Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!


4 kommentarer

Skarhults slott (2) …om slottskvinnorna

Det är inte min mening att upprepa vad som redan sagts och gjorts på ett mycket bättre sätt men jag vill ändå dela med mig av några intryck från besöket på Skarhults slott. Det var främst för att få se utställningen om Ester Blenda Nordström som vi körde till det där stora 1500-talsslottet mellan Lund och Eslöv. Om Ester Blenda har jag redan berättat.


Vi hade hört väldigt mycket gott om utställningen ‘Den dolda kvinnomakten’ och blev inte ett dugg besvikna. Efter lite gott fika i slottets källarvalv var vi redo att följa några slottskvinnors öden från 1500-talet och framåt. Vi fick en livlig beskrivning både i text och av den fysiska miljön där vi gick från sal till sal. Viss lekfullhet fogades samman med allvar och historiska fakta. Arrangerade äktenskap var legio för högreståndsfolk, det handlade om att makt och ägande inte skulle gå släkten ur händerna – rikedomen skulle samlas.  Först ut är Mette Rosenkrantz född 1533 på det danska slottet Vallö.

20190929 1500-tal

Mette Rosenkrantz giftes bort som 14-åring och blev myndig först när hennes man dog, då blev hon ensam med två barn. Hon lät bygga till slottet och gifte sig med Danmarks rikaste man Peder Oxe. Han hade inga egna barn och Mette ärvde allt, trots stort motstånd från hans släkt, och kunde fortsätta att bygga upp sitt godsimperium. Underdånighet var nog inte hennes epitet, hon beskrivs som både god och mäktig, jag undrar om folket i hierarkin under henne var tvungna att alltid böja på huvudet och om de kände sig verkligt underdåniga när de träffade på henne. Säkert var många kuvade av överhet och kyrka, andra var tacksamma för ett och annat och återigen fanns säkert någon enstaka som tänkte upproriskt.

I texten om barocken står det så målande att människorna gick i armkrok med döden. Vi vet ju att sjukdomar och krigsoffer drabbade alla, fattig som rik, kvinnor och barn drabbades av överhetens makthunger. Kvinnorna fick bära en stor del av bördan då – precis som nu. Ändå måste det ha varit värst för de allra fattigaste.

20190929 1600-tal barnadödlighetBeata Elisabeth von Königsmarck föddes under stormaktstiden 1637. Hon lyckades under en mycket svår tid driva godset i sextio år. Hon förlorade alla sina fyra döttrar och det var krig och oro. Kvinnorna hade inga militära eller politiska förpliktelser. Det var kanske ett skäl till att kvinnorna var lämpliga som ”godsherrar” de behövde inte dra ut i krig eller hamna i politiska kontroverser. Krigen förorsakade inte bara död de skulle dessutom bekostas. Beata lyckades freda Skarhults ägor medan familjen de la Gardie, som hennes man kom ifrån, fick känna av kungens reduktion som skulle bekosta de långvariga krigen. Installationen med det döda barnet grep faktiskt tag i mig. Att sörja ett förlorat barn kan man väl aldrig vänja sig vid eller förhärdas av.

Christina ”Stina” Pipers liv varade 1734-1800 och kantades av sorg och glädje. Se vad som hänger i kristallkronan…silkesstrumpor!

Stina Piper och hennes man greve Erik Brahe umgicks på slottet i Stockholm med kungen, Adolf Fredrik,  och drottningen, Lovisa Ulrika, så de tillhörde verkligen gräddan i landet.
Stina fick vara med om oerhört hemska händelser och när allt till slut föll ihop stod hon ensam med en styvson. Stina hade fått Skarhults slott i morgongåva av Erik. (Hans mormorsmor hette Beata Elisabeth von Königsmarck).
I tjugo år skötte Stina Piper godset  framgångsrikt men på avstånd, hon lämnade inte gärna Stockholm. Hon levde loppan i huvudstaden med en kusin och fick tre utomäktenskapliga barn. Dessa barn övergav hon när hon gifte sig med Gustaf III:s närmaste man. Stackars barn som av detta skäl fördes till fosterhem!

Här är en 1800-talsmiljö som kanske Maria von Schwerin hade tyckt om.
20190929 1800-tal dukat

Nästa kvinna på Skarhult var en vacker rödhårig torpardotter som friherre Hans Hugold von Schwerin blev kär i. Det händelseförloppet skulle kunna bli en billig eller en riktigt bra roman om man vill se det så. Klassresor fascinerar många och att höra att en människa blir utfrusen av familjen gör nog ont i de flesta idag.
Maria Månsdotter Nilsson(1864-1952) hade helt enkelt för låg status, hennes ursprung dög inte. Först när Maria blivit gift med sin greve och födde en son accepterades hon – men bara så länge hennes man levde, när han dör i malaria 1912  portförbjöds hon på Skarhult.
Hon ansågs inte lämpad att fostra sin sexårige son som skulle bli Skarhults kommande herre! En gång om året fick hon träffa sin son. Fy, för den lede! Först 30 år senare, när hennes mans systrar hade dött, tilläts hon komma till slottet.

Jag kan riktigt höra hennes gnagande tankar om mannens ogifta systrar, de som styrde så att sonen och hon inte fick ha någon normal relation.
Hör ni skriv den där romanen! Den kanske förresten redan finns.

Att levandegöra historia är en bra men svår ambition. Det var Alexandra von Schwerin som satte igång sökandet bakåt i tiden och som med hjälp av både författare och historiker har utvecklat texter och utställningar. Med buller och bång har det blivit enormt publikt och uppskattat! I maj 2020 öppnar utställningarna igen!

20190929 1900-tal nåldyna

Jag lägger locket på här men har en liten glipa öppen. Det fanns en rolig del om 1900-talet som får vila så länge.

