Pensionär, nyss pensionär!

Vi! Det är ett svart rökt te som vi inte vill vara utan. Det luktar som tjärad märling och kanske är det inte så nyttigt – men vi vill inte vara utan den där smaken.  En EU-föreskrift reglerar nu mer hur rökigt LS får vara. Vi upptäckte det genom att vår lokale tehandlare inte hade så gott Lapsang Souchong som han tidigare hade haft. Vilken enorm besvikelse för oss.
Vi vill inte ha te med frukt- eller örtsmak, inte heller Roibus eller grönt te utan traditionellt svart lösviktste med stora fina blad och absoluta favoriten är just Lapsang Souchong. Vi brukar ha några andra tesorter hemma också men om vi är utan LS så är vi nästan lite olyckliga.

Nu har vi prövat på att direktimportera te från Kina, som bekant odlas det mycket te där, med tullavgift blir priset ungefär detsamma som priset här hemma hos tehandlaren. Teet smakar lite annorlunda men är så gott! Det står Socker på en gammal blå plåtburk till höger på fotot här nere. Det är ljug för i den finns – gissa vad!.

I vårt kök har vi en liten samling med tekannor. Våra absoluta favoriter står till höger på den nedersta och den mellersta hyllan. Det är Bente Brosbøl Hansen som har gjort både den blårandiga och den gråsvartrandiga kannan. Den blå, som vi har haft i många år, fick för ett tag sen en smäll på pipen och även om den lagades tyckte vi att vi behövde en hel kanna. Ett nytt lock kan man alltid få hos Bente men en ny pip är ju mycket knepigare. Vi gjorde en långutflykt till keramikerns ateljé på Söderåsen.
Jisses så vackert det är på Söderåsen även i slutet på december; höjderna, ravinerna, bokskogarna allt måste ses med egna ögon.
Bente berättade att hon hade en utställning på gång med dyra tekannor på Höganäs keramiskas utställningslokal. Efter avklarat köp körde vi på ringlande vägar till utställningen och njöt av dessa eleganta kannor men var samtidigt mycket nöjda med vårt eget val. Bente är glaseringsexpert och att få till en pip som INTE droppar vilket är superviktigt, tycker vi.

Så praktiskt att kunna natta över hos sonens familj i Helsingborg när man är ute på dylika äventyr. Både vi och kannan landade dagen efter här hemma och sen dess har vi bryggt många koppar te i den. Och förresten när vi dricker kaffe gör vi det ur 21 år gamla kaffekoppar som också kommer ur Bentes kreativa produktion. De finns som sista bild i mitt förra blogginlägg; Påminnelser.

En stilig och annorlunda vattenkokare fick jag i födelsedagspresent förra veckan. När man ska göra gott, riktigt gott, te så låt först vattnet koka upp lite elegant i en sån här…

Ibland är det ju dyrt att t ex handla hos en konsthantverkare men vi tycker att vissa saker vill man njuta av länge, tycka om att se på och hantera ofta utan att tröttna på dem. Min man, som är expert att söka på nätet, fann vattenkokaren på rea och tekannan vi köpte var en andrasortering!

Med några av trädgårdens primadonnor i blickpunkten just nu hälsar vi välkommen till mars månad! Må solen skina på oss alla, torka upp marken lite så att man njuter av att vara ute i trädgården och greja!
Idag gick vi en promenad vid havet, frisk luft är att leva väl!/Agneta

Drömde gjorde hon inte särskilt ofta, i alla fall kom hon sällan ihåg någon dröm. När hon nyss vaknade hade hon haft en rolig dröm som hon försökte hålla kvar när hon gick ner till frukost. Några glada barn hade ropat något obegripligt efter henne när hon hasade förbi i alldeles för stora skor.

