Pensionär, nyss pensionär!

En dag i juni kan utsikten från ovanvåningen mot Östersjön se ut så här. Här kan man vila ögonen och få kraft av naturen.

Ett par hundra meter framför vårt hus finns en liten dalgång: med ett vackert ord en däld. I tre års tid har jag dokumenterat däldens sträckning mellan en grusväg och en radiomast. Här böljar det yttre backlandskapet i några kilometer ner mot havet och bildar smärre dalgångar som fångar upp himlen och vädret i sin skål. Jodå, det var vinter också under de tre åren men nu vill jag bara tänka på den gröna tiden. Oftast stannade jag bilen när jag ändå passerade, en annan gång var jag på promenad eller så cyklade jag dit på några få minuter.

Nära oss har vi ingen vild natur här är den sedan årtusenden tämjd och van att ge av sitt överflöd. Grödan kan vara raps, sockerbetor, vete, korn och havre. Emellanåt vit- eller rödklöver men i år har någon sagt att runt hela vårt ställe ska det bli krysantemum. Det är knappt vi vågar tro på det…ett blommande hav! Vi får se så småningom och må tiden gå långsamt nu!

Lev väl och blomstra!/Agneta

I januari 2020 gjorde jag detta lite summerande inlägg: Vi har ingen vinter i år, inte än i alla fall, det är helt enkelt en enda lång regnperiod! Många gånger säger jag: Så bra för grundvattnet! Rösten börjar bli falskt glättig och jag letar efter tröst i bilder från trädgården.
Jag är ingen klimatförnekare men behöver en strategi för att klara av hur det är just nu. Sommaren 2018 var extremt lång, torr och varm. Hösten 2019 har varit extremt mild och regnig, gråmulen och blåsig.
Vår zon(1) har förändrats på de snart 25 år vi har bott här och är nu mildare. Vi hade vintrar med lite eller mycket snö till och från och nu är vintern mest grön, brun och grå och så blöt förstås. Nu mer har vi en hörna där vi samlar värme med murar. Här är vår marockanska springbrunn och där vi också har olivträd i krukor och fikon i jorden.Här nere syns den nymurade lecamuren som är vitputsad på fotot här ovan. Det lilla sneda trädet är Parrotisa persica, papegojbuske, fast i uppstammad form. Den växer långsamt och eftersom jag lät den stå kvar hoppas jag att den ska sträcka på sig lite till och ger lite vacker skugga här, se så underbar höstfärg!

SONY DSC

SONY DSC

Har man trädgård tar man givetvis in både blommor och grönt. I badrummet har vi en Malmövas, köpt på Blomsterpigan i Malmö,  som jag ser till att ha blommor i hela året. Pelargoner och bladgrönt fyller vasen under de grå vintermånaderna i övrigt blir det vad som finns. Vasen står sällan tom – utom när den diskas förstås!

Men om man behöver både tröstas och piggas upp så fastnar man ju här:

Röda toner och vackra blad samt växter i krukor hör trädgården till!

Och här sitter mitt andra barnbarnsbarn A, en tidig sommarmorgon, ”herre på täppan” och tittar ut över sina/mina domäner… och äter äpplen!

Nu känns det lite bättre, lev väl och blomstra!/Agneta

Det här är en repris från juli 2016, det ser så fantastiskt ut alltihop. Mozart skar vi ner helt och hållet i år, tur att man kan njuta av herr Mozart på bild. Så här skrev jag för snart sju år sen: När sommaren är som bäst är alla funktioner på topp. Solen skiner, temperaturen är precis lagom skön, det regnar om nätterna så att växterna i trädgården inte torkar ut, gäster kommer och man umgås mest utomhus, äter, dricker och njuter, många sover över och glada människor dyker upp på fika…Det är så mysigt att träffas när allt är vackert och alla är lediga – inte bara pensionären! Trädgården bjuder in till samtal och sköna stunder.

Men så i en och annan glipa mellan gäster och alla ruskiga nyheter måste man vila, lyssna på fåglarna eller tystnaden och sitta ner en stund. Att det är lite molnigt hindrar inte mig från att lägga mig i vilstolen och beundra rosen Mozart och annat som blommar. Då tänker jag absolut inte på vad jag borde göra i trädgården, jag  vilar och njuter helt enkelt.