Lev väl och tänd ett ljus i advent/Agneta

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 


Lämna en kommentar

Soppiga grytor – lättlagat

-Vad ska vi äta idag, tycker du?
Så kanske min man frågar mig en morgon redan efter frukost. Ibland är det jag som frågar och ibland ber jag honom laga någon av sina favoriter. Men jag gillar att laga mat och oftast har jag en ungefärlig idé men sällan något recept. Idén utgår från vad vi har hemma. Eftersom vi bor på landet måste vi då och då fylla kyl och frys så att vi slipper åka och handla hela tiden. Sedan lagar vi olika måltider tills alla förråd och hyllor i princip gapar tomma. Mycket lite mat slängs på så vis.
Häromdagen blev det en fiskvariant på mina soppiga rotsaksgrytor. Jag tog fram de frysta torskfiléerna och la dem i kylskåpet att tina. Tinar de långsamt smakar de bättre, inbillar jag mig. Fritt fram för andra aktiviteter några timmar…

När det var dags plockade jag ett par små gula lökar och banancharlotten ur den tjeckiska lökgömman. Valde bort vitlök den här gången. Det är lätt att smaksätta all mat på samma sätt och då blir det inflation i smaker, jag testar, varierar och drar slutsatser.

Ur kylskåpslådorna tog jag fram några morötter, en bit rotselleri, en stor palsternacka, en redig fänkål, högst två spänstiga selliristjälkar och bara en liten bit färsk ingefära. Eftersom vi var tre vuxna som skulle äta så tog jag fram sju-åtta mellanstora potatisar ur mörkret där vi förvarar dem. Så skalade jag rotsakerna och tärnade ingefäran smått, större tärningar av rotselleri och morötterna delas i knubbiga bitar. Jag tog fram ett broccolihuvud men skar bara loss trefjärdedelar av de små buketterna, resten åkte tillbaka in i kylen. Broccolibuketterna la jag lite åt sidan liksom rätt tunna skivor av selleristjälkarna.

Lite rapsolja och en klick smör i traktören och så ner med lökarna som skivats eller klyftats. Under tiden som löken mjuknar börjar jag skala potatisarna och dela dem i bitar.
När löken är mjuk åker först de färska ingefäratärningarna ner i traktören liksom hälften av rotsakerna. Samtidigt så gör jag buljong av en tärning, grönsaks- fisk- eller umamitärning, och kokhett vatten. Den här gången valde jag umamitärning som jag tycker lyfter fram smaker väldigt bra.
Jag vill ha lite olika tuggmotstånd i den soppiga grytan och har ner allt i omgångar och slår på buljong vartefter. Låter det puttra lite lugnt och kryddar med lite av varje från favoriten svartpeppar, en gnutta chilipulver och lite örtsalt. En ganska stor nypa med torkad dill blir en viktig smaksättare.
IMG_20191123_105058429Efter en annan måltid står en skvätt syrad grädde i kylskåpet så den åker ner och allt puttrar vidare.  Jag smakar och tycker det är något som saknas… ja, visst, fisken men också något annat. Häller på lite matlagningsgrädde och tar fram vår burk med egen ganska stark chili – ställer den på vänt. Känner på rotsakerna och väntar lite med broccoli och stjälkselleriskivor. De sista ska bara puttra med en liten stund.

Fisken är tinad nu, den sista halvtimmen har den stått framme i rumstemperatur medan jag har stått vid spisen, jag saltar fisken och skär den i bitar. Inte för smått då blir det lätt bara flisor och smulor.
Sen trycker jag ner selleristjälkarna och  broccolibuketterna i och vänder runt allt. Lägger fisken i ytan och ser till att det soppiga puttrar lite lugnt. Nu har jag bara koll på fisken. När den är färdig ska den vara vit men inte falla itu i småbitar.
En pyttegnutta chili sätter till sist lite sprätt på alltihop.  Alla smaker ska ändå finnas där av rotsaker, dill och fisk. Den här soppiga rotsaksgrytan med fisk blev krämig och mjuk men med en viss hetta.

Det var mycket matigt alltihop och därför valde vi bort bröd men en annan gång med mer av det soppiga hade vi säkert tyckt att det hade varit gott med bröd till.

Lättlagat och gott var det och inte hade jag en tanke på att fota! Allt blev uppätet.

-Kommer du ihåg hur du gjorde det här?
Så frågar min man ofta efter en improviserad måltid som den här.
-Jo, ja, det är klart, svarar jag! I alla fall på ett ungefär!

Tänd ljus, se en regnbåge inomhus, lev väl, ät gott och blomstra!/Agneta

 

 

 

 

 

 

 


4 kommentarer

Kul-tur (8) … ditten och datten!

Här stoppar jag diverse i en gemensam restpåse! Var så god, somligt kanske ändå passar. Jag strör ut lite ‘utvalt vad som helst’ som en kulturintresserad kan picka i sig.

Jag gillar officiell konst och hittar en hel del löshästar bland mina foton, från här och där, diverse enstaka statyer från olika platser. Dessa statyer har jag själv missat att hämta info om så dom får man ta in precis som de är rakt upp och ner.
De är från Sundbyberg, Askersund, Malmö och Kroatien. Vid en staty känner man sig väldigt liten. En tycker jag är riktigt ful och ett par andra är bra i mina ögon. Observera den nakna manliga statyn med en liten vit klänning på fingret, en liten finklädd Esmeralda tog sig ett dopp i den intilliggande bassängen, förlåt, dammen.

Det svenska fikat har visst erövrat världen. Det måste ju vara kulturimperialism! Vi gör alla till fikaslavar och drogen kanelbullar bakas lite varstans i världen. I Laos huvudstad Vientiane fanns ett svenskt bageri redan för mer än 12 år sedan. Där åt jag min mest avlägsna kanelbulle! Den var god.
Alltså, tänk på det när du tar en kaffe och kanelbulle, äppelkaka med …nu blir en sugen! Visst är också det kultur — och tårta som tillhör kalas och fest.

