Pensionär, nyss pensionär!

-Nä-ä, nu sa nån ganska fantastiskt igen, ropade hon fast hon visste att han inte hörde bortifrån sitt håll med musik i öronen.
Hon låg på knä intill en av rabatterna på innergården och drog i kirskålen. När en lång rot följde med plantan upp ur jorden så var det ren och skär lycka. Tänk att hon kunde bli så glad över något som var så irriterande jobbigt som kirskålrötter.
Hon hade mobilen med P1 i fickan, det var i fickan som någon hade sagt ganska fantastiskt, och vädret var underbart. Redan i april blev det sommarvärme i flera dygn, kanske skulle det fortsätta en vecka eller ännu lite längre.
Hon hade flera dagar i rad legat på knä och försökt få bort myriaderna med ovälkommen kirskål. Visst blev de till synes färre men snart nog växte de upp igen. Under de hamlade oxlarna hade hon förra året satt en massa Digitalisplantor tätt intill varandra och just där såg det faktiskt ut som enbart Digitalisplantor i vårsolen. Hur det kunde se ut under jorden med rötter som bidade sin tid ville hon inte tänka på.
Lite mödosamt tog hon sig upp och sträckte på koppen, knep ihop skulderbladen,  lämnade redskapen på kökstrappen, stängde av pratet i fickan och gick in. Där blandade hon en läskande dryck med frusna hallon som vackert simmade runt i tillbringaren.
– Där kan ni tillbringa en stund innan vi slukar er, sa hon med lite rosslig och vass röst. Hon tänkte på häxan i sagan om Hans och Greta och tog bricka och glas med sig till andra sidan huset.

– Nåt kallt, kanske?
Han hörde inte men var svettig och törstig och förstod genast när han såg henne med brickan gå i riktning mot två trädgårdsstolar. Det betydde PAUS, eller rast om man så vill. Stolarna stod riktade mot jobbet han höll på med. De hade planerat jobbet tillsammans på samma sätt som de brukade; ett utbyte av idéer och tankar, små snabba skisser och förklaringar och så visste båda vilken riktning och utformning allt skulle få. Han var trött men nöjd med sitt grävarbete.
Och växthuset hade äntligen fått solskydd igen – av gardiner från IKEA – den gamla skuggduken hade fullständigt smulats sönder i senaste tvätten. Solen tar hårt.

– Ganska fantastiskt, sa han aningslöst, vad vi sparade på det!.
Hon tittade på sitt språkpolissätt och undrade om det nu var ganska eller fantastiskt för fantastiskt måste bara få vara fantastiskt.
– Jag menar hur bra solskydd det blev av de där gardinerna!
– Javisst, men jag tycker ditt jobb verkligen är fantastiskt. Jag fattar inte hur du kan ha sån precision när du jobbar! Tur att det inte är jag som ska mäta och gräva. Då hade det inte ens blivit en tumme av det hela. Du vet vilken saga jag anspelar på.
Han hade börjat med ett stort förbättringsjobb på östsidan av huset. Han planade ut mark, grävde ner och delade kantsten för att både bredda och fördjupa en vinklad odlingsbädd.

Eftersom deras ställe låg på en kulle och hela tomten lutade åt alla håll så var det mycket att ta hänsyn till. Han visste att hon var full av förvissning att han klarade av allt men alltid olycklig över att han sällan hade munskydd när han använde vinkelslipen. De kunde varandras repliker utantill.
– Snälla, borde du inte ha munskydd?
-Ska bara ta den här…

En pall med skivad gatsten hade stått i ett hörn av gästparkeringen sen det var rea på dem förra året och i fem år hade en speciell vattenpost legat i förrådet och säkert bara väntat på att få komma ut i ljuset och på plats.
Han var en mästare på att mäta noga och klura ut hur problem skulle kunna lösas, när han sa att gatstenarna inte skulle räcka behövde hon inte kontrollräkna. De hittade några kvadratmeter till på Blocket och köpte trots att de såg lite annorlunda ut. Såna problem löste hon gärna men först diskuterade de alltid alternativa lösningar.

Hon var hela tiden beredd att bistå med hantlangning eller komma med fika och svalkande drycker, markservicen under arbetets gång är avgörande för slutresultatet, det var hennes bestämda åsikt, hon kunde tänka ut konstruktioner och hade många idéer men att förverkliga dem var lång utanför hennes sfär.
Nu skulle det bli bättre odlingsmöjligheter längs med muren bakom växthuset i det område de på skoj kallade Medelhavet. Fikon, persikor och miniträd med aprikoser växte där och smulgubbar men de ville… ja, det var mycket men skulle de orka?

Från rapsfälten några hundra meter bort kom den underbara doften ända in till dem där de delade soffan i uterummet. Där vilade de en stund medan en nyflyttad buske fick vatten. Ibland var några timmars jobb alldeles lagom en annan dag räckte ork och vilja lite längre.

