-rosarött samtidigt! Lite trist på våren innan den tar fart men det sker ändå snabbt.

Svårfångad på foto då den blommar lite glest med små blommor och rör sig i lätt vind men den är även svår att få tag på. Jag hade läst om denna kritvita blomma och hört det lockande namnet stormhattsranunkel och jagade den utan att egentligen veta vad det var…Fick till slut tag på den och blev besviken först då jag tyckte att bladverket var lite trist men nu, å så söt den är, hela växten! Det vetenskapliga namnet är Ranunculus aconitifolius, där sista ordet betyder ungefär ”med blad som stormhatt”.

Det här är en av de mörka julrosorna som växer i vår trädgård. Jag har tyvärr inget namn på någon av dem men jag gillar dem skarpt. De förökar sig själva och är lätta att flytta runt. Den här finns på getrissidan av rabatten mot huset till.

Rabatten är någon dryg kvadratmeter och innehåller en hel del; en buxbom med avsmalnande blad som är en stickling från den i omgivningen så kända Olas trädgård i Hörup på Österlen, en annan liten variegerad buxbom som kommer från Helge Lundströms ställe i Gislöv. Ibland är det roligt att kunna berätta såna saker för intresserade gäster, alla är ju inte bekanta med olika trädgårdskändisar, men det är också roligt att berätta om växter som kommer från vänner och bekanta! Märits pion, Ingers humleblomster och Strandells idegran…just den finns längre ner!

Olas lingonbuxbom kallar jag den och den får växa lika fritt som den gjorde i Olas trädgård. Försök få tag i ‘Österlenska trädgårdar’ skriven av Mia Gröndahl och med Anette Åbergs fotografier! Den är värd att leta efter.

Här är nere är Strandells pelaridegran med ljusa ytterkanter. Strandells kom inte ihåg något namn men deras kärlek till trädgård var väldigt stor. Jag tycker mycket om den! Den får sätta punkt eller snarare utropstecken för den här tredje delen av en slags rundvandring i vår trädgård.

Nästa rundvandring dröjer nog ett litet tag. Jag vill inte att någon ska tröttna på min trädgård och själv ska jag inte somna och klämma näsan i tangentbordet efter att ha letat efter tillräckligt bra bilder…/A

Att samla värme gör man så här; bygger en någorlunda hög och lång mur i vinkel mot både nordanvinden och vindarna från öster samt har tur att få stipendiepengar som räcker till ett växthus…så gör man bara, tralla la! Äh, det var förstås en massa grovt och tungt jobb och en massa bry innan allt kom på plats men min käre visade sig vara en hejare i att gjuta grund och mura med lecablock och att putsa! Rent råslit alltså –  och mycket jobb dessutom! Jag är kass på sånt men är duktig på att heja på, stå för marktjänst och att kläcka lösningar och idéer. Vi har väldigt roligt när vi projekterar och funderar, det är ofta en lång process med många funderingar fram och tillbaka. I september 2013 var muren  färdig och klar, murad i vinkel bakom växthuset som redan fanns på plats sedan något år tidigare.

Växthuset är på ca 15 m2 och naturligtvis kunde det ha varit större men det var vad pengarna räckte till och jag är nöjd, mycket nöjd!
Av en snäll granne fick vi tegel från Jordeberga gamla sockerbruk. Räckte till fot och golv i växthuset.
Köpte en gammal kökssoffa, la i en dyna och några fårskinn för tuppluren höst och vår… används flitigt även för trevlig samvaro! Växthusområdet är nu det varmaste stället på tomten. Vi ska utveckla det lite till och hoppas allt blir klart under 2016 men nu och här koncentrerar vi oss på mur och växthus.
Sen, har min man och jag insett att vi inte orkar, kan eller ska bygga eller anlägga något mer. Bara vårda, pyssla om och njuta…de som känner oss flinar lite för de tror oss nog inte!

I växthuset har jag bara odling i krukor: chili, tomater och basilika om somrarna och några andra värmekrävande växter. Det ser lite olika ut varje år förstås. Pelargoner kan stå och växa till lite på våren. Bilden nedan är från i våras. Jag gillar skuggspelet på muren!  Ovankanten på muren lutar lätt utåt och täcks av en fastmurad tegelrad. Teglet knyter an till grunden på växthuset och vi tycker att det blev snyggt och praktiskt att regnet kan rinna av utåt.

Längs med muren är det meningen att vi ska odla ätbart. Vi har planterat lite men allt är inte klart ännu.

Femtonde mars i år var det nästan för varm inne i växthuset…27 grader! Skönt om det snålblåser ute, där man för tillfället jobbar, att gå in här och ta sig en kopp. Har givetvis en vattenkokare här!
Snart åker många växter ut!