Mat är i allra högsta grad kultur. Här hemma tycker vi om att duka fint eller roligt och att använda olika glas och tallrikar. Vi har inga fina vanor eller håller på med en massa etikettsregler men visst blir det en knorr på tillvaron att sätta sig vid ett fint dukat bord! Under årens lopp har vi skaffat diverse fat, skålar och byttor att servera på eller ur.

Gäster som ska äta flera måltider får tygservetter som ser olika ut och så håller var och en rätt på sin — och så slipper någon torka munnen med klänningsfållen, tröjärmen eller på handloven! Jag ville verkligen visa foton på dignande vackert dukade bord men de bilderna har gömt sig eller så blev de inte så bra!

Tyvärr kommer jag oftast ihåg att fota först efter en måltid. Många hopplösa bilder på pratsamma gäster vid kladdiga tallrikar med skrynkliga servetter har jag kasserat. Trevligt sällskap och hjälp både i köket och till bords gör en farmor nöjd förstås! Se ovan!

Här nere kommer bilder från restaurang, i Köpenhamn, som heter Höst – med danskt ö – som serverade sin mat på mindre tallrikar och med många rätter. Några goda vänner bjöd på detta som 70-årspresent, jag blev både överraskad, glad och mätt! Fråga mig inte vad vi åt, trots presentation av det goda … o, ja, det var olika viner till varje rätt.

Landskrona har ett mycket trevligt museum som är centralt beläget. Där finns historiska avdelningar, en lekvänlig och rolig avdelning för mindre barn med mera. När vi var där i slutet av juni så var det en kul utställning om modefotografi från 60-talet. Fotospråket var tidstypiskt och lekfullt, kanske till och med sökt ibland. Gamle vännen som varit i branschen, innan han blev medicinsk fotograf, hade en hel del att berätta om fotograferna, modellerna och annat kul. Jag och min vän K tyckte om att se stora foton men också igenkänningen i de många tidningsomslagen med mode, kläder och stilar.

Ja, så fanns det stolar på muséet att vila sig på för den som behövde!
Stolar är förresten också kultur…  En av sittplatserna här nere är vår egen men de andra finns på ställen där vi hittar både fika och kultur. Vi återvänder och återanvänder och behöver inte ha nytt hela tiden. DET om något är modern och nödvändig kultur.

Så skönt med lite sommar på bild. Men samtidigt ger mörkret oss tid att läsa, titta på serier, gå på teater och bio.

Jag har just lyssnat färdigt på Styr din plog över de dödas ben av Olga Tokarczuk som finns som Radioföljetong  i SR-appen. Väldigt bra och bitvis rolig och drastisk. Säkert lätt att läsa också.
I dagarna läste jag ut Robert Seethalers Ett helt liv. Vilken underbar existensiell berättelse på 132 sidor. Jag ville inte att boken skulle ta slut. Det hjälpte inte ett dugg den tog slut alldeles för fort! På baksidan står det så bra: ”Ett helt liv är också en vacker berättelse om att hitta värdighet och skönhet i ensamheten. Det är vardag och poesi på en och samma gång.”

Läs en och annan bok och må väl av det!/Agneta


9 kommentarer

Trädgården (32) …vinterträdgården

Vi hade inrett det gamla fähuset till ett bostadsrum och ett litet fönster på sydostgaveln kompletterades med en dörröppning utåt. Vår granne var snickare och tillverkade efter våra ritningar. Då fanns ingenting utanför men vi hade rivit ett gammalt ”växthus” i korrigerad plast som var byggd mot fähusväggen. Vår tanke var att när vi hade tid och råd skulle vi bygga en vinterträdgård framförallt för förvaring av citron- och olivträd.
IMG_20191101_140205009
Nu har jag i 15 år kunnat öppna den vackra dörren till vårt fina rum, min verkstad  och vår förvaringsplats för känsliga växter. Oliverna får nu mer övervintra i kallväxthuset. Det har fungerat bra i flera vintrar. Citronträdet dog tyvärr efter några års trogen tjänst, lagerträdet fick sköldlöss, som jag kämpade med att få bort i några år, men jag gav upp.

Nu är det främst två rejäla kamelior som övervintras här tillsammans med alstroemeria, vildvitlök, hjärtreva, pelargoner och annat.

Vi håller tio plusgrader i rummet under förvaringssäsongen och växterna verkar trivas med det.

2004 såg det ut så här när vi hade kommit en bit med konstruktionen och utsidan sedan fått färg. Vi hade redan anlagt tegelterrassen och planterat 10 stycken Crocus Rose, Austinrosor som skulle bli en fin häck mot ett lite lägre parti på det vi kallar innergården. Vi ville försöka få till lite lä-skydd här.

Vi konstruerar och ritar själva hur vi vill och kan ha det med tanke på platsen och plånboken. Våra roligaste stunder är när vi tycker att vi får ihop det där. Vi sitter tillsammans och kläcker idéer som vi sedan analyserar och funderar på ett bra tag innan vi sätter igång.  Jag har många idéer och kan fundera på konstruktion men skulle aldrig klara av själva byggprocessen. Därför är en kärleksfull hyllning till min händige och fantastiska man på sin plats här. Med varmt hjärta tänker jag hyllningen och ni förstår!

Jag målade hyllorna i vår rödbruna kulör som återkommer överallt i huset. Men i vinterträdgården stänkmålade jag dem också med andra restfärger från huset. Den tjocka breda träskivan är gjord av skånsk ek och vi tycker det är så läckert med vankanten inåt rummet. Vi har båda ett inredningsintresse och en svaghet för formgivning och detaljer. Lampor är intressant för det finns en uppsjö lampor men de flesta är så himla fula i våra ögon. Hos Ateljé Lyktan i Åhus fann vi snygga och funktionella lamporna att hänga över disk- och arbetsbänken.
Under den tid av året då det är växter överallt har vi tre italienare som hänger mer mitt i taket, modellen heter Caravaggio, se bilder längre ner. I fönsterbänkarna valde vi svart skiffer som vi också har inne i huset och golvet är lagt med granitkeramik. Tio år efter vi hade flyttat till vår kulle kunde vi börja använda vinterträdgården. Och som vi trivs där!

