Det är inte min mening att upprepa vad som redan sagts och gjorts på ett mycket bättre sätt men jag vill ändå dela med mig av några intryck från besöket på Skarhults slott. Det var främst för att få se utställningen om Ester Blenda Nordström som vi körde till det där stora 1500-talsslottet mellan Lund och Eslöv. Om Ester Blenda har jag redan berättat.

Vi hade hört väldigt mycket gott om utställningen ‘Den dolda kvinnomakten’ och blev inte ett dugg besvikna. Efter lite gott fika i slottets källarvalv var vi redo att följa några slottskvinnors öden från 1500-talet och framåt. Vi fick en livlig beskrivning både i text och av den fysiska miljön där vi gick från sal till sal. Viss lekfullhet fogades samman med allvar och historiska fakta. Arrangerade äktenskap var legio för högreståndsfolk, det handlade om att makt och ägande inte skulle gå släkten ur händerna – rikedomen skulle samlas.  Först ut är Mette Rosenkrantz född 1533 på det danska slottet Vallö.

Mette Rosenkrantz giftes bort som 14-åring och blev myndig först när hennes man dog, då blev hon ensam med två barn. Hon lät bygga till slottet och gifte sig med Danmarks rikaste man Peder Oxe. Han hade inga egna barn och Mette ärvde allt, trots stort motstånd från hans släkt, och kunde fortsätta att bygga upp sitt godsimperium. Underdånighet var nog inte hennes epitet, hon beskrivs som både god och mäktig, jag undrar om folket i hierarkin under henne var tvungna att alltid böja på huvudet och om de kände sig verkligt underdåniga när de träffade på henne. Säkert var många kuvade av överhet och kyrka, andra var tacksamma för ett och annat och återigen fanns säkert någon enstaka som tänkte upproriskt.

I texten om barocken står det så målande att människorna gick i armkrok med döden. Vi vet ju att sjukdomar och krigsoffer drabbade alla, fattig som rik, kvinnor och barn drabbades av överhetens makthunger. Kvinnorna fick bära en stor del av bördan då – precis som nu. Ändå måste det ha varit värst för de allra fattigaste.

Beata Elisabeth von Königsmarck föddes under stormaktstiden 1637. Hon lyckades under en mycket svår tid driva godset i sextio år. Hon förlorade alla sina fyra döttrar och det var krig och oro. Kvinnorna hade inga militära eller politiska förpliktelser. Det var kanske ett skäl till att kvinnorna var lämpliga som ”godsherrar” de behövde inte dra ut i krig eller hamna i politiska kontroverser. Krigen förorsakade inte bara död de skulle dessutom bekostas. Beata lyckades freda Skarhults ägor medan familjen de la Gardie, som hennes man kom ifrån, fick känna av kungens reduktion som skulle bekosta de långvariga krigen. Installationen med det döda barnet grep faktiskt tag i mig. Att sörja ett förlorat barn kan man väl aldrig vänja sig vid eller förhärdas av.

Christina ”Stina” Pipers liv varade 1734-1800 och kantades av sorg och glädje. Se vad som hänger i kristallkronan…silkesstrumpor!

Stina Piper och hennes man greve Erik Brahe umgicks på slottet i Stockholm med kungen, Adolf Fredrik,  och drottningen, Lovisa Ulrika, så de tillhörde verkligen gräddan i landet.
Stina fick vara med om oerhört hemska händelser och när allt till slut föll ihop stod hon ensam med en styvson. Stina hade fått Skarhults slott i morgongåva av Erik. (Hans mormorsmor hette Beata Elisabeth von Königsmarck).
I tjugo år skötte Stina Piper godset  framgångsrikt men på avstånd, hon lämnade inte gärna Stockholm. Hon levde loppan i huvudstaden med en kusin och fick tre utomäktenskapliga barn. Dessa barn övergav hon när hon gifte sig med Gustaf III:s närmaste man. Stackars barn som av detta skäl fördes till fosterhem!

Här är en 1800-talsmiljö som kanske Maria von Schwerin hade tyckt om.

Nästa kvinna på Skarhult var en vacker rödhårig torpardotter som friherre Hans Hugold von Schwerin blev kär i. Det händelseförloppet skulle kunna bli en billig eller en riktigt bra roman om man vill se det så. Klassresor fascinerar många och att höra att en människa blir utfrusen av familjen gör nog ont i de flesta idag.
Maria Månsdotter Nilsson(1864-1952) hade helt enkelt för låg status, hennes ursprung dög inte. Först när Maria blivit gift med sin greve och födde en son accepterades hon – men bara så länge hennes man levde, när han dör i malaria 1912  portförbjöds hon på Skarhult.
Hon ansågs inte lämpad att fostra sin sexårige son som skulle bli Skarhults kommande herre! En gång om året fick hon träffa sin son. Fy, för den lede! Först 30 år senare, när hennes mans systrar hade dött, tilläts hon komma till slottet.

Jag kan riktigt höra hennes gnagande tankar om mannens ogifta systrar, de som styrde så att sonen och hon inte fick ha någon normal relation.
Hör ni skriv den där romanen! Den kanske förresten redan finns.

Att levandegöra historia är en bra men svår ambition. Det var Alexandra von Schwerin som satte igång sökandet bakåt i tiden och som med hjälp av både författare och historiker har utvecklat texter och utställningar. Med buller och bång har det blivit enormt publikt och uppskattat! I maj 2020 öppnar utställningarna igen!

Jag lägger locket på här men har en liten glipa öppen. Det fanns en rolig del om 1900-talet som får vila så länge.

Lev väl och tänd ett ljus i advent/Agneta