– Jag drömde nåt! Här tvekade hon lite med orden och fortsatte: Jag var en dansant tant i för stora och knäppa skor. Hon mindes ett skyltfönster i Amsterdam.
– Mmm, sa han och fortsatta läsa tidningen.
– Och så skulle jag uppträda i en burlesk freakshow och… Nu försvann bilderna och känslan från drömmen.
– Ja-a?
– Lyssnar du? Hon var inte irriterade på honom mest på sig själv.
– Nu lyssnar jag!
Hon drog på orden och försökte minnas. Dum och rörig och osynlig blev drömmen.  Hon fick inget grepp om den. Han var tillbaka i nyheterna. Så där var det ibland, drömmen var egentligen oviktig . Det var mest irriterande när man verkligen ville säga något viktigt i ett samtal med flera. Tankarna slank undan och dök upp för sent medan diskussionen hade fortsatt runt bordet. Det man ville säga hade blivit inaktuellt. Ibland avbröt hon någon burdust för att säkra sin kommentar eller sitt inlägg men det kändes inte trevligt. Sen ville hon inte förklara varför hon gjort så. Ack, ja, så var det med det.

Ett par timmar senare satt hon vid sitt skrivbord och funderade på om hon skulle skriva blogg, rensa i de staplade pappershögarna, stryka tvätt eller ta en lässtund. Det surrade i mobilen. Biblioteket påminner om att hon måste lämna tillbaka…nej, hon lånar om Werner Aspenströms samlade istället, det var smidigt över nätet bara hon kom ihåg sin inloggning på bibliotekets hemsida!

Hon satte sig vid datorn och rensade lite i några fotomappar. Enskilda bilder på skrivbordet var lätta att klicka upp. Ett foto från den torra sommaren 2018 fick henne att kippa lite efter andan; trädgården i allra bästa rostiden, solen och värmen som bruntorkat gräset till slut, hur de ändå kunnat hylla lerjorden som sparat fukt långt nere under rabatterna; den vita molnfria himlen och fika under det röda parasollet.

Den eviga sydvästan ven och regnet kom på tvären igen. Hon hörde hur det busade där ute. Sveriges vattenmagasin var väl fulla vid det här laget. De hade skojat om att bonden snart kunde sätta ris på den stora åkern västerut. Egentligen var det inget roligt med det men de skojade ofta om det farliga och sånt som var fel och obekvämt. De kunde ligga i sängen och skratta åt någon dumrolig kommentar långt efter att lampan var släckt.

Visst fattade folk i allmänhet att de snart måste ta gemensam ställning? Visst måste politiker fatta jobbiga beslut men om även folk börjar stoppa huvudet i sanden så… Tänk om allt faller isär! Så svårt som det ändå måste bli med vanor som måste brytas och privilegier som måste dras in.

Hon klickade upp ett foto. Hit längtade hon för den magiska känslan platsen hade förmedlat. En trädgård som ingen annan.

Hans steg i trappen och tittut  där kom en kopp kaffe framför henne. Doften av kaffe, äntligen gillade hon den igen och hon sken upp. Han sjönk ner i fåtöljen med utsikt mot havet och den gamla kyrkan. Hon drack det goda kaffet i arbetsstolen. Nu smakade det äntligen efter en veckas tärande kombination av magsjuka och förkylning.
– Jag oroar mig för att allt kommer falla isär, sa hon och fortsatte: En sammanklappning som försvårar allt som måste göras. Klimatflyktingar som inte är välkomna, krigsflyktingar som fastnar vid murar och stängsel… Egot är stort och hur ska det bli med alla tjockhudade empatilösa gubbar som bestämmer runt om?

Det blev tyst en stund sen: – Nationalstatslängtan verkar ploppa upp ur jordens inre som giftig flugsvamp och denna plågsamma fattigdom OCH överdådiga rikedom. Det går helt enkelt inte ihop och jag är för gammal.
– Du, sa han lugnt, nu tänker vi oss att något händer, folk tänker till, nu i Corona-epidemins tid, fattar folk plötsligt att det inte bara är att köra på i de gamla hjulspåren att allt hänger ihop iallafall. Man kan inte låta allt fortgå!
– Jo, ja, sa hon, låt oss hoppas.  Nu ska de ut och fiska ål igen, far och son! Vi läser väl vidare efter kaffet?

Hon hade skaffat en tjock tegelsten som heter ‘FRIHET Makt, kontroll och kampen för vår framtid’ skriven av den brittiska filosofen Raoul Martinez. Den skulle hon ta itu med när ljuset räckte, sinnet var lugnt och hjärnan kunde ta emot innehållet.