På våren, i månadsskiftet april-maj innan växterna ska ut hamnar de på mellanstationer som verandan, växthuset, Kråkvinkeln (vårt uterum) och så städar jag ordentligt och när hösten närmar sig tar jag ibland in några växter i vinterträdgården som sedan måste flyttas in i huset. Ett pyssel men ett trevligt sådant. Att hämta in en välmående pelargon och låta den blomma vidare är inte fel, det fungerar faktisk utan vila för pelargoner.

Efter att ha höstat färdigt var vi i Stockholm i nästan en vecka och när vi kom hem så mottogs vi som ovan! Den största kamelian hade redan börjat sin blomning! Två blommor hade slagit ut och nu undrar vi hur länge blomningen kommer att fortgå denna gång. Förra året var blomningen riktigt långvarig, minst fyra månader!
IMG_20181113_112810796
Höstningen är över men inte själva hösten. Det är fortfarande mycket grönt kvar ute och enstaka stoiska rosor fortsätter att blomma lite glest.
Acer palatum ‘Seiun Kaku’ börjar troget skifta så här års. Andra buskar har redan tappat sina blad och idag regnar det på jord och växter allt förbereds för övervintring och vår. Visst är det fantastiskt!
Alla helgons dag idag, en fin tradition att tända ljus och lyktor för de döda man tänker på. Vi bor långt från våra men tänker på dem ändå när vi tänder ljus i kvällningen.

Fin höst alla!/Agneta

 


5 kommentarer

Margit, min nya gamla vän

När jag berättar något om min nya gamla vän Margit, säger jag; min danska väninna – detta trots att hon har bott i Sverige i decennier. Riktigt hur många år vet jag faktiskt inte. Vi talar om viktigare saker än så. Jag benämner henne också helt enkelt som min roliga vän. Det är bara hon som spontant plockar av sig sina egna kängor, när vi är i Malmö, och så står hon i snålblåsten i bara strumplästen bredvid de där raderna av skor,  de fina konstverken på David Hallsbron. En liten stund får hennes kängor sällskapa med de andra. Samtidigt plirar hon pillemariskt mot mig medan fötterna blir kalla.

Vi hade aldrig mött varandra om det inte varit för Allt-om-Trädgårds ursprungliga nätforum för trädgårdsmänniskor. Ett forum som nu är nerlagt men var viktigt för mig och många andra som ville prata om odling och trädgård, ställa frågor, själv ge svar, visa bilder och knyta kontakter. Ett gäng träffades i Malmö på Trädgårdsmässa, besökte Trädgårdspaletten och åt senare tapas på en restaurang. Där träffade jag Margit första gången.
På detta forum fanns också Margits dotter Charlotte som ordnade en annan rolig forumträff hemma hos sig i stugan ute i skogen sydväst om Hässleholm.

Jag var galen i rosor och det var även Charlotte och Margit. På AoT:s forum bubblade vi i en större intressegrupp om rosor, det visades bilder på rosor, tipsades om olika sorter och var dessa kunde införskaffas. Ibland blev det inköps-hausse av en viss ros, helt enkelt som en feberepidemi av rosbegär över landet.

Minnet sviker mig men hur det nu var så fick jag ett överraskande meddelande från Charlotte ungefär så här: – Jag har köpt City of York till dig och eftersom jag tror att du och mamma skulle tycka om varandra så får du hämta rosen hos henne i Råå. Här har du hennes e-postadress… Och sen höll Margit och jag kontakten med korta roliga och kärnfulla mail! V hade samma typ av lite absurd och associationsrik humor.

Av någon anledning som jag inte minns så dröjde det innan jag kunde hämta City of York. Det var ytterligare vid en annan forumträff som började med växtbyten utanför Cedergrens plantskola (så fräckt av oss!) i Råå och sen bjöds vi på fikalunch hemma hos Margit.
Fotona här nedan är tagna på Cedergrens flera år senare då M och jag var där. Vi fick veta av Krister Cedergren att det fina familjeföretaget skulle stängas. Det tog tid att smälta den informationen.
En epok med trädgårdshistoria och kunskap har nu gått i graven!

På de där forumträffarna knöts roliga och intressanta kontakter med människor man diskuterat trädgård med flera gånger och det gjorde man på nätet. Det kändes revolutionerande för mig. På så sätt lärde jag känna Margit och vi två började träffas och göra olika saker tillsammans. Man kan säga, utan någon grov anspelning, att Charlotte drivit koppleriverksamhet som tussat ihop mig med Margit – det är jag tacksam för.

Ibland har vi ett himla sjå att få ihop när vi ska träffas men till slut står vi på någon station och spanar efter varandra. Så går vi mot dagens mål och lutar oss mot varandra och pratar om allt som känns viktigt. Vi såg t. ex. en utställning om Sapmi på Kulturen i Lund. Vi brukar äta eller fika tillsammans också, sitter länge och talar om världens tillstånd, relationer, och om PASCHOOOUN som Margit skulle ha sagt på sitt härliga skandinaviska sätt.

I Köpenhamn i december kan man se på konst, ljusinstallationer och annat, leta upp ett trevligt och bra, men inte så dyrt, matställe en halvtrappa ner. För det mesta blir det ganska långa promenader på våra träffar, bra skodon är nödvändigt! Och så kan vi prata om fötter som kan bli problem när man är lite äldre eller fötter som kanske alltid har varit problematiska. Men det blir inte mycket sånt om kroppens förfall utan mer om livet och hur det ter sig. Fast visst har jag berättat om mina hörselproblem;  som att jag hörde på radion att det är stor bokstavsbrist i Sverige, hann tänka några roliga snabba tankar innan jag förstod. Vi kan skratta åt vissa problem för det måste man.