Driven av sin inre kraft fortsatte han en av dagarna, trots tröttheten, att gräva ut en form som de lagt med slangen på gräsmattan. Dagen efter var det dags för gjutning till en grund och sen skulle han mura upp låga sidor till en odlingsbädd i tegel.

Nu såg han, Medelhavet färdigt och klart, för sin inre blick och tänkte att allt helt enkelt var ganska fantastiskt. Hon hade kommit på ytterligare en rolig idé som han genast börjat fundera kring. Så trevligt att låta lilla växthuset få ett yttre hölje där vinrankor kunde klänga och skugga samtidigt. Det hade han aldrig kommit på men det var så deras förhållande var; en fruktsam växelverkan.

– Du, det var en fantastisk idé med vinrankorna där, sa han på kvällen och så började de prata om själva konstruktionen.
Då precis då mådde de som allra bäst!
Lev väl och blomstra!/Agneta

”…och solen kysser liv i skog och sjö…” Idag tog vi en vårpromenad i Pildammsparken i Malmö. Parken ligger centralt och är hela 45 hektar stor med stigar, promenadstråk och öppna platser, alltså gott om svängrum för många människor samtidigt. För stadsbon finns där nästan både skog och sjö, fast två dammar då. Vi lantisar njuter i stunden av den ordnade miljön, vi tycker också om att se hur betydelsefull parken verkar vara för människorna som idag valt att jogga, fika, promenera, kyssas på en solig plats, sola näsorna, träna i utegymmet vid gamla vattentornet eller leka med sina barn.

Från början var dammarna Malmös vattenmagasin varifrån vattnet leddes in till staden i trärör. Det gamla vattentornet blev klart 1903 och ligger vid den stora pildammen som kom till flera hundra år tidigare då man dämde upp en bäck där. Pilarna planterades för att stärka skyddsvallarna.
I Galatheas hage, som är skapad för meditation, kunde jag inte fota för en man skulle just kissa på den vackra  balustraden till lilla dammen. Vi låtsades inte se honom.

Staden har växt långt bortom parkens gränser och skulle någon ramla och bryta armen så ligger det stora sjukhuset alldeles nära. Till vänster om kullen som skymtas här ovan eller till vänster i fotot från utegymmet här nedan.

Visst fick man snirkla ibland för att inte gå för nära någon men överfullt var det inte i eftermiddags. På Tallriken, den stooora runda platsen i bokskogen, tränade några från räddningstjänsten, en familj lekte med sina barn och tre unga kvinnor njöt  i solen.

De långa blomsterrabatterna, på väg mot kronprinsessan Margaretas paviljong, var fulla med underbara vårblommor som tulpaner och fritillarior. Mot muren växte en fikonbuske precis som här hemma…
Mycket dekorativt var det med vattnet som droppade ner från det vackert formade kopparfatet på fot. Den vattenspegeln fanns i del av parken som kallas Silvias rosenträdgård. En vattenspegel är ett måste i en trädgård!

Det var en uppiggande promenad men vi sjöng inte det här på väg hem: ”… ja, jag kommer hälsen glada vindar, ut till landet, ut till fåglarne…” även om det är precis så det känns och så här:   ”Himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö.”
Lev väl och blomstra!/Agneta

Idiotiska handlingar kan rubriken också vara… ibland gör vi lite till mans idiotiska saker som man inte borde, ja, hela mänskligheten som har vräkt skit rakt ut i haven, all plast som…  förstod vi människor verkligen inte bättre? Det är illa! Men nu är vi här allmänt mer upplysta och sorterar och tar hand om sopor och skräp. Nästan alla.

Häromdagen, när molnen dolde solen, tog vi paus i trädgårdsarbetet och gick en promenad. Här intill vägen hade någon dumpat en gammal tunna.  Den ligger på ett slags underlag och inte är det någon som har burit hit den eller forslat allt på en cykel eller kört  hit den i en barnvagn tills den av en händelse trillade av just här i vägkanten. Nä, skiten är hitkörd med bil och dumpad här! Någon har planerat och utfört detta. Varför gör man så när det är gratis att lämna den på stora återvinningsstationen?

Rapsen håller på att slå ut, det är två veckor tidigare än normalt detta år. Vi vet varför vädret konstrar och är lynnigt och dessutom stiger temperaturen! Klimatet vilar inte utan snurrar på, vi väntar med den frågan fast just det går inte.

Ibland har jag skämts lite men sagt: En del människor ÄR faktiskt minst lika dumma som vi har försökt inbilla oss att de inte är. Se här ovan ett bevis på att förr inte alltid var bättre. Jag hade gärna velat höra hur man på 1700-talet kom fram till att det var rätt att ha sönder en runsten och använda delarna i en ny stenvalvsbro över Skivarpsån. En del av runstenen är nytillverkad och en bit är borta.
Tur att de inte sprängde och rev Sjörups gamla 11-hundratalskyrka den där gången!