Lev väl och dela med dig om du kommer på något bra./ Agneta.

I albumen i molnet hittar jag bilder, fångar upp några tappade trådar från hösten 2019.
Som den här nere: en liten flicka tittar ner på sin T-shirt medan många av  nötkreaturen bakom henne liksom  studerar henne. Lite längre ner hittar du mer text om fotografen.

Tappade trådar från hösten var det, jag menar inte bokstavligen tappade trådar från mina textila grejer jag håller på med. De trådarna ligger just nu överallt i min tillfälliga textilverkstad och på husets längsta bord i matsalen. Kanske blir det ett slags textilt verk som blir något att visa så småningom. Jag jobbar på det!

Det har blivit ett litet lager med bilder från utställningar som jag vill dela med mig av.  Under höstens regnande och gråväder höll vi helt enkelt på att bli innekatter, såna som stannar i dörren, vänder om och går in igen, såna som bara vill slumra vid den varma kaminen. Alldeles mjuka och slöa blev vi.

När vi var på Fotografiska muséet i Stockholm såg vi flera utställningar som gav oss näst intill andnöd. En av dem var Saga Wendottes ”In between realities” och här gör mina mobilfoton nästan narr av de fantastiska bilder som visades. Efter gymnasiet kom SW direkt in på Fotoskolan i Stockholm. Saga Wendottes fotobarn är ett resultat av hennes genomarbetade bilder. Fotografering, klippa, klistra, flera gånger och  förstås däremellan manipulationer i datorn om jag begrep det rätt. Det skulle ha varit lätt att bara släntra förbi, nickande mot de docklika barnen, men, tack, vi stannade upp. Här fanns rysansvärda undertoner och rättfram eller underförstådd samhällskritik.

Barnen ser så gulliga ut med sina stora huvuden och fina drag, miljöerna där barnen befinner sig är trolska och sagolika men allt är en chimär. I träden ovanför ‘Rödluvan’ sitter mängder av svartfåglar vakande i hotfull stillhet. I handen har den förtjusande lilla flickan, med den blommiga klänningen, en kniv. Håll utkik efter namnet, Saga Wendotte, och om det finns en utställning i närheten åk på direkten!

Nästa stora och mäktiga utställning fick oss tårögda!  Fotografen har rest runt jorden i flera år och dokumenterat olika minoritetsfolk i sina högtidskläder och i deras naturliga miljö. Fotot ovan är från Anderna. Det går inte att återge utställningen så ett enda simpelt mobilfoto får räcka. Fotografen heter Jimmy Nelsson: ”…utan att vilja romantisera deras svåra liv, eller förneka de privilegier vi åtnjuter, blir det mer och mer tydligt att den industrialiserade världen inte har monopol på visdom.”

Nä, just det!

Inträdet till Fotografiska är rätt saftigt och det var dyrt att ta en fika där men skåda utsikten över Saltsjön och Stockholms inlopp! Maten på restaurangen, ytterligare en trappa upp, lär inte gå av för hackor men så tjocka plånböcker hade inte vi.

En konstnär som Stina Wollter mötte jag första gången för flera år sedan i radion som en röst med ett personligt tilltal, så såg jag hennes härliga dans i underkläder på You Tube, då fick hon en kropp till rösten och i början av december var vi på Pumphuset i Borstahusen, Landskrona och såg hennes måleri, collage och andra uttryck. Återigen vill jag framhålla att dessa mobilfoton inte gynnar konstverken men ni får en aning om vad denna kvinna kan! På Pumphuset bidrog man med en frivillig slant i en låda. Konstlokalen och ett litet lokalmuseum ligger beläget alldeles intill Öresund.

Jag fick ett tips av en vän att det fanns ett sommarprogram från 26 juni 2019 på SR-play som  jag borde lyssna på. Stina Wollter berättar där hur hon hade en fyra månader lång relation med en mycket, mycket sjuk flicka. Jag satt trollbunden i soffan, alldeles varm i hjärtat och grät tyst. Vilken flicka och vilken Stina! Programmet finns kvar, lyssna!

Och vi kommer ihåg att den industrialiserade världen inte har monopol på visdom!

