När jag letade efter ett speciellt foto en dag så trillade ett litet tidningsurklipp ut ur ett kuvert. Pappa! Jag blev alldeles varm och glad – trots att det står SS på metallknappen i ”fören” på båtmössan. SS ger ju alldeles fel associationer om man inte vet att i det här fallet står det för Stockholms Spårvägar. Pappa var både konduktör och spårvagnsförare när jag var liten. Någon gång i början av sextiotalet började han köra tunnelbanan i stället.
Tyvärr är datumet bortklippt från urklippet men jag tror att det är från något av de närmaste åren innan han blev tunnelbaneförare. Rubriken var en fråga som man hade ställt till ett antal personer som man mötte på Slussen: VAD SKULLE DU GÖRA OM DU FICK ETT SKATTEFRITT ÅR?
![IMG_1508[1]](https://pensionarnysspensionar.files.wordpress.com/2015/08/img_15081.jpg)
Uttrycket ”…skulle allt vara fina fisken det…” känns som taget ur någon gammal svensk långfilm med handlingen förlagd på Södermalm men jag hör ju min pappas röst. Den med typiskt söderidiom som var alldeles äkta och alls inte tillgjort. Det låter också lite gammaldags att säga ”…skulle jag lägga mig någonstans ute i skärgården eller…” Han hade längtat hela livet men det hade inte fallit sig så!
Pappa fick aldrig något skattefritt år men bara ett par år efter detta så vann han tolv rätt på tipset och kunde köpa en skogstomt på en ö med broförbindelse! Med buss till Stavsnäs så kunde vi sedan promenera med packningen till lilla stugan som blev paradiset på jorden för snälla pappa. Där kunde han verkligen lägga sig, i egen säng, ute i skärgården…även om tomten inte var direkt sjönära så hade vi tillgång till fjärdar och öppna vatten på promenadavstånd. Evert Taube hade sommarhus på samma ö och Sjösala äng låg nära. Det fanns alltså poesi där bland ängsblommor, blåbärsris och stenhällar.
Den andra bilden är en teckning av min kusin Allan Rune Pettersson som var 14 år 1950 när teckningen förfärdigades. Jag har den i en gammal ram men tidens tand, diverse flyttar och händelser har gått hårt att det enkla pappret. Som tur är var Runes penna vass och med humor har han ritat av den trötte konduktören som då var far till fyra barn, familjen nyss utflyttad till Hökarängen vid T-banans ändstation.
Jag gillar skyltarna i spårvagnen och hatten på damen i sätet bredvid mannen med liten basker. Om inte Allan Rune hade blivit författare så hade han kanske kunnat göra något av sin tecknartalang.
Ett litet tidningsklipp och en 65 år gammal teckning kan plötsligt sätta igång tankarna och minnet börjar bubbla av associationer. Ja, hjälp vad jag minns en stund av skräck! Jag visste att pappa körde fyrans spårvagn just den där dagen och jag hade på svaga ben smitit ut från sjukbädden…i handen höll jag en liten plånbok i ljus plast. Där i skramlade några mynt. När jag skulle korsa Rosenlundsgatan sprang jag fort för jag såg en blå spårvagn närma sig och då hörde jag pappas typiska plingande när han såg mig…jag tappade min plånbok och såg spårvagnen köra över den. Mina kronor var böjda i vinkel av spårvagnens tyngd och plånboken var bara slamsor. Jag lommade hem igen utan godiset jag hade tänkt pigga upp mig med!
På kvällen när pappa kom fick jag en Marabou mjölkchoklad men inga bannor. Om det var han som körde eller ej har jag aldrig fått veta. I vår familj pratade man inte direkt ut om saker. Man förstod att man hade gjort fel och kände sig ändå förlåten på något sätt. (Inlägget är en repris från 2015.)
Lev väl och blomstra!/Agneta
Pensionär, nyss pensionär! 