Eller så strosar jag runt och är glad för alla fina stunder som sommaren hittills har bjudit oss. Gör inget direkt nyttigt, har inget mål för strosandet och inte heller några krav på mig själv. Jag kanske hämtar en kopp starkt kaffe och sätter mig en stund på ett annat ställe.

Här kanske. Tittar lite på spaljépelargonen Platinum som är uppbunden under gullregnet. Platinumpelargonen har inte riktigt trivts här  ute i det något svala julivädret. Den längtar efter sol och värme, tror jag. Den kanske måste vila lite, precis som jag, men visst den borde få ny och gödslad jord – jag snuddar vid tankarna men måste inte! Strosar nog hit…

…till det röda parasollet i stället och så njuter jag säkert av all grönska och av röriga, nå, ja, men andra mer underbara rabatter. Troligtvis står jag en stund och sippar på kaffet innan jag går vidare till en vacker bänk som finns på andra sidan en grön och blåblommande växtvägg. Om jag sätter mig så växer en Hedera ‘Goldheart’ bakom mig, förmodligen tittar jag åt ett annat håll och njuter av Rodgersians stora vackra blad och allt det andra, det som finns i minnet från andra delar av trädgården, och det som som fångar ögat från den här platsen! Jag är lycklig, utan både krav och måsten, mitt bland det gröna i min lilla bubbla och har väl inget behov av att lämna den – inte nu i alla fall! Så mycket vackert det finns!

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

SONY DSC

Jag föreställer mig att detta är något som jag skall vara mycket tillfreds med; att ha tillgång till ett sinnelag som tillåter mig att sitta, strosa, sniffa och och njuta av det som finns här OCH att det finns här just för att vi finns här. Det var ju mest trista grönytor, risiga ölandstokar, skrot och skräp när vi första gången gick här och nu…nu är vi stolta och kan ta emot de olika familjerna omkring oss, vänner och andra som vill komma! Igår gjorde jag några vandrare glada genom att ropa in dem från vägen utanför…det är ju så sällan det går någon förbi här! Vill ni se trädgården? ropade jag!

Allt gott till er!/Agneta

Men finns ni verkligen kvar där ute, mina kära läsare! Vad gör ni nu för tiden? … det har blivit vår har ni märkt det?

När jag skrev inledningsfrasen i januari 2022 höll jag på med mitt skrivprojekt i flera timmar varje dag. Jag har gjort det även den nu gångna vintern. Ibland var det roligt och ibland tvivlade jag på att jag skulle ro mitt projekt i hamn. Det var svårt och intressant och utmanande, det är egentligen något som passar mig när det är svårt, intressant och utmanande. Mitt manus är färdigskrivet och jag har skickat det till några förlag i mars och april 2023. Väntan på svar eller en reaktion kan bli lång. Vi får se hur det går med det, annars finns sen många år möjligheter till egen utgivning lite mer krävande,tror jag, och kostsamt. Nu har jag berättat precis bara så mycket jag vill och inget är som väntans tider…

Jag har en väldigt bra stöttepelare här hemma! När jag skrev som mest fick jag lagad mat och kaffe med lagom mellanrum, han skötte huset och såg till att vi kom ut på promenader tillsammans. På kvällarna blev det en och annan film.

En kväll januari 2022 såg vi en film som heter Vår i Paris som vi streamade ner från Cineasterna (tjänst från vissa bibliotek). En finstämd film om en ung flicka, 16 år, som blir kär i en minst dubbelt så gammal man, dvs i mina ögon är han ung. I en scen sitter de på ett fik i Paris vid var sitt litet runt bord. Jag hör fantastisk musik och ser en sittande koreografi som visar deras samstämdhet vid det tillfället. Mer vill jag inte berätta, om någon ska se filmen ska man inte förta upplevelsen.

Musiken har jag lyssnat på flera gånger via Spotify och i måndags också. Ibland lyssnar jag på Klassisk Morgon i P2 och hade skrivit på deras Instagramsida och önskat fantastiska Vivaldis Stabat Mater med kontratenoren Andreas Scholl , vilken röst, och till min stora glädje så spelade de den för mig och givetvis för alla andra som lyssnade. Redan på morgonkvisten blev jag sprallig – trots temat i musiken! Jag hoppas du kan få igång länken (jag vet inte om du måste ha Spotify). Jag kan bara höra en liten snutt av musiken här. Väcker den intresse så har du kanske möjlighet att lyssna på något annat sätt.Ha det fint och skriv gärna något på bloggen eller FB.