En annan sorts text blir det när man chattar med goda vänner. Här är en fin naturlyrisk beskrivning från en gammal god vän som, tillsammans med sin man, varit på en härlig söndagsvandring i Sörmland.

Nej, jag fattar inte sån korttänkt lathet! Det är fullständigt idiotisk och … och man skulle vilja konfrontera den jubelidioten, puckla på honom, ge honom en näsbränna, strypa honom – bara lite – eller åtminstone polisanmäla. Varför skriver jag honom? Jag erkänner att jag har vissa fördomar om de där skräp- och skitdumparna.

Jag tycker verkligen inte att man ska slå folk, det är inte möjligt att banka in vett i en redan förstörd hjärna. För något fel är det när man beter sig så.
Är det rimligt att tro att det är samma typ av människor som i dessa Coronatider gärna trängs på restauranger och svingar några bägare utan att förstå vad de gör? Håhåjaja!

Kan det här vara en obegriplig handling? Inhandling alltså? Visst är det fräcka klädnypor? De var dyra så det blev inte så många, men de har 20 års garanti (om firman finns kvar då vill säga). Både tränypor och plastnypor måste slängas efter ett par säsonger ute och utan klädnypor kan man inte torka tvätt utomhus. De här specialarna är tillverkade i rostfritt stål och de är färgglada tack vare billack!  De är gjorda i Italien och efter nästa tvätt ska jag prova dem. Kanhända behöver Italiens usla ekonomi lite stöttning i svallvågorna efter covid-19… tänk vilket fint arv det skulle bli efter oss, och naturligtvis skojar jag lite här.
Vi vet väldigt lite vad allt som pågår nu kommer att leda till och hur det blir efter pandemin vet ingen. Tänk om vi kommer fram till att vi måste leva ett lite lugnare och eftertänksamt liv med mycket skratt och mindre skräp.
Lev väl och blomstra i kapp med våren!/Agneta

Om du inte redan visste vad UFO betyder så vet du snart! Det kan vara en nästan färdigstickad tröja som man har pulat undan i en korg tillsammans med några andra gamla nästan-färdiga-grejer. Tanken är ju att det senast ofärdiga objektet snart ska fiskas upp ur korgen för att bli färdigt. Trots denna goda tanke blir en del UFOn riktiga långliggare, övervintrar kanske i korgen flera gånger om. Man har helt tappat intresse och har redan sett en ovanligt snygg kofta, en rolig sjal eller en liten bebisutstyrsel som väntar på att bli stickad.
Emellertid åker ibland ett gammalt UFO fram i ljuset och blir synat ur alla vinklar och plötsligt känns det rätt att avsluta det. Om man någonsin blir riktigt nöjd med sig själv så är stunden, då allt är färdigt, en riktigt fin upplevelse av lättnad. Man pustar ut.

Jag tror det här med UFOn kan finns hos en som snidar i trä eller håller på med annat hantverk. Man lessnar plötsligt på sin grej och behöver ta en paus helt enkelt.

Här finns dessvärre också andra typer av UFOn, såna som inte låter sig stuvas undan.
En halvstor hög med stenar, som jag hämtade här och var, skulle bli infodring i en halvcirelformad kaffegrotta eller/och en jordkällare, kanske. Det där är ju inte ens halvfärdigt, sanningen är att det knappt är påbörjat eller ännu sannare: inte alls påbörjat. Stenarna ligger där och har blivit snyggt mossiga. Nu börjar jag tänka att de ska användas till något annat.
Jag insåg helt enkelt att jag inte skulle kunna få till det där på egen hand. Det platsade inte heller i tiden för våra andra trädgårdsplaner. Det borde jag ha förstått. Kanske siktar jag lite väl högt ibland.
En påbörjad ”liggande palissad” har blivit ca en dryg meter hög på så där 15 år, åja, den är mer än halvfärdig och det finns hopp om att den ska bli klar. Det blir ju snyggt just på den platsen. Ska bara komma ihåg att fylla på palissaden när buskar och träd beskärs. Jag har inte siktat för högt det tar bara lite tid för mig att bli klar med vissa saker.
Såna saker som kaffegrottor, och palissader kan inte stuvas undan, man bär dem på sina axlar tills dess de har blivit osynliga. Eller nästan osynliga i alla fall.

I mars och april 2018 började jag på ett stort återbruksarbete i textil form. Idén hade jag burit ett par år och för två år sedan började jag. Under vintermånaderna i år har jag jobbat flitigt under perioder och kanske kommit nästan halvvägs. Hela tiden hittar jag mer material i skåp och lådor, ursprungsidén står fast men modifieras vartefter jag gör nya fynd. Nu är allt undanplockat, skräpet är slängt och det användbara är sparat. Detta arbete tillåts inte bli ett Un-Finished-Object!