11 augusti, 2015 kl. 10:58 f m
Kom Du här finns alltid en macka och kvarten ,typiskt farsan.
11 augusti, 2015 kl. 12:43 e m
Det är ju så där att vi har olika sorts minnen från vår uppväxt men det där kan jag riktigt höra pappa säga! Otroligt vad roligt att du läste och kommenterade! Kör försiktigt i morgon!
11 augusti, 2015 kl. 7:10 e m
Vilka fina minnesbilder du tecknar. Både fotot och teckningen är sådana minnen man inte kan kasta, även om man inte tittar på dem så ofta. Varje gång de kommer fram rullar associationerna igång, precis som du så levande beskriver. Jag har också ett tidningsurklipp, där min pappa finns med. Det är examen i kvällskursen för ingenjörer. Han hade inte råd att studera på högskola men ville så gärna bli ingenjör. ”Tvåbarnspappan….” står det i bildtexten. Pappa var oerhört stolt över att han skaffat sig den utbildningen och var en hängiven tekniker hela sitt liv, det är sånt jag tänker på när jag ser den bilden.
11 augusti, 2015 kl. 8:34 e m
Jag minns mer från min barndom än vad vi gjorde i förra veckan eller när det var vi träffade en speciell vän senast…så blir det när man är gammal, sägs det!
Dina associationer leder dig från tidningsurklippet och vidare i minnet runt din pappa, tack för att du också delar med dig det är så kul att veta hur det har varit. Det är ju bra att hänga upp minnet på någonting som en adress, ett telefonnummer, ett brev, en lapp med några anteckningar och så foton förstås. Men somligt kan man inte spara…då måste man slänga till slut!
12 augusti, 2015 kl. 5:14 e m
Vilka härliga barndomsminnen! Tyvärr är jag försedd med ett ganska så dåligt minne, men det är klart att en del minns man. Och jag har ju förmånen att ha min far kvar i livet att dela minnena med. Men han minns helt klart mer än vad jag gör!
12 augusti, 2015 kl. 6:44 e m
Minnet är så märkligt det spelar många spratt med mig nu för tiden. Men det är närminnet som är kasst.
Karin, jag har tänkt på dig flera gånger idag…hur snabbt tiden går och hur sensommaren rustar för höst på något sätt! OCH att vi INTE HAR TRÄFFATS! Du minns väl i alla fall att vi försökte få till det någon dag i början av juli, tror jag att det var! Vi har haft massor med besök här, ibland har de avlöst varandra och det har varit roligt men nu är jag lite trött – faktiskt.
I morgon tänkte jag smita ner och väva, Marianne blir inte glad på mig annars! Ska du?
14 augusti, 2015 kl. 4:05 e m
Härligt blogginlägg att läsa och titta på. Jag blev glad av att läsa om tipsvinsten. På den tiden var det tolv matcher som gällde på lappen. Kom han till västkusten någon gång? Pratade ni med Evert Taube någon gång? Mitt närminne är också det som vacklar mest. Ändå händer det att jag önskade att min mamma levde så jag kunde få alla detaljer exakt från förr. Jag njuter av att ha min moster i livet men hon minns/vet inte inte allt om minna gamla minnen. Häftig teckning. Lite kuriosa. Min pappa startade som lokeldare och blev sedan lokförare. Han hette Rune Petersson. Ett efternamn som jag också hette tills jag gifte mig. Jag tror det var din pappa som körde den gången. Helgkram Bosse
14 augusti, 2015 kl. 4:27 e m
Skoj att det var härligt att läsa! Det värmer ska du veta. Jag tror aldrig att min kära far kom till Västkusten för när han väl fått sin stuga så ville han bara dit. Mamma reste lite med min ingifta faster, som var mamma till Allan Rune, eftersom pappa blev en lycklig stugsittare och kunde inte tänka sig något mysigare än att få vara där.