Lev väl!/Kram från Agneta

Jag kanske minns fel – men som jag minns det är det ganska vanligt att småstäder har emaljerade gatuskyltar. Till hundra procent säker är jag att jag har stannat många gånger och beundrat vackra, gamla och kanske nya, emaljerade reklam- och gatuskyltar. Lite här, lite där och lite varstans.

Det första hus som jag 1970 blev delägare till hade numret 26 på en vacker liten nummerskylt i blåvit emalj. Om det var fel ursäktar jag mitt sviktande minne, för det är så jag minns det och jag gillar hur-som-helst fortfarande emaljskyltar väldigt mycket. De här skyltarna här nere såg jag hos Skillinge Emalj i förra veckan.
Jag vet att jag har tagit foton av trevliga emaljskyltar…gatuskyltar och andra…men eftersom mitt albumsystem är, har en, hrm, bohemisk ordning, så hittade jag inte en enda bild på dito sorts skylt trots att jag letade i ett par timmar. Väldigt många bilder på trädgården, interiörer, tekannor och Victor fanns det och ännu fler tekannor förstås.
Men inga emaljskyltar dök upp i något av de många album jag tittade genom, de kommer säkert nästa vecka när jag söker något annat.
För några veckor sedan satt vi och åt vår goda pensionärsfrukost som vanligt vid köksbordet. Därifrån är det tre meter till ytterdörren. Om någon kommer med bil HÖR vi det och på dörren finns en bra dörr-knack; KNACK, KNACK, KNACK!
Den förmiddagen väntade vi en leverans till dörren men ingen bil kom.
Ni vet att den moderna världen tillåter att en ser var leveransen befinner sig och var den är just för tillfället.
Så läste vi om besöket för vår leverans: Varit där, ingen hemma!
Vi regerade: Va!
Vi hade ju suttit minst i en timme och väntat, druckit svart kinesiskt te, ätit goda mackor med mycket grönt och druckit vår pro-viva ur små marockanska glas samtidigt som någon påstod att vi inte hade varit hemma!

På något sätt hade vi båda gått och väntat, i nästan 25 år, på det där tillfället: Vi bara måste ha en skylt med tydlig gatuadress på gaveln av huset. Ingen kommer någonsin kunna påstå att hen har varit här utan att ha kunnat hitta oss!

Så beställde vi en klassisk gatuskylt från Skillinge Emalj. Lite senare körde vi till Skillinge  och hämtade den underbart vackra skylten! Nu kan vi säga till chauffören: Du ser direkt när du är framme, skylten sitter på gaveln!

Emaljering av klassiska gatuskyltar görs här varje vecka och man kan beställa direkt via Skillinge Emaljs webshop. Det gjorde vi här: http://www.skillingeemalj.se

Du kanske hittar något emaljeringsföretag närmare
dig annars skickar Skillinge Emalj med post hem till
dig. Vi är så glada över skylten som är ett smycke
på vår husgavel.
Lev väl och blomstra!/Agneta

Med hjälp av svartvita foton har jag tidigare kommit åt tankar i min något grumliga minnesbank. Där finns mycket som kanske kan förlösas med hjälp av fotografier och en sittning i den där imaginära gungstolen. Jag gungar lugnt och mediterar lite över åren då jag var 5-6 år. Barngruppen på bilden är från 1954 och mitt kindergarten eller lekis, som jag tror att vi sa. Spana in tapeten med indianer och hästar!

De första åren av mitt liv bodde vi på Onsdagsvägen i Hökarängen. I samma trappuppgång bodde det barn på alla tre våningsplan. Sammanlagt var det minst elva barn i vår port. Två lägenheter på varje plan och Inger L. bodde mitt emot oss. Hon var ett år äldre än jag och ensambarn. Hennes mamma var hovsömmerska och det var fint, det förstod jag redan som femåring. En gång sydde hon ett sött linne i vitt sidentyg till mig, det var när jag var 6 år och Årets Lekparksprinsessa, ja, hon var ju hovsömmerska!

Inger är flickan med kort lugg och rosett i mellanraden. Hon tittar lite åt sidan och jag minns att hon var väldigt söt och hade tjockt rött hår och massor med fina fräknar.