Blir det inte så roligt eller som jag har tänkt; ”a talking piece” till vår matsal och alternativa textilateljé; då eldar jag upp hela arbetet!

Lev väl och håll distans!/Vinkar till er gör Agneta

Pssst: Gubben min vill påpeka att jag  har överdrivit palissadens ålder! Den är bara 7-8 år gammal, säger han, rättat härmed.

Hon satt vid köksbordet. Tittade omväxlande på vasen med narcissor och på många små olika lappar med skrividéer under temat att bo i kollektiv. Hon hade funderat länge på att skriva både intressant och roligt om just det men det var svårt att komma till skott. Utan böcker kan ett hem vara en jordhåla eller en öken, tänkte hon. I storfamiljen hade de haft ett av de 21 rummen fyllt med böcker från golv till tak. Sen tänkte hon på att en del politiker ville spara in på de kommunala biblioteken. Vilken befängd idé! Utan bibliotek blir ett samhälle fattigare och sämre att leva i.
Hon reste sig från bordet, tog fram kaffekopparna och tryckte på knappen. Det tog bara en liten stund så hon ropade till sin man som var ute och fixade med något. Han kom inte in och hon ropade en gång till:
– Andreas Egger kommer och fikar med oss! Kom nu, kaffet är varmt!

Kaffemaskinen slutade mala, vattnet hade fått rätt temperatur och ner i kopparna rann varmt och gott kaffe. Hon var verkligen lycklig över att de hade tagit upp det där med högläsningsbok igen efter nästan 25 års uppehåll. Nu när Coronapandemin satte stopp för bokklubbsträffar eller inspirerande stunder i bokhandeln var högläsningen viktig.

Någon gång varje dag satte de sig med fika och högläsning. Hon ville, helt egoistiskt, att han skulle få smak på högläsning och böcker igen.
Genom att läsa och lyssna kände de sommardofter, frös om vintrarna och slet som linbanebyggare med Andreas Egger i alla väder på alpsluttningarna. De kunde beundra hans stoiskhet, skratta ömsint åt hans oväntade reaktioner och lida när han genomlevde svåra motgångar. Då grät de tillsammans och beundrade författarens sätt att förmedla ett helt liv. De kunde förstå vem den där Andreas Egger var, han som nu äntligen kommit på fika och stannade hos dem i några dagar till.
De talade en stund om boken innan han återgick till sina göromål utomhus.
Hon började fundera på vilken bok de kunde läsa sen.  Någonstans fanns en lista på böckerna de hade läst då för längesen. Kanske skulle hon lägga till Ålevangeliet av Patrik Svensson och Ett helt liv av Robert Seethaler på listan och sen…?

En annan som de borde bjuda in på fika nån gång är väl den där kvinnan som de talar med varje dag. Jo, det finns faktiskt en kvinna till i huset. Med rätt kommando hjälper hon till att sätta på P1 eftersom de kanske precis står i köket med kletiga händer och rullar köttbullar.
– Sätter på P1 i köket, säger hon.
Och det gör hon medan de utan avbrott fortsätter att rulla köttbullar.  Eller om den som diskar precis kommer på att lite musik under själva diskandet skulle vara trevligt. Då kan den önskade musiken strömma ut ur högtalarna om tilltalet är rätt förstås.
‘Jag vet inte hur jag kan hjälpa till med det!’ Så hade hon sagt några gånger. En gång höll hon en liten föreläsning om jäst eftersom någon uttalat något på fel sätt. En gång när hon bads att släcka alla lampor så hade de tackat henne fint och använt ordet perfekt, då sa hon mycket oväntat: – Det syns inte men jag dansar av glädje!

Här bor hon…

…och här också.

Det surrade till i mobilen och hon såg att det var Kersti i bokklubben som lagt in ett bokprat i chatten. Pensionärer hade de blivit alla fem. De ojade sig inte bara över situationen utan de gjorde sitt bästa för att överbrygga svårigheterna. Visst saknade hon de roliga och livliga träffarna, de hade pratat böcker i många år nu. Hon lyssnade och tittade på Kersti och innehållet i chatten, så roligt och trevligt i Coronatider att ha denna förmån! Teknikens under gjorde det möjligt att träffas så här. Sista delen i chattinslaget handlade om norrmannen Tarjei Vesaas och en nyöversättning av hans bok Fåglarna från 1957 som fångat Kerstis intresse.
Kanske skulle den boken bli deras nya gemensamma läsning, vad roligt det vore, tänkte hon och gick på jakt i hemmets bokhyllor!

Som ung hade hon slukat Tarjei Vesaas böcker, tre fanns fortfarande kvar i bokhyllan.