Ska försöka svara lite på dina andra frågor! Minnet är lite vagt när det gäller det där för jag var ju precis tonårig när vi började åka dit och jag var mer intresserad av söta pojkar på badplatsen och The Beatles och sånt… Evert såg vi aldrig till men Astri och Sven-Bertil flera gånger men de var upptagna människor och jag var inte så fascinerad av att de var kända. Tyvärr var det en kvinna som satte fyr på deras hus. Hon hade förföljt familjen Taube och var väl knäpp, som man sa när jag var liten, sen blev det en lite långdragen historia innan de kunde bo där igen – om jag minns rätt.
Son flicka hette jag Agneta Pettersson med två t! Sen gifte jag mig till detta namnet och när vi skilde oss så hade jag hetat mitt nya efternamn längre än mitt flicknamn så jag behöll det…Jag är omgift men ville inte byta på äldre dar för då tänkte jag att ingen vet vem jag är då ;)! Ha det njutbart så länge det varar! Fredagskvällskräm, nej, -kram ska det vara!/A
16 augusti, 2015 kl. 9:55 f m
Det är härligt med fina barndomsminnen att plocka fram då och då, drömma sig tillbaka och le. Kram och fin söndag till dig. Åse
16 augusti, 2015 kl. 2:24 e m
Ja, jag har min imaginära gungstol som hjälper mig att resa i tiden och i sinnet. Bilder är bra att ha som hjälp på resan då kommer så mycket upp till ytan! Jag har just vinkat av mitt yngsta barnbarn efter en trevlig helg tillsammans. Vi gjorde något som kommer i kommande blogginlägg. Jag ska titta på bilder nu!
Hoppas din söndag är och har varit fin, Åse! Kram från A
7 mars, 2023 kl. 6:32 f m
Fint inlägg.
7 mars, 2023 kl. 11:01 f m
Tack, just nu måste jag välja gamla inlägg och för att hålla liv i min blogg. Nästa år har jag 10-årsjubileum och sen får jag se hur jag gör.
Jag såg din fråga om bloggar och känner väl att det är just lite äldre personer som både skriver och läser. Många yngre orkar inte läsa några längre texter men jag skriver och fotar mycket för egen del men när någon läser och skriver en kommentar så blir jag glad förstås!
7 mars, 2023 kl. 11:09 f m
Att man flyttar upp äldre inlägg är nog ganska vanligt. Jag tror också att det är äldre personer som bloggar, om man inte skall promota något eller är en influenser.
7 mars, 2023 kl. 4:55 e m
Lika härligt att läsa som förra gången! Och inte minns jag att du har lagt ut detta innan. För min del hår det bra att lägga ut alla dina gamla texter och dom blir dom nya för mig!
7 mars, 2023 kl. 11:04 e m
Finemang, det är säkert så för de flesta! Ibland blir jag glatt överraskad över vad jag har skrivit. Inte på det stora hela men hur jag faktiskt har formulerat mig. Tack, för att du återkommer här! Det är är jag glad över!
18 mars, 2023 kl. 4:45 e m
Fantastiskt att han fick tolv rätt på tipset och kunde köpa en sommarstuga. Min pappa övertog en tipsrad från sin pappa. Raden gick vidare till min bror och till hans söner. Någon enstaka gång har raden gett några kronor under alla år. Googlar och ser att stryktipset introducerades 1934, mycket möjligt att raden har funnits ända sedan dess, med ett tillägg för rad 13 år 1969.
18 mars, 2023 kl. 9:21 e m
Vad roligt med den ärvda raden! Den vågar väl ingen lägga ner/avsluta!?
Pappa var duktig på tips för några år tidigare hade han vunnit några tusenlappar och det var mycket pengar. Jag var sex 1955 år och minns att jag fick ett litet vitt linne med en färgglad blomranka på kanten av ringningen. Så fint tyckte jag. Året efter 12 rätt hade han 11 rätt och fick återigen några tusenlappar. Det engelska lag som han tippat som förlorare men som vunnit matchen tippade han sedan hela livet som vinnare i alla matcher.