På fotot är sexåringarna barnen i de två översta raderna. Stackars barn i mellanraden som ser ut att stå på knä! Sexåringarna skulle börja i skolan och det ville jag också göra! Just den längtan kan jag minnas, den var mycket, mycket stark!
Jag sitter med vit krage och randiga byxor på tredje plats till vänster längst fram. Eftersom jag kunde läsa, tyckte jag att jag ville följa med mina äldre kamrater men mamma tyckte att jag skulle leka ett år till. Om det var rätt eller fel är svårt att säga men första klass blev ingen hit för mig. Men det kan ha berott på andra saker.

När man kunde börja se på TV i Stockholm införskaffades en sådan förnämlig apparat inne hos Inger. Det var så spännande och jag vill minnas ett program som hette Andy Pandy som vi såg flera gånger.
I gengäld kom Inger och andra barn i nattkläder in till oss vissa kvällar för att lyssna då min mamma hittade på roliga sagor om en mus med röda snickarbyxor. Musen hette förstås Pip. Mamma var en bra berättare och det var roligt att ha flera kamrater uppkrupna på sängen för att lyssna! Mamma hittade på berättelserna vartefter och ibland lånade hon idéer ur böcker eller sagor men det fattade jag ju inte då.
På lekis blev jag kär för första gången och det var en svindlande upplevelse. Jag kan inte se att den pojken är med på fotot men jag minns tydligt hans ljusa hår och bruna ögon och mina svallande känslor.

Ett minne som jag måste ha hjälp med är detta. Hur mycket jag än fiskar efter trådar att fånga upp så är det tomt i mig, jag har väldigt lite att associera med, jag tittar får inte tag i några tankar. Året är 1955 och jag är brudnäbb då min äldsta syster gifte sig 19 år gammal. För att publicera hela fotot med brud och brudgum så vill jag ha mer kött på benen och behöver min systers medgivande.
Jag är sex år, håret är bångstyrigt men någon har fått ihop en sorts frisyr med rosetter på var sida. Frågan får gå till min syster om bröllopsfotot och nog undrar jag lite vad som finns i den där lilla flickans huvud.
Det är inget att grubbla över det vore bara kul att veta!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Så här ser landskapet ut där jag bor, det är så vackert, tycker jag. Öppet, böljande och backigt. Hemifrån ser vi Östersjön och ut till horisonten, där hav och himmel möts, är det 28 km från höjden där vårt hus ligger. Landskapet är öppet för vindar och sol och snödrev – om det numer skulle komma att bli snö någon gång.
Inte är det platt heller som jag hörde någon på radion säga för ett litet tag sen. Då började jag fundera på att det var något jag hört till och från sen jag var barn, Skåne är platt! Jag säger: På några ställen, ja, men i övrigt nej.

På stenåldern när jag gick i Nya Maria (skolan bygges i början av 1900-talet) på Södermalm i Stockholm fick vi lära oss ganska ingående om hur olika landskap såg ut. Skåne var platt, stod det i läroboken, ja, förutom alla åsarna Hallandsåsen, Södersåsen, Romelesåsen  …. som vi också fick rabbla. Vi skojade om namnen, det blev Halland-såsen, Söder-såsen och så vidare och  vi undrade hur dessa kunde smaka, Halland-såsen blev förstås Hallonsåsen och den var godast!

Jag har alltid tyckt att kartor har varit spännande. Med svajig skrivstil har jag skrivit mitt flicknamn och klass III. Man fick den i trean och hade sin kartbok, tryckt 1956, med sig genom åren och någonstans på vägen fick man ta hem den.

Vi studerade Sveriges geografi noga första året på mellanstadiet.  Jag har alltid gillat allmänbildning, som man sa om sån kunskap, när jag var barn. Det hörde till att kunna rätt många fakta om Sveriges olika landskapen; känna igen blindkartor över dem, veta var båtar byggs och var textilindustrin ligger… men sådana fakta stämmer inte idag. Jag har alltid haft lätt för det där med kartor men ska erkänna att det var lite tradigt att läsa så mycket om varje landskap.
En engelsktalande person skulle kanske kunna säga att Skåne är Sveriges breadbasket medan vi i fyran fick läsa i geografiboken att Skåne är Sveriges kornbod. Jag tänkte kanske bokstavligt på en massa röda bodar fulla med sädeskorn.