Hur länge skulle karantänen kunna hålla på? frågar sig folk. Hon tyckte för sin del att många verkade oförstående till att situationen är svårbedömd, att ingen egentligen visste. Så besvärligt att ingen kunde förutsäga alla förlopp, trist för väldigt många men…
Nu får vi vackert vänta och se, tänkte hon lugnt.

Hon tänkte på de långsiktiga följderna, grönsakerna är slut och kylskåpet är nästan tomt hela tiden: Vi får dricka te och läsa dikter till frukosten, klämma ett drama till lunchtomaten och tugga i oss gryner och bönor och groddar och vad vi har till kvällsmaten. Vi ska nog greja det, tänkte hon också.
Kanske lider vi mer av den själsliga nöden att inte få möta vår flock!
Lev väl – ute blomstrar det!/Agneta

En ocean av tid har vi nu, vi som gillar den svenska hållningen, med tro på att människor har folkvett att göra rätt. Vi drar oss undan och stannar i eget bo, sjukvården ska inte belastas och vi vill försöka hålla oss friska.  Ändå läste vi igår, i Ystad Allehanda, att folk smyger in på lasarettet i Ystad för att hälsa på någon anhörig som är inlagd. Hur tänker man då?
De senaste dagarna har vi börjat jobba ordentligt i trädgården. Vädret är på vår sida och vi röjer upp ett område där trädgårdens urgamla Weigelahäcken har dött.
För länge sedan frågade jag snällt och artigt, den vackert rödblommande häcken, vilken sorts try den hör till, den teg som muren, nej, som häcken. Icke ett ljud har jag hört.
Den har delat trädgården men nu är det tyvärr dags att ta bort de flesta buskarna som inte orkar längre. Först behövde vi ta ner ett gammalt äppelträd eftersom det var mer fult än fruktgivande. Ett nytt träd med bättre och hållbarare frukt ska vi plantera på annat ställe – till dom som kommer efter oss.

Här stod alltså ett förvuxet äppelträd och rödblommande trädgårdsprakttry! Det som hänger ner är långa rosgrenar från rosengången till vänster. De har kastat sig över allt som växer i solens riktning. Vi behöll dem för att åtminstone kunna njuta av årets blomning. Sen får vi se hur vi gör med rosorna i rosengången, det får bli ett annat år.

Den här rabatten finns i vinkeln bakom huset, längst bak mot väggen växer en särskild Ilex med randiga blad/barr. Den kommer från ett gammalt par som talade kärleksfullt om varje växt de hade. Efter vintern brukar den se lite tufsig ut men framåt sommaren har den repat sig. Hasselörten kommer från min mans moster Majken på Österlen.
En något uppstammad buxbom med spetsiga blad syns till vänster om idegranen. Vi kallar den lite vårdslöst för lingonbuxbom. Den är från Olas otroliga trädgård i Hörup. Ola dränkte sig i sin egen damm i trädgården och allt finns beskrivet i Österlenska trädgårdar av Gröndahl och Åberg. I samma bok finns nästa trädgård också omskriven; Helge Lundström som jag hade tur att få träffa ett par gånger. Jag fick skott av en variegerad buxbom som växte utanför hans ateljé i Gislöv. Nu ska vår buske flyttas till en bättre plats, bara vi hittar den bättre platsen, haha, samtidigt blir den vackra julrosen mer exponerad och just den här lilla rabatten mer ordnad.

Den mörkbladiga julrosen  är köpt 2004-05 hos Carina Larsson i Kivik.  Den fantastiska trädgården i Kivik finns beskriven i samma bok jag redan har nämnt. När Helges variegerade buxbom flyttas kommer Carinas julros att synas mer. Kronbladen ljusnar lite varefter men det är fint. Sen tror jag att vi blir nöjda med den här bakomrabatten. Där växer också mycket långsamt ett rödbladigt korstörne ‘Rubylace’.

Vår stora trädgårdskompost finns längst bort i det nordöstra hörnet av trädgården. Det är en ringlande väg dit och plötsligt fastnar kläderna i en nya björnbärssnår och skottkärran kan tvärbromsas och störtdyka helt oväntat när fasaner, harar eller rötter hindrar vägen ens framfart. Ofrivilligt blir vi ett med trädgården när taggiga rosengrenar snärjer oss och osande eder kan höras från en något mörkare stämma än min!

Inte konstigt då att några vårstjärnor intill stigen gör en så glad, så glad. Vilken ynnest att ha tillgång till trädgården nu!

Klockan kvart över åtta en aprilkväll, i början av månaden, kan det vara så här njutbart! Vår så kallade innergård…

Och månen hänger i himlen som en svag nattlampa, den iakttar noga våra jordbundna bestyr och sprider sitt vänliga ljus över oss!