I Helsingborg har vi besökt Dunkers kulturhus med olika utställningar och så har vi gått den vackra Trädslingan, uppe på Landborgen. Fantastiskt många vackra gamla och fler mer ovanliga träd. Det är mycket att ta in om varje träd och det måste få ta tid, ja, och så behöver man prata om lite annat också. Till exempel tiggarna som Margit har kommit nära och pratat mycket med. Hon är så bra på kommunikation och kan prata med hela kroppen för att göra sig förstådd.

Vi har besökt Malmö många gånger och på senaste träffen där åt vi gott på Jord på Falsterbogatan rätt nära Folkets Park i Malmö. Ett ungdomligt skönt ställe med veganskt och vegetariskt där vi tanter blir bemötta på ett trevligt sätt.

Men först tittade vi på en konstutställning på Malmö Konsthall där tomheten var ett av de viktiga inslagen.  Konstnären Michael Rakowitz visar inte bara tomheten efter kulturskatter som förvunnit/stulits/förstörts från mellanöstern. Utan också:

I konsthallen har han återskapat reliefer som förstördes i den historiska staden Nimrud när ISIS 2015 körde med bulldozers genom tempelväggar. Han har tillverkat allt av varuförpackningar från mellanöstern där det har varit, godis, dadlar, tvättmedel och annat. Michael Rakowitz säger att ”…föremålen som försvunnit behöver sitt spöke…”

Där gick vi tysta och läste och tittade storögt och vi kan bara rekommendera ett besök till den som är i närheten. Utställningen pågar en bit in i januari. Glöm inte filmen och också att läsa om konstnärens pågående projekt Enemy Kitchen!

För oss moderna pensionärer går tiden fort och vi har ännu inte bestämt nästa träff, men rätt som det är hittar vi en tid och plats för det. Vi kanske börjar bli lite trötta, trots allt är vi ju ändå 145 år, men det är bara att stramme sig op, eller hur?

SONY DSC

Det är aldrig för sent i livet att få en god vän! Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 

 


2 kommentarer

Skarhults slott (1) och Ester Blenda

20190929 Skarhults slott

Skarhults slott sydost om Eslöv har de senaste åren haft fina utställningar om den dolda kvinnomakten på slottet. I år fanns en helt annan utställning i vagnstallet. Om en kvinna som beskrivit sig själv som en buspojke i rosett och som levde mellan 1891-1948.

Någon gång i våras läste jag Fatima Bremmers utmärkta biografi ‘Ett jävla solsken’ om stjärnjournalisten Ester Blenda Nordström. Ester Blenda har varit på mångas läppar sedan boken kom ut. Men va’ har du inte läst boken? Men så gör det! Det var en fantastisk resa att läsa om denna mångsidiga och oerhört spännande kvinna. Efter sin död, 1948,  föll hon i glömska men nu har hon fått lite av stjärnstatus igen. Jag tror också att vi idag är mer vidsynta och har större förståelse för en sådan person som hon.

Hon var så mycket att jag inte kan sammanfatta hennes liv och leverne och jag vill inte heller stjäla upplevelser av boken för den som ännu inte har läst, men berätta enkelt om den snyggt producerade utställningen på Skarhults slott i somras.
Både boken och utställningen har haft mycket stora framgångar. Enligt ryktet ska man låta den här utställningen gå i repris nästa år igen. Och jag är övertygad om att boken fortsätter att lånas ut på biblioteken, säljas i bokhandlarna och gå ur hand i hand mellan vänner.
EBN arbetade som skribent och författare. Hennes stora succé med boken En piga bland pigor handlade om hur hårt livet kunde te sig för en piga på en lantgård. I själva verket var Ester Blenda en falsk piga som wallraffade på en gård i Sörmland. Hennes syfte var att uppmärksamma långa arbetsdagar, dålig ersättning och så sattes en samhällsdebatt igång som ledde till förbättringar för kvinnligt tjänstefolk.

EBN växte upp i en nyrik familj som tillät henne ett ganska utsvävande liv med dyra vanor, festkläder och hattar men också lyxen att vara pojkflicka, köra motorcykel och låtsas att hon kunde laga den, röka cigaretter och gå på lokal. Hon var full av livslust och efter framgången med En piga bland pigor ville hon ut och bort. Hon hade en vän, en käresta, Carin, som hon reste runt i Europa med. Två lyckliga väninnor på vift…

Resorna ledde till böcker och reportage. Hon reste och skrev, bodde enkelt och beskrev människor, natur och allt exotiskt hon mötte. Hon förflyttade sig på olika sätt genom alla världsdelar utom Afrika och Australien. Hon skrev stilsäkert och med stor inlevelse, ibland var hon mycket rolig och ur detta växte också ett annat författarskap. Hon skrev barn- och ungdomsböcker som handlade om äventyrliga pojkflickor. Astrid Lindgren läste givetvis EBN och hämtade säkert en del inspiration där. Det skulle förresten vara riktigt roligt att se filmen ‘En Rackarunge’ som hade premiär den 22 november 1923.

En stor kärlekssorg drabbade Ester Blenda när hennes Carin gifte sig. Detta mörker dränktes i alkohol och utsvävningar. Dåtidens normer tillät inte två kvinnor att leva tillsammans. I ett inre rum på utställningen fanns den hemliga kärleken mellan dem, i form av brev och  vackra foton. På ett oförglömligt foto sitter de, utan att posera, helt nakna i snön.