Lev väl och blomstra/Agneta

Varje år när vintern har släppt sitt grepp, då våren är här och solen skiner, börjar det egentliga året. Trädgårdskläderna åker på, lite fula och slitna, koftan har hål, snusnäsduk så det inte ska dra om nacken. Sekatören i ena fickan och det lilla fina redskapet Lucko i den andra. Så går jag ut, stänger dörren och kommer tillbaka in igen i oktober – i princip alltså!

Leende möter jag trädgården och går ner på knä på jorden, man har väl knäskydd i trädgårdsbrallorna, så rensar jag jorden runt miniaprikosen, mellan narcissorna ‘Ice follies’ och runt persikoträdet, vinet och vitlöken. Tittar på fikonets knoppar och tar en flukt in i växthuset, 27 plusgrader i mitten av mars, klockan har stannat, jag måste hämta ett nytt batteri och…hrm, teburken har rostat. Så dumt av mig att ha den där ute hela vintern! Varje år gör man misstag och glömmer somligt som på höstkanten planterades i rabatterna…och drar i värsta fall upp det som varande något ovälkommet ogräs!

Fåglarna underhåller mig och tankarna kommer och går. Jag brottas lite med växternas latinska namn vad heter murgröna på latin? Heder…lig någonting, så var det…jo, Hedera men den där, bakom röda soffan, den gulvariegerade murgrönan som har klarat vintern så bra i år… vilket sortnamn hade den? Nä, det minns jag inte. Jag har ju lärt mig dem sent i vuxen ålder och då sitter det inte bergsäkert. Jag  bestämmer mig för att läsa igenom min ofullständiga växtlista som repetition. Försöka hitta namnlappar så att jag kan skriva i det som fattas – men inte nu utan SEDAN! En annan dag kanske!

För varje år blir jag lite stelare i kroppen, efter nästan två timmar på knä reser jag mig lite kryckigt, sträcker på mig och sätter mig med näsan mot solen en stund. Sluter ögonen och är fullständigt avslappnad. Med värmen kvar i kinderna går jag beslutsamt och hämtar kameran innan jag glider runt och söker lämpliga motiv. Måste alltid dokumentera…hur många bilder har jag på ormhasselns hängen? Men idag såg jag de söta minimala röda hanblommorna också!

Fiskar upp sekatören ur fickan och börjar klippa vinterståndare.  Väljer en av rabatterna i lä eftersom vinden från ost känns vass. I lä är det gott att vara och här börjar andra träningspasset för dagen med hukande  rörelser  och  böjningar på ryggen. Sträcker på mig och ser ett litet hasselträd med hängen som  jag  inte har  sett  tidigare. Den har valt att växa inne i en  stor  gammal  häck  med trädgårdsprakttry och där  får det  inte vara. Funderar på att  hämta min effektiva  tigersåg men inser att stammen är för  tjock. Det pågår saker i trädgården som är helt utanför min kontroll! Precis  som hararnas eller rådjurens  framfart bland de lägre rosorna. Nya rosskott måste vara mums i de där marodörernas små käftar.  Jo, de är söta, och bambi är vacker men det de gör får inte mig att sjunga lovsånger precis!

Kommer på  att rosorna ändå måste beskäras hårt i år så jag bestämmer mig för att inte gräma mig utan att fortsätta den här underbara dagen och låta den vara just underbar. Vad är väl lite har-gnag i en trädgård på norra halvklotet? Inget att beklaga sig över i alla fall, perspektivet är absolut vidare än så!

Glada hälsningar från Agneta

Så skrev jag i mars 2015 och att det har gått åtta år sedan dess är obegripligt!

Under tre vintersäsonger så har jag jobbat med en text som jag i går, söndag, skickade iväg till ett förlag. Jag vill återkomma med innehåll så småningom. Just nu njuter jag av att ha sovit precis en hel natt, har också plats för andra tankar i mitt stackars huvud och dessutom svarar jag min man på tilltal, vilket underlättar livet. Jag mår bra av ha avslutat ett självpåtaget projekt ett sånt jag länge har tänkt på.Jag har haft det både roligt och svettigt men nu satte jag PUNKT.

