Visst är det vackert med snö men mitt första möte med snö i Skåne blev på sitt sätt ganska dramatiskt!
Det hände under den allra första vintern i huset som vi hade börjat att renovera. Både min man och jag var lediga eftersom det var vinterlov och han skulle åka till Malmö för att vara tillsammans med sin dotter några efterlängtade dagar när hon skulle komma till farmor och farfar. Vi hörde att det kunde bli snöoväder och jag skulle alltså vara hemma utan bil några dagar men jag hade ved till kaminerna och mat i kylskåpet och trevliga saker att sysselsätta mig med så…väl förberedda tyckte vi att vi var och snöskoveln stod på post utanför ytterdörren.

Eftersom vi sover under taket hörde vi hur vintervinden ven och blåste och att snön föll förstod vi MEN vi var inte förberedda på hur det såg ut på vägarna. Inga plogade vägar utom de allra största längre bort. Min man gick, antagligen snett framåtlutad mot snöfall och vind,  beslutsamt de sex kilometerna i intensivt snöfall till närmaste pågatågsstation. Ersättningsbuss tog honom till Malmö eftersom inget på räls kunde ta sig genom snödreven. Det fungerade fint men var i sista momangen. Snart var i princip alla vägar oframkomliga!

Snöfallet och vinden tilltog. Jag eldade i kaminerna, gjorde vardagliga saker läste och levde i fantasin skyddat i en liten varm koja i storskogen – ett ensamt men utsatt ställe i världen – en barndomsfantasi som följt mig genom livet. På morgonen vaknade jag och fattade inte först varför det var så skumt inne. Det gick inte att se ut genom sovrumsfönstret. Det var helt igentäppt av snö! Otroligt! Vi sov ju på ovanvåningen visserligen är detta torparställe en låg byggnad men ändå.

Här hade vi för ett drygt halvår sedan flyttat från Stockholm  till den södra delen av Sveriges sydligaste landskap och…jag hade aldrig sett på maken! Snabbt ur sängen och så flukt ut genom kupan som vetter ut mot det böljande landskapet. Inte mycket snö ute på åkrarna men…runt vårt hus och i trädgården hade all snö fastnat! Och dreven med snö låg tätt över vägen.

Snöskoveln stod stadigt och säkert i de höga snövallarna utanför dörren men dörren gick inte att öppna. Hur jag än puffade och knuffade så satt den fast. Jag klädde mig varmt och klättrade ut genom ett fönster och plumsade ner i snön. Med stor möda kunde jag skotta fram dörren och skotta en stig till vedförrådet.

Telefonsamtal till Malmö…allt bra och roligt där! Jag hade också roligt för det var ju ingen katastrof. Jag hade mat, el, ljus och värme, telefonen fungerade och snöskottning är också en sysselsättning. Detta var i februari 1996 och de som bodde här i trakterna och längre ut på Österlen vet vad jag talar om. Jag tror att bandvagnar användes för att hjälpa insnöade och isolerade gamlingar med förnödenheter. Jag lyssnar nästan aldrig på lokalradio, eftersom P1 är min melodi, men då lyssnade jag mest hela tiden på de båda skånska lokalstationerna.

Jag var insnöad i tre dygn och led faktiskt ingen nöd alls. Genom att puffa upp sovrumsfönstret och sticka ut snöskoveln så kunde jag så småningom också få in västerljuset i köket där nere.
Sedan dess har vi haft några sådana häftiga snöstormar och varit insnöade ett antal gånger. Vår väg plogas privat för den är så liten och nästa väg ligger sist i en prioriterad plogningsordning, så många gånger har vi fått parkera bilen avlägset och promenera, pulsa fram i snön långa sträckor. Jag har ibland känt mig som en kvinna på ryska tundran som lutande strävat mot isande vind i ymnigt snöfall för att komma hem. Det är mysigt att komma innanför dörren OM värmen funkar men…i övrigt ganska så jobbigt och inte ett dugg romantiskt.

Nu var det många år sedan det verkligen slog till på det sättet och det är skönt men samtidigt kan jag sakna den vackra snön. Det ombonat och mysiga med vita vidder och solsken eller som ljuset i vintermörkret.

Alla bilder är från senare vintrar. /A