Gul Habanero superstark chili. Små frukter men, som sagt mycket stark, en knivsudd i en gryta kan bli för mycket! Jag torkar och finfördelar en hel del, det är ett trevligt jobb. Här nere blev det helt plötsligt skön vår igen…fantastisk värld det här med hopp i tiden och att allt! Längtar redan till ny vår 2016!

I våras såg det ut så här: Narcisser, persikoträd, en vinstock, vitlök, minikiwi, jordgubbar i jorden och ett litet lagerträd i kruka bortåt detta håll. Åt andra hållet hittar jag ingen bra bild men ett det finns ett litet miniaprikosträd, rabarber, persilja, lite sallad, mumsiga smulbär, och ett bornholmskt fikon och en springbrunn i slutet. Odlingsytan ska breddas lite och sedan ska det vara en grusad eller stensatt gång längs med växthuset. I år odlade jag potatis i hinkar, det blev väldigt bra, men inga mängder, vi odlade favoritsorten Amadine.

Miniaprikosträdet till vänster ser inte ut att vara någon hit…har pratat med det och sagt att det får visa en annan tåga om det ska stå kvar där det är planterat och att jag vet andra som vill dit!  Får se om det lyssnar på mig! Så där säger man kanske inte till människor men växterna behöver ibland höra att man tar i lite och att deras sista stund är kommen (och så sätter de fart och blommar som bara den)!

Persikoträdet skötte sig utmärkt och levererad 26 alldeles fantastiskt saftiga och goda små persikor av en sort från Baltikum. På den danska lappen står det Riga Prunus Persica men någon sa att det var samma som Frost. Goda var de hur som helst. Jag skulle ha tunnat ur trädet lite men det får jag göra efter skörd i sommar. Knopparna och fram för allt blommorna var söta som små smycken…

Vi har ett speciellt förhållande till Marocko, där vi gifte oss, men det var hemma i Ystad som vi ”hittade” en liten väggbrunn till murens ena ände. En hylla med mjukrundad framkant gjorde vi av det gamla teglet från Jordberga. Springbrunnen ger området rogivande ljud av porlande vatten.

Sensommaren blev lång i år och flöt ihop med hösten på ett väldigt tilltalande sätt.  Olivträden tänker jag klippa i vår, kanske, kanske inte bollform…ja, det där funderar jag på. De har tyvärr misskötts i ett par år, sen jag fick dem av en trädgårdsvän som tänkte slänga dem, men jag vill tro att man kan få ordning på dem! Här nedan ett annat lågt olivträd med några  oliver.

När jag var ute och jobbade i slutet av säsongen kunde jag äta några enstaka jordgubbar ända in i oktober. Vackra blad fick jordgubbsplantorna, jag har aldrig tänkt på det tidigare!

Vi har ännu inte skördat några fikon men vi hoppas förstås på kommande säsong! Här i hörnan kan man ta en snabb fika och höra på fågelsång och vattenporl men om man sitter för länge så känns stolarna inte så sköna! Men det kan bli ett riktigt fint mönster på baksidan av kroppen…

Trädet mellan mur och växthus är den vackra Perrotia persica,’Vanessa’  stamform av papegojbuske på svenska. ‘Vanessa’ rodnar vackert och länge länge! När jag fyllde 60 år önskade jag mig inga saker utan grävda gropar av familj och vänner i födelsedagspresent och då visste jag inte att här skulle bli växthus och mur. Jag var på väg att göra ett litet arboret… de andra träden inom området har vi flyttat men vi ville försöka ha vackra ‘Vanessa’ kvar på platsen. Vi får se hur det blir. Det måste växa lite till på höjden för att det ska bli bra!

På norrsidan bakom muren har vi kompostbehållare, jordhögar, skottkärror och sånt som man måste förvara någonstans. Vi tömde ut ett par pallkragar med diverse asylväxter, de som vill komma in i trädgården men har fått vänta länge. Ibland glömmer jag bort att de finns men…fulhörnet blev riktigt fint när rosenhallon och irisen ‘Night owl’ blommade i smyg i skuggan bakom muren!

Jag fortsätter med rundvandringen i trädgården i nästa inlägg! Vad roligt att du hälsade på här hos oss och välkommen tillbaka då!/A

Tänkte att det var dags nu att summera trädgårdsåret 2015. Vanligtvis skriver jag hela texten först och plockar in bilder sen – men nu började jag med att titta på bilderna från trädgården den gångna säsongen. Blev helt varm i hjärtat och glad, suckade högt ibland för att det var vackert eller bara gav mig så positiva vibbar! Tänkte på några trevliga besök vi har haft i trädgården – familj, släkt och vänner och så fåglar…barn som har gungat, mat som har avnjutits ute på verandan och sovstunder i solstolarna!