Så här vackert uttryckte sig Ester Blenda Nordström när hon och Carin vid något tillfälle var långt från varandra:

IMG_20190929_131541397

På sin skrivmaskin knackade EB med svårighet ner dessa rader precis när hon fått en stroke i januari 1937. Hon skrev till sina föräldrar:
IMG_20190929_133602588

En begåvad, men säkert också jobbig människa, har belyst sin tid på jorden i dikten på fotot här ovan. Nog har Ester Blenda Nordström genom biografin och utställningen fått en slags upprättelse för alla år hon har varit glömd och stundom dömd.
Om hon kunde höra skulle jag säga; tiderna har förändrats och du har nu äntligen fått ett bättre eftermäle!
PSSST, jag skrattade mycket åt dina roliga kåserier och jag tyckte mycket om ditt fina brev med visad medkänsla till familjen som tvingades lämna gården efter allt pigrabalder som drabbade dem efter din bok En piga bland pigor.
Du levde och blomstrade!/Agneta

 

 


6 kommentarer

Gamla plantskolor blir bostadsområde

Ibland talar vi om att vi kanske inte kan eller ska bo kvar här på höjden så många år till och så spanar vi lite planlöst efter alternativ. Men vill vi verkligen flytta? Vara förståndiga och skaffa ett enklare boende…enplans med täppa…lättskött…lägenhet med balkong…inte behöva bil eller hugga ved eller klippa gräs och så vidare. Vara riktigt superförståndiga innan det blir akut, helt enkelt.
Nej, inte är det enkelt, det är svårsmält att behöva tänka på det där. Vi har det ju så fint och bra här med utsikt mot Östersjön och de vida vidderna.  Men ändå, borde man inte vara förutseende och agera klokt i förväg?
20190628 utsikt juni

Två gamla fina plantskolor, som låg intill varandra inne i Ystad, såldes och så hände inget. Området blev allt risigare och rörigare. I många år stod området övergivet och Ystadsborna undrade vad det skulle bli av det hela. Så började det hända saker, gator drogs fram och några väl spridda radhus byggdes och andra hustyper projekterades.

IMG_20190924_165922082_HDR

I ena änden om det blivande bostadsområdet fanns redan ett ganska stort och fint grönområde med lekplats och uppväxta träd.

Ystad Trädgårdsstad kallas det nya området eller kanske bara Trädgårdsstaden. Häromkvällen före mörkrets inbrott tog vi en nyfiken promenad där. Mest för att spana vad man lämnat kvar av plantskolorna så att namnet Trädgårdsstad får en betydelse – och lite, men verkligen bara lite för att se om det verkar bli ett snyggt område med trevliga boenden. Vi är ju intresserade av hus och arkitektur och det fanns en informationstavla med kartor och bilder av de tänkta husen. Här nere syns en länga, med terrasser, som redan har fått sina invånare. Mellan träden och huslängan ska det byggas fler hus. Jag tyckte mammutträden var mer intressanta, vackra bjässar, de kan bli urgamla! Tusentals år gamla, hur gamla kan de här vara?

När vi gick förbi platsen där de båda plantskolorna hade legat alldeles intill varandra försökte vi utröna var vissa träd hade hört hemma. Mispeln här nere tror jag växer på den plats där Per Leander drev sin plantskola. Han var välkänd i trädgårdskretsar och det sas om honom att han var mycket rättfram och kunde läxa upp kunderna om de sa eller tänkte ”fel” om något som hade med trädgård att göra. Sånt som skulle planteras på hösten vägrade han att sälja på våren och vice versa.

På dåvarande Ystad plantskolas mark fanns många intressanta träd. En gammal hängbok är inte särskilt vacker men fascinerande. Vid de flesta träden fanns ordentliga skyltar och på några ställen slingor för promenader mellan träden. Riktigt trevligt och inbjudande just det. Jag tittar mycket på träd och blir förtjust i stammar, eller fina löv eller frön och frukter. Trädens form är ju viktiga men här och där var det tätt och trångt. Biltrafiken från en närbelägen väg störde rätt så mycket men trädsamlingen mot vägen skyddar kanske. Jag tänker att jag som är  en rännstensunge från Stockholm borde vara vaccinerad mot trafikljud men icke!

Stammar är intressanta och den tjocka stammen nedan som delar sig snyggt är ett prydnadskörsbär Prunus sargentii, bergskörbär. Det lär trivas bäst utom räckhåll för luftföroreningar. När det började skymma letade vi oss ut på området där det ska byggas. Hittade inget riktigt intressant ännu men lite fler stigar och gröna områden.

Områden med byggen är ganska otrevliga och röriga här fanns några nästan färdiga hus och andra just påbörjade, stängsel och byggbodar och halvt uppdragna gator. Flera ganska stora områden med bara grus och ingenting att fota. Så det lät vi bli.
Kan vi tänka oss att flytta hit? Tveklöst nej, men vi kan gärna följa byggena och gå trädrundor. Kanske kommer en annan tid med andra förutsättningar. Vi får se.

SONY DSCNu kommer en annan sorts årstid då lampor måste tändas tidigare och tidigare. Luften kan vara sval och frisk och inspirera till stordåd i trädgården, eller nja, det är vad vi hoppas på i alla fall.
Bor kvar gör vi förhoppningsvis många år till men den som lever får se!/Agneta

 


4 kommentarer

Kvarntorpshögen och skulpturerna

En knapp mil öster om Kumla ligger ett riktigt landmärke; en  stor hög med deponerade restprodukter från en tid då man utvann olja ur skifferlager. Det hela tog sin början 1941 då man var orolig över försvarets sinande tillgång på olja och här på platsen började man utvinna svensk olja.  Slaggprodukter byggde Kvarntorpshögen under flera decennier och blev drygt 100 m hög. Högen ryker lite och är fortfarande varm inuti och fläckvis även utanpå. Det sitter små varningsskyltar där man inte får gå eller klättra.

20190913 Hett område
En spännande plats dit man kan komma med bil, via en brant och ringlande väg med 18% lutning eller så går man uppför en trätrappa med 427 trappsteg. Det sista skulle jag inte ens fantisera om!

På toppen har man en härlig utsikt över Närkeslätten och här finns sedan 20 år en skulpturpark som heter duga. För varje år ökar antalet med en ny skulptur. Vi var där för en knapp vecka sedan och såg kanske hälften av alla skulpturer. En både rolig och fin upplevelse. Är du i närheten så gör det innan de stänger bommarna för privatbilister den 29 september. Möjligheten att GÅ upp finns ju kvar förstås.