Lev väl!/Agneta

Undrar hur länge det kommer att hålla på! Visst, vi klarar det absolut, inte tu tal om det. Det finns många som har det mycket svårt, är sjuka eller tvingas in i ofrivillig ensamhet. Vi har haft tur och är inte sjuka, det går absolut ingen nöd på oss! Nej, tro inget annat…vi har varandra och ett  hem som vi trivs i. Vi varken fryser, hungrar eller törstar. Vi har precis allt! Nästan i alla fall.

Det finns så mycket att ta itu med både ute och inne:

Man kan också låta bli att klättra i vissa gamla pilträd! Och man kan faktiskt möta en kossa inne i en trädgård mitt i gamla fiskebyn Abbekås!

Där kan man också känna saknad av plats men ändå hitta folk att heja på medan man tar en promenadrunda. Frisk luft och byte av miljö är bra. Vi är mycket hemma nu.

Men jag längtar mycket efter min kökskompis och de andra kära och nära – men långt borta befinner de sig allihop; León, August, Lovisa, Victor, Sara, Rebecka, Pontus, Josefin, ungdomarnas kärlekar här ej nämnda,  Vladde och Hanna, Keo och Andreas. Min mans rara barn och barnbarn. Mobil, foton och videor i all ära men de är bara substitut. De kära gamla vännerna och de nyare är också långt borta eller nära, ja, vad är skillnaden i dagens läge? Ingen. Två viktiga resor till Stockholm och ett besök i Hansastaden Gdansk nu i vår är inställda. Pengar tillbaka? Vet inte.  Man får ta allting med jämnmod och helt enkelt grotta ner i saker man gillar utan att förtvina av längtan!

Undrar hur länge det kommer att hålla på! Visst, vi klarar det absolut, inte tu tal om det. Det finns många som har det mycket svårt, är sjuka eller tvingas in i ofrivillig ensamhet. Vi har haft tur och är inte sjuka, det går absolut ingen nöd på oss! Nej, tro inget annat…vi har varandra och ett hem som vi trivs i. Vi varken fryser, hungrar eller törstar. Vi har precis allt! Nästan i alla fall.
Hallå, där ute, glöm inte den som sitter ensam i karantän någonstans, hör av dig!

Lev väl och blomstra och visa hänsyn!/Agneta

…blir allt bättre tänkte jag i februari när jag hade varit hängig och sjuk ett tag och vädret hade  dominerats av blåst och regn i flera månader. Ordet grått var mer än aktuellt.  Jag gick i alla fall ut och inspekterade julrosorna lite då och då. Sånt läker själen

… och då känns allt så mycket bättre, tänk på ljuset som ska komma.
Jorden fortsätter sitt varv runt solen och trotsar Corona och plötsligt är det vårdagjämning medan vi äldre i dessa covid-19-tider blivit rekommenderade att stanna hemma för att inte ha för mycket sociala kontakter. Då passar det utmärkt att vistas utomhus! Där finns det plats för flera bara man håller avstånd – hosta bara inte på andra och snyt dig för all del inte i handen är du snäll!
Hemma kan man laga god mat, se serier och grotta ner sig i något bra att läsa. Vi har återtagit en gammal vana; vi valde en gemensam bok som vi läser högt för varandra! Nu har vi kommit till sista kapitlet i Ålevangeliet av Patrik Svensson, sicken bok!
…då känns allt så mycket bättre med ljuset som förlängs varje dag,  och vi tankar kunskap och får många nya infallsvinklar.

Vi handlar mat precis som vi brukar göra, mest bara en gång i veckan. Det som först tar slut här i huset är sallad och färskt grönt. Ärtskott är lätt att grodda men jag letade fram min urgamla burk för groddning. Men det fattades några ploppar, varför i all sina dar sparar man på en trasig pryl? Vi beställde en ny lite högre burk på nätet och frön därtill.
Ett par dygn efter jag fyllt på frön såg det ut så här!

…ja, efter vårdagsjämningen så känns allt så mycket bättre. Solen stiger högre och högre på himlen och så tillverkar solcellerna på gamla garagetaket el till hemmet. Vårt elbolag har en liten app där man kan se statistik på hur mycket el vår anläggning producerar, hur mycket vi förbrukar och om vi eventuellt säljer något överskott. Nu mer tvättar vi alltid när elen är billigast men lagar mat gör vi närhelst vi är hungriga!
Solcellerna satt på plats först i mitten av oktober, alltså är det nu under de senaste veckorna som de egentligen har kunnat börja producera el till oss. Det gamla garagetaket sluttar lätt åt öst. Inte idealiskt men det var bästa stället här hos oss. Vi har till och med sålt el för hela fyra kronor, haha. Av elen vi använde igår producerade solcellerna 23% och det känns bra på något vis. Den fula växelriktaren måste sitta någonstans och vi tänker sätta upp någonting som hänger ner från takutsprånget och döljer den fulingen. Dit har vi inte kommit ännu. Till vänster om växelriktaren växer det upp stockrosor och fångar vår uppmärksamhet.