Jag har egentligen tyckt att det har varit en knepig trädgårdssäsong på flera sätt och konstig har den varit när man tänker tillbaka på vädret. Men när jag letade efter årets bilder så glömde jag bort det helt och hållet och fortsatte att glädjas och bli varm i hjärtat. Jag blev helt enkelt förälskad i bilderna från vår trädgård! Eftersom bilderna finns så måste ju verkligheten ha varit så i samma små eller stora utsnitt som ett fotografi! Jag delar upp trädgården i några olika rum så att jag kan visa fler bilder i olika blogginlägg utan att det blir för många – vill inte förorsaka att du somnar!

Sydsydost om huset finns en bit av vår stora trädgård. Vi gjorde om platsen för många år sedan till en slags vindskyddad innergård. Vi byggde en öppen veranda med glasat parti mot västanvinden och huskroppar stoppar vindar från norr och öster. Det behövs i en trädgård på en höjd nära Östersjön mitt i det öppna böljande åkerlandskapet. Härifrån kommer de första bilderna lite huller om buller helt utan kronologi. Där ljög jag för ett par höstbilder hamnade sist!

Fotot här ovan är taget i mitten av sommaren och det här ser man från kupan i ovanvåningen. Under rosen Mozart, till vänster vid stolpen mot verandan, växer söta blodnävan ‘Elke’  som du ser här nere.

Betty Corning här ovan är en riktig glädjespridare med sin rika och långvariga blomning och härliga färg! Här växer den på en ställning i en perennrabatt men är säkert fin i buskar och träd också!
Öppnar fönstret och njuter av…av precis allt just nu när jag tittar på bilderna och novembervinden drar.

En låg liten sorts vallmo, Papaver miyabeanum ‘Pacino’  har exakt den rätta blekgula tonen som tilltalar mig. Ny här så vi får se om den trivs. Hemvisten är en grop efter ett par borttagna kullerstenar.

När vi gjorde om innergården tog vi bort gräsmattan, la kullersten och tegelterrass, drog upp några grusgångar och gjorde rabatter. På trappan blommar bland andra Karins färgstarka Alstroemeria glatt.

Gillenia trifoliata, trebladsspira (som jag aldrig hör någon säga) och Isabel Renaissence från Poulsen.
Här nere ser vi en av många olika klematis som finns på innergården, det är söta klättraren Princess Diana som är en texensis-hybrid. Kanske blir det lite väl mycket skugga från oxlarna ovanför…

En härlig kinesisk pion som blommar så vackert varje år, den lutar sig lite fint ut över grusgången.

Nordisk stormhatt är en väldigt snygg och trevlig perenn. Den är lätt att dela med sig av till hågade trädgårdsvänner eftersom det varje år blir ett par plantor till någonstans där den hittar lite livsrum.
Oxlarna till vänster har jag stammat upp och snaggar rätt hårt varje år för att de inte ska dominera det relativt lilla trädgårdsrummet som innergården är. De var buskiga och tre-fyra m höga när vi kom hit.

Ovan är en närbild på Crocus Rose som är en av mina favoritrosor från Austin. Här nere fortsätter grusgången mot fotografen som står vid sidan av tegelterrassen utanför vinterträdgården.
Den blomvilliga och doftande Crocus rose ramar in tegelterrassen och syns lite till höger i bilden.

Det här är en favoritbuske som är vintergrön och blommar flera gånger varje sommar! Det är Viburnum Davidii, Davidsolvon på svenska. Titta på de underbara bladen och  nytillväxtens fina färger! Behöver skyddas mot marssolen så inte bladen blir brända och fula. Det har hänt men den repade sig ganska snabbt. Jag bad den om förlåtelse och ofta sitter jag på kökstrappan och njuter av den – nästa bild!

Här är en vy mot vinterträdgården där vi förvarar våra stora kamelior som står i krukor utomhus en större del av året men 4-5 månader får de flytta in. Blomningen är monumental de flesta år!

Utanför gaveln på vinterträdgården går grusgången förbi en trevlig rabatt med växter som gillar skuggan som finns under buskar. Här blommar en av de underbara stora schersminbuskarna. Känn doften som fyller hela trädgården genom att skriva luktsinne baklänges på tangentbordet och föreställ dig doften!

Om du går förbi vinterträdgården på väg till växthuset så njut av julrosor och annat i skuggrabatten!

Här är annat: Söta söta löjtnantshjärtat som måste få en ny plats nästa säsong! Det är FÖR skuggigt.

Reine Chabeau en multifloraros som blommar rikligt, mycket och länge. Hösten har kommit och Gillenia trifoliata glöder i bakgrunden. Här nere kan man se hur den kan glöda i höstsolen, en verkligt odlingsvärd växt den där trebladsspiran!

Återkommer med förhoppningsvis lika förälskad blick i nästa blogginlägg som ska handla om växthusområdet med vitputsad mur och värmekrävande växter! Välkommen då!/Agneta