Denna första fria dag kunde jag avlasta min käre som i princip har haft hela markservicen alla dagar jag har skrivit. Satte en deg, körde en tvättmaskin och lagade lunchen, allt var lätt och roligt. Jag struntade i formuleringar, vägval, minnen, tidsfärg och utgångar ur knepiga situationer och allt det där. Jag tog fram en ca 15 år gammal ulltunika, och hämtade stoppgarn, lagade några små hål som jag tittat på under en längre tid. Satte på mig tunikan och tog Virginia Wolf i knät nu ska det bli andra bullar av. Det har varit svårt att hinna läsa och njuta men nu ska jag!

Lev väl och blomstra!/Agneta

När jag letade efter ett speciellt foto en dag så trillade ett litet tidningsurklipp ut ur ett kuvert. Pappa! Jag blev alldeles varm och glad – trots att det står SS på metallknappen i ”fören” på båtmössan. SS ger ju alldeles fel associationer om man inte vet att i det här fallet står det för Stockholms Spårvägar. Pappa var både konduktör och spårvagnsförare när jag var liten. Någon gång i början av sextiotalet började han köra tunnelbanan i stället.
Tyvärr är datumet bortklippt från urklippet men jag tror att det är från något av de närmaste åren innan han blev tunnelbaneförare. Rubriken var en fråga som man hade ställt till ett antal personer som man mötte på Slussen: VAD SKULLE DU GÖRA OM DU FICK ETT SKATTEFRITT ÅR?

Uttrycket ”…skulle allt vara fina fisken det…” känns som taget ur någon gammal svensk långfilm med handlingen förlagd på Södermalm men jag hör ju min pappas röst. Den med typiskt söderidiom som var alldeles äkta och alls inte tillgjort. Det låter också lite gammaldags att säga ”…skulle jag lägga mig någonstans ute i skärgården eller…” Han hade längtat hela livet men det hade inte fallit sig så!

Pappa fick aldrig något skattefritt år men bara ett par år efter detta så vann han tolv rätt på tipset och kunde köpa en skogstomt på en ö med broförbindelse! Med buss till Stavsnäs så kunde vi sedan promenera med packningen till lilla stugan som blev paradiset på jorden för snälla pappa. Där kunde han verkligen lägga sig, i egen säng, ute i skärgården…även om tomten inte var direkt sjönära så hade vi tillgång till fjärdar och öppna vatten på promenadavstånd. Evert Taube hade sommarhus på samma ö och Sjösala äng låg nära. Det fanns alltså poesi där bland ängsblommor, blåbärsris och stenhällar.

Den andra bilden är en teckning av min kusin Allan Rune Pettersson som var 14 år 1950 när teckningen förfärdigades. Jag har den i en gammal ram men tidens tand, diverse flyttar och händelser har gått hårt att det enkla pappret. Som tur är var Runes penna vass och med humor har han ritat av den trötte konduktören som då var far till fyra barn, familjen nyss utflyttad till Hökarängen vid T-banans ändstation.
Jag  gillar skyltarna i spårvagnen och  hatten på damen i sätet bredvid mannen med liten basker. Om inte Allan Rune hade blivit författare så hade han kanske kunnat göra något av sin tecknartalang.

Ett litet tidningsklipp och en 65 år gammal teckning kan plötsligt sätta igång tankarna och minnet börjar bubbla av associationer. Ja, hjälp vad jag minns en stund av skräck! Jag visste att pappa körde fyrans spårvagn just den där dagen och jag hade på svaga ben smitit ut från sjukbädden…i handen höll jag en liten plånbok i ljus plast. Där i skramlade några mynt. När jag skulle korsa Rosenlundsgatan sprang jag fort för jag såg en blå spårvagn närma sig och då hörde jag pappas typiska plingande när han såg mig…jag tappade min plånbok och såg spårvagnen köra över den. Mina kronor var böjda i vinkel av spårvagnens tyngd och plånboken var bara slamsor. Jag lommade hem igen utan godiset jag hade tänkt pigga upp mig med!

På kvällen när pappa kom fick jag en Marabou mjölkchoklad men inga bannor. Om det var han som körde eller ej har jag aldrig fått veta. I vår familj pratade man inte direkt ut om saker. Man förstod att man hade gjort fel och kände sig ändå förlåten på något sätt. (Inlägget är en repris från 2015.)