Till vänster en kornåker och höger är det mogna veteax, åkrarna är mycket stora här.

Kanske förklarade fröken Tyle i fyran i Nya Maria vad det där med kornbod betydde men det minns jag faktiskt inte. Det är ju sextio år sen men Skåne är fortfarande bördigt och bara verkligt PLATT på några ställen men i övrigt mer eller mindre kuperat.

Inget vidare fotografier från Forsakar på Linderödsåsen nära Degeberga några mil hemifrån. Härliga leder och gångstigar går genom den kuperade bokskogen. Vår närmaste ås är Romeleåsen, den sydligaste åsen, som vi ser hemifrån, en böljande höjdlinje åt norr. När man kommer upp på Stenberget, ca 185 möh, kan man vid klart väder se både Östersjön och Malmö vid Öresund. Och ska du turista i Skåne måste du… åh, det finns så mycket att se!

I sommar har jag bott här i 24 år och jag har ännu inte hunnit se allt vackert och jag är ändå en nyfiken person! Så härligt att ha mycket fint att se fram emot!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Här är ett foto av min vän Kjerstin och mig från augusti 2002. På fotot sitter vi på knä på golvet hemma hos Kjerstin och tittar på bilderna som vi har tecknat varannan dag så att vi gemensamt har täckt ett helt år. Från en sommar till nästa sommar. När jag ville berätta om det här i bloggen 2014  hörde av mig till min vän och fick hennes tillåtelse att berätta om vårt årslånga projekt ‘Varannan dag’.

Den första bilden ritade jag första augusti 2001. Situationen var sådan att vi båda, som då bodde på 50 mils avstånd från varandra, var i eller hade varit i en kris på var sitt håll. Jag för min del hade varit fullständigt utmattad och deprimerad och därför  varit sjukskriven men snart skulle jag börja jobba igen. Då fick jag en idé och ville dra in Kjerstin i ett projekt som jag tänkte på något sätt kunde vara bra för oss. Det handlade om att göra enkla ”porträtt” av hur vi mådde varannan dag. Jag ringde och förberedde mig för att hon skulle säga nej men till min glädje sa hon ja. Vi bestämde måttet 13×13 cm och att vi inte skulle måla i olja precis utan vara flyhänta men ärliga med bilderna. Däremot skulle vi inte visa varandra vad vi hade gjort utan titta på våra bilder först när projektet var genomfört. Här nere kan jag bara visa mina teckningar.

Nu sitter vi där på knä och många känslor far genom oss och vi visar, pekar och förklarar. Våra män håller sig lite avvaktande och låter oss samtala. En massa bilder har det blivit under året och vi pratar lågmält om hur och varför en del bilder blev precis så som de blev. Kjestin har knutit ihop en del av sina bilder med linjer från den ena teckningen till den andra. Jag ser hur dåligt hon har mått under året men inte bara det. Det finns andra som visar en smula glädje och hopp. Jag tycker att hennes bilder är konstnärliga och intressanta och hon för sin del säger : – Varför kom jag inte på en sån idé? och så pekar hon på något jag själv inte är så nöjd med.

Jag använde inte bara vitt papper utan tog olika bakgrunder som kunde förmedla något av hur jag mådde och hade det. På den högra bilden med cykeln här ovan sticker mitt huvud upp ur en cykelkorg. Min första bild har jag ritat på en textsida ur min bok som jag hade skrivit på till och från i tio år. Anteckningen från den dagen är: ” Mitt skrivande har gått i stå och på kvällen bara trista telefonsamtal.” Skrev anteckningar till många av bilderna. Jag hade planerat o lagat mat till gäster. Anteckningarna: ”Mycket mattankar men det blev stjälkselleri med mandelsmör, citronpeppar och rosenbröd, laxpasta, spenat med gorgonzolasås, vitvinssabayonne med färska frukter, trevlig kväll på verandan.” Så livet pågick som vanligt.
Ibland försökte jag visa hur samma dag kunde kännas svajig. Jag oroade mig mycket för arbetet som hade börjat. Citat: ”Kände mig som en ballong som lättade under dagen men sen gick luften ur ganska rejält.” Det blev flera ballongbilder och jag väljer en.

