Pensionär, nyss pensionär!

Ja, men tiden går ju så fort!

Påminnelser

13 kommentarer

Drömde gjorde hon inte särskilt ofta, i alla fall kom hon sällan ihåg någon dröm. När hon nyss vaknade hade hon haft en rolig dröm som hon försökte hålla kvar när hon gick ner till frukost. Några glada barn hade ropat något obegripligt efter henne när hon hasade förbi i alldeles för stora skor.

– Jag drömde nåt! Här tvekade hon lite med orden och fortsatte: Jag var en dansant tant i för stora och knäppa skor. Hon mindes ett skyltfönster i Amsterdam.
– Mmm, sa han och fortsatta läsa tidningen.
– Och så skulle jag uppträda i en burlesk freakshow och… Nu försvann bilderna och känslan från drömmen.
– Ja-a?
– Lyssnar du? Hon var inte irriterade på honom mest på sig själv.
– Nu lyssnar jag!
Hon drog på orden och försökte minnas. Dum och rörig och osynlig blev drömmen.  Hon fick inget grepp om den. Han var tillbaka i nyheterna. Så där var det ibland, drömmen var egentligen oviktig . Det var mest irriterande när man verkligen ville säga något viktigt i ett samtal med flera. Tankarna slank undan och dök upp för sent medan diskussionen hade fortsatt runt bordet. Det man ville säga hade blivit inaktuellt. Ibland avbröt hon någon burdust för att säkra sin kommentar eller sitt inlägg men det kändes inte trevligt. Sen ville hon inte förklara varför hon gjort så. Ack, ja, så var det med det.

SONY DSC

Ett par timmar senare satt hon vid sitt skrivbord och funderade på om hon skulle skriva blogg, rensa i de staplade pappershögarna, stryka tvätt eller ta en lässtund. Det surrade i mobilen. Biblioteket påminner om att hon måste lämna tillbaka…nej, hon lånar om Werner Aspenströms samlade istället, det var smidigt över nätet bara hon kom ihåg sin inloggning på bibliotekets hemsida!

Hon satte sig vid datorn och rensade lite i några fotomappar. Enskilda bilder på skrivbordet var lätta att klicka upp. Ett foto från den torra sommaren 2018 fick henne att kippa lite efter andan; trädgården i allra bästa rostiden, solen och värmen som bruntorkat gräset till slut, hur de ändå kunnat hylla lerjorden som sparat fukt långt nere under rabatterna; den vita molnfria himlen och fika under det röda parasollet.
IMG_20180615_163940144

Den eviga sydvästan ven och regnet kom på tvären igen. Hon hörde hur det busade där ute. Sveriges vattenmagasin var väl fulla vid det här laget. De hade skojat om att bonden snart kunde sätta ris på den stora åkern västerut. Egentligen var det inget roligt med det men de skojade ofta om det farliga och sånt som var fel och obekvämt. De kunde ligga i sängen och skratta åt någon dumrolig kommentar långt efter att lampan var släckt.

Visst fattade folk i allmänhet att de snart måste ta gemensam ställning? Visst måste politiker fatta jobbiga beslut men om även folk börjar stoppa huvudet i sanden så… Tänk om allt faller isär! Så svårt som det ändå måste bli med vanor som måste brytas och privilegier som måste dras in.
IMG_0538
Hon klickade upp ett foto. Hit längtade hon för den magiska känslan platsen hade förmedlat. En trädgård som ingen annan.

Hans steg i trappen och tittut  där kom en kopp kaffe framför henne. Doften av kaffe, äntligen gillade hon den igen och hon sken upp. Han sjönk ner i fåtöljen med utsikt mot havet och den gamla kyrkan. Hon drack det goda kaffet i arbetsstolen. Nu smakade det äntligen efter en veckas tärande kombination av magsjuka och förkylning.
– Jag oroar mig för att allt kommer falla isär, sa hon och fortsatte: En sammanklappning som försvårar allt som måste göras. Klimatflyktingar som inte är välkomna, krigsflyktingar som fastnar vid murar och stängsel… Egot är stort och hur ska det bli med alla tjockhudade empatilösa gubbar som bestämmer runt om?

Det blev tyst en stund sen: – Nationalstatslängtan verkar ploppa upp ur jordens inre som giftig flugsvamp och denna plågsamma fattigdom OCH överdådiga rikedom. Det går helt enkelt inte ihop och jag är för gammal.
Du, sa han lugnt, nu tänker vi oss att något händer, folk tänker till, nu i Corona-epidemins tid, fattar folk plötsligt att det inte bara är att köra på i de gamla hjulspåren att allt hänger ihop iallafall. Man kan inte låta allt fortgå!
– Jo, ja, sa hon, låt oss hoppas.  Nu ska de ut och fiska ål igen, far och son! Vi läser väl vidare efter kaffet?

IMG_20200212_104857143

Hon hade skaffat en tjock tegelsten som heter ‘FRIHET Makt, kontroll och kampen för vår framtid’ skriven av den brittiska filosofen Raoul Martinez. Den skulle hon ta itu med när ljuset räckte, sinnet var lugnt och hjärnan kunde ta emot innehållet.

Lev väl och dela med dig om du kommer på något bra./ Agneta.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

13 tankar om “Påminnelser

  1. Tack för lässtunden! Grattis på din dag!

  2. Tack, snälla, roligt att du läste!

  3. Tack Agneta för en fin berättelse och ditt alltid så sköna hanterande av ordet!

  4. Tack för den här stunden och många kramar till dig idag! Hoppas att vi ses snart!

  5. O sist men inte minst Ålevangeliet – tänkvärd även den.

  6. Fin, tänkvärd text med igenkänning.

  7. Tack, det är fler som har igenkänning…
    Trevligt att höra det.
    Agneta

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s