Lev väl och blomstra!/Agneta

För ungefär 60 år sedan togs det här fotot med en gammal lådkamera. Min mamma, Ingrid, är drygt 50 år där och jag tycker om det jag ser. Hon är klädd i sina bruna fritidsbyxor och koftan är ljust turkos, om jag minns rätt. Håret är klädsamt uppsatt. Jag var 13 år och tyckte att jag hade en gammal mamma. Nu tycker jag att hon ser trevlig och snygg ut. Vad kikar hon på? Kanske det första barnbarnet som var med vid det där tillfället, så är det nog.

Mannen bakom henne är min farfar, hennes svärfar Ernst. Under hela min uppväxt såg jag honom som en jättetjock gammal gubbe och vad ser jag? Bara en måttlig gubbmage på honom och en rätt liten farfar.
Det står kaffekoppar på bordet och mamma har kaffepannan i högerhanden, ska några fler komma? Verandan bakom mamma och farfar hör till ett litet ruckligt träskjul men med en liten vedspis att koka kaffe och potatis på. Där kunde man ta skydd när det regnade. Jag älskade det där lilla skjulet för det liknade en koja på något vis.

Platsen är en skogstomt på Hölö där Evert Taubes Sjösala äng ligger och Nämdöfjärdens vatten finns inom gångavstånd. Något halvår tidigare hade pappa, som var en van tippare, lyckats få in en fullträff på Tipset och vunnit pengar nog att att köpa den här tomten med några rejäla stenknallar och blåbärsplantor mellan träden. Äntligen kunde pappa, Sven, förverkliga sin dröm om att kunna skaffa tomt och stuga i skärgården. Det ruckliga skjulet revs när den nya stugan kom på plats. Det var en liten men rejält byggd sommarstuga med två rum och veranda. Pappa kom att älska sitt ställe, jo, det var vårt men det var han som älskade det mest.

Nu 2023 skulle han ha fyllt 113 år och jag kan se honom sitta på verandan med en kaffekopp i arla morgonstunden och se solen gå upp över Orrberget medan… Tänk, om jag hade ett foto på honom där i den stunden!
Idag drunknar vi i alla våra foton men sällsynta stunder som finns förevigade är guld värda!

Lev väl och blomstra!/Agneta

Varje år så här års släcker vi elden, hänger upp de värmande pälsarna, skakar vi av oss dammet, kryper ut ur jordkulan och blir hänförda! Grönskan slår knock-out på den som ser och fåglarna kvittrar för livet för den som hör. Nu blommar det i trädgårdarna och rapsfälten lyser solgult. Vad mer kan man begära? Vi begär inget mer bara att få ha det så här privilegierat att kunna njuta av det som bjuds!

Naturens metamorfos är obegriplig och total. Vi måste LEVA för att kunna förstå! Regnet faller lätt.

Pimpernöt är ett vackert och intressant litet träd.

Tulpaner är lätta att älska men hos oss är de flyktiga.

Blåregn, gullregn och min klätterpelargon..

Det underbart vackra lilla Parrotia persica-trädet som jag hejar ramsor för så att det ska växa ett par meter till sen slutar jag med heja-ropen!!

Under trädets platta krona hukar jag lite och ser min käresta göra sånt han inte gillar endast för att  underlätta livet för mig efter influensen. Tack, det här var till DIG!  (Skrevs i maj 2015).

Lev väl och försök att blomstra så gott det går i den snåla blåsten i februari 2023!/Agneta

Varje år är vi nyfikna på vilken gröda som kommer att vara närmast runt vår tomt. Åkern runt oss är mycket stor och omgärdar tre sidor och på den fjärde sidan har vi vår grusväg och bortanför den är det alltid någon annan gröda. Det här är ett gammalt foto men det var ett rapsår och det tycker vi är underbart. I år så vet jag vilka andra åkrar i närheten som kommer att stå för den gula majfröjden. Höstsådd raps brukar vara decimeterhög så här års och utan snö är den lätt att identifiera. Vi längtar efter mildare väder, längre dagar, mer solsken och fler måltider här inne i vår Kråkvinkel. Här hittar vi skugga när det behövs och skydd från regn och vind. På fotot ser jag att det är morgon eller tidig förmiddag.
Den blomstertid, den tiden kommer inte snart men den kommer! Lev väl och blomstra!/Agneta