Gleaming lights of the souls, Yoyoi Kusama på Louisiana.
Egentligen är väl alla veckor både lika och olika. Vissa dagar gör man samma saker eller somligt nytt och andra veckor händer spännande saker hela tiden men ändå liknar veckorna lite varandra. Dagar kommer och går. Tiden rullar på och man är åtta år och har en eon av liv framför sig men rätt som det är fyller man 80 år!
– Jag fattar inte det här, sa min syster i onsdags flera gånger och pekade med sina välformade händer på några gratulationskort med siffrorna 8 och 0, i just den ordningen, som var tryckta på framsidan eller handskrivna på insidan av de vackra korten.
– Det här är faktiskt mycket overkligt, fortsatte hon och vi enades att visst var det så.
Jag för min del förstår ju absolut vad det innebär och frågade om hon kunde tänka sig att hänga med i minst tretton år till så att hon kunde vara med på min 80-årsdag! Då kan vi säga samma sak och så…undrar om hon fortfarande har kvar sitt bruna hår då!? Hon har alltid haft ett vackert tjockt brunt hår som först nu har några tunna slingor av lite grått.
Min storyster på besök hos mig för cirka 10 år sen. Min man och jag flyttade till Skåne och då kom vi äldst-yngst-systrar närmare varandra både i tid och rum!
Min äldsta syster Barbro föddes alltså 1936. Hon säger själv att hon blev till på vår pappas 25-årsdag – en förnimmelse, en berättelse eller rena rama sanningen – vem vet?!
Hon vet en massa saker om vår familj som jag inte har haft en aning om! Jag har aldrig hört de glada kvällarna i hemmet när mammas och pappas vänner kom och de sjöng tillsammans eller vetat att våra föräldrar var ett dansant par. De kvällarna var slut när jag växte upp! Jag har heller aldrig hört att mamma var gift när hon träffade pappa. Sånt kan man överraskande få berättat för sig på ett 80-årskalas!
– Intressant att höra er prata, sa Barbros svärson när vi hade bytt några ”nyheter” från det förflutna. Sånt den andra inte hade en aning om! Jag längtade plötsligt efter de två frånvarande syskonen eftersom det var där någonstans jag kände att jag, som yngst i skaran, hade missat mycket som jag nu ville veta! Förfluten tid kan vara nog så viktig för att förstå vissa saker och sammanhang – även om man man lever starkast i nuet!
Blir det nu som Barbro önskar så träffas vi alla fyra syskon här i Skåne i sommar och firar 80 i repris! Geografiskt är vi spridda från Stockholm till Gotland och Skåne men vi siktar på en sommarträff här på sydliga breddgrader eftersom födelsedagsbarnet bor här!
På dagen före själva födelsedagen dök vi efterhand upp på ett rum med vintrig havsutsikt på Ystad Saltsjöbad. Vi var en liten nära-Barbro-skara men där fattades Barbros kära barnbarn som var på andra sidan jordklotet respektive vrålpluggade inför en viktig tenta. Vi skålade och drack ett par flaskor bubbel innan vi så småningom gick till restaurangen.
Vad sägs om rökt ankbröst, torskrygg med jordärtskocka och allt med diverse goda tillbehör och till dessert valde vi olika kreationer – så gott! Köket på Ystad Saltis ska ha en eloge! Mycket välsmakande rätter och vackert upplagt! Efter god mat, presentöppning, samtal hit och dit med lite för mycket annat sorl i matsalen, kröp vi senare ner i sköna hotellsängar.
Lite lustigt för mig och min man att bo på hotell så nära vårt hem…men det var ju en del av presenten; vi skulle kunna umgås tills vi var nöjda och att fortsätta morgonen efter!
På själva födelsedagen blev det långsittning vid den goda frukosten med några försynta hurra-rop för födelsedagsbarnet. Någon skulle jobba och andra gå ut med hunden…
men då tog födelsedagsbarnets man ledning mot Öresundsbron och rattade lugnt och fint till konstmuséet Louisiana i Humlebäck!