Tillbaka till de där dagarna sommaren 2002 när Kjerstin och jag för första gången visar våra teckningar för varandra och ser dem alla på en gång. Vi pratar och låter bilderna ligga till sig, flyttar dem lite i andra grupperingar än varannan dag ett helt år… så efter ett par dagar är det dags för hemfärd.

Jag tar mina bilder med mig och vagt säger vi att vi borde kanske göra något av projektet. Ingen av oss har riktigt kraften att ta tag och skapa något utåt för andra.

Då, 2014, kände Kjerstin att det hade varit bra för henne att delta i ett sammanhang men att göra bilderna inte hade betytt något för att må bättre. Så var det nog för mig också men jag har skrivit några gånger att jag tänkte bra just när jag gjorde bilden. Jag tyckte att det hade hjälpt mig att få analysera och rita.
Så blev det som det blev. Mina teckningar har legat nerpackade i en låda tillsammans med korta anteckningar och Kjerstin, ja, hon eldade upp sina.

Eftersom jag hittade teckningarna igen och har använt några få i nya blogginlägg så känns det bra att berätta bakgrunden en gång till. Det här är en lätt bearbetad repris från 2014, som var mitt första år som bloggare.

Lev väl och blomstra!/Agneta

Ett riktigt fint och bra 2020 önskar jag alla som läser Pensionär, nyss pensionär! Det är roligt att ni finns! Välkomna tillbaka under det nya året; följ bloggen, kika bara in, läs sporadiskt, skratta eller skaka på huvudet, fundera, skumma texten; gå på utställningar med mig, följ årstiderna i vår trädgård här, titta på vackra och fula foton; börja kommentera eller inte, det är ju ändå bara mina tankar och plötsliga infall.
Nu blir det ett nytt decennium under vars sista år jag blir 80 år. Så märkligt livet är!  Jag ska med humor och ömhet vårda alla åldrar som ännu lever och finns kvar i mig.

Den här teckningen är från 5 juli 2002 ur ‘Varannan dag’ där jag gjorde en bild, just varannan dag, av hur jag kände mig. Hittade bunten med 183 teckningar och tyckte det var synd att de bara låg där och hade det tråkigt i en bortglömd vrå. Idag är det nyårsafton 2019, jag är förkyld och hängig.  Teckningen förmedlar lite trötthet men också något som pekar uppåt och lyfter. Så den passar just idag!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Det ligger i tiden att laga och ta vara på de textilier som vi har runt oss. Vi har nog lite till mans varit både lata och slösaktiga vad gäller våra textilier. Det är ju en kul utmaning att försöka laga med lite finess och att våga laga så att det blir synligt och är roligare än att finlaga om man nu inte kan få till det så som proffs kan.
Att många anser att det är fin en konst att laga förstår man lätt av detta verk som jag såg på en konstutställning för ett tag sedan. Jag blev i alla fall glad över hyllningen till alla som ägnar tid åt att laga textilier.

Först visar jag hur jag lagade en ullklänning som jag blev nöjd med. Kläder av stickad ull kan bli tunnslitna och eller få små hål. Jag hade en sån klänning nej två, en lila och en gråbeige. Den lila lyckades jag förstöra i tvätten. O, så dum jag var som slängde den!  Det ångrar jag, den hade kunnat bli finfina och användbara lagningslappar! Klänningen med hål lagade jag med hjälp av trasiga ärmar från en kofta i samma färg som klänningen. I förrådet fanns gammalt brodergarn i olika färger att  sy fast laglapparna med.

Koftan hade tryckta ringar och därför fick jag infallet att göra runda laglappar som jag klippte ut runt det tryckta mönstret. Lapparna broderades fast med enkla sömnadssätt.
Se här ovan: Vid fickan var det slitet och det blev tre lappar där.