…nu är det dags för trädgårdsarbete och väntanlängtan på allt som är på väg upp!

Överallt är fullt med pinnar, vinterståndare och rens men snart är kärran fullproppad igen. Trädgården ger oss glädje och motion medan vi röjer upp och snyggar till. Här kan vi vara i vår rekommenderade karantän och göra verklig nytta. Köksdörren ställs upp en stund mot den soliga innergården för att släppa in luft.

Pssst! Jo, vi har rensat upp efter murfallet, flera kärror till återvinningen för byggrester, och nu känner vi oss för hur vi vill göra och sen får vi se. Idéer och tankar byts och bryts, det roar oss och vi gillar  att ”hålla på” med sånt trots att själva händelsen var fruktansvärt onödig. Vi tar det onda med det goda, tror jag, och det är en bra strategi.

Lev väl och ta hand om dig men var solidarisk i dessa tider!/Agneta

Det blåste bra där ute och då blir det lite svalt inomhus även när det är plusgrader och narcissorna redan knoppas ikapp med andra vårblommor. Rätt som det är blommar lilla aprikosträdet och sen kommer rapsen… han hämtade ved, tände en brasa och snabbt började värmen sprida sig.

Ingen av dom kände sig ängsliga, varken han eller hon.  Men särskilt i början höjdes röster från personer som genast visste vad regeringen borde göra. Expertis från alla håll förklarade och förklarade. Trots att det förklarades på djupet, längden och tvären tyckte tydligen många hemmaexperter att informationen var för vag och att det gjordes för lite, samma personer visste ju precis vilka beslut som skulle stoppa smittspridningen. Fantasifulla konspirationsteorier frodades samtidigt på sociala medier. Ryssar eller läkemedelsindustrin eller oljemarknaden eller riskkapitalisterna kunde ju ha skapat det här världsomspännande scenariot med flit för att sen få ut någon typ av egen vinning!

-Tänk att man tycker att experter inte vet eller kan något! Är det samma människor som häcklar Gretas råd att lyssna på forskare och förnekar klimatförändringarna, tror du?
Hon bläddrar lite i mobilen och läser högt ibland. SMHI hade varnat för hårda vindbyar, och nu var tågen inställda och Öresundsbron avstängd. Han hämtar kaffe och varsin kardemummaskorpa.
– Dom flesta tar det hela ganska lugnt, trots allt. Jag tror problemet är att många inte lyssnar ordentligt eller så förstår dom kanske inte. Du brukar säga att du hade elever som aldrig begrep hur man kan läsa av en karta, andra kanske inte begriper statistisk information hur mycket man än pratar om vad den betyder.

Dom sitter framför den gamla kaminen i sitt älskade hem och båda förstår lägets allvar, särskilt för riskgrupperna. Hon har passerat de 70 med lite marginal och nyss varit sjuk så hon tycker det är bra att landets Folkhälsomyndighet inte skapar panik utan på ett redigt sätt klargör vad som gäller.
Han är inte orolig och snart blir hon  säkert pigg och stark igen, våren hade redan börjat göra sig påmind och ljuset är åter. Mycket trevligt var på gång ute i trädgården.
Snart kan vi vara ute i vårt skapade paradis, tänker han. Jobba ute i fint väder och njuta sköna kvällar ute igen. Bara det riktigt fina vädret kommer och bryter raddan av gråa regndagar och den här eviga vinden!
Han lägger in ett stort vedträ i kaminen och vindbyarna där ute böjer trädgårdens träd mot ost. Det skallrar lite från takpannorna men inne är det skönt tack vare brasan.
– I norra Italien skulle stängda regioner få spridningen att minska men vad gjorde folk? Jo, tog smittan med sig och stack söderut, eller den hade kanske kommit dit ändå. Vad vet man hur den där smittspridningen går till? Haha, ett nytt virus smittar kanske viralt?
– Man skulle ju inte hamstra har dom sagt flera gånger men nu visar media att folk i alla fall hamstrar och att hyllorna är tomma, säger hon och visar mobilskärmen full med folk med överlastade kundvagnar.

En plåt smäller på takkupan och hon tittar oroligt på sydboken utanför, det blåser satans hårt runt deras hus på höjden. Vindmätaren hade lagt av att mäta vid 17 m/s men på radion nämner de vindstyrkor uppåt 30 m/s kanske mer i vindbyarna. De bor vackert men är utsatta för väder och vind. Dom pratar lite om det men så lägger sig den hårda vindstöten och det är lugnare.