Vi såg utställningen om och med Yoyoi Kusama och hennes konst! Dessvärre för de andra så var det nog jag som tyckte mest om den – men min kära syster såg också glad och nöjd ut. Det blev några fina saker inköpta i museibutiken och så for vi hem medan mörkret föll.
– För mig har du alltid varit en vacker och mycket självständig kvinna, sa jag i bilen hem, och jag är så glad att vi har lärt känna varandra lite bättre på äldre dagar!
För precis så är det. Förr var skillnaden på 13 år mellan oss stort som universum och senare i livet med småbarn och malande vardagar var de geografiska avstånden stora men sedan 20 år bor vi bara några mil från varandra i södra Skåne!
Nu leder du ligan, Barbro, det kan vara hur overkligt som helst! Om du stillar dig lite så kanske vi lyckas hämta in på upploppet!/A
Pensionär, nyss pensionär! 
20 januari, 2016 kl. 8:22 f m
Vilket härligt inlägg, Agneta!
Det var verkligen en fin present att kunna träffas och tillbringa hela helgen tillsammans utan att någon behövde jobba med kalaset.
Man borde komma ihåg att fråga mycket mera om de andras upplevelser i gångna tider. Under vår släktforskning har vi ideligen sagt till varandra; så synd att man inte frågade föräldrarna, farmor, gammelmorfar osv.
Förstår att Barbro satt i förundran över siffrorna 8 och 0. Hon ser verkligen inte ut att ha nått dit! Hon är inte gammal!
Ålder är en lurig sak. När man är tonåring, så är en trettioåring gammal och ”överspelad”. Sextioåringar stod väl närmast på gravens kant.
När man själv är sjuttio år, så känner man, att man fortfarande är intensivt levande och vill uppleva mycket länge än. Men framför allt är man förundrad över att livet gått så fort!
Hälsa och gratulera Barbro från oss!
Kram Märit
20 januari, 2016 kl. 11:17 f m
Tack, Märit! Det är så roligt om man kan nå läsaren lite! Ja, jag vill prata mer med mina syskon, mamma och pappa berättade inte många personliga saker. En gång frågade jag om jag fick intervjua dem båda två. Jag var sugen på att skriva något om deras barndom, uppväxt osv men de sa nej! Därefter blev jag mer återhållsam med frågor. Jag var aldrig riktigt nära min mamma och det har gjort mig fri, kanske både stark och ensam!
Jag ska gratulera Barbro från er och nu ska jag åka till min lille plutt i Helsingborg!
Kram till er båda!/A
20 januari, 2016 kl. 2:38 e m
Vilken härlig läsning! Och tänk så spännande att man kan få reda på ny information efter så många år! Fast samtidigt lite synd att man inte pratat om detta tidigare. Det är nog mycket man inte vet om sin familjs förehavanden.
Vilket fint foto på er syskon! Ser ut som om du är lite på ”sladden”? Jag hoppas att er syskonträff blir av i sommar. Ju äldre man blir desto viktigare känns ens syskon, tycker jag!
20 januari, 2016 kl. 7:52 e m
Vi har varit långt från varandra i ålder och i geografin mina syskon och jag! Åldersskillnaden har krympt med stigande ålder tycker jag.
Visst, Karin, jag var aldrig meningen om man säger så! Det har jag fått höra av pappa, men med glimten i ögat o värme i rösten. Det är lite mer än fem år mellan min närmaste syster och mig och nio till min bror och…ja, det har du läst.
Jag är så glad att du läser!
20 januari, 2016 kl. 9:49 e m
Så härligt att läsa det här inlägget! Att det kan vara så att man växer upp i samma familj och ändå inte vet samma saker! Inte så konstigt när man tänker efter, men rent oreflekterat så går jag omkring och tänker att vi systrar, vi vet hur det var… Det är oerhört intressant det där med syskonen. Beroende på var i ordningen så präglas man olika. Beroende på åldersskillnad. Beroende på förändringar så får man med sig olika minnen, föreställningar och erfarenheter. Så intressant att prata om! Jag tror jag ska dra ihop en systerträff!
21 januari, 2016 kl. 7:39 f m
Om mitt inlägg skapar sådana tankar och möten så har jag lyckats på ett bra sätt! Så glad jag blir!