Snygga och sköna skjortor, vars kragar är utslitna, har jag alltid räddat från att slängas. När jag tänker efter har det blivit ganska många fixade skjortor under alla år. Jag gör det enkelt för mig och det handlar inte om några extravaganta skjortor.
Börja med att sprätta upp sömmen som håller kragen på plats. Efter det rensar man bort lösa trådar och så sätts knappnålar tätt så att sömmen kan bli snygg på både ut- och insidan. Hitta sytråd med rätt färg och sen syr maskinen igen alltihop i ett litet kick. Jag syr ganska långsamt, tar bort knappnålarna vartefter men ett litet kick är det ändå!

Här ovan är tre moment och olika skjortor. Det är lätt som en plätt!  Jag tycker det blir ett tillräckligt bra resultat och den lagade skjortan kan hålla länge – vilket är vinsten!

För längesedan gjorde jag ett vitt lapptäcke som skulle ligga på en gästsäng. Där använde jag helt osentimentalt tyg från mitt första bröllop, gardiner, gamla skjortor, lakan, nattlinnen, dukar och provbitar från en tygaffär. När det färdiga överkastet hade legat ett tag så blev det tråkigt i mina ögon och då fick jag för mig att brodera med enkla improviserade linjer i centrum av varje kvadrat… inte blev det så värst mycket roligare! Förstod nog att jag skulle vara tvungen att  ta ut svängarna lite till men själva jobbet med att brodera mer lockade inte alls.

Medan jag höll på med det såg jag att sömmarna hade spruckit lite i monteringen mellan kvadraterna. Överkastet skulle gå sönder om jag inte gjorde något där – det fick bli  kråksparkssömmar. De sömmarna håller ihop täcket med fodret på baksidan så nu slits inte täcket på samma sätt när någon slänger sig ovanpå sängen. Men eftersom det där överkastet nu mer är undanplockat så får slitaget anstå till en eventuell framtid.

Det här mobilfotot tog min man av mig i mars detta år när klänningen åter gick att använda. Jag ser precis så nöjd ut som jag kände mig.

Lev väl och ta vara på det som går att laga! /Agneta

Sedan några år är jag en pillergumma. Jag trodde nog ganska länge att jag aldrig skulle behöva räkna piller, komma ihåg dem vid resor eller enstaka övernattningar… men tji fick jag. Jag har i alla fall mina på köksbordet i en liten söt porslinsask som jag gillar. Jag räknar upp ett veckobehov av de tre jag behöver varje dag. Dosetten får vänta.

På övervåningen har vi vårt lilla sovrum under snedtaket. Där har vi en bricka med kanna och var sitt vattenglas. Sedan några år har vi båda ätit medicin som ger muntorrhet. Varje natt vaknar jag flera gånger av att jag är törstig. För min man är det likadant.
Tänderna kan ta stryk av en torr mun och vi har precis fått veta av vår tandläkare att det finns bidrag att få till tätare behandling hos tandhygienist till exempel. Du kan ladda ner en blankett från socialstyrelsens hemsida och ta med den till din läkare/vårdcentral när du ska dit.

Som pensionär kan det vara lätt att börja slarva med sig själv. Man klär inte på sig förrän till lunch, stoppar in håret i kepsen vad snabbesök i affären, har gömt det noppiga hemmamyset under kappan. Man ska ju inte gå till jobbet, festen är en annan dag, det väderbusar ute – så det blir bara snabba språng till brevlådan och soptunnan i raggsockor och sneda träskor.
Det funkar ju med somligt men tänderna är så viktiga! Skjuta upp tandläkarbesök är ingen bra idé. Och visst är vi väl många som har den där mardrömmen att tänderna börjar lossna och att man tvingas spotta ut den ena tanden efter den andra medan tungan gräver ner sig i stora blodiga gropar tills man vaknar alldeles svettig.

Pillergumma är jag men en som försöker hålla ordning på slarvmajan i sig. Hittade i mina gömmor en bunt med bilder från ett projekt jag kallade för ”Varannan dag” och som jag gjorde med en vän i början av 20hundratalet. Varannan dag under ett år gjorde vi varsin bild av hur vi kände oss. Formatet var 13×13 cm och tekniken fri. Hittade den här som kanske kan beskriva en pillergumma som just drömt om lossnande tänder.
Jag ska nog börja använda de där bilderna ibland när någon eventuellt passar in i sammanhanget.
Lev väl och blomstra!/Agneta