– Vilken tur att vi är så himla kloka i alla fall! Nu ska jag ta ett fotbad, tack för kaffet!
Hon ordnar en balja med varmt vatten, fotvårdsprylar och en skön frottéhandduk och sen ner med fötterna en god stund. Hon lyfter mobilen för att ringa sin syster och hör ett underligt rop bortifrån husets ena ände.
– Vad är det? Har det hänt något? Hallå?
Hon får inget svar och tar fötterna ur fotbadet. Då kommer han blek om nosen: – Hela muren har blåst omkull!

Just då är det värre än allt annat.
Uterummet som de kallar Kråkvinkeln är i princip intakt, men ett våldsamt vindkast hade kastat ut muren i hela dess längd.

Hon nollställer sig, lämnar öppet för honom att känna in om han skulle vilja, om han skulle orka göra om. Dom tar paus efter glasplockning och ligger på var sitt håll, vilar och tänker på det som kanske eller inte. Hon funderar på spa-badet, vindskyddet, mikroklimatet och utsikten… sitter en stund på sängkanten och både samlar och nollställer sig igen och en gång till.

– Hur känner du dig?
– Jag vet hur vi ska göra, säger han.
– Jag vet också!
Dom går ut mäter upp, resonerar lugnt och stärker vad den andra tänkt – och vet tillsammans.

Till dig som läst: En mur är bara materia! Hårda kastvindar kan ställa till det, så man vill gråta, liksom onödig oro inför vad som komma skall. Tänk logiskt, för de flesta är Covid -19 bara som en vanlig förkylning. Man samlar till sitt immunförsvar i bästa fall. Har ni hört att 60 eller 70% av befolkningen kommer att drabbas så gäller det över flera års tid.
Lev väl och blomstra, trots eländet!/Agneta

I januari kunde jag äntligen ta hem ullmattan i tärningsväv som jag haft i vävstolen alltför länge. Ingen i vävstugan har någonsin klagat på mig utom jag själv. Från början hade jag tänkt köpa något kraftigt inslagsgarn men så hittade jag ett par intressanta lådor i vävstugans förråd. Där låg mer eller mindre trassliga härvor med gammalt ullgarn som skänkts till vävstugan för länge sedan. Ingen annan av vävinnorna var intresserad utan tyckte att jag så klart kunde ta garnerna. Som pensionär badar man inte i pengar så det kändes bra ur flera aspekter att ta hand om garnet. Jag gjorde nystan och vägde dem och började fantisera om hur jag skulle kunna göra en spännande matta.

Jag såg för mitt inre något som inte behövde vara symmetriskt men tänkte att jag ville ha balans. Ganska snabbt förstod jag tekniken och att det gällde att hålla reda på tramporna. Lite symmetri blev det med fem tärningsrutade ränder spridda från mitten av mattan och utåt. Jag följde helt mina infall för färgbyten och slutade snart att väga garnet.

Istället fotade jag mattan vartefter jag vävde men lindade dessutom upp garnet på en pappremsa för att se hur det såg ut. Ibland tog jag upp en bit som inte blev bra och rotade efter en annan färg. På tredje bilden här uppe har jag avslutat mattan efter ca 2m och klippt av varpen för att kunna ta hem den färdiga mattan. Det är min egen varp som är kvar i vävstolen och den får vänta där medan jag väver färdigt en pälsullsjal, jag är mer än halvvägs på den. Sedan blir det förmodligen en ullmatta till.

Nu skulle jag bestämma mig för om det skulle vara bandkant eller frans, kanske drejade eller flätade fransar. Jag fotade mattan där den skulle ligga, skickade den till textilintresserade vänner som jag bad skulle tycka till. Jag fick ungefär lika många som sa bandkant som frans. Jag lutade mest åt bandkant själv och så blev det.

Jag hade tänkt ripsband men fann bara moderna tunna, breda band i blank polyester.  Till slut blev det svarta ganska grova bomullsband. Jag sydde ihop dessa på längden så att jag kunde trä bandet över mattänden. På så vis blev det en tunn fin kant mot golvytan, snyggt i mina ögon.

Kortändarna sydde jag också på maskin men fick ta till en del handsömnad där. Varpen ligger nu fint fästad inne i bandkantningen. Mattan fick en bra distinkt form med de stadiga bandavsluten. Färgbytena blev ibland väl häftiga men när man ser helheten så uppfattas allt annorlunda.
Varje morgon blir jag lika glad när jag sätter fötterna på den härliga mattan.

Jag ska ju väva en matta till men då ska jag väva med dubbelt så tjockt inslag, tänker jag just nu i alla fall. Färgvalet måste bli lite snävare eftersom jag använt en hel del garn redan. Men jag tycker det känns bra att bruka något som bara blivit liggande år efter år i en papplåda.
Nu får vi se om mattan min kan bli liggande på golvet så länge som jag tänker.

Lev väl och blomstra!/Agneta