Nerifrån ett visst håll syns en text med vita jättebokstäver: JOHANSSON. Haha, vad roligt! Vem tänker inte på de vita bokstäverna i HOLLYWOOD? Konstverket är skapat av Peter Johansson och heter Utan titel. Johansson lär vara det vanligaste efternamnet i Sverige; hyllar konstnären alla med efternamnet Johansson eller bara sig själv?

20190913 Utan titel

Var är konstverket?20190913 Var är konstverket

Marc Broos heter konstnären till verket. Det är han som står upp och kisar mot horisonten och hans fru Karin, också konstnär, men här staty och bortanför sitter den nu mer riksbekante Lars Lerin och är lika stel han. De spanar efter konstverket… Men se här:

Min vän Lotta, som jag har känt sedan barndomen, sitter ju också där och spanar och är högst levande! Vilket trevligt sällskap de har!
I bakgrunden syns siluetten av en kyrka –  men det är ‘bara’ ett konstverk i metallnät.

Det här verket heter Bunker och jag får rysningar, tänker på instängdhet och flykt. Rätt vackert ändå, på något sätt, med himlen, vegetationen, rosten och teglet.

_20190913 Bunker

På håll ser det ut som ett uttorkad träd men det är Yggdrasil. Asken som bar upp hela världen enligt Eddan. Cecilia Jansson har samarbetat med interner på Kumlaanstalten och skapat verket som man bara måste gå närmre och kika ordentligt på.

Bröstskål av Ulf Rollof tycker jag är vacker. Platsen den har fått är också enastående.

Arken av Olle Medin är inte bara dekorativ den används på somrarna till utställningar.
20190913 Arken

Ljusrum 1 och 2 av Pål Svensson  i Hallandsgnejs. Pål Svensson säger att han vill gestalta ljuset, tomrummet, mellanrummet, stenens tyngd mot mellanrummets luftighet. Om man klickar upp den tredje bilden så syns en ljus springa mellan den skrovliga ytan till vänster och den slipade pelaren i mitten av stenen. Det är lätt att förstå men mycket svårt att göra inbillar jag mig!

20190913 TetrisOvan ser du Tetris, vem kommer inte ihåg Tetris? Aha, DU, då är du en ung människa, Tetris var ett av de första dataspelen. En period  blev jag lite besatt av det. Jacob Dahlgren har gjort statyn som man inte kan spela med och absolut inte får klättra på!
20190913 Kvarntorpsmalanganer

 

Kvarntorpsmalanganer av Lenny Clarhäll är rolig och rörande där de sitter och skådar ut mot omgivningen, sköra och vaksamma.

20190913 Se på utsiktJag/vi tyckte att stolpen lutar och man undrar om figuren klättrar upp eller är på väg ner. Sitter fundamentet djupt nog? Ska figuren glida ner och krascha eller nå toppen?
Skulpturen heter Stilla rörelse och är skapad i rostfritt stål av Maria Miesenberger.

Här nere är det sista fotot från skulpturparken från Kvarntorpshögen: Konst på Hög som jag såg att det kallas på nätet. Det finns många fler konstnärer med fina och roliga verk att titta på. En tredjedel i parkens skulpturer är skapade av kvinnor, det kan bli fler, tycker jag . Ett konstverk av Lars Wilks från 1998 brann upp nu i somras. Mycket sorgligt att sånt ska hända, ingen tror väl att skulpturen började brinna av sig själv.

Hinner du inte i år, så åk hit nästa år eller en annan sommar, det är värt en resa.
20190913 Koncentrator Det här är Koncentrator som man ska kunna gå in i. Vi missade öppningen tyvärr. Därinne ser man endast himlen och Torgny Larsson är konstnären som har skapat ett rum att vara ensam i med sina tankar.  Det är nog i allmänhet ont om sådana platser men i sanningens namn är det svårt att ockupera en offentlig plats och begära att få stanna där och tänka.
Jag hoppas att du har en plats där du kan koncentrera dig och tänka ostörd!

Lev väl och blomstra!/Agneta

 

 

 

.


9 kommentarer

Mitt textila intresse (8) vävstart sep -19

Nu mörknar det fort men jag hävdar att det fortfarande är sensommar. Ännu är dygnsmedeltemperaturen över tio plusgrader och då är det sommar, så det så! Ikväll var det ändå den där höga luften som pekar mot en kommande höst. Det pekar också mot höst när vi i vävstugan träffas och fikar för att  prata lite om vad vi ska och kan väva i höst. Det ska bli kul att komma igång igen.
Jag tänker på min ullmatta som är så rolig att väva. Jag väver av ullgarn i diverse färger, som någon skänkt till vävstugan, tack, du generösa givare, och improviserar fram mönstret. För att veta vilka garner jag har tagit och hur jag har gjort så fotar jag varefter.  Oj, oj, tänker jag när jag ser ett av de tidigare fotona, varför bytte jag färger så ofta där? Det tredje fotot här nere är i realiteten det tionde men också det senaste. Svårigheten är nu att lyckas få till en helhet i färg- och mönsterbalans plus en snygg avslutning som liknar början. Det måste bara bli bra ända fram till sista inslaget!

Medan jag rattar bilen de få kilometrarna till Västra Nöbbelöv tänker jag på att jag inte har vävt en enda gång i sommar. Ur bilradion smattrar insinuanta röster från det engelska parlamentet när de ropar ut sina argument mot varandra. Deal, no deal och därtill några föga smickrande tilltal såsom klordoppade kycklingar och fegisar. Man borde kanske tycka lite synd om britterna som har hamnat i detta – men jag vet inte… stänger av radion och parkerar bilen på den gamla skolgården.
Alltid gott kaffe, goda mackor, glada skratt och prat om ditt och datt. Så småningom glider samtalen över mot vävningen.
Ulla-Karin går igenom vilka förslag och önskemål på kommande vävar som finns på listan. Bort med sånt som inte känns aktuellt längre och alla måste ha något att ta itu med. Hon själv har precis börjat väva en pläd i damastvävstolen. Där ska jag också väva sen men jag har ännu inte ritat något mönster. Måste fundera lite till.

Kerstin inspirerar alltid och visar några olika vävar och böcker med bilder på sånt som vi pratat om tidigare. Under sommaren har Marianne varit i Glimåkra på en fyradagars vävkurs. Där fick deltagarna testa en massa trasmattstekniker med fyra trampor. Det blev väldigt många varianter och stor förståelse för tekniken som sådan.

Kerstin hade med två vackra löpare vävda i ”skridande kypert” ur en amerikansk bok Twill Thrills (4) och efter ett åttaskaftsmönster. Alltså ingen teknik för nybörjare – utan stor koncentration lyckas man inte och max en timmes vävning i taget, konstaterade Kerstin som ändå är en skicklig väverska.

Oj, då, tänker jag som gärna vill väva det där vackra – jag har i alla fall skrivit upp mitt intresse. Men först måste jag väva färdigt ullmattan, så sjalen i pälsull, damastpläden och så den breda rutiga trasmattan…  Jag jobbar visst långsamt jag. /Agneta

 

 


2 kommentarer

Återbesök i min imaginära gungstol

Sist jag skrev något från min imaginära gungstol var den 29 september 2016. Då skrev jag här i bloggen utifrån associationer kring ett foto från 1953. Tolv barn i olika åldrar från Onsdagsvägen i Hökarängen var på gemensamt kalas, jag var fyra år och ett av de yngre barnen.

Naturligtvis funderar alla på sin barn- och ungdom och varför livet sen blev som det blev. Jag lever nog mer och mer i nuet och vill gärna göra så, kanske är det typiskt för min ålder eller den människa jag har blivit. Det som är passerat är passerat, sa flickan som gjorde saft och tog en klunk.
Man får läska sig med goda och bra minnen och släppa det andra – det som irriterar, skaver och kliar ska man låta bero.

Idag kan man spara sina fotoalbum och skrivprojekt i molnet. När jag tänker på det så svindlar det men egentligen handlar det om några gigantiska datorer med servrar som ägs av Facebook, Google, Amazon och vad de nu heter. En svindlande utveckling är det i alla fall sedan min uppväxt. Vi har bara lite stoff sparat i ett sådant stort kommersiellt gemensamt moln. Vår egen server står under ett skrivbord och den servern svävar inte ett dugg men det ”molnet” kan innehålla mycket. Kraschar den servern så försvinner åtskilligt. Men i det långa loppet vad gör väl det!?


I vårt eget ”moln” hittade jag ett dåligt fotografi av en reklamannons från när jag var 17. Jag sitter på en äng full med prästkragar och har fått på mig en knallgul tröja och prästkragar instuckna i håret. En fotograf hade hittat mig på ett tehus och ordnat ett litet jobb, jag  skulle göra reklam för ett schampo och tjäna några hundringar.

Agneta reklambild (2)

Jag kände mig helt fel under hela fotograferingen och ännu värre var det att fotografen sa att han kunde hjälpa mig in i branschen. Vad ville han egentligen? – Nej, inget för mig, sa jag sturskt.
När jag tittar på bilden så ser jag flickan som hoppade av latinlinjens andra ring på gymnasiet, hon som var osäker och blyg men som trots det kände det som om hon kunde förvandla världen på något sätt. Världen skulle kunna bli bättre om… det var fred överallt, om flickor inte var tvungna att ha BH, om inte folk behövde bo i trånga ettor…

När jag ibland halkar in på tankar om hur det hade kunnat bli om inte om hade funnits så är det ju bra att veta att jag faktiskt inte minns allt.
Jag tror att man tar vissa beslut i livet och de är baserade på mycket mer än du kan minnas 40-50-60-70 år efteråt. Vi stuvar om, ändrar och tror att det var på ett visst sätt som troligtvis inte alls stämmer och den där hypotetiska funderingen om hur det kunde ha gått om inte… ja, släng den i sjön om den inte roar dig! Om tankarna roar dig kan du gunga på i den imaginära gungstolen och kanske se dig som någon som aldrig blev du men som lyfter dig ändå och gör dig glad!
Jag fantiserade om att göra allt möjligt och tänkte att jag hade en slags konstnärssjäl, fast jag vågade inte yppa det för någon – jag var ju dålig i bildämnet, men ibland dagdrömde jag och var ihop med en piprökande, skäggig konstnär som jag delade ateljé med! Det är ju roliga minnen .
Jag vet att jag under de sena tonåren ville skriva men blivit rådd att mogna lite, skriva noveller och läsa mycket. Jo, jag läste och skrev, läste och skrev, hade en låda med citat ur böckerna jag tyckte om. Den lådan finns inte längre.

Och läser gör jag fortfarande. Prosa är det mest och poesi till en viss del. I bloggavsnittet om Malmö Stadsbibliotek lånade jag en bok av en hemlig poet. Det var min tur att i lilla bokklubben presentera en poet och läsa något utvalt.
IMG_20190902_180803385
Jag presenterade Tua Forsström, poeten som blev invald i svenska akademin 2018. TF är finska men har svenska som modersmål. Hon efterträder Katarina Frostensson på stol nr 18. Jag tycker Tua F verkar jordnära och äkta så kanske hon förmår bidra med något som moderniserar denna hemlighetsfulla institution. Jag läste ‘Efter att ha tillbringat en natt bland hästar’ och den senaste från 2018 ‘Anteckningar’.  Låna på biblioteket om du vill läsa!

Nutid och dåtid blandas och rörs ihop både i livet och i litteraturen. Jag inbillar mig att jag blir lite klokare av att läsa och att tala om böcker och att odla rosor!

20190613 Schneekoppe

Schneekoppe

Gunga gärna i din imaginära gungstol men lev väl och blomstra!/Agneta